Jovisst vet jag att det egentligen ska vara ”Gå varsamt, min kristen”, om man följer psalmboken, men jag valde nu den här rubriken i alla fall – den passar bättre ihop med texten!
Ibland kan man stöta på rent genialiska formuleringar!
En sådan är ett av alternativen för syndabekännelse i lutherska kyrkans gamla kyrkohandbok, där man först bekänner sig skyldig inför Gud, och sedan säger :
”…och vet mig därför vara värd evig fördömelse, om Du skulle döma mig så som mina synder har förtjänat, och Din stränga rättvisa kräver! Dock har du, himmelske Fader, lovat din nåd åt var och en, som vill omvända sig, och i tro fly till Din ofattbara barmhärtighet i Frälsaren Jesus Kristus!”
(Jag tar det här ur minnet, så jag är inte säker på varenda stavelse)
Den här formuleringen har allt.
Här finns ett rakt besked om att vi människor ofrånkomligen har synd – eländet bor ju i oss!
Här finns ett rakt besked om vad som är syndens lön – den eviga död. där man är oåterkalleligen skild från Gud.
Här finns bekännelsen, vandringen i ljuset. ”Så här är det med mig, jag har syndat med ord, gärningar och försummelser”.
Här finns påminnelsen om Guds löfte om nåd och förlåtelse.
Här finns också ett klart, och ack så viktigt, besked om vilka löftet gäller: Den som vill omvända sig och tro!
Och, här finns det avgörande beskedet om vem, som står som garant för att löftet gäller och uppfylls, nämligen Jesus Kristus.
Jag har varit med i en och annan gudstjänst, där de här orden har varit det enda, som jag egentligen fått med mig, men får man detta med sig och i sig, då går man minsann inte lottlös hem från kyrkan!
Martin Luther menade, att vi kristna ofta blir alltför snabbt färdiga med syndernas förlåtelse – vi tror att vi har förstått den, genast vi har fått höra om den, och sedan är vi strax färdiga att vilja höra något nytt, lära oss mer, gå vidare.
Och rätt hade han, ifråga om detta liksom så mycket annat.
Låt mig ställa en fråga: Hur många människor har du mött, som verkligen har förstått och tagit till sig syndernas förlåtelse?
Själv har jag inte träffat på så värst många, och jag har ändå mött åtskilliga tusen kristna vid det här laget!
”Och hur ska man kunna veta det?” kanske någon frågar.
Jo, det vet man, om man i stället frågar sig så här: ”Hur många människor har jag mött, som på riktigt lever i den frihet som kommer av att man inte dras med skuld, skam eller fördömelse, som inte kämpar med mindervärde och otillräcklighetskänslor, hur många har jag mött, som lever med ett gott samvete inför Gud, och som frimodigt säger som Job: ”Mitt hjärta förebrår mig inte någon av mina dagar!” ?
Detta är nämligen vad Guds ofattbara nåd och förlåtelse i Kristus ger åt var och en, som i tro flyr till den, och ju mer vi förstår Guds gåva, desto mer blir evangeliets frihet också en upplevd verklighet i våra liv!
Att leva i syndernas förlåtelse är att leva i nåden, och att leva i nåden är att leva fri från fördömelse!
Och fördömelse, det är just den här ständigt gnagande känslan av otillräcklighet, brist, och dålighet, som alltför många kristna går omkring med.
”Så finns nu ingen fördömelse, ingen fällande dom, för den som är i Kristus” Rom 8:1
Därför är syndernas förlåtelse inget vi ska ha bråttom vidare från!
Den ska man så att säga behålla i munnen så länge, att man hinner känna den ljuvliga smaken av den, inte sluka som en stövare slukar sin matportion, och sedan rusa vidare!
Då kan man ”smaka och se att Herren är god”, och då kan man leva i det som också sägs i samma psalm: ”De som ser upp till honom ska stråla av fröjd, och deras ansikten behöver inte rodna av skam”!