Idag ska jag botanisera i andra Timoteusbrevet. Paulus skriver det här brevet under sin fångenskap i Rom, strax innan han blev avrättad. Det här är alltså den tid i hans liv, när han betecknar sig själv som ”den gamle Paulus”, eller, som det står i Folkbibeln, ”en gammal man”, brevet till Filemon.
Jaha, tänker jag. Han var en ung man när Stefanus blev stenad strax efter att den kristna församlingen startat på pingstdagen. Det var nån gång mellan år 30 och 35.
Säg han var typ tjugofem, högst trettio år då? När 2 Tim skrivs befinner vi oss någonstans i mitten på sextiotalet, trettio år senare. Han var alltså typ sextio år gammal.
Och kallar sig en gammal man.
Suck. Jag är mer än tio år äldre än så! Då är jag väl en uråldrig man, då? 
Nå, det om detta.
I 1:5 säger han så här: ”Jag tackar alltid Gud, som jag, liksom mina fäder, tjänar med rent samvete”. Här gäller det nog att tänka efter, så att man inte missförstår honom rätt – alltså förstår honom fel.
Han tjänar Gud. Det gjorde hans fäder också.
Men de tjänade inte Gud med ett rent samvete. Det är nämligen bara en kategori människor, som har förmånen att göra det, nämligen, de, som har fått sina samveten renade genom Jesu blod. Hebr 9:14, 10:22
Aposteln däremot, han hade gett upp företaget att försöka få ett rent samvete genom att tjäna Gud, och istället tagit emot reningen som nåd från Gud. Och då fick han det, som tjänsten i enlighet med Guds lag aldrig hade kunnat ge hans fäder: ett renat, rent samvete!
Man märker hur revolutionerande den tanken var, när man läser om det tillfälle när han ställs inför Stora Rådet, Apg 23.
”Paulus såg på Stora Rådet och sade: ”Bröder, jag har levt inför Gud med ett fullkomligt rent sanvete intill denna dag!” Då befallde översteprästen Ananias dem, som stod bredvid, att de skulle slå Paulus på munnen….”
Blotta tanken på att någon skulle påstå något sådant var så främmande, att den måste tystas ner!
Men detta är Guds gåva till sina barn.
Nya förbundets startpunkt är det, som var gamla förbundets ouppnåeliga mål.
Den som tror på Jesus får ett gott, renat samvete som födelsegåva, när han blir född på nytt till att vara ett Guds barn.
Och som den onde hatar det här, och som han kämpar för att vi inte ska ta det till oss och leva i det! Som han jobbar på att ge oss skuldkänslor, binda upp oss i all slags upplevelse av brist och otillräcklighet, så att vi bara inte ska tjäna Herren i frihet och utan fruktan!
Han kan inte göra något åt det faktum, att Kristus har friköpt oss till frihet, men han kan försöka hålla oss i omedvetenhet om det – och alltför ofta lyckas han också….
Så alltså har vi 2 Tim att läsa, där vi ser hur den unge Timoteus har börjat tappa bort den grunden, och börjar slockna av, och behöver uppmuntras och påminnas om saken!
Det behöver vi också – alltså uppmuntra varandra till att se på Jesus och inte på oss själva!