Jag fortsätter i raden av sändebrev i Uppenbarelseboken. Nu är Tyatira i tur. Åt vilket håll är man på väg här, närmare Jesus eller bort från honom?
Innan vi börjar se på själva brevet vill jag dela några allmänna iakttagelser, som klokare män än jag har gjort.
Först att det tycks finnas ett mönster, som har gått igen genom tiderna, ett slags avfallets ordning i den kristna kyrkan.
Vi tar som exempel en kristen församling, som i början av sin existens vandrar i trons gemenskap med Herren, och troget står emot de olika attacker utifrån, som alltid kommer – Jesus sade ju att vi ska få lida betryck i den här världen, och det sägs också att alla, som vill leva gudfruktigt i Jesus Kristus, kommer att få lida förföljelse.
Småningom ger man dock efter litet, så att ett och annat ”ogräs” får börja finnas i församlingen utan åtgärd, blir tolererat, sett genom fingrarna med. Detta är då andra fasen.
I tredje fasen har de, som omfattar för kristendomen främmande läror och seder och bruk, kommit sig i majoritet, och de som fortfarande av rent hjärta följer Herren nu har blivit de, som blir nätt och jämt tolererade och får finnas med på ett hörn, bara de inte gör för mycket väsen av sig.
Eftersom de, som verkligen följer Herren, inte kan lyda påbud och regler som står i strid med Guds Ord, kommer fjärde fasen snart att börja, den som består i utfrysning, marginalisering, yrkesförbud, och småningom också regelrätt förföljelse.
Tyatira tycks när brevet avsänds befinna sig i andra fasen. Man låter ”kvinnan Isebel” hållas, trots att hon utgör ett uppenbart ont inflytande. Varför?
”Isebel” förefaller vara ett täcknamn, som syftar på kung Ahabs hedniska hustru, hon som ville ha livet av profeten Elia. Man kan läsa om hennes förehavanden i 1 Kung 16:29 – 19:2, samt 1 Kung 21. Bilden av en stark, härsklysten, grym och hänsynslös person framträder tydligt, likaså hatet mot Israels Gud och hans tjänare. Ahab var bara en galjonsfigur, det var Isebel, som regerade i hans namn. Det var alltså en personlighet av det här slaget, som hade nästlat sig in i församlingen i Tyatira, och börjat samla anhängare runt sig.
Och maktmänniskor sprider rädsla kring sig. De är inte funtade som vanliga människor. Makt, och strid om makt, är något de njuter av, de tycker livet är tråkigt om det är lugnt omkring dem. Vanliga människor, som mår dåligt av strid och konflikter, drar sig för att ta strid med dem, det är lättare att blunda och låta dem hållas. Alltså är det just sådana människor, som den onde utnyttjar för att så splittring och strid och främmande läror i församlingen.
Och att deras anhängare småningom kommer att vara i majoritet är ju inget att undra på med sådana grundförutsättningar!
Vad händer då med relationen mellan Kristus och hans brud i allt detta?
Alternativ ett: man är tyst, ger efter, går undan för ”Isebel”. Då kommer fler och fler av lärjungarna att dras bort från troheten mot Jesus, för det blir hela tiden mer och mer av det som Paulus beskriver som ett annat evangelium, en annan ande, och en annan Jesus i församlingens förkunnelse och verksamhet.
På den vägen är man i Tyatira.
Alternativ två: Man tar strid mot henne och hennes anhängare, med oundviklig splittring som följd. Risken är då att de, som vill följa Herren, hamnar i samma sits som församlingern i Efesus, man tappar bort sin första kärlek i stridens hetta. Detta är då inte precis något som befrämjar ett blomstrande kärleksförhållande mellan Kristus och hans brud.
Alternativ tre: Man ser förbi det som händer i det synliga, och tar vara på Skriftens anvisningar för den här sortens situationer. Att vi ska stå emot alla de isebelor, som kommer från tid till annan, det är ju självklart, men vi ska ju inte strida mot kött och blod, alltså mot människor! Ef 6
Vi ska inte hämnas oss själva, inte förbanna andra, vi ska i stället välsigna och be för våra fiender och dem som förföljer oss! På det sättet stiger vi åt sidan och låter Herren verka! Hans är hämnden!
Då förblir vi i vår första kärlek, fortsätter att se på Jesus och vara vända till honom, tar steg närmare till honom i nöd och problem, i stället för att låta problemen stjäla hela vår uppmärksamhet!
Vilket då omintetgör mycket av det onda, som fienden ville åstadkomma genom de människor, som han har fångat i sin snara, så att de gör hans vilja. 2 Tim 2:23-26
”Isebelmänniskorna” ska naturligtvis inte få härja fritt, anvisningarna vad gäller dem är klara, Matt 18:15-17, men de ska inte heller få ta den uppmärksamhet, som vi skulle ägna Herren Jesus!
På vad sätt skiljer sig då Isebels verksamhet från det som bileamiterna och nikolaiterna i Pergamus sysslade med? Det ser ju ganska lika ut vid första anblicken!
Som jag ser det fanns inte samma element av att förändra själva läran med på samma sätt i Pergamus. Där var man mera inne på att förändra seder och bruk i en för evangeliet främmande riktning. Isebel uppträder som lärare i Tyatiras församling, och hon för, som av vers 24 framgår, fram en lära som innebär ren religionsblandning – hur man annars ska förstå ”Satans djupheter” vet jag inte! När det är fråga om något, som beskrivs i sådana ordalag, kan man förmoda att de nya lärorna presenterades som en mer modern, mer mogen, mer inkluderande, mer tolerant kristendom, där man lämnat det trångsynta första stadiet bakom sig.
Där de som omfattande Bileams lära försökte förleda Guds barn med hjälp av enkla njutningsfrestelser, är Isebel således betydligt farligare. Hon har fler strängar än så på sin lyra!
Ser man på vad som händer i det osynliga kan man direkt konstatera, att här är villfarelsens ande i verksamhet! Isebel är bara det mänskliga redskapet, som demonen använder sig av, och själv tror hon antagligen att hon bara är stark och självständig, och rentav ledd av Gud, när hon binder andra till sig och kommer med sina nya ingivelser, ”säger sig vara profetissa”.
Guds godhet och tålamod visar sig i att han har gett henne tid att omvända sig, kallat henne till omvändelse, ”men hon vill inte omvända sig”. Då blev det hårdare nypor….församlingen måste skyddas från det onda inflytandet, och man får hoppas att församlingen ville ha det beskyddet, det är inte alltid någon självklarhet.
Till dem, som inte gett efter för vare sig Isebels hot eller hennes locktoner, säger Herren att de ska fortsätta att hålla fast det de har till dess han kommer, någon annan börda lägger han inte på dem.
Vad är då detta? Jag tänker att detta helt enkelt är en uppmaning att förbli i Hans kärlek, bli kvar i brudrelationen, den första kärleken. Märkvärdigare är det inte….
