As newly retired people often do, I have been looking back at my time in active service, there is much to remember, and many memories are pretty hilarious – as I keep a selective memory, I mostly remember pleasant things, which is a grace to be grateful for!

Let me share a story that started as a joke, but then became reality!

I once heard a story of a preacherman who had visited a place, he had been there for a week for a series of revival meetings. When he was thanked with flowers and flowery speech at the end of the last meeting, he himself also offered his thanks for having been chosen as speaker.

An elderly man in the congregation rose to his feets and replied ”Don´t let it get to your head, you were only fourth on the list of preachers we had thought of for this!”

I remember I thought this was a good story when I heard it, but I was pretty sure it was a made up one. I just couldn´t get myself to believe that someone would actually say something like that!

Well, some fifteen years ago a lady called me on the phone and asked if I had a mind for coming to her congregation and do some preaching. I watched the date up in my calendar and said it was OK with me.

Then I heard a great sigh of relief in the other end of the line, and then she said: ”I had already called just every pastor and preacher I could think of, and nobody could come, and I was already thinking that we might have to postpone the whole thing! But then I thought I could give you a call, just as a last resort…”

Isn´t it wonderful to feel really needed!

I put the phone down, and then I laughed until I cried.

The joke hade become reality!

People can, it seems, blurt out almost anything without thinking!

But, you better not let things like this get to your head, not one way nor the other!

I went there, and we had good, blessed meetings, and it seemed to me that maybe those other, more gifted and wellknown preachers had said their no, thanks for a reason: to let me know that even if I am a fourth in line-guy, the Lord still can use me, if He is so inclined!

And that goes for all of us.

Before our fellow Christians we might be lined up as a queu, one standing in front, another behind, but before the Lord we stand side by side!

In His eyes we are all sinners, saved by grace and serving by grace, and all that has any real, spiritual value in our lives comes from Him, not from us…

1917 års översättning av Ps 8:2-3 såg ut så här :

”Herre, vår Herre, hur härligt är icke ditt namn över hela jorden, du som har satt ditt majestät på himmelen. Av barns och spenabarns mun har du upprättat en makt för dina ovänners skull, till att nedslå fienden och den hämndgirige.”

Folkbibeln har samma översättning som 1917, men med modernare språk.

King James:

”O Lord, our Lord, how excellent is Your name in all the earth, You who set your glory above the heavens! Out of the mouth of babes and infants You have ordained strength, because of your enemies, that you may silence the enemy and the avenger”

New International Version har i stort sett samma ordalydelse som King James.

Finska 1938 översätter så här: ”Herra, meidän Herramme, kuinka korkea onkaan sinun nimesi kaikessa maassa, sinun, joka olet asettanut valtasuuruutesi taivaitten ylitse! Lasten ja imeväisten suusta sinä perustit voiman vastustajaisi tähden, että kukistaisit vihollisen ja kostonhimoisen”

När man jämför ser man att översättningen av de här verserna i B2000 avviker helt från de andra.

Bibelkommissionen har inte översatt texten, de har gjort en parafrasering, alltså försökt återge vad de har uppfattat vara innebörden i texten med andra ord än de som finns i grundtexten.

På samma gång har de lyckats ändra innebörden totalt.

Att Gud själv har upprättat sin makt och sitt majestät över himlarna, det faller bort i Bibelkommissionens version.

Det som vers 2 ska säga, nämligen att lovsången från de små barnens mun har en sådan kraft i andevärlden att dess väldige viker för den, och att det är Gud själv som har gett den kraften åt den, det försvinner också totalt i B2000.

Istället serveras vi det orimliga påståendet att psalmförfattaren själv skulle vilja jollra som ett spädbarn, och kopplingen mellan det som kommer från barnens mun och segern över Guds fiender har tagits bort.

Jesus själv ger för övrigt i Matt 21:16 besked om hur den här texten ska översättas!

”Ur barns och spädbarns mun låter du en lovsång stiga upp till dig” (FB)

Och varför envisas jag med att fortsätta att påpeka hur full av felaktigheter Bibel 2000 är?

Jo, för att Jesus säger att inte en prick, inte en bokstav ska ändras.

Och för att jag tror att de sista verserna i Uppenbarelseboken fortfarande gäller.

Och för att jag tror att allt och alla som bortförklarar, förvrider, ifrågasätter eller förnekar Guds Ord är av den onde/går hans ärenden.

Och för att den som tiger samtycker!

Or perhaps you think that when you’re dead, you just stay in your grave?

Is God just a thought within your head, or is He a part of you?

Is Christ just a name that you read in a book, when you were at school?

When you think about death, do you lose your breathe

or do you keep your cool?

Would you like to see the Pope on the end of a rope

- do you think he’s a fool?

Well I have seen the truth. Yes I have seen the light

and I’ve changed my ways

And I’ll be prepared, when you’re lonely and scared

at the end of our days

Could it be you’re afraid of what you friends might say

if they knew you believe in God above?

They should realize before they criticise

That God is the only way to love

Is your mind so small that you have to fall

in with the pack wherever they run?

Will you still sneer when death is near

And say they may as well worship the sun?

I think it was true: it was people like you that crucified Christ

I think it sad the opinion you had was the only one voiced

Will you be so sure when your day is near say you don’t believe?

You had the chance but you turned it down

now you can’t retrieve.

Perhaps you’ll think before you say, that God is dead and gone

Open your eyes, just, realize that he is the One

The only One Who can save you now from all this hate

Or will you still jeer at all you hear?

Yes – I think it’s too late.”

This is the lyrics of  ”After forever”, a song from one of Black Sabbath´s early albums. He who wrote these words wasn´t many inches from the Kingdom of God! Close enough to see the light, close enough to want to enter…

But, and I am sorry to have to say it, sometime, somehow, Ozzy Osbourne turned away.

If he be a believer in Christ today, he has sure hidden it well these past forty years ( or thirtyfive)

One can just wonder where he stands today – and where he is going.

And I wonder where you stand today?

I wonder if you happen to stand at the same crossroads where Ozzy was standing back then, when he wrote this song? Close enough to realize that you have a soul, close enough to have woken up to realize that there is something more coming ”after forever”, that all doesn´t end when your life on this earth has come to an end?

But you have not yet entered the Kingdom, have not yet received Jesus and confessed Him as your Lord and Saviour.

You can´t go on forever straddling the fence, you know. Jesus said that we can either be with Him or against Him, there is no in-between.

King Herod stands as a warning to us all – he wasn´t far from the kingdom, he would listen to John the Baptist, he was genuinely interested – he saw the light, but wasn´t willing to pay the prize for entering. And he ended up beheading the prophet and giving his head to a dancing girl… and three years later he was mocking Jesus and joining in with Pilate and the high priest.

He sat too long on the fence, and then he was finally pushed off it, and fell on the wrong side.

He had his chance, but he turned it down.

Don´t let this happen to you!

It is not too late yet, but it will be too late one day!

On the Judgement Day there will be no place to run, nowhere to hide, but for those who believe in Jesus there will be no need to run or hide!

En av de närvarande suckade tungt, och sade: ”Men så där står det ju inte längre i Bibeln!”

Hon hänvisade då till det översättningsmissfoster, som felaktigt går under namnet bibel 2000.

Den boken borde heta ”Parafras 2000″, det vore hederligare.

I bibeln står det nog fortfarande som det alltid har gjort – både i psalm 23 och på alla andra ställen – som t ex i psalmen som kommer före 23, alltså psalm 22!

Ibland har människor frågat mig varför jag tycker så illa om Bibel 2000.  Så här inför påsk kan jag besvara den frågan med att visa hur Gamla Testamentets Messiasprofetior rutinmässigt behandlas i den ”översättningen”.

Vill någon se mer elände efter att ha tagit del av detta, så finns det mer än man vill se i mina B2000-kommentarer här på sidan!

Så här har alltså psalm 22 förvanskats av bibelkommissionärerna:

I denna fruktansvärda psalm profeterar David detaljerat om Jesu korsdöd.

I B2000 har viktiga detaljer ändrats, så att det inte längre är tydligt vad psalmen handlar om.

I vers 15, står det så här i B2000: ”…benen lossnar i min kropp”

1917 och Folkbibeln översätter så här: ”…alla mina leder hava skilts åt”

KJ, NIV: ”…all my bones are out of joint”

F1938: ”…kaikki minun luuni ovat irti toisistansa”

Texten beskriver hur tyngden i den korsfästa hängande kroppen får senorna att töjas och ledytorna att skiljas åt, och också vridas ur led när offret vrider sig av smärta under tortyren.

När B2000 skriver ”benen lossnar i min kropp” är det inte lätt att begripa vad man menar händer.

Detta att benen lossnar/skiljs FRÅN VARANDRA får inte utelämnas om man vill ha kvar textens innebörd!

vers 17, B2000: ”Händer och fötter är skrumpnade”

Övriga översättare är överens om att händerna och fötterna ”genomborrats”, vilket ju är en klar beskrivning av korsfästelse.

Septuaginta, en översättning av GT från hebreiska till grekiska som gjordes av en grupp judiska skriftlärda redan 200 f.Kr., översätter här hebreiskans ”kaar” med ”genomborra”, inte ”skrumpna”.

Och där kan man knappast påstå att det är de kristna, som i efterhand försökt få texten att syfta på Jesus, för den översättningen är gjord tvåhundra år innan Jesus föddes! Och nog lär de judiska skriftlärda som levde då, när hebreiskan var ett levande och använt språk,  och 2200 år närmare än vi idag är till den tid, då ps 22 skrevs, ha haft bättre reda på ordens betydelse än de moderna liberallärda gubbarna i B2000-teamet!

vers 19, B2000: ”de delar mina plagg mellan sig, de kastar lott om mina kläder”

Den korrekta översättningen ska vara: ”De delar mina kläder mellan sig och kastar lott om min klädnad”

Det är nu 1917, FB, KJ och NIV överens om.

Vad är då skillnaden? Jo, orsaken till att det kastades lott om Jesu livklädnad var att den var vävd i ett stycke, och inte kunde delas utan att bli förstörd! Det var fråga om ETT plagg när det kastades lott nedanför den korsfäste, när de övriga kläderna skulle fördelas behövdes ingen lottkastning.

När B2000 säger ”de kastar lott om mina kläder”, med ”kläder” i flertal, då syns inte den exakta förutsägelsen längre, det blir bara lite ungefär ditåt! Men i Joh 19:23-24 talar B2000 nog minsann helt korrekt om hur soldaterna kastar lott om den odelbara livklädnaden!

Bibelkommissionens utgångspunkt är tydlig så det räcker:  Eftersom de är av den åsikten att något sådant som framtidsförutsägande profetior inte finns, så gäller det att översätta sådana så att de inte syns.

I vers 22 är slutet på versen utelämnat i B2000. Versen ska sluta med konstaterandet ”du bönhör mig”/ You have answered me”.

Sedan har vi då vers 30

I den här versen sträcker sig visionen fram mot uppståndelsens dag, den dag då alla knän ska böjas för Jesus, också deras som är under jorden.

Men B2000 har gjort en tvärtomöversättning, så i den säger versen något helt annat än vad den säger i andra biblar.

Så här översätts den i riktiga biblar: ”Alla mäktiga på jorden ska äta och tillbe. Inför honom ska de böja knä, alla de som far ned i stoftet, de som ej kan hålla sin själ vid liv” (FB,1917)

”All the rich of the earth will feast and worship, all who go down to the dust will kneel before him – those who cannot keep themselves alive” (NIV,KJ)

Och så här låter den i B2000: ”De som sover i mullen kan inte hylla honom, de som vilar i jorden kan inte böja knä för honom, men jag lever för honom….”

Det är onekligen en viss skillnad! Hittar du någon aning i Bibelkommissionens text om ett kommande tillfälle när alla, både levande och döda, ska böja knä för Jesus?

vers 32 avslutas med konstaterandet ”Han har gjort det”, och en uppmaning att förkunna det budskapet för kommande släkten.

Detta ”Han har gjort det” syftar bakåt på psalmens beskrivning av försoningsdramat, och är samtidigt psalm 22:s förutsägelse av hur Jesus kommer att ropa ut ”Det är fullbordat”(”jag har gjort det”) innan han dör.

Också denna sista rad har B2000-översättarna lyckats dribbla bort. ”Ty han grep in”, står det där.

Inte att undra på att man jobbade i tretti år med B2000. Så mycket tankemöda måste det ha behövts för att man skulle lyckas få sina målsättningar så här grundligt och konsekvent genomförda, att varenda år säkert behövdes…

Enbart här i psalm 22 har man lyckats trolla bort fem Messiasprofetior!

Är det ännu någon som undrar varför jag inte har något till övers för bibel 2000?

”Ja, på den frågan finns bara ett svar: Alla äktenskapen, så klart!” svarade någon lustigkurre.

Den rikssvenske kåsören Cello har ett svar som kommer aningen närmare verkligheten: ”Många äkta makar, som har lovat att älska varandra i nöd och lust, älskar i verkligheten varandra bara i nödfall och när de har lust”.

Sedan fortsätter han så här: ”Orsakerna till olyckliga äktenskap tycks vara så många, att det av allt att döma borde vara mindre tidsödande att ta reda på orsakerna till lyckliga äktenskap! Det där om hur man inte ska bära sig åt, det får båda parter automatiskt reda på genom den högljudda ömsesidiga upplysningskampanj, som börjar samtidigt med bosättningen!

Under första året är det ofta mannen som pratar och hustrun som lyssnar, men redan under det andra året är det hustrun som pratar och mannen som lyssnar. Det tredje året pratar de båda medan grannarna lyssnar, varefter det är grannarna som pratar och kvarteret som lyssnar…”

Han var ordkonstnär, den gode Cello. Dessutom hittade han poänger också i sin ordkonst! Det var det där om att ta reda på orsakerna till lyckliga äktenskap – och till goda relationer överhuvudtaget. Vad grundar man en god relation på?

Cello konstaterar inledningsvis att äkta makar lovat varandra något.

Har man det, då har man också ansvar för att hålla det man lovat! Inte bara i nödfall och om man råkar ha lust, utan hela tiden!

Konsekvensen av löftesbrott är att relationen – alla relationer – försvåras och i längden förstörs.

Vi behöver kunna lita på de människor vi lever nära.

Vi behöver kunna ha förtroende för varandra.

Vi behöver veta att den andre/andra håller vad som lovats!

En av de vanligare orsakerna till strul i relationer är just detta, att man har svikit varandra och blivit besvikna på varandra, att det som lovats inte har hållits, att man har sagt ja, ja, visst, visst, men sedan inte stått för det! Därför behöver vi medvetet gå in för att vara människor, som andra kan lita på, inte minst den egna makan och de egna barnen!

Det är ingen lättvindig sak, inget att ta lätt på, om man lovar något. Hur man sedan förhåller sig till det givna löftet avgör nämligen om förtroendet mellan en själv och ens medmänniskor ska fördjupas eller förflyktigas!

Det fanns en tid, när ett handslag räckte för en affärsöverenskommelse, när det var en hederssak att stå för sitt ord… om det så bara gäller ett löfte om att åka och fiska med ungarna…

Den är inte förbi, inte för den, som lever efter den principen, även om den verkar vara förbi i samhället i stort. Man får säga som Ralf Norrman sade på sin tid, när det var fråga om hur finlandssvenskarna minskar: ”Personligen har jag inte minskat!”

Just det. Själv behöver man ju inte ”följa efter hopen i vad ont är”!

En kristen man satt på flyget på väg hem från en affärsresa. En ung dam hade platsen bredvid honom, och hon började lägga an på honom.

Under deras samtal sade han bland annat så här:

”Jag reser en hel del, och är ibland hemifrån långa tider och känner mig ensam. Ofta har jag mött frestelsen att vara otrogen mot min fru.

Men jag har kommit till slutsatsen att det inte skulle vara värt vad det kostar! Visst skulle jag kunna bedra henne, men då skulle jag rasera grunden för vårt förhållande, för det bygger på ömsesidigt förtroende. Hon litar på mig, och jag litar på henne.

Jag är gammal nog att ha lärt mig att det meningsfulla i livet ligger i att ta vara på relationer. Därför tänker jag inte spoliera den bästa relation jag har!”

Det finns ett uttryck, som jag har kommit att avsky. Det är när människor talar om att de ”känner för” det ena eller det andra.

Om man ”känner för” något tycks det nuförtiden räcka som anledning att göra i princip vad som helst!

Så blir det också ofta så fel som det blir, när det är stundens känsla som styr ens handlande.

Det är nämligen viljan, inte känslan, som ska styra!

Vi behöver lära oss att skilja på de två sakerna, så att vi, när så behövs, kan sätta en beständig vilja mot den tillfälliga känslan, på samma sätt som mannen i exemplet här ovan gjorde!

”I nöd och lust”.

Det kommer väl nödtider, ebbtider, i varje äktenskapsrelation.

Tider då det kan kännas som lättaste utvägen att dra vidare och söka efter grönare ängar.

Tillfällen då det skulle vara bekvämast att strunta i vad man lovade.

Då man möter frestelser till den slags kortsynthet, som sätter stundens tillfredsställelse eller vinning framom allt annat.

Då är det dags att ta  ”jag känner för det här nu” i nackskinnet, och slänga ut det ur sin tankevärld, ta ansvar för sitt löfte och den man gav det till, och att påminna sig om att varje brutet löfte, stort eller litet, har konsekvenser, långtgående konsekvenser, för relationen till den, som jag ”kände för” att svika!

När jag kom fram till Psaltaren för någon vecka sen kom jag på att jag faktiskt aldrig gått in för att studera psalmerna ordentligt – nog läst dem tiotals gånger, förstås, men aldrig gått in för att faktiskt studera dem. Så nu har jag börjat litet grann med det också. Jag har en bok, som jag fick i gåva för många år sedan, som heter ”Hidden prophesies in the Psalms”,  och den har jag plockat fram nu. Ska bli spännande att läsa Psaltaren på det sättet – ska vi säga av hela mitt förstånd?

En halvtimme om dan blir annars 180 timmar på ett år, och på den tiden hinner man en hel del!

Under åren har jag stött på massor med råd och anvisningar om hur man ska läsa Bibeln, fler än jag någonsin kommer att praktisera! Dels hinner man inte med allt, dels har jag ibland bara direkt konstaterat, att det sätt att nalkas Skriften, som den här personen beskriver, helt enkelt inte passar ihop med den jag är!

Så har jag t ex aldrig med någon behållning kunnat praktisera den ganska vanliga metoden att följa en bibelläsningsplan och läsa korta stycken härifrån och därifrån i Bibeln varje dag, något som många andra igen har som själva grundstommen i sitt läsande!

Några av råden och tipsen har jag dock haft stor glädje av, och de har lett till att jag nuförtiden medvetet försöker läsa Bibeln på flera olika sätt. Ett av dem går ut på att jag läser ”av hela min själ”, alltså tar både känsla och fantasi till hjälp i läsningen!

Det här finner jag särskilt givande i mötet med Bibelns människor! Detta beroende på att Bibeln i långa stycken är skriven på ”telegramspråk”, väldigt kort och koncist. Livsöden beskrivs ibland i bara några verser, perioder på hundratals år sammanfattas i några kapitel. Detta innebär att den, som vill ha mer kött på benen, den som vill leva sig in i de bibliska berättelserna och lära känna de personer, som figurerar i dem, han får lov att använda både känsla och fantasi i läsningen!

Jag är övertygad om att Gud aldrig hade tänkt att vi skulle ta till oss Hans Ord med enbart vårt intellekt till hjälp.

Vi ska ju älska Herren, vår Gud, av allt vårt hjärta, hela vår själ, av all vår kraft och allt vårt förstånd!

 Bibeln talar till hela vår själ, och därför behöver vi använda vår känsla och fantasi likaväl som våra förståndsgåvor, när vi läser Skriften, om vi ska kunna se budskapet ur mer än en synvinkel!

Jag har ibland, när tid och tillfälle funnits, försökt leva mig in i de personers liv, som figurerar i de olika bibelberättelserna, börjandes från att ta reda på hurudan den tid och de omständigheter de levde i var, och ända fram till den punkt där jag känner varifrån det blåser, känner dofterna och hör bakgrundsljuden i den situation, som berättelsen beskriver.  Jag har bönevägen försökt gå in i deras känslor och tankar, jag har försökt vara de människorna!

Det här har ibland gett mig en märklig tillgång till deras gudsmöte, till hur de fick lära känna Herren.

Ibland har jag också i olika sammanhang försökt återberätta deras möten med Gud, deras erfarenhet av vem Gud är, vad Han tycker om oss människor och vad Han vill med oss, och jag har märkt hur detta har kunnat ge åhörarna helt nya tankar om gamla, välkända texter! Jag har till och med varit med om att någon fått möta Herren till frälsning vid ett sådant tillfälle!

Om jag aldrig hade kommit i kontakt med den amerikanske kristne sångartisten Don Franciscos texter, då hade jag kanske aldrig kommit mig på det här spåret. Det var han, som hjälpte mig att förstå att man kan läsa Bibeln av hela sin själ, inte bara av hela sitt intellekt! Jag tackar Gud för den mannen, och jag hoppas att många ska få samma aha-upplevelse, som han gav mig!

Och tar man med både hjärta, själ och förstånd när man läser, då läser man väl av alla krafter?

Han säger så här om Israels folk:

”Gud förde honom ut ur Egypten. Hans styrka är som vildoxens. Han ska uppsluka hednafolken, hans fiender. Han ska krossa deras ben, med sina pilar genomborra dem.

Han har lagt sig ner, han vilar som ett lejon, som en lejoninna, vem vågar oroa honom?” (4 Mos 24:8-9)

 När jag läste det här kom jag åter en gång att tänka på hur  Gud sjuhundra år senare genom profeten Hosea beskriver samma folk som en ”inkörd kviga, som gärna vill tröska”.

Det finns väl inget oförargligare och mindre skrämmande än en tamkalv!

Det var vad det hade blivit av vildoxen som alla darrade för.

Lejonet, som ingen vågade störa, hade förvandlats till en ofarlig kattunge.

Historien upprepar sig, idag går den kristna kyrkan i Finland snällt och tröskar på världens loge som en annan tamkalv, och den som inte vill gå i det ledbandet betraktas med mindre blida ögon.

Det är som någon, jag tror det var Dorothy Sayers, en gång uttryckte det:  ”Vi har klippt klorna på lejonet av Juda och förvandlat honom till en tam kissekatt, ett passande kramdjur för äldre damer och bleka pastorsadjunkter”.

Man får en känsla av att det är så det ska vara nu, att detta är vad som förväntas av de kristna, att vi ska be om ursäkt för att Jesus säger det han säger och är den han är! Men jag vägrar! Det är inget fel i att vara vild och fri!

Vi är kallade till frihet, inte till att vara kattungar och tamkalvar!

Och det är inget fel i att ha vassa klor när det behövs! (Sanningar som till hälften förnekas, till hälften lindas in så att ingen begriper vad som menas, det är detsamma som klippta klor)

Det är inget fel i att vägra att vara en del av den kvävande snälllhet som just nu håller på att strypa kristenheten i vårt land!

Däremot är det ett stort fel att följa efter hopen i vad ont är!

Har du annars läst Djungelboken? Där berättas vad som hände när den svarta pantern, instängd i sin bur, slutligen insåg vem han egentligen var:  ”Så en dag insåg jag att jag var Bagheera, pantern, och då krossade jag det ömkliga låset med ett slag av min tass och gick min väg!”

Jämför det med det som står i Jesaja 51:7 – 52:2! Dags att vakna och inse vilka vi är, vad den kristna församlingen är, vem vår Herre är!

Nils Bolander såg för övrigt den här pågående kristendomstämjningen redan för sextio år sedan, och formulerade sina tankar om den så här:

”Kristendomen var ett örnevangelium,

sprunget ur den högsta klippspetsens näste

på blanka störtflyktsvingar.

Men vi tuktade dess djärva fjädrar,

rätade fackmässigt ut dess rovdjursnäbb,

och se – det blev en svart fågel,

en pratsam och tam korp.

Kristendomen var ett lejonbudskap,

ständigt på jakt efter varmt och levande byte,

ett ungt lejon av Juda.

Men vi klippte dess skarpa krökta klor,

stillade dess törst efter hjärteblod

och gjorde det till en spinnande huskatt.

Kristendomen var en ökenpredikan,

snål och vass som den pinande africus,

brännande som ökensanden.

Men vi gjorde den till en trädgårdsidyll,

aster, reseda och fromma rosor,

ett stämningstycke i örtagård.

Herre, tag hand om vår fromma ynkedom!

Giv den snabba örnvingar och vassa lejonklor!

Giv den doft av vildhonung och samum

och säg sedan med döpare-röst:

Detta är den seger som övervinner världen.

Detta är kristendom!”

]]> https://ironn.org/?feed=rss2&p=1594 0 https://ironn.org/?p=1572 https://ironn.org/?p=1572#comments Sun, 01 Sep 2013 07:50:05 +0000 admin http://www.ironn.org/wp/?p=1572 …

Den här gången konstaterade hon att det finns tillfällen, när en kristen får så lov att lyda Gud mer än människor, och tog den händelse i Apostlagärningarna, där Stora Rådet förbjuder apostlarna att predika evangelium, som exempel.

Detta är då något, som är så självklart för en kristen – eller åtminstone borde vara det – att man kan ha svårt att begripa reaktionerna, inte bara det att folk skriver ut sig ur kyrkan, utan också de uttalanden som har kommit från de kyrkliga makthavarna.  Ärkebiskop Mäkinen har t ex gått ut med ett avståndstagande från Räsänens tankar. Han är tydligen av den meningen att Finlands lag alltid ska gå före det Gud har förordnat i sitt Ord.

Hur har kristna människor kunnat hamna så vilse?

Jag misstänker att orsaken till en del  får sökas i det som kallas tvåregementsläran, alltså Luthers uppdelning av Guds styre här på jorden i ett andligt och ett världsligt regemente. Nu tror jag inte att Luther för ett ögonblick menade att statens lag alltid skulle köra över Guds lag, men om man driver den här läran på ett ensidigt sätt, då blir detta ändå det resultat man får. Det såg vi bland annat i Hitlertyskland, där de kristna med få undantag fogade sig i alla Hitlers ogudaktiga och antikristna påbud.

Till en annan del får orsaken väl sökas i att man på många håll i dagens så kallade kristenhet helt enkelt inte vill lyssna till och lyda det som kyrkans Herre säger! Undra sen på om saltsmaken i Päivi Räsänens uttalanden blir för kraftig för dem som blivit vana att bli matade med snömos och vattvälling från predikstolar och biskopsmöten. Så nu spottar de och fräser och skriver ut sig ur kyrkan.

Vackert så, säger jag! För vad har människor som inte vill tro på  Jesus eller lyda det Han säger att göra i en kristen kyrka? En sådan är till för dem, som tror i sitt hjärta att Gud har uppväckt Jesus från de döda, och med sin mun bekänner Jesus som Herre!

Inte krävs det av oss att vi ska vara perfekta för att få vara med i en kristen församling.

Man blir inte frälst genom sin enastående moraliska standard!

Jesus kom till de sjuka som behövde läkare, han kom för att kalla syndare till bättring.

Det kristna budskapet, evangeliet, riktas just till oss syndare, till oss som inte klarar av att leva ett alltigenom heligt och rent liv!

Men det som krävs av oss allt annat än fullkomliga människor är att vi, när vi handlar i strid med Guds bud, ska erkänna att det vi gör är fel!

Det är ju om vi bekänner våra synder, som Jesu blod renar oss från all synd och orättfärdighet!

Det är när syndaren vänder om, som evangeliet blir en verksam kraft i hans liv!

Vägrar vi att lyssna till det Herren säger, då är vi kvar i våra synder.

Det är vad upproriskheten gör med oss: binder oss i synden!

Och om man lever i ett land, där upproret mot Gud stadfästs i lagstiftningen, där staten kräver att Jesu lärjungar ska handla på ett sätt som står i strid med vad Kristus och Hans apostlar lär, då har den kristne att lyda Gud mer än människor. Annars gör vi det som de första kristna med livet som insats vägrade att göra: vi bekänner kejsaren som Herre!

Sen kan man ju undra om alla som skrev ut sig då för tre år sedan, och de som skriver ut sig nu, faktiskt skriver ut sig på grund av det Päivi Räsänen säger. Kanske en hel del tittare och läsare helt enkelt lyssnar till reaktionerna från kyrkligt håll, inser hur totalt av spåret somliga av kyrkans representanter har hamnat i det de säger och driver, och drar den slutsatsen att nu är det dags att dra upp bopålarna?

Jag har nämligen svårt att förstå varför nån skulle lämna kyrkan på grund av det Päivi Räsänen säger.

(Även om jag vet att en del har uppgivit henne som orsak)

Hon har ju aldrig uttalat som representant för evangelisk-lutherska kyrkan i Finland! Det är väl Folkmissionen folk skulle skriva ut sig från då, det är ju där hon är med!

Förra gången det var ståhej kring Päivi kom jag att citera en svensk skribent vid namn Crister Enander. Han hade då skrivit en krönika och berättat om sin upplevelse av en långfredagsgudstjänst för länge sedan i Lunds domkyrka, en ”gudstjänst” som på ett utmärkt sätt illustrerar vad jag menar när jag talar om ”snömos och vattvälling från predikstolarna”.

Orsaken till att han undrar om Gud har flyttat ur ur kyrkan eller om Han fortfarande finns kvar är att han för många år sedan blev utsänd för att som journalist lyssna till och recensera en långfredagspredikan, som hölls av dåvarande domprost, sedermera ärkebiskop K G Hammar.

Han beskriver sin upplevelse så här:

”Under hela sin predikan, på självaste långfredagen, då Jesus led och dog på korset för mänsklighetens synder, nämnde domprosten Hammar inte Jesus en enda gång.  Jag bär inte falskt vittnesbörd. Inte en enda gång under hela sin predikan tog domprost K G Hammar Jesu namn i sin mun … och K G Hammar blev sedermera, som bekant, en ovanligt modern ärkebiskop.”

Enander  konstaterar  kort och gott att han själv inte hör till kyrkan. Men om han inte själv har någon tro är detta ett klart fall av stenarna som ropar!

Det är ju så Herren säger att det kommer att gå – om de som skulle ropa håller tyst, då kommer till slut stenarna att ropa.

Hej! Jag läste 4 Mos 31 imorse och började fundera på varför alla gossebarn också skulle dödas. Är det inte ganska hemskt av Gud att låta döda oskyldiga barn? Sedan dödades även Bileam. Det står att det var på Bileams inrådan som Moabs döttrar fick Israels söner att begå otrohet. Vet inte om jag är blind men tycker mig inte hitta något annat ställe som talar om att Bileam skulle ha orsakat Israels fall. Varför dödades också Bileam? Han välsignade ju Israel!

Ja, mänskligt/humanistiskt sett så är det här förstås en ryslig historia.

Vi har ofta litet svårt att hänga med på noterna när Gud uppenbarar sin helighet…
Vad det här är fråga om är helt enkelt att de folkstammar det gällde hade fyllt sina synders mått. (Alltså samma fenomen som omtalas i 1 Mos 15:16)
Det finns en slags point of no return, där en folkgrupp, som gått tillräckligt långt i kollektiv synd och ondska, blir en lem med kallbrand inom mänskligheten, och då är det bara amputation som återstår, om inte infektionen ska sprida sig.
Om kvinnor och barn hade fått leva, vad hade då hänt?
Jo, mödrarna hade förstås lärt upp pojkarna till att bli likadana som papporna hade varit… och kallbranden hade varit kvar och fortsatt att sprida sig.

Jag tror att det som utlöste det krig, som beskrivs i 4 Mos 31, var det som hände med Israel i saken med Baal-Peor ( 4 Mos 25).

Det som de moabitiska kvinnorna där gjorde var något som ur andligt hänseende kunde beskrivas som en cancer som sprider sig från ett organ till ett annat, från ett folk till ett annat.
Och Gud tar fram kirurginstrumenten och opererar.
Annars skulle allt ha blivit infekterat och dött.

Vad vi ofta har svårt att se är att i Guds ögon är mänskligheten en helhet, där olika folkgrupper påverkar varandra och interagerar med varandra ungefär som celler och organ gör  i en människa.
Vi är så vana att tänka individualistiskt att vi ofta missar det här.
Vi tänker på de midjanitiska barnen som oskyldiga små individer, medan Gud uppenbarligen ser dem som unga celler i en cancersvulst.

Ser man det från den här synvinkeln är inte Gud grym i sitt handlande, inte mer än vilken kirurg som helst. Det finns sjukdomar som inte kan botas med vare sig piller eller salvor.

Sen har vi det här med Bileam.
I 4 Mos 24:25 står det att Bileam åkte hem efter att han välsignat Israel.
Hem för hans del fanns vid Eufrat, i Petor, ( 4 Mos 22:5) och det är flera hundra kilometer från södra Moab.
Men om han senare blev dödad i kriget mot midjaniterna i 4 Mos 31 måste han ju i något skede ha kommit tillbaka till det här området!
Hade han befunnit sig hemma vid Eufrat hade han inte befunnit sig i någon krigszon.

Händelseförloppet ser alltså ut så här, såvitt jag förstår:

1. Bileam får bud från Balak att han ska komma och förbanna Israel.

2. Gud ger Bileam order om att inte förbanna.

3. Så han får så lov att välsigna i stället.

4. Efter att han välsignat Israel åker han hem, för han står inte speciellt högt i Balaks gunst just då.

5. Men pengarna han skulle ha fått för förbannandet hägrar fortfarande för honom.

6. Så han åker tillbaks till Moab, och berättar för Balak hur han ska göra för att Gud ska bli arg på Israel.

7. Balak följer rådet, och låter Bileam instruera Moabs unga kvinnor, och eftersom Israels unga män är som unga män överlag, och tänker med fel huvud, så går det som det går.

Det är alltså ytterst Bileam som är ansvarig för hela eländet, vilket Mose framhåller i 31:16
Även om han tidigare hade välsignat Israel, hade han ändå i och med detta gjort rätt för att bli nackad enligt den beskrivning av Guds rättvisa som finns i Hes 18:24-26

Det finns för övrigt en hänvisning till det som Bileam gjorde också i Judas brev, vers 11.

Den hänvisningen kan ju inte gälla hans välsignande av Israel, det måste handla om någon ytterst grov villfarelse för att platsa in i Judas´uppräkning…

Sedan nämns Bileams förehavanden också i klartext i Upp 2:14, där det sägs att det var han, som lärde Balak hur han skulle göra för att sätta ut en fälla för Israels barn, så att de tillbad avgudar och bedrev otukt.

Så det finns nog faktiskt  fler ställen än 4 Mos 31 som nämner den saken!