Första Korintierbrevet, då.
Här sitter jag och tittar på elfte kapitlet, där det sägs så här i vers nitton:
”Partier måste finnas bland er, för att det ska visa sig vilka det är, som håller provet.”
Det här med partibildning i kristenheten är ett fenomen, som är lika gammalt som den kristna församlingen själv. Vi håller oss till den ena eller andra ledaren, den ena eller andra teologin, det ena eller det andra samfundet – och detta är ett beteende, som vi har lättare att se hos andra än hos oss själva. Det var det där med bjälken och flisan….
Men här säger nu aposteln att detta är något som ”måste finnas”?
Varför i allsindar måste något så destruktivt finnas i den kristna gemenskapen, det tjänar ju bara till att slå sönder den? Det är nu i varje fall den första tanke som har kommit till mig, när jag har läst det här.
Sen fortsätter han, och anger orsaken: ”för att det ska bli uppenbart vilka det är, som håller provet”.
Jaha, vilket prov är det fråga om här?
Gäller det att lyckas ansluta sig till rätt parti?
Så tycks vi ju ofta resonera i praktiken: bara jag är med i rätt församling, rätt samfund, med i den grupp som har rätt lära, och så vidare, då har jag väl visat mig hålla provet?
Nja, det tycks nu inte vara så det är menat.
Det var ju just på den vägen de försökte komma rätt, de kristna i Korint. Endel höll sig till Paulus, andra till Petrus, somliga till Apollos – och endel sade att de höll sig till Kristus, vilket ju låter bra, men som i praktiken tydligen innebar att de tyckte att då kunde de strunta i både Paulus och Petrus och Apollos…..åtminstone i hela deras etiska undervisning….
Och aposteln dömer ut hela det tänkesättet.
Men vem är det då som håller provet? Vad består provet i?
Ja, inte annat än jag kan begripa, så består provet i att inte låta sig frestas att partiansluta sig överhuvudtaget!
Jesus finns utanför våra ”läger”, alltid. Han är inte för det ena eller andra partiet, han säger ”följ mig!” I slutet av Hebreerbrevet upmanas vi att gå ut till honom, utanför lägret/lägren.
Missförstå mig inte nu. Vi behöver våra andliga hem, det är inte det, som det här handlar om.
Det är när vi förvandlar våra andliga hem till befästningar med kanontorn och skyttegravar, när vi börjar använda vår tid och kraft till att bekämpa varandra, när vi börjar stå emot varandra, uppblåsta var och en över sin lärare, det är då vi inte består provet längre, det där provet, som måste finnas.
När vi gick i bibelskola, sade en av lärarna en gång att vi inte skulle vara rädda för att göra misstag, för det är då man lär sig något nytt.
Jag tror att det här provet finns, måste finnas, för att vi kan lära os något viktigt genom det. När vi misslyckas, när vi kommer till insikt om att nu har partisinnet invaderat mig, då lär vi oss något viktigt om oss själva, och kanske också om det sammanhang vi befinner oss i, nämligen hur lätt vi har att börja förlita oss på varandra, på andra människor, istället för att sätta hela vår tillit till Herren. Vi lär oss hur mycket av ond lust att känna oss bättre än andra vi bär på. Och vi lär oss att gamle Luther hade ack så rätt när han sade sitt: ”När jag gör mitt bästa gör jag synd!”
För det är ju i stort nit och bästa välmening vi partiansluter oss hit och dit –i mänskligt nit, och mänsklig välmening……
Det är bara när Gud själv får verka både viljan och gärningen i oss, som det blir rätt. Det går åt mycket nåd på vägen till himlen, och det finns också nåd för alla våra felsteg, så var inte rädd att erkänna att du har blivit lurad, kanske har lurat dig själv, att fastna med foten i partiklaveret! Vägen ut, dit utanför lägret, den finns alltid kvar!