Så har jag kommit fram till Judas brev i mitt axplockande – jag börjar känna ett visst hopp om att komma genom bibelns böcker innan året är slut, som planen var från början! Sen är det bara att börja om från början, om Herren vill!
Judas brev, ja. Idag fäster jag mig vid det som sägs i verserna 8 – 10.
”Ändå skändar dessa drömmare på samma sätt sin kropp. Herren föraktar de, och höga makter smädar de, men när ärkeängeln Mikael tvistade med Djävulen om Moses kropp, vågade han inte uttala någon smädande dom över honom, utan sade bara ”Må Herren straffa dig!” Dessa däremot smädar allt som de inte känner till, liksom djur utan förnuft, och vad de med sina naturliga sinnen kan fatta, det förstör de sig med.”
Jag minns att jag länge var litet förbryllad över detta, att Mikael ”inte vågade”. Var ärkeängeln rädd för den onde?? Småningom insåg jag att det inte var det, som det handlade om. Mikael vågade helt enkelt inte gå över gränsen för sina befogenheter, och i dem ingick inte att förakta och döma någon, inte ens den onde. Hade han ändå börjat ta sig för att smäda och döma och straffa, då hade han ju själv gått in på samma väg som den onde, alltså upprorets väg, och det aktade han sig noga för! Något att tänka på, när man har lust att uttala hårda straffdomar över andra, kanske?
Sen har vi detta med att göra narr av andemakter.
Luther sade på sin tid en hel del bra saker, men ibland högg han i sten så det gnistrade om det.
Han uppmanade nämligen folk att, om den onde inte ville vika för något annat, att då börja smäda och begabba och göra narr av honom, för eftersom den onde är en högmodsande, skulle han kantänka inte kunna stå ut med att bli hånad, utan då skulle han ge sig av.
Nåväl. Om nu Guds Ord säger att vi inte ska göra så, och vi ändå gör det, vad gör det då oss till?
Ärkeängeln Mikael såg klart, att detta skulle innebära uppror mot vad Gud har förordnat.
Luther såg det tydligen inte, och inte heller alla de människor, som jag i nutid har hört använda diverse nedsättande öknamn, när de har åsyftat själafienden.
Vi kan lugnt förmoda, att den onde, långt ifrån att ta illa vid sig, när kristna försöker sig på att fördriva honom med hån och smädelser, istället är ytterst nöjd med händelseutvecklingen. Hela hans verksamhet går ju ut på att få oss med i sitt eget uppror mot Gud, och om vi handlar stick i stäv med vad Gud har befallt, då är det ju just det, som händer!
De benämningar på den onde som finns i bibeln räcker och blir över, vi behöver inte uppfinna fler för att klargöra vem vi syftar på, och att säga ”Herren må straffa dig” är mer effektivt som vapen i den andliga striden än all vår egen storordighet!