Två av GT:s profeter fick som huvudsaklig uppgift att profetera om Nineve.
Jona, troligen någon gång kring 780 f Kr, blev sänd dit för att profetera på ort och ställe, och då blev det väckelse och omvändelse där.
Men, som historien visar gång efter annan, det tenderar att vara kort halveringstid på väckelser.
Nu är det Nahums tur, typ 150 år efter Jona.
Han blir inte sänd till Nineve, han profeterar på avstånd, så att säga, och uttalar domen över staden. Den ska förintas, upphöra att existera.
Väckelsen i Nineve blev inte så långvarig, och sedan fortsatte man att fylla sina synders mått, och gör man det, då blir det fullt så småningom. Då kommer domen – eller amputationen, vad man ska kalla det.
Gud ser uppenbarligen mänskligheten som en helhet, där enskilda lemmar, som drabbats av kallbrand, måste skäras bort innan rötan sprider sig alltför långt….
I början av Uppenbaresleboken beskrivs en liknande situation, där det först kommer en profetisk varning, med besked om att det kommer att gå illa så småningom, om de inte omvänder sig. Där uttalas den kraftiga varningen till församlingen i Efesus, Uppb 2:5.
Och vad hände sedan?
Idag finns ingen församling i Efesus – och inget Efesus heller för den delen. Församlingen där tynade småningom långsamt bort under hundratals år, och staden med den.
Man får ett intryck av att varningen först togs på allvar, och det blev en omvändelse, men sedan gled man långsamt ner i de gamla hjulspåren igen….och till slut flyttade Herren ljusstaken.
Just det här med hur kortlivade väckelser och förnyelser många gånger är, det är något att ta på allvar! Den här mekanismen är på intet sätt slumpartad. Där finns tydliga orsak och verkan – sammanhang. Man kan läsa Galaterbrevet som en beskrivning av hur det går till att ta livet av en väckelse – eller förnyelse, om det är en sådan, som är utsatt för angreppet.
När de kristna börjar fästa mer uppmärksamhet vid vad de själva gör, eller vill göra, eller inte gör, än de har fokus på Jesus, och vad han har gjort och gör, då är döden redan i grytan.
När det vi får uträttat som kristna börjar kopplas ihop med frälsningen från döden till livet, som Jesus har köpt åt oss, då har det som började i Anden slutat i köttet – och det är den praktiska innebörden i att ha övergett sin första kärlek.
Vi, precis som människorna i Nineve, är föremål för Guds omsorg och nåd, han vill ju inte att någon ska gå förlorad.
Vi, precis som människorna i Nineve, är tämligen ombytliga och glömska varelser, och det vet den onde att utnyttja.
Vi, liksom människorna i Nineve kallas till omvändelse, vi till och med gång efter annan.
Och precis som det gick för Nineve går det för alla länder och kulturer, som förkastar eller glömmer varningarna, och fortsätter på sin egen väg.
Precis som det gick för församlingen i Efesus går det för församlingar och samfund, som överger sin första kärlek till Jesus, och skaffar sig andra kärlekar – och sedan vänder dövöra till, när Herren kallar till omvändelse.
Tänk att just Nineve, hednastaden, blodstaden, full av lögn och våld, idag får påminna oss om vad som händer, när Guds tålamod slutligen tar slut!