Ibland har jag litet undrat varför Apostlagärningarna kallas just Apostlagärningarna?
När man tittar på den grekiska originalversionen av första versen i den här bibelboken, säger Lukas att han i sin första skrift, alltså Lukasevangeliet, berättade om allt som Jesus började göra och lära, underförstått då att nu ska han fortsätta att berätta om samma sak, alltså vad Jesus fortsatte att göra och lära genom sin Ande och sina apostlar!
Det är alltså egentligen om Jesu fortsatta verksamhet efter sin uppståndelse och himmelsfärd, som den här bibelboken handlar. Tänker vi så, då blir ju den naturliga slutsatsen att det här är en berättelse, som tar slut först när Jesus kommer tillbaka – då börjar uppståndelseboken, om man så får säga!
Nå, det om detta.
Stället jag plockat som dagens ax finns i 3:1-10, berättelsen om hur Petrus får förmedla helande till den lame mannen vid Sköna Porten.
”Silver och guld har jag inte, men vad jag har, det ger jag dig: i Jesu Kristi nasaréns namn, stig upp och gå!” Så sade han, och så skedde det.
Någonstans har jag läst en berättelse om hur den medeltida teologen och filosofen Thomas Aquinas tillsammans med en av sina vänner stod utanför en praktfull kyrkobyggnad någonstans i det dåtida Italien. Vännen, uppenbart tagen av ståten och rikedomen han såg, utbrast: ”Nu behöver vi inte längre säga som Petrus, att vi saknar silver och guld!”
Varpå Thomas genmälde: ”Men vi tycks inte heller längre kunna säga till den lame att han ska stiga upp och gå…”
Rikedom var inget främmmande för denne man – han föddes i en adelsfamilj, i ett slott, inom den mäktigaste grenen av dÁquino-släkten. Han valde dock för egen del bort rikedomen för hela sitt återstående liv, när han som nittonåring anslöt sig till dominikanerorden, och blev munk, och sedermera präst.
Han tycks alltså ha haft en klar blick för att det finns mycket, som inte kan köpas för pengar – och mycket, som pengarna kan hindra en människa från att uppnå!
Det kan svårligen förnekas, att vi kristna, både privat och i våra samfund och kyrkor i större eller mindre grad handskas på ett med Herrens bud och råd icke förenligt sätt med de jordiska tillgångar, som Gud har gett oss att förvalta. Inte går jag på något sätt fri själv heller på den punkten.
Hur ofta frågar vi oss själva och Herren i vilken utsträckning detta inverkar negativt på våra förutsättningar att kunna säga som Petrus, och också få se det sagda bli verklighet?
En sjuttiotalssång av Don Fransisco får illustrera något av det här: (min mycket fria översättning)
”Det räcker inte med en pastor som har nådegåvor
Jag struntar i om ert program alltid är nytt
jag bryr mig inte om att ni har asfalterat kyrkans parkeringsplats
jasg struntar i om ni har stoppning på era kyrkbänkar
det hjälper inte fast ert lovets offer är högt nog att väcka döda
vad nyttar det till att ert kyrktorn är högt om det står på en kyrkogård
det är meningslöst med en perfekt inramning om själva innehållet fattas
det jag bryr mig om och frågar är:
har ni gjort det som jag sade?”
Högt på listan över det som Herren sade är: ”Ni kan inte tjäna både Gud och Mammon!”
Vi försöker ibland komma runt det budet genom att tänka och säga att vi låter ju mammon tjäna Gud, när vi satsar på dyra kyrkrenoveringar, och nybyggen, väldiga kyrkorglar, och diverse annat liknande, men har nu Herren Jesus nånsin sagt något om att det är sådant han vill ha?
Han var liksom mera in på att använda den orättrådige mammon på helt andra sätt, som t ex att dela med sig åt dem som har det sämre ställt…och visst gör vi ju det också nuförtiden, här och var och i någon utsträckning.
Någon huvudsaklig inriktning kan man väl ändå inte säga att detta är i all vår verksamhet…..och det är rätt sällan den lame står upp och går…..
Kanske vi kunde fråga litet mer efter vad Jesus vill fortsätta att lära och göra nu, här, mitt ibland oss, och litet mindre efter vilka projekt vi själva vill förverkliga härnäst?