Jag fortsätter att skriva axplock – då och då känner jag en viss frestelse att blanda mig i pågående debatter, och skriva spetsiga kommentarer till det ena eller andra förslaget, eller påståendet, eller företeelsen, som kommit fram i diverse mer eller mindre kristna sammanhang, men sen undrar jag vad det skulle tjäna till? Allt jag skulle ha lust attt säga har redan sagts av andra, många gånger om, och ingen av dem, som skulle behöva lyssna, har visat något tecken på intresse.
Guds Ord, däremot, behöver jag inte ha några sådana tankar om. Det behövs, det tjänar alltid till något att lyfta fram det, att på något sätt bidra till att väcka och vidmakthålla de troendes intresse för det. Kan jag på något sätt bidra till att Guds barn inte fastnar i samma attityd, som en prästman jag en gång diskuterade med, då vill jag göra det! Han sade så här: ”Jag tänker inte börja sätta tid och krafter på något bibelstudium, jag har läst teologi i fem år, det får räcka!”
Litet som att säga att ”jag åt så det räckte i min ungdom, så nu tänker jag inte längre slösa nån tid på att äta” … Ingen god inställning för en kristen människa, som defintivt inte lever bara av bröd!
Så jag axplockar vidare!
Andra Korintierbrevet står i tur.
Där läser jag i början av femte kapitlet idag.
Där talas om den jordiska kroppen, den som vi har här i jordelivet, och om den himmelska, den som vi ska få sen, när vi har lagt av oss det här jordiska skalet.
Och där talas också om något, som man blir mer medveten om ju äldre man blir: ”Vi vill inte bli avklädda, utan överklädda, för att det som är dödligt ska bli uppslukat av livet!”
När jag var ung såg jag på äldre människor, och såg en gammal människa. Där var inget, som jag tyckte berörde mig personligt på något sätt. En del var gamla eller ännu äldre, och det var nu bara så. Nuförtiden ser jag på en åldring, som börjar vara böjd och ha svårt att röra sig, och jag ser mig själv om fem eller tio år, om jag lever så länge.
Det där avklädandet, som aposteln talar om, har plötsligt kommit nära, blivit något som i högsta grad har med mig själv att göra! En del människor försöker i det läget skjuta tanken på åldrande och död ifrån sig, försöker hålla fast illusionen om att nu inte vara så gammal, försöker klä sig ungdomligt, uppträda ungdomligt, hänga med i allt nytt, och så vidare.
Det är inte den väg, som Skriften anvisar.
”Vi längtar efter att få ikläda oss vår himmelska boning!” Så skriver han, Paulus. ”Vi skulle vilja flytta bort från kroppen, och vara hemma hos Herren!”
Att håret grånar och glesnar, att det knakar här och var när man ska upp ur sängen på morgonen, det är inte början till slutet, det är slutet på början! Det verkliga, eviga livet har knappt börjat än!
Avklädandet känns för stunden nog så jobbigt, visst håller jag med om det! Men innan man kan klä på sig festdräkten, får man ju lov att ta av sig vardagspaltorna! Det skulle just vara snyggt, om man var tvungen att släpa med sig det här skalet in i himlen, ungefär som om en fjäril skulle tvingas hålla fast vid puppan, istället för att flyga fri iväg, när han äntligen kommit ut ur den….