Om någon undrar varför möteskalendern är tom, så beror det på att nu har pensionären det, som pensionärer aldrig brukar ha, nämligen semester! En knappast särskilt välförtjänt, men nog så behövlig sådan! De som säger att åldern bara är en siffra borde stryka det där ”bara”. Jag är sjuttiplussare, och jag orkar inte hålla igång som förr, det är bara att acceptera! Nu har jag i alla fall nära två månader att hämta andan på, nästa inbokade predikoturer kommer först i mitten av augusti!
Något axplock ska jag skriva då och då i alla fall, vartefter inspirationen kommer susande förbi….
I Lukas 9 finner vi en version av hur det gick till den dagen, då Jesus kallade publikanen Levi, mer känd som Matteus. De andra två versionerna finns i Matt 9 och Mark 2.
I alla tre säger Jesus: ”Det är inte de friska som behöver läkare, utan de sjuka”, detta som svar på fariséernas klagomål på att han delade måltidsgemenskap med publikaner och syndare i Levis hus.
Här kan man ju stilla konstatera, att om inte Jesus hade varit villig att äta tillsammans med syndare, då hade han fått inta alla sina måltider ensam – det fanns, och finns, ju inte andra att äta tillsammans med i denna fallna värld!
I Lukas fortsätter han, och säger: ”Jag har inte kommit för att kalla rättfärdiga till omvändelse, utan syndare!”
Detta är alltså Jesu sätt att inleda sin kallelse till omvändelse: han slår sig ner – i det här fallet lägger han sig till bords – i syndarnas sällskap, och umgås med dem över en bit mat.
Fariséerrna vägrade att umgås med såna individer, som deras syndakatalog dömde ut, sådana skulle man läsa lagen för från säkert avstånd, och sen konstatera att detta folk är under förbannelse, eftersom de inte känner och följer Guds lag! Så de begrep sig inte alls på Jesu tillvägagångssätt.
Men det är faktiskt i Matteusversionen, som en detalj, som saknas i de andra två, kommer fram:
”Gå ni och lär er vad detta ord betyder: jag har behag till barmhärtighet och inte till offer!”
Och detta är något, som alla vi, som identifierar oss som bibeltrogna kristna, har skäl att stanna upp inför. Själv känner jag mig träffad varje gång jag läser det!
Det står om Jesus att han var full av nåd och sanning.
Och detta, att förena nåd och sanning på ett rätt, uppbyggligt, barmhärtigt sätt, det är något av det svåraste i kristenlivet, åtminstone för undertecknad.
Någon har någonstans sagt, att det bor en liten fähundsvalp i oss alla, och får den bara möjlighet till det, då växer den upp och blir en stor fähund!
Byt ut ”fähund” mot ”farisé”…..
Och tyvärr förefaller det vara så, att farisévalpen får både mat och utrymme så snart en människa börjar tänka att jag har rätt bibelförståelse och lära, de andra har fel, och sedan av detta drar den slutsatsen att han därmed också är en bättre, mer rättfärdig människa än de andra, och därför har rätt att döma dem och ta avstånd från dem.
Jesus svävade inte på målet ifråga om synden, inte heller tvekade han att kalla syndarna för just syndare. Men han var barmhärtig mot dem, på så sätt att han inte såg ner på dem, tog avstånd från dem, eller visade avsky för dem!
Ibland undrar jag om vi tror att det är vår kristna plikt att bara ungås med likasinnade, att vi på det sättet på något sätt bevarar något slags rituell renhet.
Jag drar mig här till minnes en episod från när jag ännu jobbade i verkstadsindustrin för typ fyrtio år sedan. Tonen var rå, men hjärtlig i arbetskamratgänget, och förstärkningsord av den svavelosande sorten var i livligt bruk när saker gick på tok.
En gång svor en av gubbarna , en som jag haft en del samtal om Gud och Jesus med, en särdeles glödhet ramsa, och tittade sedan ursäktande på mig: ”Ja, jag borde väl inte svära sådär när du hör på!”
Varpå jag svarade, att mig skadar han inte ett dugg med sitt svärande, men sig själv nog, för om man kallar på den onde tillräckligt flitigt , kanske han hörsammar kallelsen!
När jag något år senare sade upp mig för att börja predika på heltid, kom samme kille och titade på mig med lessna ögon. ”Hörde att du ska sluta? Kuka nyt meitä paimentaa?” (Vem ska nu vara vår herde här?”) Själv var jag också litet lessen, för jag hade kommit att se både honom och flera andra där på jobbet som goda vänner, som jag gärna umgicks med.
Sen blev jag då predikant, och fastnade i den kristna bubblan.
Och har sedan hela tiden fått kämpa mot den där farisévalpen, som jag har med mig nånstans inombords. Den vill nämligen inte vara barmhärtig, den vill halka in på fel spår, och satsa på sanningen på bekostnad av nåden!
Det där ordet, som Jesus sade att vi skulle lära oss, det hör inte till de lättaste precis, men ordern är given, och det är bara att be om Guds hjälp att kunna lyda och följa den i, som det står i trafiklagen, alla uppkommande situationer….