Herren Jesus sände brev inte bara till Efesus, utan också till sex församlingar till, så vi fortsätter med nästa, det till församlingen i Smyrna. Vad kan det berätta för oss, inte bara om församlingen i fråga, utan om Jesus själv?
Jesus är helt klart nöjd med de kristna i Smyrna. Inte ett ord av klander får de, till skillnad från de i Efesus.
I Efesus hade man blivit fattig på det enda, som verkligen betyder något – den första kärleken hade gått förlorad. I Smyrna fick man lida och var fattig, men Herren säger att de är rika i alla fall. Tydligen hade man hållit kvar det, som hade gått förlorat i Efesus!
Här skulle jag vilja stanna upp litet, och undra vad som händer, när man, som i Efesus, blir en församling i ständig försvarsposition, upptagen med allt som man ska vara emot och försvara sig mot, annat än att brudens kärlek till brudgummen kommer på undantag, då? Åtminstone kan jag tänka mig att evangelisationen, det utåtriktade arbetet, blir lidande. Satsar man alltför ensidigt på försvaret kan det bli knappt om resurser för offensiven….
Och hur blir det med missionsivern, om Jesus fortsätter att vara i centrum, som i Smyrna?
Jag föreställer mig att vägen ut går inåt, att den församling, de kristna, som söker sig närmare Jesus i tider av trångmål, också kommer att fortsätta att nå ut med evangeliet.
Nu kanske någon invänder att såna grupper som de i Efesus nog också riktar sig utåt, och visst, ofta gör de det! Men frågan blir då: gör man lärjungar eller proselyter?
Jag menar då, att man kan arbeta på att omvända människor till det egna samfundet, den egna sekten, den egna läran, och göra det med stor iver, utan att verkligen trolova dem med Kristus och ingen och inget annat. Det blir ju till det, som har den första och största platsen i egna tankar och eget hjärta, som man också leder andra! Vad blir då föremål för dessa omvändas kärlek? Hamnar de i samma belägenhet, som de som ledde dem till omvändelse? Åtminstone är risken överhängande!
Kan det vara så, att Jesus är så glad över Smyrna, inte bara därför att de själva är kvar i sin första kärlek, utan också för att de leder andra in i den?
Slut på parentesen..
Här har vi alltså en församling, som har tagit ett steg närmare Herren, och lever nära honom.
I följd av detta har de också fått lida, helt i enlighet med Jesu varning om att hans lärjungar kommer at få lida betryck i den här världen. En del av det lidandet har bestått i att de har blivit hånade och förlöjligade, kanske också utsatta för falsk ryktesspridning, det brukar höra till paketet.
Det här angreppet är designat för att få de kristna att tappa modet och gå och gömma sig, alltså tystna. I Matt 5:11-12 ger Jesus oss besked om hur vi ska handskas med den situationen: vi ska glädja oss och jubla av fröjd över att vi får lida för hans skull! I slutet av Rom 12 får vi en komplettering: vi ska be för dem som förföljer oss och välsigna dem, som förbannar oss!
Det här är ett råd som de första kristna tog vara på. Både Petrus och Johannes inför stora Rådet, Apg 5, och Paulus och Silas i Filippis fängelse, Apg 16, är glada och prisar Gud över att de har aktats värdiga att få lida för Kristi skull!
Och då kan man undra vad det finns att vara glad för i att bli sönderpiskad och inspärrad?
Jo, Jesus säger ju där i Matt 5 att vår lön kommer att vara stor i himlen, när det går så här!
Vi talar alldeles för litet om himlen nuförtiden, fäster för litet avseende vid vad som kan tänkas vänta oss där, värdesätter det himmelska arvet alldeles för litet!
Därför har vi också så svårt att ta det på rätt sätt, när livet strular till sig här på jorden…. vi skulle vilja ha något att vara glada för här och nu och med detsamma, istället för att vänta på himlen, för det här jordelivet fyller våra synfält alldeles för effektivt!
Tänker vi i termer av att ta steg närmare Herren, då ska vi minnas vad Ps 100 i Psaltaren säger: vi går in i Herrens portar med tacksägelse, och in i hans gårdar med lov!
Utan tack och lov tycks man gå åt andra hållet….
Sedan sägs det om Smyrnaborna att de är rika mitt i sin fattigdom.
I Matt 5:2 säger Jesus att de, som är fattiga i anden, är saliga, för dem tillhör himmelriket. Låter i mina öron som att de har en större rikedom än både Musk och Bezos!
Här torde det handla om människans insikt om sin fattigdom inför Gud, sitt totala beroende av Gud.
Ibland förminskar vi halvt omedvetet detta till en tanke om att visst, vi är beroende av Gud för vår frälsning, men annars klarar vi väl oss själva?
Sanningen är dock att vi beror av Gud för varje hjärtslag, varje andetag.
Vi har ingenting, är ingenting utan honom. Allt är nåd, allt är gåva, både den jordiska existensen och den himmelska.
Psalm 86 i Psaltaren är mycket instruktiv vad det gäller detta. Där talar David, kungen, envåldshärskaren, en man som hade silver och guld och makt i överflöd. Han beskriver ändå sig själv som fattig, han ber om att Gud ska vara honom nådig, han tackar Gud av hela sitt hjärta, och han ber så här: ”Visa mig, Herre din väg, jag vill vandra i din sanning. Bevara mitt hjärta vid detta enda: att jag fruktar ditt namn!”
(Han kunde lika gärna ha sagt att han ville bli bevarad i sin första kärlek, för det är det man blir, när den här bönen blir besvarad…)
Så talar den, som har insett att jordisk rikedom och makt ingenting är värd i långa loppet, att man är lika beroende av sin Gud hur stora skatter och hur stor begåvning man än har fått att förvalta.
Detta är att vara fattig fast man till det yttre förefaller vara rik – och i Smyrna var förhållandet det motsattta, där var man fattig på allt det ytttre, tydligen, men ändå rik, för man levde i ett rätt förhållande till Herren.
Slutresultatet : Både David och folket i Smyrna, med tusen år emellan i tid, var fattiga på samma sätt och rika på samma sätt….. så hur du och jag än råkar ha det ställt med rykte, anseende, pengar på banken och intelligenskvot, så är vi ändå alltid fattiga inför Gud och kan bli rika endast genom att vara tacksamt beroende av honom för allt.
Sedan uppmanar Jesus församlingen att inte vara rädda, även om trångmålet blir värre framöver!
”Var inte rädd för vad du kommer att få lida!”
Fienden är förtjust i att använda sig av skrämseltaktik. Han vet, att om vi kan fås att börja måla honom på väggen, vara rädda för sådant, som kan tänkas komma att hända, då kommer vi att bli försiktiga och börja akta oss, så att inte hotbilderna ska förverkligas.
Men hur följer man Jesus på samma gång som man är rädd och försiktig och aktar sig hela tiden? Man kan ju knappast ta något steg närmare honom, om man inte går med honom, eller hur?
Det är värt att minnas, att Jesus faktiskt beskriver våra förföljare som tämligen maktlösa.
”Var inte rädda för dem, som visserligen har makt att döda kroppen, men sedan inte kan göra något mer!” Matt 10:28
Man kommer att tänka på den kristne man, som blev hotad med halshuggning av en officer i Etiopiens armé, det var under kommunist-tiden, nån gång i slutet på sjuttiotalet.
”Jag ska hugga av ditt usla huvud!”
”Jag har ett huvud, som inte kan huggas av!”, svarade den kristne.
Det har du också, om du tror på Jesus. Det har jag också. Herren Jesus är vårt huvud, och ingen kan skilja oss från honom!
Luther lär ha beskrivit Djävulen som Guds bandhund. Den onde kan gå så långt som kopplet räcker, men när Gud säger sitt ”Hit men inte längre”, då måste han stanna, så som första kapitlet i Jobs bok visar. Detta blir folket i Smyrna påminda om, när Jesus ger tidsbegränsningen ”tio dagar” – prövningen kommer inte att vara hur länge som helst!
Löftet i 1 Kor 10:13 gäller. Gud kommer inte att tillåta att prövningen blir övermäktig i det läge, där vi blir förföljda för Jesu namns skull. Vi kommer att få kraft så att vi kan härda ut så länge den varar, och den kommer inte att vara i oändlighet.
Till slut kommer så uppmaningen att vara trogna. ”Stanna kvar hos mig! Var trogen mot mig, så som bruden är trogen mot sin brudgum! Låt er inte varken luras elker skrämmas bort från er första kärlek! Då ska ni till slut få livets krona!”
Hur var det nu han sade där i Matt 5? ”Er lön är stor i himlen….”