Nu ska vi börja se på sändebreven i början av Uppenbarelseboken, något som jag också gjorde för x antal år sedan medan jag funderade och skrev om vad jag tror om den yttersta tidens skeenden .
Den här gången ska jag ta det ur en annan synvinkel, nämligen vad formuleringarna i dessa sju brev kan tänkas berätta för oss om Herren Jesus själv, vad han känner, hur han tänker.
Återigen får jag lov att konstatera att detta naturligtvis är något i klass med att en bakterie skulle försöka förstå en människa – skillnaden mellan oss och Gud är förstås ännu större än så, men något ditåt i alla fall. Antingen väljer Gud att uppenbara sig för oss, och då kan vi förstå exakt så mycket han visar oss och inte ett uns mera, eller så väljer han att dölja sig, och då fattar vi noll.
Han har visat sig på många sätt genom den info han har gett oss i Bibeln, men inte ens det kan vi få en rätt förståelse av, om han inte hjälper oss.
Vårt tänkande är så belamrat av mänsklig vishet, att Guds vishet förefaller oss främmande och obegriplig, när vi försöker på egen hand….
Så man får ha med sig en god portion ödmjukhet, och en medvetenhet om hur lätt det är att tolka andliga ting fel, när man ska till att ta de här stegen närmare!
Vi börjar med det första av breven, det till den kristna församlingen i Efesus, Uppb 2:1-7
Där får församlingen först erkännande för mycket, men sedan kommer de välkända orden om att de har övergett sin första kärlek. ”Men det har jag emot dig….”
Och detta beskrivs som ett fall från något så viktigt, att antingen får de lov att omvända sig, eller så kommer församlingen att gå under!
Varför reagerar Herren så starkt på detta?
Jag tänker mig att när vi läser dessa sju brev, då läser vi brev som sänds av brudgummen till sin brud, av fästmannen till sin trolovade.
Reaktionen är den, som brudgummen upplever, när hans tilltänkta brud har börjat ge sin kärlek till annat, har börjat vända sin uppmärksamhet till annat, när han inte längre är i centrum för henne.
Man kan jämföra med texten i Jer 2:1-8.
Jer 2:2 ”Så säger Herren: Jag minns din ungdoms hängivenhet, hur du älskade mig under din brudtid, och följde mig i öknen, i landet där man inte sår….”
Brudtid, det är väl ungefär detsamma som smekmånad?
Under uttåget från Egypten, under ökenvandringen, då fanns Gud för första gången synligt och påtagligt mitt ibland det folk, som han kallat att vara sitt eget. De fick bygga en tälthelgedom, ett tabernakel, för att Gud skulle bo i deras mitt. Gud försörjde dem med mat och dryck, och beskyddade dem mot yttre fiender. Allt detta är bilden av en äkta man, en familjefader, som har omsorg på allt sätt om den brud, som han har utvalt åt sig.
Och han presenterar sig mycket tydligt som en svartsjuk Gud – det är vad ”nitälskande” betyder – som inte kommer att godta några äktenskapsbrott i form av avgudadyrkan.
”Jag är Herren, din Gud, du ska inte ha några andra gudar vid sidan av mig”, det betyder samma som om där skulle stå: ”Jag är din äkta man, och du ska inte ha några älskare vid sidan av mig, för det är äktenskapsbrott och otrohet!”
Men de förstod inte, tog inte det på allvar. De blev avgudadyrkare i alla fall, de övergav sin första kärlek på det sättet. Jer 2:5 ”…de gick bort från mig och följde värdelösa avgudar, och blev själva värdelösa.”
Ibland tror vi att 1 Kor 13, kärlekens lov, bara är en vacker, poetisk text, som lämpar sig för att läsas vid bröllopshögtider, men då har vi missat budskapet. Det som den texten talar om för oss, det är detsamma som Jer 2:5 säger: den som överger kärleken, han blir värdelös, han är ingenting!
Det handlar nämligen imte bara, och inte ens i första hand, om kärleken till andra människor, det handlar om kärleken till Gud, kärleksrelationen till Herren Jesus!
Det är alltid ”Älska Herren, din Gud över allt, och din nästa som dig själv”, som gäller!
Min medmänniska kan bli en avgud för mig, och blir det också, om jag älskar honom mer än jag älskar Herren, om det blir viktigare för mig att vara min nästa till lags, än att vara Gud till lags.
Brudgummen sörjer, när bruden inte längre finns kvar i ”brudtidskärleken”.
Brudgummen vredgas, i svartsjuk vrede, när bruden går i säng med andra!
Läs kapitel 16 i Hesekiel, så får du se vad Gud har att säga om Israels avgudautsvävningar!
Heren Jesus vill att hans brud ska förbli i hans kärlek och i hans frihet.
Han vill oss väl, för han älskar oss!
När han säger sina kända ord om att vi får komma till honom för att få vila, att vi får lägga av våra tunga bördor och komma till honom, att vi får ta på oss hans ok, som är lätt, i stället, och lära oss av honom, då finns det en speciell betydelse i det han säger.
Den kan vi läsa om i Jes 46:1-4, där just avgudarna beskrivs som en börda, som människorna måste bära på, medan Gud är den, som bär oss! Och visst är det mer vila i att få bli buren än i att vara den, som måste bära?
Jesus, brudgummen, var villig att bära oss med sig upp på korset. Han bar våra synder, de som satt så oupplösligt ihop med oss, att det enda sättet för oss att bli fria från dem var att dö från dem, alltså bar han oss med sig i sin död.
Vi var så att säga gifta med synden, och för att vi i stället skulle kunna bli Kristi brud, måste vi dö från det äktenskapet. Allt det här kan vi läsa om i Rom 6 och 7.
Detta hade efesierna fått vara med om, den här kärleken hade de fått möta, den här trolovningen med Kristus hade de frivilligt gått in i.
Och nu hade de ändå blivit förledda till att överge kärleken, gå vidare till något annat. De hade dock inte blivit öppna avgudadyrkare, något sådant nämns inte, tvärtom, de har stått emot villolärare och falska apostlar, och får beröm för det. Men vad var det då som hade hänt just där?
Det ska vi se på i nästa inlägg!