Jag återkommer till församlingen i Efesus, och det som Jesus säger till dem i sändebrevet i Uppb 2.
I förra inlägget skrev jag litet allmänt om vad det där uttrycket ”du har övergivit din första kärlek” kan tänkas betyda, och hur det går till när man gör det. Nu är det dags att se på vad som hade hänt specifikt där i Efesus!
De hade ju inte, som redan sagts, blivit öppna avgudadyrkare, något sådant nämns inte i brevet, som de fick, tvärtom, de hade stått emot villolärare och falska apostlar, och tagit avstånd från onda människor, och de fick beröm för det. Men vad var det då som hade hänt just där?
För att få ett hum om det ska vi se på denna församlings historia från dess grundande fram till dess Johannes får befallning om att skicka det förmanande brevet till dem.
Första gången Efesus nämns i NT är i Apg 18:19-21. Paulus gjorde ett kort uppehåll i staden när han var på väg tillbaka till Antiokia från sin andra missionsresa, vilket innebär att evangeliet först blev predikat i Efesus omkring år 52 e Kr.
Han hade sällskap av sina medarbetare Akvila och Priscilla, och de stannnade kvar i Efesus när han reste vidare, så som framgår av 18:18 och 24-26.
Efter att Paulus rest vidare kom Apollos dit, och fortsatte att predika Kristus, främst i synagogan.
Efter en tid fortsatte så Apollos till Korint, och Paulus kom på nytt till staden, nu i början av sin tredje missionsresa. Detta innebär att det bara kan ha varit några månader från det Apollos reste därifrån tills Paulus kom tillbaka, han gav sig ut på sin tredje resa år 52 eller 53.
Det hade blivit en viss frukt av det arbete som utförts i hans frånvaro, där fanns några lärjungar när han kom tillbaka, 19:1, men de hade fått en tämligen ofullständig undervisning, 19:2-6
Nu tog Paulus itu med att avhjälpa bristerna, så grundligt, att han stannade där i närmare tre år!
Man kan läsa om vad som hände där under de åren i Apg 19, och det var inga småsaker, precis!
Daglig undervisning, given av en apostel, tecken och under av den ovanligare sorten, och så vidare – den här församlingen fick en så väl grundad start som möjligt var!
Sedan reste då Paulus vidare till Grekland, och tillbringade ca ett halvår där, innan han anträdde hemresan. På den kom han via Efesus hamnstad Miletus, och därifrån kallade han till sig de äldste i församlingen i Efesus. Apg 20:17-38.
I sitt avskedstal till dem ger han en inträngande varning: ni kommer att drabbas av ”vargar”, människor, som börjar dra de kristna bort från Jesus och istället locka dem att följa dem! Och dessa vilseledare kommer att komma fram ur just dessa äldstes krets, uppstå bland dem, som Paulus själv har utvalt och insatt under Andens ledning!
Den varningen ges alltså kring år 57.
Sedan går vi vidare till 1 Tim 1.
Där får vi veta att Paulus lämnade kvar sin medarbetare Timoteus där i Efesus, för att de skulle ha hjälp och stöd i att hållas på rätt köl i sin trosseglats, 1:3. Och han skulle framför allt vaka över att den första kärleken inte ginge förlorad, det var det, som var målet för all den förmaning han skulle ge! 1:5 Det här brevet skrev aposteln sannnolikt omkring år 64, sju år efter att han varnat efesierna för kommande elände, och lämnat kvar Timoteus till deras hjälp.
Och när man läser 1 Tim märker man att här har det redan börjart hända saker! 1:19-20. Villolärarna har börjat sticka upp sina förvända huvuden. Men, det kommer att bli värre, skriver aposteln! 1 Tim 4:1-3, och 1 Tim 6:3-10. ”Sånt här ska du se upp med, Timoteus!” Det ska vi i vår tid också!
Så kommer vi till andra Timoteusbrevet, som skrevs ytterligare tre år senare, tio år efter varningen i Apg 20. Här har stridigheterna i församlingen tagit musten ur Timoteus så till den grad, att Paulus ser sig föranlåten att skriva och uppmuntra och styrka honom! Att bli drabbad av modlöshetens ande är inget att längta efter, det är som att få ett vått täcke lagt över sig, där får man varken ljus eller luft, där flammar inte ens nådegåvor så värst klart!
2 Tim 2:16-18 visar att de falska lärorna har vuxit vidare och blivit värre, och dessutom metastaserat åt alla håll.
Upp till kamp mot villoläror och villolärare, alltså, innan allt går förlorat!
Det var vad de, som ännu höll fast vid sanningen i Efesus, gjorde, tydligen, eftersom det står som det står där i sändebrevet i Uppenbarelseboken. Men ändå gick den första kärleken förlorad, och det behöver vi se närmare på, för vi befinner oss i samma situation som dem här och nu, och vi vill ju inte att de ska gå för oss som det gick för dem!
Jag ska sticka ut hakan litet grann här, och säga att jag tror att det var en för långt driven renlärighet, som ställde till det för dem så till den grad, att Jesus tíll slut måste konstatera, att de hade övergett sin första kärlek.
Risken med en för långt driven renlärighet är nämligen, att Herren själv kommer i skymundan.
Läran blir viktigare än Jesus.
Jeus samtids religiösa elit ansåg sig vara helt och fullt renlärig, men ansåg de Jesus vara renlärig? Jag vågar tro, att vi kan vara överens om att Jesus minsann inte var någon irrlärare, ändå höll inte ens han måttet inför den form av extrem renlärighet, som fariséerna representerade.
Kristenheten navigerar alltid mellan två diken: laglöshet och lagiskhet.
Renlärigheten kämpar mot laglösheten, vilket är bra, men den har en tendens att i stället ge näring åt lagiskheten, vilket är ett annat ord för köttets rättfärdighet, och sådan tar sig uttryck i hårdhet, obarmhärtighet, avståndstagande från andra kristna, och en tendens att fälla förkastelsedomar över alla, som inte till alla delar omfattar den religiösa lag, som man själv har formulerat.
I stället för att bara ta avstånd från dem, som har börjat förkasta själva grunden för kristen tro, den som handlar om Jesu person och Jesu frälsningsverk, och i övrigt fortsätta att fördra varandra i kärlek trots olika uppfattningar i fråga om annat, börjar man kräva att läran ska vara lika ifråga om varje detalj, innan man kan se varandra som kristna syskon.
Visst är det märkligt?
Vi är alla överens om att vi inte blir frälsta av Mose lag.
Varför kan vi då inte gå vidare och dra den slutsatsen, att vi inte heller blir frälsta genom påvens lag, eller den lutherska ortodoxins lag, eller pingstlagen, eller baptistlagen, eller något annat religiöst renlärosystem, som vi kan tänkas koka ihop, och kräva av varandra att den andre ska följa, innan jag kan godta honom som broder i Herren?
Frälst blir man av tro på Jesus, den Jesus, som apostlarna predikade. Punkt. Inga tillägg.
Vi skulle bli betydligt mer fördragsamma, om vi ville hålla fast vid den renlärigheten….och vi skulle då också ha betydligt bättre chans att bli kvar i vår första kärlek, kärleken till Jesus, inte den andra kärleken, den till vår egen renläriga förträfflighet!
Det är här jag tror det gick fel i Efesus. Det är också här jag ser risken för att det ska gå fel i vår tids konservativa kristna kretsar…..