Nu har jag använt elva avsnitt av den här serien til att se på de frestelser, som Jesus varnar för – och som han också själv måste möta och övervinna under sitt jordeliv. Han var ju faktiskt frestad i allt, han också, precis som vi!
Nu känns det dock som att det är dags att byta infallsvinkel, och också byta evangelist. Så jag ska hämta material främst från Matteusevangeliet nu ett tag!
Den nya infallsvinkeln ser ut så här: Om man kan få veta något om vad en annan person gläder sig över, vad han vredgas över, och vad han sörjer över, då säger det en hel del om hans personlighet!
I förlängningen är det naturligtvis också så, att om denna andra person är viktig för en, då vill man ju inte utsätta honom eller henne för sådant, som man vet gör den andre arg eller ledsen, i varje fall inte i onödan, och man vill gärna att han ska få vara glad! Det här är något som gäller i alla relationer, också i vår relation till Herren Jesus.
Att lära känna honom litet bättre handlar alltså inte om att tillfredsställa vår religiösa nyfikenhet, inte heller om det som är värre, nämligen att försöka klura ut hur jag ska kunna manipulera honom att göra som jag vill. Det handlar om att finna vägen in i en relation, som är präglad av kärlek och respekt, och som är till glädje för alla parter, både honom och oss.
Så nu ska vi hålla till i Bergspredikan, Matt 5-7, ett tag, och se vad Herren där vill uppenbara för oss om sig själv! Naturligtvis blir det ingen heltäckande och uttömmande utläggning, det duger jag inte till, men en del iakttagelser och tankar ska jag försöka bidra med, i alla fall!
Vi börjar från början i kapitel fem. Där står det att Jesus gick upp på berget och började undervisa, främst sina lärjungar, men folkskarorna som fanns där, fick ju också lyssna, förstås.
Nu har vi en knorr här i texten, som tyvärr är helt borttappad i Folkbibeln. Där sägs det bara att ”han började tala och undervisa dem”. I 1917 och i Åkeson sägs det att ”han öppnade sin mun, och började undervisa/lära dem.”
Det verkar ju litet onödigt att understryka att han öppnade munnen, eller? Jag menar, hur skulle han ha kunnat börja undervisa utan att öppna munnen?
Studiebibeln ger förklaringen. Det grekiska verb, som översatt med ”öppnade sin mun” anger att någon verkligen utgjuter sitt hjärta, talar om något som är avgörande viktigt för honom!
Bergspredikan ger oss alltså en inblick i Jesu hjärta, i vad som på riktigt gläder honom, väcker hans vrede, och är honom till sorg i hans förhållande till oss människor.
Han börjar med det vi brukar kalla saligprisningarna, nio exempel på sådant, som ger salighet åt sina utövare. ”Salig”, grekiskans ”makarios”, anger en glädje, som kommer inifrån, som inte beror av yttre omständigheter, till skillnad från den sorts glädje, som den här världen ger.
”Saliga är de fattiga i anden, dem tillhör himmelriket!”
Vad är det att vara fattig i anden?
Och finns det egentligen någon, som inte är fattig i anden inför Gud?
En av mina engelska biblar säger ”blessed are those who realize their spiritual poverty!”
Det är väl det det handlar om – att inse och erkänna hur tom man är, hur svag man är andligt sett, att erkänna faktum: att man inte kan bli en fruktbärande kristen på något annat sätt än genom att förbli i vinträdet Kristus.
Det är med avbrutna grenar som med snittblommor: överlevnadsprognosen är dålig. Och det är just den bekända fattigdomen, som är vår möjlighet här att fortsätta att sitta fast på trädet !
Problemet är det, att vi också i de kristna sammanhangen ofta går i fällan att vilja vara starka, att lyckas, att ha framgång. Till och med Paulus ville ju till att börja med bli av med sin svaghet, som vi kan läsa i 2 Kor 12. Men Herren sade till honom: ”Nej du, det blir inget av med det, för jag vill att du ska vara fattig i anden, att du ska vara svag, att du ska låta min nåd vara tillräcklig för dig, för min kraft kan bara fullkomnas i dig när du är svag!” (Min parafrasering)
En gång, när jag undervisade om kraften som fullkomnas i svaghet, var det en åhörare, som kommenterade så här: ”Det är sällan man hör svaghet omtalas som något positivt, för det mesta går det som sägs ut på att vi ska ägna oss något slags andlig bodybuilding och bli starkare som kristna!”
Jag hr ägnat mig åt Galaterbrevet de senaste dagarna. Jag minns en bibellärare, som en gång sade om just det brevet, att det kan ses som en handbok i hur man tar livet av en väckelse. Och ja, om man granskar fällan, som galaterna hade gått i, litet närmare, så ser man ju att det handlade om att de ville bli bättre, starkare, mer rättfärdiga och duktiga än de hade blivit genom att ”bara” tro på Jesus.
Aposteln ställer en avslöjande fråga rakt på i Gal 4:15. ”När hör man nu er prisa er saliga?” (1917)
När man inte längre var nöjd med att vara svag och beroende av Jesus, när det började krävas att man dessutom skulle börja prestera både det ena och det andra för att duga, då blev det si och så med saligheten!
Det annars värt att lägga märke till att Jesus redan här, i början av sin verksamhet, understryker att han vill att hans lärjungar ska få vara glada – saliga, och sedan, tre år senare, ger han uttryck för samma sak i avskedstalet: ”Detta har jag talat till er för att min glädje ska vara i er, och för att er glädje ska vara fullkomlig.” Joh 15:11
Jag läste en gång ett uttalande, som fick mig att skaka på huvudet. Det lät så här: ”Min Gud är glad när jag är glad!” Det stämmer nu inte, inte så där per automatik och oberoende av vad det är jag är glad över. Min Gud är glad, när jag öppnar för hans glädje, när det är hans salighet, som får bo i mig! Han är inte fullt lika glad, när jag överger honom, och söker andra källor för min glädje – ni vet, den sorten som kallas ”usla brunnar” i Jer 2:13…..
Saligprisningarna är vägvisare, givna för att hjälpa oss att se skillnad på den glädje Gud ger, och den bedrägliga glädje vi tycker oss finna på annat håll.
Det är som en norsk predikant en gång sade: ”Det finns glädje i världen, de må vi ikke förneke! Men den änder opp på grisebingen!” Herren vill ha oss med till fadershusets eviga glädje, inte att vi till slut ska finna oss själva sittandes i en eller annan svinstia, när världens temporära fröjd har tagit slut….
Han levde själv i den salighet han här talar om, för han accepterade att vara svag, helt beroende av Fadern. När han vid ett tillfälle säger, att Fadern har uppenbarat glädjens budskap för de små och fattiga, Luk 10:21, då jublar han av fröjd! Jadå, Herren är glad när han får göra oss glada, när han får vara källan till vår glädje, inte tu tal om den saken! 