I Johannesevangeliets första kapitel stöter vi på Johannes Döparen igen.
Så här på midsommardagen känns det lämpligt att plocka fram just honom igen – det var ju Döparen, som fick stå för den kristna fernissan, när den hedniska sommarsolståndsfesten skulle kristnas då det begav sig i forntiden!
Det berättas där i Joh 1 att det kom sändebud från Jerusalem för att ta reda på vad Johannes egentligen var för en figur – han var ju den förste riktige profet, som uppträtt i Israel sen Malaki, och det var fyrahundra år bakåt i tiden! Så det var nog ingen brist på rykten och spekulationer….
Sändebuden hängav sig dock inte åt spekulationer, de gick raka vägen till Johannes själv, och frågade honom vem han var.
”Vad säger du om dig själv? Vem är du? Är du Messias? Är du Elia? Är du Profeten?”
Antagligen var detta det huvudsakliga innehållet i ryktena och gissningarna, eftersom detta var de tre huvudgestalter, som Skrifterna nämnde skulle komma någon gång i framtiden.
Johannes svarar nej på alla tre frågorna, och sedan säger han också vem han är, nämligen ”rösten av en, som ropar i öknen” – en person, som Skrifterna i och för sig också nämnde, men som ingen tydligen hade kommit att tänka på.
Detta är det skäl att lägga märke till, alltså hur lätt vi missar något väsentligt i Bibeln, därför att vi redan bestämt oss för vilka alternativ som finns, och sedan slutar fråga och se efter om det möjligen finns mera att upptäcka och lära sig.
Men det finns också en annan sak i den här berättelsen, som jag fäster mig vid, nämligen hur säker, hur trygg Johannes är i sig själv, i sin identitet, i sin kallelse.
Han vet vad han inte är, och han vet vad han är, och han slösar ingen tid och ingen kraft på att försöka vara något som han inte är, varken inför sig själv eller inför andra!
Här har vi andra mycket att lära oss av honom!
Det brukar talas om hur viktigt det kan vara med goda rollmodeller, att ha någon att respektera, se upp till, ta modell av, försöka efterlikna. Och visst, Bibeln säger ju att vi inte ska följa dåliga föredömen, utan goda, så det ligger något i den här tanken. Det gäller dock att inte dra den för långt!
Fel blir det, om jag börjar försöka kopiera andra, vara något som de är, men som inte jag själv är tänkt att vara. Då tappar man bort sig själv, då börjar man slösa den kraft och den begåvning, som Gud har gett en, på att försöka vara något man inte är, i stället för att leva det liv man var tänkt att leva.
Jag hade en gång i tiden – vi talar om typ femti år bakåt i tiden – en hundrakilos arbetskamrat, som var framgångsrik styrkelyftare, han var på medaljnivå i finska mästerskapen.
Han berättade en gång med en suck, att några ivriga människor i hans hemstad hade försökt övertala honom att ställa upp i en löptävling av något slag, jag minns inte exakt vad det handlade om. Alltnog, han hade svarat dem att han inte var någon löpare. Varpå de hade genmält att han var ju så bra på styrkelyft, nog måste han ju då också klara sig bra i andra idrottsformer!
”Men fattar inte folk, att det är fråga om helt olika saker? Muskulaturen som behövs för att lyfta skrot är ju helt annorlunda än den, som behövs för långdistanslöpning!”
Det här är ett allmänt förekommande fenomen, inte bara i fråga om idrott.
”Du gör det där så bra, så visst kan du göra det här också?”
Då gäller det att likt Döparen veta både vad man är, och vad man definitivt inte är, annars blir man insnärjd i sådant, som man varken har glädje i eller fallenhet för, och som man gör av plikt och av önskan att vara andra till lags, inte för att det är något som flyter fram ur det man är och är kallad att göra!