Vi är framme vid Höga Visan!
En bibelbok med fler än en tolkning – dels handlar den om kärleken mellan man och kvinna, dels är den en allegorisk beskrivning av förhållandet mellan Kristus och församlingen.
I HV 5:2-6 beskriver bruden en situation där hon har gått och lagt sig och somnat, och då kommer hennes vän, brudgummen, och knackar på. Men hon är inte så där omedelbart inställd på at släppa in honom!
”Jag har tagit av mina kläder, skulle jag nu ta på dem igen? Jag har tvättat mina fötter, skulle jag nu smutsa ned dem igen?”’
Det är litet av: ”Gå din väg, och kom sen tillbaka vid ett lämpligare tillfälle” över det här.
Man kommer tämligen osökt att tänka på Uppb 3:14-20, och då särskilt vers 20, när man läser den här texten i Höga Visan!
”Se, jag står vid dörren och knackar på. Om någon hör min röst, och öppnar dörren, ska jag gå in till honom, och hålla måltid med honom, och han med mig!”
I båda fallen är det brudgummen som uppsöker bruden, i båda fallen har bruden ställt sig avvisande.
I Höga Visan tycker hon att brudgummen, vännen, ställer till med besvär för henne, i brevet till Laodicea har församlingen sagt att den har allt vad den behöver, och egentligen inte har något större behov av Herrens närvaro för tillfället.
”Jag har inte lämpligt att ta emot dig just nu, men kom senare!”
Undrar hur ofta Herren Jesus möts av den attityden, när han knackar på hos oss? Han är ju tämligen försynt, han slår inte in dörren, han knackar bara så där lagom, så att vi ska märka det, om vi vill.
Vi befinner oss i Stilla veckan, när jag skriver det här. Folket i Jerusalem tog inte vara på den tid då de var sökta, de öppnade inte när Herren knackade på – för han motsvarade inte deras förväntningar!
Vad har du och jag för förväntningar på Herren, som kan leda oss så vilse, att vi inte öppnar för honom? En vanlig orsak till att dörren förblir stängd är väl att han inte gör som vi vill, inte svarar på alla våra böner med ett rungande ja, inte beskyddar oss från alla livets motgångar och besvikelser.
En annan är, som i Laodicea, att vi tycker att vi har fixat till allt så bra själva, att vi inte längre känner något behov av hans direkta närvaro – han kan ju få finnas på avstånd, litet ute i periferin i våra liv, visst, men inte som centrum!
Eller så har vi det ställt som bruden i HV, vi vill helt enkelt inte ha något extra besvär för hans skull. Det ska fungera så som vi vill, vägen ska vara asfalterad och jämn, inga smala stigar och trånga portar, tack!
Men hon i Höga Visan, hon ångrade ju sig så småningom och gick för att öppna – men då var han försvunnen. Då sökte hon, och fann honom inte, då ropade hon, men han svarade inte, och till råga på allt råkade hon ut för några illasinnade typer, som misshandlade henne!
Nå, det framgår av den fortsatta texten att de nog hittade tillbaka till varandra, bruden och brudgummen, men hon hade kunnat bespara sig mycket nöd och smärta om hon bara hade bekvämat sig till att öppna när han knackade!
Vi gör många så kallade straffrundor vi också, när vi missar den tid när vi är sökta, vi som hon, precis som skidskyttarna också får lov att göra, när de har bommat på måltavlorna!