Redan gamle Luther sade på sin tid att vi bör låta Bibeln tolka sig själv, låta det ena bibelordet förklara det andra, i stället för att försöka spinna ihop förklaringar på egen hand. Det här är ett mycket gott råd, på det sättet har man nämligen bra mycket bättre utsikter att undvika den situation, där ens utläggning av det ena stället kommer i strid med något, som sägs om samma sak på andra ställen i Skriften, än om man knåpar ihop förklaringar, som passar ens egna funderingar.
Och visst är det fascinerande att se vilken samstämmighet man kan finna hos de olika mänskliga språkrören i Bibeln! Det märks, att det är en och samme Ande, som har inspirerat dem alla!
Fast den här tolkningsmodellen förutsätter förstås att man tar sig tid att verkligen läsa Bibeln, sätta sig in i vad som sägs där. Låt mig bara säga, att den tiden är väl investerad!
Idag söker jag ax att plocka i första Petrusbrevet.
Jag ska predika i Vapaakirkko i Lillkyro idag, så det här är på samma gång predikoförberedelse!
I 1 Petr 1:3-5 står det så här: ”Välsignad är vår Herre Jesu Kristi Gud och Fader. I sin stora barmhärtighet har han, genom Jesu Kristi uppståndelse från de döda, fött oss på nytt till ett levande hopp, till ett arv, som aldrig kan förstöras, fläckas eller vissna, och som är förvarat åt er i himlen.. Med Guds makt blir ni genom tron bevarade till den frälsning, som finns beredd, och skall uppenbaras i den sista tiden.”
Här talas alltså om ett hopp, om ett arv, och om Guds makt.
Går vi till Ef 1:15-19, där Paulus berättar om den bön, som han ber för sina trossyskon i Efesus, möter vi samma tre uttryck: Han ber om att deras hjärtans ögon ska öppnas, så att de ser och förstår vilket hopp Gud har kallat dem till, hur rikt på härlighet hans arv är, och hur oerhört stor hans makt är.
Ett steg till bakåt i Nya Testamentet, kan vi ta, till Rom 8. Där har vi en utförlig utläggning av de här tre begreppen! Där talas om hoppet som det, som gör att vi inte längre behöver leva i fruktan: vi har fått barnaskapets Ande, i vilken vi ropar Abba, Fader! Vi har, med Petri ord, blivit födda på nytt till ett levande hopp, födda på nytt till att vara Guds barn.
”I hoppet är vi frälsta”, säger aposteln som avslutning på sin långa utläggning av hur både Guds barn och Guds skapelse en dag ska befrias från sitt slaveri under förgängelsen, och nå fram till Guds barns härliga frihet. Rom 8:15-25
Arvet, som är förvarat åt oss i himlen, det är just detta, som Paulus beskriver i Rom 8, och som han ber i Ef 1, att de kristna ska få upp ögonen för, nämligen att Guds folk en dag ska förlossas, befrias, förhärligas, Guds härlighet till pris. Ef 1:14
”Genom Guds makt blir ni bevarade till den frälsning, som ska uppenbaras i den sista tiden!” Så skriver Petrus, och samma sak skriver Paulus om i Rom 8:31-39, där han förklarar att inget kan skilja oss från Kristi kärlek, att ingen har makt att anklaga och fördöma oss, för Gud har frikänt sina utvalda! ”Om Gud är för oss, vem kan då vara mot oss?”
Och Rom 8:28-30 understryks att allt kommer av Guds nåd, Guds kärlek, Guds goda vilja för oss. Inget kommer an på hur duktiga vi har varit, eller på att vi skulle på något sätt ha gjort oss förtjänta av vare sig hopp, arv, eller Guds kraft i våra liv.
Vi har inte utvalt Jesus, det är han som har utvalt oss, vi har inte åstadkommit något åt oss att hoppas på, det gjorde Jesus genom sin död och uppståndelse för oss, arvet får vi för att Gud i sin nåd har gjort oss till sina barn, och utan hans kraft, som bevarar oss i tron på Jesus, skulle vi gå miste om alltsammans, antagligen förr än senare.
Jag hörde en gång en gammal gudsman säga i en predikan, att vi av någon anledning inte längre talar så mycket om himlen, det är som om vi skulle ha flyttat fokus till att allt borde bli bättre redan här på jorden. Hoppet har flyttat från himlen till jorden, arvet förväntas komma redan här i detta livet, och Guds kraft har blivit något som förväntas synas i tecken och under och spektakulära händelser i möten och samlingar, istället för att primärt vara det, som vi förtröstar på att ska bevara oss för det kommande eviga livet i Guds härlighet.
Jag kan ganska långt hålla med honom. Inte så att jag har något emot tecken och under, eller något emot att människor får drägligare levnadsförhållande redan här, men i själva detta, att fokus har flyttat, att himlen fått en mer undanskymd plats i både förkunnelse och tänkesätt, finns en inbyggd svaghet: hur handskas en kristenhet, som börjat tänka på detta sätt, med en kommande tid av nöd och förföljelse?
Vi mår nog bäst, både nu och framdeles, om vi håller samma perspektiv som apostlarna!