Efter Esra, som jag axplockade i för ett par dagar sedan, kommeer Nehemja. De här båda männen var samtida med varandra, Esra kom till Jerusalem 458 f Kr, och Nehemja trettton år senare, båda med uppdrag och fullmakt från den persiske härskaren Artasasta.
Esra blev sänd för att se till så att gudstjänsten med allt vad som hörde till den fungerade, ”för att inte vrede ska komma över konungens och hans söner rike”, Esra 7:23.
Nehemja lyckades med Herrrens hjälp få en kommendering att bygga upp Jerusalem igen, så som man kan läsa i Nehemjas både försat kapitel. I det uppdraget ingick att han skulle fungera som kunglig ståthållare i Juda – tydligen hade man gjort förändringar i administrationen, för nu fanns det flera regionala ståthållare i landet väster om Eufrat, Neh 2:9, till skillnad från hur det hade varit åttio år tidigare, när det bara fanns en.
När man läser Nehemja, slås man av alla de olika svårigheter han fick tampas med. Det var en hel del problem och motstånd från judarnas fiender, och det hade han säkert väntat sig. Vad han kanske inte hade väntat, var hur mycket strul och gudsfrånvändhet han fick möta bland judarna själva!
Detta var dock ett folk, som nu på ett närmast mirakulöst sätt hade fått tillstånd att återvända till sina fäders land, som hade fått bygga upp sitt tempel igen, som nu skulle få börja bygga upp sin stad igen, allt genom att Gud hade förbarmat sig över dem, och gjort så att de persiska kungarna hade insett att det kanske inte var någon dålig idé att hålla sig väl med himmelens Gud!
Jag kan tänka mig att Nehemja väntade sig att han skulle få styra ett folk, som var hängivet sin Gud, och tacksamt för hans ingripande.
Men verkligheten visade sig vara något helt annat.
Medan Nehemja fanns på plats i Jerusalem höll folket sig i skinnet. Visst var det en del gnissel, men ingen ville hamna i skottgluggen för den världsliga maktens vrede, och Nehemja var ju den, som hade den makten där och då. Så folket gjorde som han befallde.
Men så blev Nehemja kallad tillbaka till kungens hov efter tolv år i Jerusalem, antagligen för att avge rapport om läget, inte bara i Jerusalem, utan också om det allmänna läget i den västra delen av perserriket. Av vad som framgår av början av Nehemja bok stod han kungen nära och hade en hög ställning vid hovet, och det innebar att han också hade kungens förtroende, kanske mer än de övriga ståthållarna där väster om Eufrat, så det är rimligt att anta att Artasasta gärna ville höra hans syn på läget då och då!
Nu vara alltså katten borta, så att säga, och vad gjorde mössen då? Jo, de började rätt snabbt dansa på bordet! Den sorgliga krönikan kan man läsa i Neh 13:4-30, där det berättas om vad Nehemja möttes av, när han sedan kom tillbaka till Jerusalem.
Och det är där, som jag har hittat dagens ax:
”Jag fick också veta att man inte hade gett leviterna deras andel. Leviterna och sångarna hade därför återvänt var och en till sitt jordstycke i stället för att sköta sin tjänst. Jag förebrådde föreståndarna detta och sade: ”Varför har Guds hus blivit försummat?” Jag hämtade dem tillbaka och lät dem inställa sig på sina platser. Hela Juda förde fram sitt tionde av säd, vin och olja till förrådshusen.” Neh 13:10-12
För många – tiotals – år sedan hade jag ett litet samtal med en broder i en församling jag då besökte.
Han klagade bittert över de dåliga ekonomiska beslut, som hade lett till att den väckelserörelse, som han tillhörde, hade tvingats göra sig av med flera anställda arbetare. Jag lyssnade en stund, och sedan frågade jag: ”Hur många är ni i lokalavdelningen här?”
”Vi är över hundra”, svarade han.
”Ni är väl medvetna om att det räcker med att femton människor med normala inkomster ger tionde för att man ska kunna avlöna en heltidsarbetare med sociala avgifter och allt?” sade jag.
Då bytte han samtalsämne.
Det här var inte precis enda gången, som jag i olika sammanhang stött på problemet med att pengarna inte räcker till nästan någonstans i kristna församlingar och föreningar och förbund längre. Inte alltid därför att det slösas med pengar, inte så att man inte skulle vilja syssla med Herrens verk och sprida evangelium, utan därför att det helt enkelt inte kommer in tillräckligt med pengar!
(Personligen har jag varit osannolikt lyckligt lottad i det här avseendet, jag behövde aldrig under hela den tid jag reste och predikade på heltid uppleva den situation, då jag inte skulle ha haft mat på bordet, eller inte kunnat betala mina räkningar, och nu är jag ju pensionär med åtföljande fast inkomst sedan många år, så det är inte i egen sak jag skriver det här!)
När man läser Nehemja får man bara konstatera, att nuläget är en gammal historia som upprepar sig.
Uppenbarligen är det fortfarande så, att de nutida ”leviterna”, människor, som har en kallelse att tjäna Herren i en uppgift, som gör det svårt att samtidigt sköta ett vanligt, stadigvarande arbete, ändå tvingas ”gå tillbaka till sitt åkerstycke”, skaffa sig försörjning på vad sätt de kan, detta därför att de, som skulle ha sett till att de kunde sköta sin tjänst, inte har ”gett dem deras andel”.
Det är tid att ”hämta leviterna tillbaka”, så att de kan sköta sin tjänst, och det är tid att öppna ögonen och se efter var de ”leviter” finns, som nu får lov att ”tjäna på egen sold”, när ingen är intresserad av att stöda deras arbete.
Förr eller senare kommer de att tvingas återvända till åkerstycket, de också, om inget händer!
Skörden är stor, men arbetarna är få, och de blir inte fler av att Guds folk handskas så som nu sker med de tillgångar Herren har anförtrott oss!