”Jag har blivit fundersam över det som står i Amos 3:6, ”Händer det en olycka i en stad utan att Herren har vållat den?” I början av Jakobs brev står det ju att bara goda saker kommer från Gud. Hur ska man förstå det här?”
Ja, det har fler än du undrat över, frågan har t ex nyligen varit uppe till diskussion på Apologia-forumet.
När vi läser ett sånt här bibelställe är det förstås nära till hands att börja undra, om det ändå är så, att Gud kan göra ont. Det står ju här i svart på vitt att Gud kan vålla olycka i staden!
Ibland sätter vi människor likhetstecken mellan två saker, där det inte borde finnas något likhetstecken!
Vi tänker att när det händer saker, som vi uppfattar som dåliga, då är de sakerna också självklart alltid något ont, vilket egentligen bara är ett uttryck för vår oförmåga att se något annat som gott, än det vi subjektivt uppfattar som gott, alltså sådant, som innebär kortsiktig lycka och välgång för oss själva.
Vi kan ta uppfostran som exempel. Är uppfostran en ond eller god sak?
Jag vill mena, att uppfostran är något gott, också då när det inte känns så roligt för den, som är föremål för den - jfr Hebr 12:5-11, där det sägs att ingen precis njuter av att bli fostrad, då när processen pågår!
I Amos bok är det just Guds fostran av ett avfälligt gudsfolk som är temat.
I Amos 4 sägs det tydligt ut, att Gud har vållat många slags katastrofer, som då hade drabbat Israel, och där anges också syftet med allt detta, när Herren säger ”och likväl har ni inte omvänt er till mig”.
Olyckan, som Herren har vållat i staden, har alltså ett bestämt syfte. Den är tänkt att fungera som väckarklocka, när inget annat hjälper.
Är det då något ont eller något gott att Gud kallar till omvändelse?
Jag uppfattar det som något alltigenom gott – vad skulle det bli av oss, om den kallelsen inte skulle gå ut gång efter annan?
Är det ont eller gott att han tar till vad medel som behövs, om inte de mjuka nyporna fungerar, för att om möjligt få ens några att lyssna och vända om från fördärvets väg?
Vad hjälper det en människa fast hon får leva i ostörd ro, om det slutar med att hon förlorar sin själ?
Jag ser ingen logisk omöjlighet i att få Amos och Jakob att gå ihop på den här punkten. Det är ju inte bara fråga om vad som händer, utan också varför det händer!
Man får dock lov att låta bli bli att tolka Amos 3:6 som att det alltid skulle vara Gud som aktivt vållar varje enskild olycka som händer i världen. Varje bibelvers ska ju läsas i sitt sammanhang, och sammanhangen sedan sammanställas med andra texter, innan de säger det de är tänkta att säga.
I Rom 8 konstateras att skapelsen är lagd under förgängelsen, och därmed också under sönderfallets och dödens lag. Denna den första och största av alla olyckor vållades inte av Gud, och det är den, som är upphovet till det övriga eländet i världen!