I Romarbrevets första kapitel, vers 21, får vi veta vad som händer med oss människor, om vi slutar prisa honom som Gud, slutar tacka honom.
Det här ”som Gud” syftar tillbaka på det som sagts i de föregående verserna, nämligen att Guds eviga makt och gudomliga natur är synliga i hans skapelse, och att människorna därför är absolut utan ursäkt, när de väljer att undertrycka sanningen för att få ägna sig åt orättfärdighet.
Det är alltså just inför Gud, himlens och jordens Skapare, som vi, hans skapade verk, ska böja oss i tacksamhet och tillbedjan.
Väljer vi att inte göra det, då har detta konsekvenser.
”Fastän de kände till Gud, prisade de honom inte som Gud, eller tackade honom, utan förblindades av sina falska föreställningar, så att mörkret sänkte sig över deras oförståndiga hjärtan.”
Vi ska lägga noga märke till vem aposteln talar om här!
Han talar inte om människor som gått vilse därför att de inte har haft någon kunskap om Gud, inte heller talar han om människor, som haft kunskap om Gud, och valt att förkasta den.
Han talar om människor, som har slutat prisa och tillbe den Gud, som de i och för sig nog känner till och tror på!
Det är sådana människor som förblindas, som får sitt förstånd förmörkat, som börjar välja att låta sig ledas av sin egna falska föreställningar!
Vi ber i bönen Fader Vår, att vi ska bli bevarade från det onda.
Det får väl definitivt sägas att det är något ont som invaderar en människa, om hon får sitt förstånd så förmörkat, att hon hamnar i den svindlande utförsbacke som resten av Rom 1 beskriver!
Den förmörkelsen tar sig ett första uttryck i att människan påstår sig själv vara vis – och det är i följd av den inbillningen som hon sedan börjar leva i enlighet med egna föreställningar.
Och när man gör det, då händer det som vers 24 beskriver: Gud tar bort en del av sitt beskydd, så att de makter, som man har valt att tjäna, får börja förslava en mer och mer, leda en vidare in i värre och värre gudsfrånvändhet, större och större förblindelse.
Hur undviker man då att hamna i den situationen?
Ja, en väsentlig beståndsdel i vårt försvar mot detta onda tycks ju då vara att vi inte låter oss luras att upphöra att tillbe och prisa och tacka Gud, tacka honom och upphöja honom just som Gud!
Det är då vi får rätt fokus, får blicken fäst på honom, får honom mer uppenbarad för oss, ser hans härlighet, helt enkelt, ser hur stor han är och hur små vi är, och vilket obegripligt storhetsvansinne som kommer till synes, när människokrypen häver upp sitt ynkliga tyckande mot universums Skapare och Herre!
Vill man förstärka sitt andliga immunförsvar, och vill man på samma gång få mer syn på Herren, öppna för hans verk i sitt liv, då ska man göra som psalm 100 i Psaltaren säger, gå in i hans portar med tacksägelse, och vidare in i hans gårdar med lov…..