Idag ska vi ta en titt på den första människan i världshistorien, som fick åka ubåt – visserligen en biologisk sådan, men ändå…
Nu kom jag att minnas en historia om en biologilärare, som hade en frimodigt bekännande kristen elev. En dag frågade han litet spydigt, om hon faktiskt trodde på berättelsen om Jona i den stora fiskens buk? ”Det måste du väl ändå begripa, att det inte kunde vara möjligt!”
”När jag kommer till himlen en gång ska jag fråga honom hur det gick till”, svarade flickan.
”Men tänk om Jona inte kom till himlen, vad händer då?”, flinade läraren.
Flickan tittade eftersinnande på läraren. ”Ja, då får du fråga honom!”
Skämt åsido.
Jonas bok har ärende till oss, på fler än ett sätt.
Nu sitter jag och tittar på början av det fjärde kapitlet, på en väckelsepredikant, som just har haft större framgång än kanske någon annan evangelist och profet i världshistorien.
Han kom för att ge ett budskap till en totalt hednisk stad, huvudstaden i det assyriska riket, som då till råga på allt låg i krig med Israel. Hans budskap var enkelt: ”Om fyrtio dagar kommer Gud att förstöra den här stan!”
Han väntade sig förmodligen inte mycket annat än att bli utskrattad och utkastad ur stan, och sen skulle Gud förstöra denna fiendens högborg, halleluja!
Men det gick inte så. Hela staden omvände sig och det här var ingen liten stad, den var den kända världens största på den tiden! Till och med kungen i Nineve ödmjukade sig inför Herren, och utlyste tre dagars fasta och bön! Vilken framgång! Vilken väckelse!
Och hur reagerar Jona på detta?
”Han tog mycket illa vid sig, och han blev arg”, står det.
Varför det, då?
Jo, Gud gjorde som han brukar, när folk ödmjukar sig och omvänder sig, då ger han dem nåd, för Gud vill ingen syndares död, han vill att de omvänder sig och får leva!
Och Jona, han ville inte alls att assyrierna skulle få någon nåd, han ville ha dem utplånade!
De var ju Fienden med stort F, det största hot som fanns mot Israel!
Så han blir arg, arg på Gud, som inte vill som Jona vill.
Hade det regnat eld och svavel över Nineve, då hade han varit nöjd!
”Rätt åt dem, det här har de förtjänat flera gånger om”, hade han förmodligen sagt för sig själv, och dansat en lien glädjedans på sin säkra utsiktspunkt utanför stan.
I axplocket från Obadja för två dagar sedan läste vi om hur edomiterna var skadeglada, när Jerusalem förstördes.
Här står nu Jona inför Gud och klagar över att han inte fick vara skadeglad, och det märks att han har sugit på karamellen på förhand, riktigt sett fram emot att få se katastrofen drabba, och sen få gå hem till Israel som en skadeglädjens budbärare.
Vi får se upp, så att vi inte plötsligt står där själva på samma plats som Jona!
”Herre, varför går det så bra för de ogudaktiga”, klagar psalmisten.
Litet som att alla världens olyckor borde ju drabba dem per omgående.
Jesus säger att Gud låter solen gå upp över både onda och goda, och regna över både fromma och mindre fromma – och uppmanar oss att ha samma inställning!
Att önska olycka över de ogudaktiga, och känna en viss besvikelse över att det till synes går bra för dem, och att skadeglädja sig när det någon gång går illa för dem, det är två sidor av samma mynt.
Han, som inte finner behag i någon syndares död, finner heller inget behag i att vi människor mer eller mindre uttalat önskar ont åt varandra!
”Be för alla som du är arg på, eller som irriterar dig, eller som du uppfattar som meningsmotståndare, då har du att be för!”
Så sade en äldre kristen åt en ung man, som förundrade sig över en del människor, som kunde vara i bön i timtal.
”Fem minuters bön, så har jag sagt allt vad jag har att säga åt Gud!” Så sade han, och fick det ovanciterade goda rådet som svar. Ett råd värt att ta på allvar!
Jona hade predikat för nineveborna, men hade han bett för dem?
Knappast, av hans reaktioner och uttalanden att döma…..