Gud är praktisk, det har jag många gånger konstaterat, både när jag har läst Bibeln, och när jag ibland fått se något av hur han handlar i människors liv, både eget och andras.
I andra Johannesbrevet uttrycks detta mycket tydligt!
Det finns en tendens hos oss människor att betrakta kärlek som något tämligen känslobetonat och flummigt, men det stämmer nu inte alls med hur Gud beskriver saken!
”Detta är kärleken: att vi lever efter hans bud. Detta är det bud ni har hört från början, att ni ska leva i kärleken!”
Så står det i femte versen i detta korta brev, bara ett kapitel, bara tretton verser.
Men bara den här versen innehåller ett helt livsprogram!
Lära och liv hör ihop. Om man säger ett och sedan gör något helt annat, då har man kastat det sambandet överbord, och då har man också kastat något annat överbord på samma gång, nämligen sanningen!
Vi har hämtat vårt sanningsbegrepp mer från grekiskt filosofiskt tänkande än från bibelns tankevärld, vi västerlänningar, och därmed har vi en teoretisk sanningsuppfattning mer än en praktisk. Det här är farligt!
Det kan leda, och leder också i många fall, till ett synsätt där rätt teologi, rätt lära, blir något som har försteg framom ett liv i enlighet med vad Jesus lär oss om hur vi ska leva. Och går det så, då har vers nio något att säga oss:
”Den, som inte förblir i Kristi lära, utan går utöver den, han har inte Gud!”
Det ord, som översatts ”utöver” här, ”parabainon” har översatts på många olika sätt i olika biblar, antagligen beroende på att det följs av ett verb till i grundtexten, ”próagon”, vilket leder till något som kan se ut som tårta på tårta om man översätter båda: ”går utöver går framåt”.
Men ”parabainon” kan också översättas” ”överträder”, och då blir betydelsen något i stil med ”går framåt så, att han överträder Kristi lära”.
Och det är just vad man gör, om man bryter sambandet mellan lära och liv!
Aposteln, kärlekens apostel, är sträng i sitt omdöme om sådant: De, som kommer med en sådan lära, vägleder människor att tro att det inte spelar så stor roll hur man lever och handlar, dem ska man inte välkomna och ta emot, för om man välkomnar dem, då gör man sig medskyldig till deras onda gärningar!
Här får nog både konservativa och liberala i dagens kristenhet se sig i spegeln.
Den ena falangen riskerar att satsa på läran så att livet hamnar i baksätet, och den andra tappar alltsom oftast bort läran, den som skulle leda oss i livet, och tappar därmed också bort livet i Kristi efterföljd. Vårt moderna sätt att försöka ersätta förlåtelse med tolerans är ett gott exempel på hur borttappad lära leder till liv på villovägar.
Att ha sanningen är inte till någon större nytta om man inte lever i den, nej, men här i brevet har aposteln i alla fall kunnat konstatera att den församling han skriver till både har och lever i sanningen, eller, som han uttryckte saken i sitt första brev: ”Låt oss älska varandra, inte med ord eller med tungan, utan i gärning och sanning!”
Man kommer osökt att tänka på Johannes Döparens handfasta vägledning till dem, som undrade vad de egentligen skulle göra för att göra bättring. Där undervisade han folket om hur det går till att leva i både sanning och kärlek! Älska varandra genom att dela med er åt dem som inte har vad de behöver, genom att inte lura varandra eller pressa pengar av varandra, genom att inte använda makt och våld mot varandra, och så vidare!
Som sagt, den här femte versen här i 2 Joh innehåller programmet för hela livet – ett liv som skulle bli så mycket mer uthärdbart för oss alla, om vi följde det…
Jg minns en gammal bibellärare, som en gång sade så här: ”Du har förstått just så mycket av Guds Ord, som, du har praktiserat i ditt eget liv, inte en millimeter mer!” Ja, Jesus sade ju faktiskt en gång, att den som vill göra min lära, han ska också förstå….
Men Mark Twain lär ha sagt en gång att han hade inga problem med allt det i Bibeln, som han inte förstod, däremot hade han stora problem med det han förstod! Där är det inte heller svårt att känna igen sig – eller hur?
Man kan höra och göra, ocn den vägen komma att börja förstå hur välsignat ett liv i sanningen är, eller man kan förstå att livet i sanningen skulle innebära att jag får lov att ändra på en hel del, och tycka att det verkar för jobbigt. Då kommer den förståelsen att blockera vägen.
Sjäv märker jag hur jag ofta går med en fot på var väg i detta, ibland är det den ena förståelsen, som har överhanden, och det är ljusare omkring mig, ibland sticker motsträvigheten upp trynet, och lyssnar jag på den, då har det noll välsignelse med sig.
Vilken av dessa sätt att förstå sanningen, Kristi lära, har överhanden i ditt liv?