I 2 Sam 6:23 står det så här: ”Och Mikal, Sauls dotter, fick inte några barn så länge hon levde.”
Davids och Mikals relation var komplicerad, minst sagt.
David hade fått henne som hustru, när Sauls plan att ta livet av honom hade misslyckats – han hade lovat henne åt David på villkor att David först skulle bevisligen ha tagit livet av hundra filisteer, detta i förhoppning om att filisteerna skulle ta livet av David i stället. 1 Sam 18:17-29.
I början var äktenskapet tydligen lyckligt, det står att Mikal älskade David, och när Saul återigen försökte ta livet av David, hjälpte Mikal honom att fly. 1 Sam 19:11-17
Men, hon följde inte med honom, varken då eller senare. Hon föredrog hovlivet och prinsess-statusen. Där gick någonting sönder.
När Saul inte lyckades fånga och döda David, hittade han på ett annat sätt att försöka skada David: Han gav bort Mikal åt en annan man, detta trots att hon fortfarande var gift med David. 1 Sam 25:44
David betraktade trots detta fortfarande Mikal som sin hustru, och när han småningom blev kung sände han bud och krävde att få henne tillbaka, vilket han också fick.
Mikal själv blev återigen inte tillfrågad, och uppenbarligen hade hon haft det gott tillsammans med sin nye man, eftersom denne grät och sörjde över att mista henne. 2 Sam 3:14-16
Vi vet ine om David själv någonsin var speciellt förälskad i henne, eller om det var statusen som kungens svärson, som gjorde att han antog Sauls erbjudande, eller utmaning, eller vad man ska kalla det.
När han begärde att få henne tillbaka, hade han redan sex andra hustrur, 2 Sam 3:2-4, så det var inte brist på kvinnfolk, som drev honom, snarare mer känslan av att Mikal tillhörde honom, och han som kung inte tänkte tolerera något annat.
Man kan inte undgå att kännna en viss sympati för denna Mikal, skickad hit och dit från man till man på nycker av först den ene, sen den andre kungen, som hon blev.
Om hon än hade varit kär i David när hon var ung och blåögd, hade nog all den blåögdheten försvunnit, när vi kommer fram till andra Samuelsbokens sjätte kapitel. Nu var hon bara en trofé i hans harem, och eftersom hon inte hade fött några söner åt honom, hade hon knappast någon högre ställning där heller.
Så det var inget att undra på att hennes bitterhet och vrede över hur hon hade blivit behandlad slutligen kokade över. Problemet var bara att den kokade över vid sämsta möjliga tidpunkt, och av sämsta tänkbara anledning.
När vi kommer fram till 2 Sam 6:11-23 kan vi läsa berättelsen om hur David lät föra Herrens förbundsark upp till Jerusalem, och på väg dit dansade med all kraft inför Herrens ansikte, tämligen lätt klädd i en linne-efod. Ska man dansa i timtal under Israels sol, då ska man vara luftigt klädd!
Inte var han särskilt ängslig om sin värdighet heller, och inte brydde han sig om att klädnaden ibland fladdrade litet väl högt, så att omgivningen kunde skymta de personliga kungliga kronjuvelerna.
När högtidståget kom in i Jerusalem tittade Mikal ut genom fönstret, och fick se det här, och då fick vreden och besvikelsen och känslan av att vara ratad till förmån för alla de barnafödande fruarna något att haka sig fast i: ”Vilken narr, vilken pajas, vilken parodi på hur en kung ska bete sig! Och den där har hållit sig för god för att acceptera mig, som ändå är en kungadotter, som sin första och förnämsta hustru!”
Alla hennes negativa känslor mot David fokuseras till ett bittert förakt, förakt för en kung, som inte kom ihåg att hålla på sin värdighet, utan prisade Israels Gud av hela sitt hjärta och utan hämningar. Och när han kommer hem, då öser hon alltsammans över honom, skäller ut honom efter noter.
Vad som fanns kvar av deras stormiga relation tog slut där och då.
Det står inte att hon blev ofruktsam, bara att hon inte fick några barn, och det är inte svårt att förstå vad det berodde på – hon fick helt enkelt inga fler nattliga besök av David efter detta.
Kan vi månne dra några slutsatser av det här?
Det tror åtminstone jag att man kan.
Den ena är att om man är så mån om sin värdighet och hur man tar sig ut i andras ögon, att man inte vill prisa Herren med glädje och hängivenhet, då kan detta tänkas ha negativa inverkningar på ens andliga fruktbärande. Observera nu, att jag inte talar om människor, som är blyga och inbundna av naturen! Jag avser dem, som just bara är måna om sin värdighet och sitt anseende!
Den andra är, att om man tar sig för att kritisera, förakta, och göra narr av dem, som prisar Herren med glädje, i frihet, och utan att hålla på sin ynkliga värdighet, då gör man exakt det, som Mikal gjorde, och får eventuellt förvänta sig att det får samma resultat….