Jag hörde en gång sägas, att det finns fyra dagar i veckan, som hålls som lediga dagar här i världen – muslimerna har fredagen, judarna lördagen, de kristna söndagen, och präster, predikanter, och pastorer måndagen….
Efter att jag blev pensionär inträffar det dock då och då att jag har söndagen ledig, och ju äldre jag blir nu, desto oftare inträffar det! Man tackar Gud att de yngre generationerna tar över!
I dag är jag alltså lös och ledig, och ska inte åka iväg nånstans, så jag sitter med Bibeln framför mig vid datorn, och ska skriva ett axplock från första Johannesbrevet, mest för egen uppbyggelse, men kanske till glädje för någon annan också, vem vet?
Han säger strax i början att han skriver sitt brev för att adressaternas glädje ska vara ”fullkomlig”,1:4.
Johannes brukar ju annars kallas kärlekens apostel, och visst talas det mycket om kärlek både i det evangelium, som han står som författare till, och i hans brev, men här inleder han alltså med att lyfta fram de troendes glädje som sitt huvudärende!
Det är knepigt, det här med kärlek. Den kan vara en källa till glädje, stor glädje, men den är ofta också en källa till bedrövelse.
Ta till exenpel den situation, där en man förälskar sig i en kvinna.
Om hans kärlek är besvarad, då blir kärleken en källa till glädje, om inte, då blir det kärlekssorg av det hela. Eller, om vi stryker den romantiska aspekten, och bara talar om hur vi ibland kan visa oss avvisande och kallsinniga mot andra, som kanske skulle vilja umgås med oss, lära känna oss, bli vänner med oss. Detta är då till föga glädje för dem!
Johannes lyfter fram den besvarade kärleken som förutsättning för gemenskap. Sådan tar sig uttryck i att man ”vandrar i ljuset”, alltså varken drar sig undan från varandra eller spelar teater inför varandra. Gemenskapen i sin tur blir orsak till glädje för dem, som ingår i den.
Han talar här i första kapitlet om hur vi behöver vara öppna och ärliga inför Gud, så att Jesu blod får rena oss från synd – det är ju den, som står mellan oss och Herren, och när den är borta, då är gemenskapen möjlig.Och han talar om hur vi också behöver vandra i ljuset med varandra, ha en ärligt och öppet förhållande till varandra, för att kunna ha den slags gemenskap, som ger utrymme för att både ge och ta emot varandras kärlek.
Och allt detta, säger han, behövs för att vår glädje ska vara fullkomlig.
Vad menar han då med ”fullkomlig”?
Jag tänker mig att han avser en glädje som är hel, odelad, och bestående.
Det här är något, som ofta klickar, både på det mänskliga planet och i vårt förhållande till Herren. Man kommer kanske helt enkelt inte att tänka på att utan investering blir det ingen avkastning.
I det här sammanhanget består en del av investeringen helt enkelt i att man avstår från lögnen, avstår från förställningen, avstår från alla de motsvarigheter till Adams och Evas fikonlöv och buskar, som vi är så vana att ta till, att vi inte ens märker längre, när vi gör det.
Det Johannes säger om glädje här, det har varit i säck innan det kom i påse. Jesus talar j också om fullkomlig glädje, i sitt avskedstal.
”Detta har jag talat till er, för att min glädje ska vara i er, och för att er glädje ska vara fullkomlig”.
Och vad är det då han har sagt? Jo, att de ska förbli i honom, förbli i hans kärlek!
Och hur ska det gå till? Jo, genom att de förblir i hans bud!
Och vilket är hans bud? Jo, att de ska älska varandra!
Samma besked igen. Glädjen är en frukt av gemenskapens besvarade kärlek, och den kommer både ur den gemenskap med Herren som vi förblir i, om vi vandrar i ljuset, och ur den gemenskap vi har med varandra, när vi älskar varandra som syskon, barn till samme Fader.
Den kristna glädjen är alltså något, som kommer ur ett sammanhang av orsak och verkan.
Gud vill att hans barn ska få leva i hans glädje, mitt i i en tämligen glädjelös värld – visst, det finns glädje i världen, liksom det också finns besvarad kärlek där, men den är som allt annat jordiskt, flyktig, osäker, och beroende av omständigheter.
Andens frukt är kärlek, står det i Gal 5:22, och allt det andra, som sedan räknas upp där, glädje, frid, tålamod, och så vidare, det är i princip att betrakta som funktioner av kärleken!
Och alla dessa kärlekens funktioner är ju både gemenskapsskapande och gemenskapsbevarande!
Undra på att glädje står som första punkt i uppräkningen!
Och här talar vi om något som varken är obeständigt eller flyktigt, det grundar sig nämligen på Guds oföränderliga, eviga kärlek. Förblir vi i den, då har vi också något att ge vidare, för vi älskar därför att han först har älskat oss – liksom vi kan ha gemenskap med varandra därför att han först har bjudit in oss alla till gemenskap med sig själv….