En gång till ska jag väl orka ta fram grundläggande fakta om saken i alla fall, eftersom frågan har kommit upp igen.

Någon diskussion i form av en ändlös kommentartråd här kommer jag inte att ge mig in på. Den som läser och är av annan åsikt får vara det, detta är ingen frälsningsfråga. Vi får respektera varandra och gå vidare.

 Först vill jag dela ett par iakttagelser om bibeltolkning i allmänhet.

När man ska försöka förstå vad Bibeln har att säga i ett visst ämne, då ska man först av allt se, om det finns klara och entydiga texter om saken i fråga.

Om sådana finns, då är det de, som är tolkningsnyckel till de mer mångtydiga verser, som behandlar samma tema.

Det får aldrig vara så, att man bortser från de klara texterna till förmån för de mer tolkningsbara, framför allt inte, om det görs för att man vill hitta stöd för någon egen omhuldad åsikt.

Allra minst är det acceptabelt att göra som en man en gång gjorde i en paneldebatt om en tvistefråga i kristenheten: han avslutade sitt anförande med att med stor pondus säga ”Och detta är min åsikt i saken, sen får det stå vad det vill i Bibeln!”

Det är till att ha storhetsvansinne, om ett människokryp lägger större vikt och betydelse vid sitt eget tyckande än vid Guds ord…..

Våra åsikter är av noll och ingen betydelse, det enda, som faktiskt har någon tyngd och betydelse i andliga frågor, det är vad Bibeln säger.

En annan viktig sak att minnas är, att det finns få saker, som är så svåra som att läsa rätt innantill i Bibeln. Har man redan en åsikt, en förförståelse av något slag, då är det väldigt lätt hänt att man läser in den i texten, i stället för att läsa vad som faktiskt står där.

Samt att man filtrerar bort allt, som skulle kunna visa att ens åsikt kanske inte var så vattentät i alla fall.

Det gäller alltså att läsa noga!

Ska man komma rätt i sin tolkning – eller i sin prövning av de tolkningar andra lägger fram – gäller det också att ta med alla relevanta texter.

Både i den fråga vi nu ska behandla, och i många andra frågor, händer det bara alltför ofta att någon predikant eller skribent lägger fram en åsikt, plus några utvalda bibelställen som backar upp den, och sedan är det en mängd människor som läser detta, och konstaterar att ”han har ju bibelställen, som stöder det han säger, så då måste det väl stämma!”

Det måste det inte alls.

Tänk om det finns bibelställen, som skribenten ifråga inte alls nämner, som inte alls går ihop med den åsikt han för fram?

Det gäller alltså inte bara att se på de texter, som nämns i ett visst sammanhang, det gäller också att ha koll på vilka texter, som utelämnats!

Det är summan av Guds Ord som är sanning!

Det är också en god idé att använda mer än en bibelöversättning.

Oavsett hur noggranna översättarna är, så är de bara människor, och det är hart när omöjligt att undvika att ens egen teologi och åsikter färgar av sig på något sätt i den översatta texten!

Kom också ihåg, att Bibeln ska man läsa på knä – alltså under bön om att Anden ska ge en rätt förståelse av det lästa!

Till slut har vill jag återkomma till det här med hur bibeltexter ställs samman och kombineras. Som jag sade i början, är det alltid de klara texterna, som ska tolka de oklara, och ingen tolkning, som går stick i stäv med de entydiga texterna, kan någonsin vara rätt!

Upptäcker man att ens åsikter och tolkningar är behäftade med den svagheten, då behöver man vara beredd att ändra sig!

Jaha, var landar vi då ifråga om uppryckandet, om vi tillämpar dessa principer?

Först tar vi själva huvudtexten om denna underbara händelse, som vi förhoppningsvis alla väntar på med stor glädje.

1 Tess 4:16-17 ”Ty när en befallning ljuder, en ärkeängels röst och en Guds basun, då ska Herren själv stiga ner från himlen. Först ska de som dött i Kristus Jesus uppstå, därefter ska vi, som lever och är kvar ryckas upp bland moln tilllsammans med dem för att möta Herren i rymden, och så ska vi alltid vara hos Herren”. (Svenska Folkbibeln)

”For the Lord himself will descend from heaven with a shout, with the voice of an archangel, and with the trumpet of God. And the dead i Christ will rise first, then we who are alive and remain shall be caught upp together with them in the clouds to meet the Lord in the air, and thus we shall always be with the Lord”.” (New King James)

Från de här verserna får vi då följande otvetydiga information:

1. Ett uppryckande kommer att ske, och det gäller alla, som tror på Jesus, både de som redan har lämnat detta jordeliv, och de som ännu lever kvar.

Detta är möjligt därför att de, som dött i tron på Jesus kommer att uppstå från de döda, inte sådan de var i sitt jordeliv, utan i nya, förhärligade kroppar. De som ännu lever kvar kommer också att förvandlas, så att alla, som rycks upp Herren till mötes, kommer att vara honom lika. Den informationen finns i 1 Kor 15:51-54

2. Innan detta uppryckande sker, ska de döda uppstå.

3. Vi ska möta Herren i skyn när detta sker, vi rycks upp honom till mötes.

Då har vi alltså ett klart besked om vilken dag uppryckandet sker: det kommer att ske strax efter att de döda har uppstått, och tillsammans med dem.

Om vi då också kan hitta ett klart besked i Skriften om när den här dagen, då de döda uppstår infaller, då vet vi också när uppryckandet sker!

Det beskedet hittar vi i Johannesevangeliets sjätte kapitel, där Jesus säger så här:

6:39 ”Detta är hans vilja som har sänt mig, att jag inte ska förlora någon enda av dem, som han har gett mig, utan att jag ska låta dem uppstå på den yttersta dagen.”

6:40 ”Ty detta är min Faders vilja, att var och en som ser Sonen och tror på honom skall ha evigt liv, och jag ska låta honom uppstå på den yttersta dagen.”

6:44 ”Ingen kan komma till mig, om inte Fadern, som har sänt mig, drar honom, och jag skall låta honom uppstå på den yttersta dagen.

6:54 ”Den som äter mitt kött och dricker mitt blod har evigt liv, och jag ska låta honom uppstå på den yttersta dagen.”

I New King James står det så här på nämnda ställen: ”I will raise him up at the last day”.

Samma ordalydelse har också Amplified Bible, New International Version och King James verison.

1917 talar om ”den yttersta dagen” här.

De finska biblarna: ”Minä herätän hänet viimeisenä päivänä”

Här säger alltså Herren, inte en gång, utan fyra gånger om, att han ska uppväcka dem, som tror på honom, på den yttersta/sista dagen. Inte sju år före den yttersta dagen, inte tre och ett halvt år före den yttersta dagen, utan på den yttersta dagen!

Jesus vill alltså att det inte ska råda det minsta tvivel om exakt när de döda kommer att uppstå!

Man anar att han förutser en kommande förvirring på den här punkten, och vill ge sina efterföljare alla chanser att undvika den.

Nu vet vi alltså utifrån fullständigt klara och entydiga texter att inget uppryckande sker förrän de döda har uppstått, och att de döda kommer att uppstå på den sista dagen, och att när Jesus talar om den sista dagen i Joh 6, då avser han den dag, då han kommer tillbaka, som ju är denna tidsålders sista dag.

Då vet vi därmed också, att inget uppryckande kommer att ske före denna yttersta dag!

Då kommer vi att ryckas upp Herren till mötes, när han är på väg ner hit till jorden för att börja regera, och vi kommer att följa honom ner hit, som hans förhärligade, strålande ”mångtusen heliga”.

Vad händer då med alla de texter, som förespråkarna för ett uppryckande före eller mitt under de sista sju åren stöder sig på?

Ja, först får vi väl fråga vad det är som har hänt med dem.

Jag får då bara lov att konstatera, att de har blivit feltolkade.

Detta därför att de, som på 1800-talet först lade fram läran om tidigt uppryckande, inte följde principen om att låta de klara texterna tolka de tolkningsbara, och sedan har andra mer eller mindre okritiskt hakat på, och fört felet vidare, därför att man inte tagit sig tid att göra en grundlig prövning av det sagda.

Om man från början hade sett och erkänt sambandet mellan Joh 6 och 1 Tess 4, då hade någon lära om ett tidigarelagt uppryckande aldrig uppstått.

Då hade man istället tolkat de här andra texterna ifråga utifrån Bibelns klara besked om att uppståndelse och uppryckande sker på den yttersta dagen, vilket inte alls är svårt att göra.

Ta nu t ex 1 Tess 5:9. ”Ty Gud har inte bestämt oss till att drabbas av vredesdomen, utan till att vinna frälsning genom vår Herre Jesus Kristus.” SFB

 ”For God did not appoint us to wrath, but to obtain salvation through our Lord Jesus Christ” NKJV

Om vi följer principen för ansvarsfull bibeltolkning, får vi direkt konstatera, att den här versen inte kan handla om ett uppryckande före den yttersta dagen, eftersom Jesus säger att de döda inte uppstår före den, och det tydligt sägs, att uppryckandet sker först efter de dödas uppståndelse.

Så hur ska vi då förstå den? Mitt förslag blir, att det som här avses är Gud ingalunda har för avsikt att låta sina barn drabbas av vredesdomen i form av evig förtappelse. I den här versen ställs ju vredesdomen i motsats till att vinna frälsning, så det är en helt naturlig tolkning.

Att, som jag har hört några göra, försöka göra den här versen till något slags garanti för att Gud kommer att ta bort sin församling från jorden i förtid, så att vi ska slippa drabbas av lidande och svårigheter i den yttersta tiden, och dessutom ta till ett så vingklippt argument som att ”Jesus har ju lidit för oss, så då ska väl inte vi behöva lida”, det är inte att låta Skriften tala, det är att försöka få Bibeln att stöda eget önsketänkande.

Jag menar, om vi nu ser litet utanför Finlands gränser, så finns det ju lidande kristna åt alla håll, kristna som förföljs och får lida för sin tro, och så har det alltid varit, och så här säger Skriften att det ska vara! Det hör till spelreglerna!

Även om vi inte kommer att drabbas av Guds vredesdom, inte är bestämda till att drabbas av den, så drabbas vi minsann av den ondes vrede och fiendskap! ”Har de förföljt mig så ska de förfölja er” .”Det må vara lärjungen nog, om det går honom som hans mästare”. ”Det är genom mycket bedrövelse vi ska gå in i Guds Rike”.

Eller, som ett annat exempel, Mark 13:20, säger:  ”Om Herren inte förkortade den tiden, skulle ingen människa bli frälst, men för de utvaldas skull har han förkortat den”

Här brukar då anhängarna av ett tidigt uppryckande säga, att titta nu, här står det ju klart och tydligt, att vi som är utvalda ska tas bort härifrån före slutet.

Hur är det då med den saken?

Ja för det första tvingas vi konstatera, att om detta  vore vad den här texten betyder, då säger ju Jesus mot sig själv. Han har ju redan slagit fast i Joh 6 , att han ska uppväcka de döda först på den yttersta dagen, och 1 Tess 4 säger att uppryckandet sker efter att de döda har uppstått.

Eftersom Skriften inte motsäger sig själv, får vi alltså söka efter en annan tolkning här också.

Eller, vi ska kanske snarare börja med att läsa innantill!

Det står ju faktiskt att nödtiden ska bli förkortad för de utvaldas skull.

Det står inte att den ska bli förkortad för de utvaldas del!

Om den bara skulle bli förkortad för de troende, då skulle det bara vara för vår del det sker, inte för de andra.

Men nu står det, att detta ska ske för de utvaldas skull, vilket då innebär att Gud för vår skull kommer att förkorta den här tiden för alla, litet som när Gud för tio rättfärdigas skull hade varit beredd att skona Sodoms hela befolkning.

Så står det ju också skrivet, att Djävulen har kommit ner till oss i stor vrede, eftersom han vet, att den tid han har är kort!

Jag har kollat elva olika bibelöversättningar, finska, svenska och engelska, för att vara bergsäker på att det står just ”för de utvaldas skull” här. Alla är de överens om saken.

Feltolkningen här har alltså uppstått från att man inte läst tillräckligt noga, man har läst det man trodde stod där, inte vad som faktiskt stod på textraden.

Ett ställe till, som brukar tas som stöd för ett förtida uppryckande, är den i Uppb 13:7, som säger att vilddjuret ska få makt att strida mot de heliga och besegra dem. Man menar då, att eftersom Jesus i Matt 16:18 lovar att dödsrikets portar inte ska kunna besegra hans lärjungar, så kan det ju inte vara den kristna församlingen, som åsyftas här, då skulle ju Jesu löfte gå om intet. Alltså, menar man, måste ju Gud ha tagit bort sin församling från jorden innan Antikrist träder fram!

Man bortser då från 2 Tess 2, där det sägs att Herrens dag inte kommer förrän avfallet har kommit, och laglöshetens människa, fördärvets son, har öppet trätt fram, och tagit säte i Guds tempel. När Paulus talar om Guds tempel, då talar han om Kristi församling, det gör han på många ställen.

Alltså finns församlingen kvar, när Antikrist träder fram, för hur skulle han annars kunna ta makten i den?

Vad det gäller att Antikrist ska få makt att besegra de heliga, alltså att locka dem till att avfalla från Herren, så har 2 Tess 2 svar också på det: det sker för att de kristna inte längre ger kärleken till sanningen rum, och Gud därför sänder en kraftig villfarelse över dem! Det är alltså Gud, som tillåter att Antikrist kan besegra en avfallen kyrka, precis som det gamla Israel var oövervinneligt så länge de höll sig till Herren, men blev ett lätt byte för sina fiender när de avföll från Honom.

Vad beträffar det som där sägs om att det, som håller tillbaka, först måste fås ur vägen, innan Antikrist kan träda fram, så har jag gett en utförlig förklaring av den saken i ”Yttersta tiden, del 12″. Det handlar inte om att den kristna församlingen ska försvinna upp i skyn, utan om att få bort Guds Ord som norm för lära och liv i den, alltså om att få in laglösheten bland de kristna!

Det har också sagt att det blir fel, om vi kristna går och väntar på  Antikrist, vi ska ju vänta på att Jesus kommer!

Det argumentet låter som att säga, att inte ska vi ju vänta på döden, vi ska ju vänta på att få vara hos Herren!

Naturligtvis är det Jesus vi väntar på, även om vi är beredda på att få uthärda Antikrists regeringsperiod! Vi ser bara den som den slutliga förlossningsvärken, innan det nya föds, precis som vi ser döden som en port, som vi ska igenom för att komma hem till Herren!

Men den helige Ande då, säger man. Om Guds Ande bor i de kristna, då kan väl inte Antikrists ande komma åt dem?

Men, NT har ingen brist på texter, som säger att just detta kan hända, att den onde nog minsann kan komma åt de troende och förvilla dem. Paulus är rädd för att just detta håller på att hända i Korint, 2 Kor 11:1-4, det hade hänt i Galatien, så som av Galaterbrevet framgår, Hebr 6 talar om människor, som fått del av både evangeliet och Anden, och ändå avfallit, osv.

Vi är inte osårbara, uppståndelsen har inte skett än, vi dras fortfarande med synden, som bor i oss. ”Förbli i mig”, säger Jesus, och Ef 6 ger i beskrivningen av vapenrustningen en ide om hur detta går till. Strunta i det, och du kommer inte att kunna stå emot på den onda dagen!

Ibland har också Luk 21:36 förts fram som ”bevis” på ett förtida uppryckande.

Jesus uppmanar där sina lärjungar att be och vaka för att kunna fly undan allt som ska komma av frestelser och prövningar, och kunna bestå inför honom. Man menar då att denna flykt och uppryckandet är samma sak.

Nå, är det vi, som flyr , när vi rycks upp? Svar nej, detta är helt och hållet ett Guds handlande med oss. Vad menas då? Vi kan få hjälp av att se hur ordet flykt används i 2 Tim 2:22. ”Fly bort från ungdomens onda begär, och sträva efter rättfärdighet, tro, kärlek, och frid tillsammans med dem, som åkallar Herren av rent hjärta”.

Här ser vi vad som menas. Inte talar Jesus om uppryckandet i Luk 21, han uppmanar bara till detsamma, som aposteln här uppmanar till, att här på jorden, mitt i frestelser och faror, hålla fast vi Jesus och hans ord, och ta stöd av varandra i församlingsgemenskapen när vi gör det! Vaka och be. så att ni inte kommer i frestelse!

Man kan ju för övrigt undra vad de, som håller fast vid läran om ett förtida uppryckande tror att Gud menar med att ge oss så tydliga och utförliga varningar vad det gäller de sista sju årens nödtid, om vi ändå inte ska vara här…..

Jag kan också nämna det som Jesus säger i Luk 17:23-37. De som omfattar Darbys lära om uppryckandet brukar här säga att se nu, Jesus kommer och hämtar de sina mitt i det dagliga livet, när allt pågår som vanligt, då kan det ju inte vara på samma dag som Harmageddon!

Varför inte? Det kommer att vara världens arméer, som samlas till slutstriden, inte alla människor, som finns på jorden. Majoriteten av människorna kommer att finnas kvar i sina länder runtom i världen, kvinnor, barn, äldre, och så vidare, och för dem fortsätter ju det dagliga livet, så gott det nu går i en värld, som börjar vara tämligen fördärvad av alla Uppenbarelsebokens plågor.

På samma sätt kan man gå igenom alla texter, som man försökt få att stöda det förtida uppryckandet, och jag har också gjort det.

Så snart man har accepterat, att de entydiga texterna säger att uppryckandet sker först på den yttersta dagen, och sedan, befriad från den icke bibelenliga åsikten om ett tidigare uppryckande, börjar läsa Bibeln på nytt, då ser man tämligen lätt, att det finns bättre, mer samstämmiga tolkningar att ta till!

Nu kan man undra, varför den tämligen nyuppfunna läran om det tidiga uppryckandet har blivit så populär, och varför folk ibland, till och med fast de får de relevanta bibelställena serverade åt sig, ändå vägrar att ändra mening? Det fenomenet har jag mött mer än en gång.

Ingen vill ju råka ut för lidande och elände. Sådant ter sig motbjudande, och rent av skrämmande.

Vi människor vill slippa sådant, vi är rent ut sagt rädda för det.

Och rädsla är en mäktig drivfjäder.

Får man så höra en undervisning, som säger att ”oroa dig inte, du kommer att ryckas upp innan eländet kommer sig igång på allvar”, då är detta något så tilltalande, att man greppar det med båda händerna, och utan att kanske pröva det desto mer!

Kommer sedan någon annan och slår hål på den falska tryggheten, då reagerar man med att gå i försvar. Försvaret i det här fallet är att vägra lyssna. Det är så vi gör, rent instinktivt, när någon kommer och petar på vår trygghet! Sen handlar det väl också om stolthet till någon del – om man öppet och kanske högljutt har förfäktat en åsikt, då är det inte så lätt att ödmjuka sig till att erkänna att man nu har sett fullgoda skäl att ändra sig.

Den attityden har jag mött både när det här ämnet har behandlats, och andra, liknande stridsfrågor i kristenheten. Jag har slutat ge mig in i ”ändlösa och gagnlösa ordstrider” om detta, jag presenterar bara fakta, och om detta inte tas emot, då får vi väl fortsätta, var och en med sin övertygelse….

Man slår dock in på en farlig väg, om man, istället för att låta de klara texterna förklara de mer dunkla, i stället börjar använda de dunkla för att bortförklara de tydliga, bara för att slippa ändra sig!

Man kan också undra vem som har någon glädje av att de kristna omfattar en sådan här lära som just det förtida uppryckandet? Vem har någon glädje av att de kristna sänker garden? Att de invaggas i en falsk säkerhet? Att de står oförberedda, när det börjar kärva till sig? Att de uppfattar lidanden och motgångar som något obegripligt, något som inte borde drabba dem?

Åtminstone kan man med säkerhet säga att varken vi eller Gud har någon glädje av det, och sedan finns det ju inte så värst många kvar att välja på…

Till slut: det fanns en tid när jag själv omfattade läran om uppryckande i förtid. Jag hade lyssnat på dem, som sade så, jag hade tyckt att det lät ytterst tilltalande, och jag hade konstaterat att de ju hade bibeltexter de stödde sig på. Så då var det väl sant? Sedan gjorde äldre och klokare män mig medveten om att det fanns fler texter att ta med i tolkningen, texter, som jag tidigare inte förstått att sätta i samband med varandra, och då rasade mitt teologiska korthus ihop, och jag fick lov att ändra mig. Been there, done that….

Varifrån kommer då hela denna lärobyggnad om tidigt  uppryckande? Den frågan har också ställts. Svaret är något deprimerande: den började med att en kvinna hade någon slags syn om Jesu återkomst, som sedan Darby tolkade som en uppenbarelse om att Jesus skulle komma att komma två gånger, och sedan började han konstruera en teologi om uppryckandet utifrån detta.

Ingen vidare stabil grund att bygga på….

Så här skrev Dagen om saken redan för tjugo år sedan:

Den så kallade darbyistiska eskatologin uppstod på 1830-talet inom Irvingrörelsen i England genom en kvinna, Margret MacDonald, som fick en uppenbarelse om Jesu återkomst. J.N. Darby (1800-1882) verksam inom Plymouthrörelsen, tolkade denna uppenbarelse som en tvådelad återkomst och konstruerade den välkända eskatologi som fick en stark ställning inom väckelserörelserna i Sverige.

Genom Darbys besök i USA under 1850-talet etablerades denna lära bland baptisterna. Den övertogs senare av den framväxande pingstväckelsen. Hur kunde denna lära etablera sig så snabbt? Det finns en historisk förklaring till detta.

Baptistevangelisten William Millers budskap om att Jesu återkomst skulle ske 1844 hade innan dess fått ett enormt genomslag i USA. När detta år passerade blev det något av ”bränd mark” att fastställa nya årtal för Jesu återkomst. När då Darby kom och förkunnade att inga mer uträkningar behövs, därför att församlingens uppryckande kan ske när som helst, och att denna återkomst var osynlig för världen, mottogs det med öppna armar.

Herren skulle rädda oss undan den ”kommande vreden”, sa man. Slutförandet av missionsbefallningen förlades till ”vedermödan”, då skulle det bli väckelse och judarna skulle bli frälsta. På så sätt kringgick man de texter som talade om att uppdraget måste slutföras innan Herren kommer. Darbys förkunnelse passade som hand i handske i tiden efter Millers misslyckande. Den kände predikanten Moody i Chicago tog emot den nya läran om Jesu återkomst, och därifrån togs den till Sverige av Fredrik Fransson med flera.

Det är utifrån 1Tess 4 om de troendes uppryckande ”Herren till mötes”, som darbyismen ser en återkomst som både är osynlig och ljudlös. Men läser man texten ser man att den mycket väl passar in i den Herrens återkomst som Bibeln lär, den som både syns och hörs.

Utifrån de gammaltestamentliga texterna kan vi veta hur det blir när ”Herren själv stiger ned”. Det hördes ett mycket starkt basunljud förra gången, vid Sinai. Vad får oss att tro att Guds basun ljuder svagare när vi upprycks ”Herren till mötes”?

Guds ”shofar hagadol”, den stora basunen, kommer att ljuda, och den kommer troligen ingen undgå att höra!

1 Tess 4 ger oss andra detaljer, men det är samma återkomst som skildras som i de övriga texterna. Inget finns där som inte passar in i en biblisk undervisning om en enda synlig återkomst.

Vissa bibeltolkare upplever att de behöver den darbyistiska modellen för att förklara de till synes motsägande texterna om ”den stora vedermödan”. Anledningen är att man tillverkat en vedermödebegrepp som inte finns i Bibeln.

Det finns tre grekiska ord som används när det gäller den sista tidens svårigheter: Odino = födslovådor. Thlipsis = trångmål, vedermöda eller nöd. Orge = vrede eller vredesdom. Om man blandar dessa tre begrepp och skapar en enda ”stor vedermöda” blir texterna motsägande.När man läser att ”strax efter den tidens vedermöda…skall människosonen komma” får man det svårt med de tre texter som säger att ”vi skall inte drabbas av vrede”.

Om man då inte skiljer på ”orge” och ”thlipsis” så behöver man Darbys lära om två återkomster, en osynlig och en synlig, för att få texterna att stämma. ”Odino” och ”thlipsis” är alltså det som föregår Herrens återkomst och som hans folk måste gå igenom. ”Orge” är domen över ogudaktigheten som drabbar jorden i samband med Herrens återkomst.

Den ”vedermödan” drabbar inte de troende.

Eftersom den darbyistiska läran blivit så förankrad i 1900-talets väckelserörelser, upplevs ett angrepp på den ofta som om Herrens återkomst ifrågasätts, men det handlar alltså inte om bristande bibeltro att avvisa den darbyistiska läran, vilket många tycks tro.

………………………………………..

Jag får väl lov att skriva ett tillägg nu, februari -23.

Frågan om Uppb 3:10 har nämligen kommit upp, och ärliga frågor ska ju ha ärliga svar!

Där står det så här: ”Eftersom du har bevarat mitt ord om uthållighet, ska jag bevara dig och rädda dig ur den prövningens stund, som ska komma över hela världen, och sätta dess invånare på prov”.

Frågan lyder så här: ”Om detta inte betyder att vi ska ryckas upp, och slippa vara med om de sista sju årens elände, vad betyder det då??”

Här talas alltså om en prövning, som ska komma över världen, och sätta dess invånare på prov, och som de, som tagit Jesu uppmaning till uthållighet på allvar, därigenom ska bli räddade ur.

Det grekiska ord, som översatts med prövning här, är ”peirasmo”, ett ord som betyder frestelse eller prövning.

Här handlar det alltså varken om födslovåndor, vedermöda, eller vredesdom, här handlar det om något annat, något som kommer att fresta alla jordens människor, och som endast de, som uthålligt håller fast vi Herren och hans ord, kommer att bli räddade ur.

I sitt stora eskatologiska tal i Matt 24 säger Jesus så här i trettonde versen: ”Den som håller ut till slutet ska bli frälst”, och i det föregående varnar han för falska profeter och allt slags försök att bedra de kristna, som kommer att komma  när slutet närmar sig. Detta är samma besked, som vi möter också här i Uppb 3:10!

Sedan säger han att laglösheten kommer att förökas mer och mer, ju längre i tiden vi kommer, och att kärleken därigenom kommer att kallna.

I 2 Tess 2 kommer en liknande varning: ”Låt ingen bedra er på något sätt”, och sedan varnar aposteln för något, som han kallar ”laglöshetens hemlighet”, som redan då var verksam – och som kan förväntas bli bara mer verksam vartefter tiden går!

Redan i Daniels bok får vi en liknande varning, 11:32 ”Dem, som har kränkt förbundet, ska han med smickrande ord locka till avfall, men de av folket, som känner sin Gud, ska stå fasta och hålla ut!”

Prövningen/frestelsen, som ska komma och som de trogna ska räddas ur, är alltså frestelsen att falla för de antikristliga locktonerna, när han kommer, förklädd till en ljusets ängel, och sprider laglöshet och avfall från Herren både bland de kristna, och i samhället i stort. Detta är något, som alla människor kommer att exponeras för, och bara de, som håller sig helhjärtat till Herren, kommer att bestå provet!

Om den utvecklingen har jag skrivit en hel del här i mina utläggningar om den yttersta tiden!

…………………………….

En fråga till har dykt upp: ”Hur ska man förstå Uppb 7:14, då? Här talas ju om en stor skara, som har kommit ur vedermödan, eller ”den stora nöden”, som det står i Folkbibeln? Hur har de kommit till himlen, om vi inte ska bli uppryckta förrän på den sista dagen?”

Ja, först av allt ska vi kolla vad detta handlar om. Vilket ord används i den grekiska grundtexten, för att beskriva det tillstånd, som denna räddade skara kommer ur? I grekiskan står det att de kommer ”ek thlipseos megales”, alltså ur det stora trångmålet, den stora nöden, vilket är litet modernare ord för ”vedermöda”. Det här handlar alltså inte om ”orges”, Guds vredesdom, utan om den tid, då Djävulens vrede och hat drabbar världen i allmänhet och de kristna i synnerhet.

Under den tiden kommer otaliga kristna att lida martyrdöden, och de kommer naturligtvis alla rakt till härligheten. I Uppb 12:11 beskrivs de som ”de som övervinner den onde genom Lammets blod och sitt vittnesbörds ord, de som inte älskar sitt liv så högt, att de drar sig undan döden”. Alltså martyrer.

Det finns fler sätt att komma hem till Herren än att bli uppryckt på den sista dagen!

Man kan annars undra, varför ingen kunde räkna den här skaran? Jag menar, de som har räknat på saken har ju kommit fram till att det totalt inte har levt mer än typ 110 miljarder människor på denna jord, och det betyder att det inte har funnits oändligt många kristna. Skaran borde ju inte vara omöjlig att räkna då!

Min tanke är, att den här skaran som Johannes ser i sin syn, helt enkelt inte är fulltalig än, och därmed inte heller möjlig att räkna, inte om man vill ha med det slutliga, fulla antalet….. och den  kan ju inte vara fulltalig, eftersom det slutliga insamlandet, uppryckandet, inte ännu har skett!

Ja, den frågan kunde man breda ut sig länge över, för det har funnits många förslag genom tiderna!

Eller så kan man korta ner det betydligt, om man är nöjd med det som är någotsånär bibelgrundat.

I Skriften framstår det som viktigast av allt att se över sina prioriteringar. Det är rätt sällan vi människor sådär automatiskt lyckas få allt i rätt viktighetsordning i våra liv! Det kräver både eftertanke och beslutsamhet.

När Jesus talar om beredskap inför hans återkomst, då uppmanar han till vakenhet, och han gör det med stort eftertryck!

”Var på er vakt och vaka, för ni vet inte när stunden är inne! Det är som när en man reste bort. Han lämnade sitt hus och gav sina tjänare i uppdrag att sköta var och en sin  uppgift. Portvakten befallde han att vara vaksam. Vaka därför! Ni vet inte när husets herre kommer, om det sker på kvällen eller vid midnatt eller på efternatten eller på morgonen. Vaka, så att han inte plötsligt kommer, och finner att ni sover! Vad jag säger till er, det säger jag till alla: Vaka!” Mark 13:33-37

I 1Petr 4:7-11 ges följande råd inför tidsålderns avslutning:

”Slutet på allting är nära. Var därför förståndiga och nyktra, så att ni kan be! Framför allt ska ni älska varandra innerligt, för kärleken överskyler många synder. Var gästfria mot varandra utan att klaga. Tjäna varandra, var och en med den nådegåva han har fått, som goda förvaltare av Guds mångfaldiga nåd. Om någon talar, ska han tala i enlighet med Guds Ord. Har någon en tjänst ska han tjäna efter den kraft som Gud ger, så att Gud i allt blir ärad genom Jesus Kristus!”

Samma sak, med litet andra ord, och litet mer detaljerat, alltså. Vakenhet och nykterhet är alltså de två huvudprioriteringarna! Och då är det inte bara fråga om att man låter bli flaskan, det finns berusning av fler slag!

Vi kallas och uppmanas att leva ett liv, som är till Guds ära och till välsignelse för våra medmänniskor. Vilket ju inte är något annat än det vi är kallade att leva hela tiden!

Vill vi höja vår beredskap inför den yttersta tiden är det alltså skäl att se över sina prioriteringar. Vad är det jag satsar av min tid, mina krafter, mina pengar, min hängivenhet på? Vad är viktigt för mig? Alltså, vad är viktigt för mig i praktiken? I teorin ger väl de flesta rätt hyggliga svar, men det är mitt sätt att leva och handla, som ger det sanna svaret!

Det är de felaktiga prioriteringarna, som är sömnmedlet.

Det är de, som kväver det andliga livet, så att frukten uteblir, Matt 13:22

Det är de som får oss att ägna tid och krafter åt ögonens begärelse, köttets begärelse, och högfärd över detta livets goda. 1 Joh 2:15-17

Det är de, som får oss att stick i stäv med Bibelns råd skuldsätta oss upp över öronen för att kunna skaffa oss allt det, vi tror vi måste ha, eftersom alla andra har det. Vi är väldigt långt borta från Skriftens enkla konstaterande, att om vi har mat och kläder, då ska det räcka för oss, 1 Tim 6:8, 0ch vi har inte heller den bekymmersfria inställning till våra yttre omständigheter som aposteln ger uttryck för i Fil 4:11-13

Vilket är indikationer på att det har gått fel någonstans i prioriteringarna.

”Stå inte i skuld till någon” Rom 13:8

”Låntagaren blir långivarens slav” Ordspr 22:7

Det här är varningar som är högaktuella för vår tid, för en stor skuldbörda kräver massor med tid och arbete, och ställer till med mycket bekymmer och oro!

Det är lätt att dras med, bara flyta med i samma livsstil, som finns i världen runtomkring oss, det är lätt att göra som alla andra, tänka som andra, satsa på samma saker som andra. Det är lätt att supa sig andligen full på detta livets goda, och de bekymmer det drar med sig. Det är lätt att somna in från det som hör Guds Rike till, och vara vaken ifråga om allt sådant, som ska brinna på den yttersta dagen och saknar evighetsvärde.

Men Gud har kallat oss att gå på rätta vägar, inte på lätta!

Det behöver vi komma ihåg, om vi ska ha en rätt beredskap inför det som ligger framför!

Däremot tror jag inte att det är nödvändigt att bygga en bombsäker bunker, eller att lagra upp konserver för de sista sju åren, även om jag själv följer standarduppmaningen att ha torrskaffning för en månad framåt hemma. Om Herren vill ha mig här på jorden, sköter han nog om så att det finns något att äta också, och om Han vill ha hem mig till himlen, då är det det bästa alternativet!

Att få vara hos Herren är ju ändå den viktigare prioriteringen, inte att lyckas bita sig fast och överleva på den här jorden så länge som möjligt. Överdrivna överlevnadsförberedelser kan också bli ett sömnpiller….

Denna världens furste, den onde, är redan dömd, utan möjligheter att överklaga.

Han och hans änglar är på väg till eldsjön.

De domshändelser som ännu ligger framför oss, är dels det som kallas Kristi domstol i 2 Kor 5:10, och som beskrivs närmare i 1 Kor 3:12-15,  dels den doms-scen som finns i Matt 25, den med fåren och getterna, samt till slut den yttersta domen, som beskrivs i Uppb 20:11-15.

(Jag är medveten om att det finns bibellärare, som räknar med betydligt fler domstillfällen, men jag har nu valt att förenkla det hela, här som på andra ställen i min genomgång av yttersta tiden. Jag vill mena att det här räcker för att få en överblick, och jag har inte arbetat med ambitionen att göra en doktorsavhandling, det här är bara en serie bibelstudier jag hållit i all enkelhet i min hemförsamling.)

Vi börjar med Kristi domstol.

Aposteln säger att vi alla, alltså alla kristna, kommer att ställas inför den.

Vad är detta för en domstol?

Jesus säger ju att den som tror på honom inte ska komma under någon dom, utan har övergått från döden till livet! Joh 5.24

Jag tror att detta är den scen som beskrivs i 1 Kor 3. Där utdelas inga fördömelsedomar, ingen drivs bort från Herren. Detta är den plats där skräpet brinner, och det goda belönas, men där alla som döms blir frikända, för de har i detta livet haft tron på Jesus som sin grund, även om det har kunnat bli si och så med lärjungaskapet.

Att ha en verklig tro på Jesus, och absolut inte ”ränta av sig” på något som helst sätt, tycks inte vara möjligt, enligt vad berättelsen om talenterna, som också finns i Matt 25, visar.  Jakobs brev är inne på samma linje: en levande tro har alltid med sig gärningar i någon utsträckning. Jak 2:14-26.

Att vara kristen och aldrig be en bön för någon medmänniska, aldrig göra en god gärning eller säga ett vänligt ord till sin medmänniska, aldrig bry sig om någon annan än sig själv – hur skulle det kunna vara möjligt?

Som jag förstår det kommer Kristi domstol att inträffa strax efter Jesu återkomst, när de i Kristus döda har uppstått.

Vi har en litet svår formulering i Uppb 20:4-5, där man kan få det intrycket att det bara är de kristna martyrerna, som uppstår när Jesus kommer tillbaka, och de andra troende får vänta till yttersta domen. Enligt 1 Tess 4:16-17 ska dock alla troende uppstå eller förvandlas när Jesus kommer, och vi ska alla få vara hos Herren.

Sen har vi domsberättelsen i Matt 25.

Här har vi, som Petrus säger, ”ett och annat i Skriften som är svårt att förstå” eftersom Johannes är den ende i NT som Anden leder att i klart uttalade ordalag nämna tusenårsriket.

Paulus är visserligen inne på samma tankar i Rom 8:19-21, och Petrus snuddar vid det i Apg 3:20-21, men det här perspektivet finns inte med annat än antydningsvis i evangelierna, när Jesus talar om den kommande domen och nya tidsåldern.

Alltså har vi i kristenheten i allmänhet tänkt oss att detta är den yttersta domen.

Men när vi tar med tusenårsriket i perspektivet inställer sig naturligtvis också frågan var i tiden vi ska placera den här domen?

Är detta verkligen detsamma som den yttersta domen i Uppb 21, eller är det något annat?

För min del tror jag att detta är något annat än den yttersta domen.

Jesus förlägger nämligen det här skeendet till sin återkomst, Matt 25:31.

Yttersta domen kommer tusen år senare.

Måttstocken som används här av Jesus är hur folken har bemött hans minsta bröder, vilket antagligen syftar på både de kristna och judarna. Just detta får mig att tro, att den här domen inte kan komma i slutet av tusenårsriket. I tusenårsriket kommer det inte att finnas några som är hungriga, törstiga, sjuka och nakna!

De folk, som Jesus här talar till och dömer, måste alltså ha gjort vad de har gjort mot Jesu minsta bröder någon gång under tiden före Jesu återkomst, alltså före tusenårsrikets början!

Jag finner det därför helt möjligt att denna dom sker ungefär vid samma tid som Kristi domstol, och det är här som det avgörs vilka av de då kvarlevande människorna, som ska gå vidare in i tusenårsriket.

Det ska ju enligt Jes 65:20-25 vara dödliga människor som bor och lever i fridsriket, inte uppståndna eller förvandlade evighetsvarelser! Och någonstans ifrån måste ju dessa vanliga, dödliga komma, när alla kristna redan har förvandlats vid hans tillkommelse.

Jag tänker mig att det finns många, som inte frivilligt har tagit vilddjurets märke, utan blivit påtvingade det, och som i hemlighet har langat mat till de troende under vedermödan, kanske också gömt dem. Det kan också finnas en hel del människor, som lever i så avsides och otillgängliga trakter, att Antikrist helt enkelt inte hinner få tag på dem under den korta tid han har till sitt förfogande. Han är ju inte vare sig allsmäktig eller allestädes närvarande!

Sådana människor har inte sålt sin själ till den onde och passerat punkten utan återvändo.

I GT har vi för övrigt ett överflöd av material om det kommande fridsriket, där Herren är konung! Texter som t ex Jes 2:1-4, 9:5-7, 11:1-9, 60:18-22, Jer 3:16-17, 23:3-6, Mika 4:1-4,  osv talar klart om ett kommande jordiskt rike av frid, fred, gudsfruktan och välgång.

Och det finns massor av texter där det talas om Israels kommande guldålder under Davids ättlings regering…

Till slut har vi så den yttersta domen vid tusenårsrikets slut.

Till den domen uppstår alla döda från alla tider.

Här är det gärningarna, som finns i böckerna, som fungerar som vittnen, och Livets Bok, som avgör destinationen. Tydligen blir det så, att Gud, som vet allt, också vet hur var och en skulle ha reagerat på budskapet om Jesus, om man hade fått chans att höra det.

Han som är hela jordens domare är rättvis.

Jag har kommit fram till att jag inte ska spekulera desto mer om det, som kommer efter yttersta domen. Det som står i slutet av Uppenbarelseboken om nya himlar och den nya jorden får räcka. 

Så länge vi rörde oss i tusenårsriket fanns ännu hyfsat med bibliskt material att försöka sammanställa och fundera på, och där befinner vi oss ännu på den nuvarande jorden, åtminstone förefaller det så, men efter yttersta domen går vi in i en helt ny skapelse, och där är jag för kort i rocken (= har för litet ljus) att börja lägga ut texten desto mer.

I och för sig har jag väl varit för kort i rocken hela vägen, men hoppas ändå att Herren har varit med mig, så att något av värde kommit med! Nu börjar ändå otillräckligheten kännas akut,s å därför drar jag strecket vid den yttersta domen. 

Vi har i ett och ett halvt år behandlat något vi kallat yttersta tiden, nu har vi kommit fram till slutet.

På andra sidan slutet kommer en ny början!

Man kan säga att det, som vi ser som början till slutet i verkligheten bara är slutet på början.

På Bibelns första blad skapade Gud himmel och jord, på det sista möter vi skapelsen av en ny himmel och en ny jord.

Man kan säga att allt som hänt sedan syndafallets dag har fört fram mot detta – inte bara att en ny himmel och en ny jord skulle komma, utan också att det skulle finnas sanna människor, förhärligade gudsbarn, att befolka den nya skapelsen med!

Anden och bruden säger ”Kom!”  Salig är den som får ta del i Lammets bröllopsmåltid!

I 16:12-14 berättas det om tre orena andar som beger sig ut för att samla jordens härskare till slutstriden vid Harmageddon. Det här stället har ofta felaktigt kopplats ihop med Uppb 10 och den sjätte basunen, och man har menat att det kommer att vara 200 miljoner soldater som samlas till Megiddos slätt i Israel.
Den tolkningen har flera stora problem med sig.

I 10:15 talas det om fyra änglar, i kap 16 om tre orena andar.
Beskrivningen i kap 10 tycks handla om andevarelser, medan 16:14 talar om jordens kungar och därmed också vanliga soldater.
Sedan har vi det faktum, att det område av Megiddoslätten som skulle kunna användas som slagfält, inte är mer än högst 300 kvadratkilometer, i praktiken ännu mindre – vilket skulle ge en yta på 1½ kvadratmeter per man om dit komme 200 miljoner. Ingen befälhavare ställer upp sina trupper i en sån formation.

Med tanke på de vredesdomar som just har övergått jorden, och allt det som tidigare har hänt under de sju åren, är det mer sannolikt att tänka, att det helt enkelt inte fnns så mycket folk kvar att ta av, och det är därför som alla jordens arméer ryms in på Megiddos begränsade område med utrustning och allt. Utan annan tillgång till dricksvatten än det som fanns i varuhus och lager innan källorna och floderna blev till blod kommer jordens befolkning att decimeras väldigt snabbt.
Det är realistiskt att tänka sig typ 10-12 miljoner man med modern krigsutrustning, slätten är full redan med det antalet.

I kap 19 beskrivs sedan Jesu återkomst med alla sina heliga, och hur han utan egentlig strid segrar över de församlade onda makterna. Vi behöver inte göra oss några bekymmer för den sista striden, där kommer Herren att strida för oss, och vi får vara stilla därvid!

Nu har vi dock några lösa yttersta tiden-ändar, som vi ännu kan behöva fundera på.
De viktigaste är kanske profetian i Sak 12 om att alla jordens folk ska församlas mot Jerusalem någon gång nära tidens slut, samt profetian om Gogs härnadståg i Hes 38 och 39.

Gog har med sig många folk, men långtifrån alla, när han drar ut i krig mot Israel, så detta är definitivt en annan händelse än den som beskrivs i Uppb 19. Dessutom sägs det i Hes 38 att jordens övriga folk överraskat kommer att fråga honom vad han riktigt håller på med – de är alltså inte ens införstådda med det han gör.

I Sakarjaprofetian samlas folken mot Jerusalem, inte till Harmageddon, och Megiddoslätten ligger en bra bit från Jerusalem.
Så det tycks inte heller vara samma krig som i Uppb 19!
Men i Sakarjas berättelse samlas dock alla folk mot Jerusalem, så det kan ju då inte vara samma krig som beskrivs i Hesekiel, eftersom Gog inte har med sig alla folk!

Vi har alltså tre kommande storkrig framför oss i Mellanöstern, innan allt är klart.

Sakarjaprofetian kan vi placera i tiden före Jesu återkomst.
Sak 12:10 säger inte att Jesus kommer tillbaka, det sägs att judarna genom nådens och bönens Ande får syn på honom, och förstår vem han är!
Det här är alltså berättelsen om det som Paulus tar upp i Rom 11, berättelsen om hur hela Israel ska bli frälst. Vi kan uppenbarligen se fram emot en massiv väckelse bland Jakobs efterkommande innan Herren kommer tillbaka!

Jag föreställer mig att angreppet eventuellt kan vara ett försök till utrotningskrig mot judarna, som Antikrist drar igång någongång under de sista tre åren. Den onde har ju gjort upprepade försök att utrota judafolket under historien, alltifrån Faraos avliva alla pojkar-kampanj via den persiske storfursten Hamans försök att utplåna judarna, och fram till Hitlers gaskammare. Men, det kan komma tidigare också, i FN:s regi och med en internationell insatsstyrka för allt vad jag vet! Orden om att Jerusalem ska bli till en lyftesten för alla folk, och att var och en som försöker lyfta den ska skada sig på den, kan förstås som att Herren kommer att använda sig av detta för att visa jordens folk vem Han är, och därigenom kalla dem till omvändelse, och om så är fallet kan angreppet komma innan Antikrist tagit makten – då är det ännu möjligt att folk omvänder sig.

Men vad gör vi av Gog och hans härnadståg då?
Jag skulle vara böjd för att placera det kriget i Uppb 20:7-9, alltså i slutet av tusenårsriket.
Där nämns Gog vid namn, där har vi scenariot från Hes 38, med ett folk som lever fredligt i ett obefäst land, och där har man tillgång endast till sådana vapen och fortskaffningsmedel man kan vänta sig efter tusen år av nedrustning – klubbor och träsköldar, och hästar att rida på, typ.

Jag är medveten om att det ibland har framförts tankar om att just Antikrist kommer att sluta ett förbund med Israel, ett avtal som innebär fredsgarantier i utbyte mot israelisk avrustning, men jag finner det bibliska stödet för den tanken vara skäligen svagt – det förefaller närmast vara ett försök att få Gogs krigståg att passa in i tiden före Jesu återkomst. Hela den här läran baserar sig på en enda vers i Bibeln, Dan 9.27, och inte ens där är det klart utsagt att förbundet som omtalas gäller Israel.

Det är ju onekligen litet märkligt att det ska komma ett uppror mot Gud ännu i slutet av tusen år av fred och harmoni – fast det är ju samme en som förvillade människorna i paradiset som ännu än gång är i farten här. Vi ska aldrig underskatta Bedragarens yrkesskicklighet!

Då och då har också frågan kommit upp vem det egentligen är, som befolkar tusenårsriket, och ännu är mottagliga för frestarens locktoner.
Det kan rimligtvis inte vara fråga om dem, som varit Herren trogna före och under den stora vedermödan. De har ju blivit förvandlade till Kristi likhet vid hans återkomst, och är därmed för alltid utom räckhåll för djävulen.
Då återstår bara det fåtal människor som överlevde vedermödan utan att vara frälsta – främst då kanske kvinnor och barn – vilka sedan i tusenårsrikets ideala förhållanden på nytt har förökat sig och uppfyllt jorden.

u har vi egentligen bara tusenårsriket och de olika domstillfällena kvar att se på, sedan får det räcka med yttersta tiden för min del!

I Bibelns symbolspråk beskrivs ofta Guds folk, Kristi kyrka, i kvinnliga termer – Kristi brud, en ren jungfru, en kvinna utan fläck och skrynkla är exempel på detta.
Här i texten beskrivs en ”kvinna” som är raka motsatsen till detta, hon är skändlig, smutsig, otuktig, och drucken av de heligas blod. Hon sägs dessutom ha döttrar, som är likadana som hon själv. Man kan alltså med fog anta att det är ett religiöst system som avses, ett system som gett upphov till andra, likartade religioner.

När Johannes får sin uppenbarelse hade det Babylon, som fanns i det nuvarande Irak, redan legat i ruiner i ca 600 år, så det kunde inte vara den som avsågs i synerna om den yttersta tiden. Men även om den staden blev förstörd levde Babylons religion vidare! Den första manifestation av denna religion har vi i berättelsen om Babels torn, som vi redan har behandlat i avsnittet ”Antikrist – bakgrund”, då från aspekten Nimrod som förebild till Antikrist. Samma berättelse innehåller också en antydan om Babylons religion, sådan den tedde sig från början.

Babels torn byggdes i avsikt att upprätta kontakt till ”himlarna”, alltså till andevärlden. Inte till himmelens Gud, utan till de varelser som befolkar den andliga dimensionen! Denna önskan att kontakta, och sedan också försöka kontrollera och utnyttja andemakter, är själva kärnan i den babyloniska urreligionen. Den kommer också fram i Uppenbarelsebokens beskrivning av skökan som rider på vilddjuret – att rida på något är att försöka kontrollera det!

Mönstret som växte fram i Babels religion handlade i huvudsak om astrologi, offer, och tillbedjan. Via dessa metoder ville man göra andemakterna gynnsamt inställda, förutsäga framtiden, och därigenom också kontrollera den. Astrologin hade en mycket framträdande roll också i det babyloniska rike som fanns under gammaltestamentlig tid.

Ända från början har man också försökt ta in element från den sanna religionen i denna soppa – och tvärtom, försökt föra in element från den i den sanna gudsuppenbarelsen. Det är där en stor del av hemligheten, mysteriet ligger: i religionsblandningen! När allt kallas vid likartade namn, när det svarta målas vitt, när sanning och lögn blandas om vartannat, då blir det svårt att navigera i religiositetens farvatten! Det senaste, och längst genomförda, projektet på det området är, naturligtvis, det vi kallar New Age.

Vi ska försöka gå på exkursion i kristenheten, och se efter var någonstans vi kan hitta skökans religion integrerad i den nutida kristendomen! Detta är ett mindre trevligt, men dock nödvändigt företag, åtminstone om man tar uppmaningen i Uppb 18:4 på allvar! Vi lär inte lyckas slänga ut Babylon ur alla kristna församlingar och kyrkor, men åtminstone är det meningen att vi ska gå ut från henne såtillvida att vi kastar ut henne ur våra egna hjärtan – och hellre går ut från sammanhang som behärskas av henne, än att gå med i det hon kräver.

Vid tiden för Nimrods välde var profetian om kvinnans säd, den kommande Messias, väl känd – Nimrod var sonsonson till Noa, och Noa, som levde i trehundrafemtio år efter floden, hade naturligtvis gett hela sin kunskap om Guds uppenbarelse vidare till sin efterkommande! Vi har inga tidsbestämningar i Hams släkttavla, dit Nimrod hör, men i Sems släkttavla blev Nias barnbarnsbarn födda från 160 år efter floden och framåt.
Det är alltså helt möjligt att Nimrods generation ännu hade Noa levande ibland sig – med all säkerhet levde Noas son Sem, som dog först 600 år efter floden! Och eftersom alla människor då ännu var ett folk som bodde på samma ställe, hade alla tillgång till samma information.

Historikern Alexander Hislop har sammanställt alla de brottstycken av information vi har om den gamla babelsreligionen i historia och myter, och bl a kommit fram till att Nimrods hustru Semiramis tog sig för att utropa sin son Tammuz till den utlovade ”kvinnans säd”, och krävde att han skulle tillbes – och sedan krävde hon också tillbedjan åt sig själv, i egenskap av den utlovades mor!
Här har vi ursprunget till det första och viktigaste elementet av Babylons hemlighet: tillbedjan av modergudinnan och barnet.

Den dyker upp på nytt i egyptisk religion, där i form av kulten kring Isis och Horus-barnet, i kinesisk religion där man tillbad gudinnan Shingmoo (betyder ”helig moder”), vilken avbildades med ett barn i famnen. Den finns i germansk religion, där tillbads jungfrugudinnan Hertha, avbildad med ett barn i famnen. I fornnordisk religion hette hon Disa.
Druiderna tillbad Virgo-Patitura som ”Guds moder”, och i Indien hette modergudinnan Indrani, avbildad med ett barn i sin famn, och i Främre Orienten hette gudinnan Cybele och barnet Deoius.
När människorna förskingrades ut över jorden från tornbygget i Babel, tog de naturligtvis sin religion med sig, så den var spridd över jorden redan tusentals år innan staden Babylon förstördes på 500-talet före Kristus!

Det krävs ingen stor profetisk gåva för att se var vi har den kristnade versionen av det här.
Tillbedjan av kombinationen Maria och Jesusbarnet har ingen grund i apostlarnas version av kristen tro.Den är en del av ”skökan Babylons” förstörelseverk, som alltid har gått ut på att få människorna att tillbe det skapade i stället för Skaparen.
Det är f ö intressant att se, att den officiella doktrinen som godtog tillbedjan av Maria antogs vid kyrkomötet i Efesus först år 431. Och Efesus, det var den stad där dyrkan av modergudinnan Artemis/Diana hade haft sitt kanske starkaste fäste sedan urminnes tider! Sammanträffande? Knappast.

Inom Mariakulten kallas Maria ofta Madonnan.
Det ordet kommer från latinets ”mea domina” – ”Min härskarinna” vilket är detsamma som den feminina versionen av ”min herre”.
Den som vänder sig i bön till ”madonnan” bekänner alltså i praktiken henne som herre.
I dagsläget är kulten av denna kristnade modergudinna och hennes gudomliga barn i stora delar av kristenheten i praktiken mycket starkare än den kristna tillbedjan av Fadern och den uppståndne Sonen. När en katolik ber den så kallade rosenkransen, rabblar genom bönerna som hör samman med radbandet, ber han tio Ave Maria för en Fader Vår, och han har i den kyrka han tillhör fått lära sig att gå via Maria med sina böner i stället för att komma direkt till Herren Jesus.

Inget av detta är naturligtvis Marias fel. Hon var en god och gudfruktig kvinna, som aldrig eftersträvade någon speciell position i den första församlingen. Inte heller kan man lägga ansvaret för detta elände på den vanlige katoliken. Han tror ju sig ärligt utöva en riktig tro. Det är den kyrka, som har släppt in och godkänt denna vitmålade hedendom, som också får stå för den!

Eftersom jag har ägnat så mycket utrymme just åt den här aspekten av Babylons hemlighet ska jag ta litet utrymme till, och visa på hur grundmurad och omfattande förgudningen av Maria verkligen är. Jag tar här bara några axplock från katolska kyrkans katekes, den som är intresserad kan läsa vidare i den (finns på nätet), punkterna 963-975. Där finns den katolska undervisningen om Maria samlad.

Axplocken:

Maria presenteras som ”kyrkans moder”.

Hon sägs vara ”förbunden med Jesus i frälsningsverket från början till slut” – upphöjs alltså till något slags ”medåterlöserska”.

Hon sägs vara syndfri.

Hon sägs vara upphöjd till ”himmelens drottning”.

Hon beskrivs som ”den allra främsta och helt unika medlemmen i kyrkan”, ja rentav som ”det fullständiga förverkligandet av kyrkan”.

Sedan sägs det att hon har ”ett frälsande uppdrag, som fortsätter tills alla de utvalda fullkomnats för evigt”, och att det är hon, ”som genom sin förbön för oss utverkar den eviga frälsningens gåvor”.

Det finns inget bibliskt stöd för något av detta.

Efter att ha påstått allt detta gör man så i romersk-katolska katekesen en formlig kovändning, och säger att ”Marias modersuppdrag gentemot människorna på intet sätt förminskar eller fördunklar Kristi medlarställning”.

Jag är nog av annan mening på den punkten! Om man i en kristen kyrkas undervisning säger till sina medlemmar att de ska gå via Maria med sina böner för att Jesus ska bli mer välvilligt inställd till dem, vem tror ni då att de människorna börjar uppfatta som medlare?

Sedan kommer vi så till det som nämnda katekes säger om ”kulten av den heliga Jungfrun”.
Den sägs vara ”visserligen ensam i sitt slag, men väsensskild från den tillbedjan som tillkommer Gud”.

Man säger alltså klart ut att det finns en Mariakult. En kult som innebär att man under gudstjänstliknande förhållanden åkallar, ber till, offrar/ger gåvor till, ger löften till, tackar och vördar Maria.
Det kan inte hjälpas, allt detta kan svårligen definieras som något annat än införande av en gud till i den kristna kyrkan, närmare bestämt en gudinna. Vilket är detsamma som religionsblandning.

Det andra elementet i skökans hemlighet är tillbedjan av det skapade i stället för Skaparen, i första hand då det vi kallar personkult. Så länge Semiramis och Tammuz levde var det antagligen personkult som gällde, efter sin död blev de tillbedda som gudar.
Inom kristenheten har vi Babylons religion manifesterad i det här avseendet dels i den position som påven innehar, dels i det som kallas helgon, och dels i den personkultliknande upppmärksamhet som så kallade ”stora förkunnare” får i den protestantiska världen.

I världen i stort har vi dels den dyrkan vi kallar idoldyrkan – hur många betänker det faktum att ordet ”idol” egentligen betyder ”avgud”? – dels den kult som uppstår kring en del politiska ledare, dels den hysteriska tillbedjan, som ibland tillägnas framstående idrottsmän.
”Vår Borg är oss en väldig gud”, var det nån som sa när Björn Borg var som framgångsrikast…

Om allt detta funnes det mycket att säga, men av utrymmesskäl ska jag nöja mig med att konstatera, att överallt där babylonreligionen kommer in tenderar gudarna i allmänhet att bli fler och fler. (Undantag är islam, vilken därför kan ses som en förelöpare till den slutliga antikristreligionen, som ju inte kommer att godta andra gudar än Antikrist själv. Drucken av de heligas blod är skökan minsann också i islamversionen, och på det känner man igen henne)
I det gamla Babylon hade man uppemot femtusen olika avgudar på slutrakan.

Det tredje elementet i babelreligionen, som har levt vidare med oförminskad styrka, är offertänkandet. Herren är inte intresserad av några vidare offer efter att han har offrat sig själv för oss. Andemakterna bakom Babylonskökan är desto mer intresserade!
Religionerna kräver alltså att deras anhängare ska utföra bestämda handlingar, följa bestämda mönster, ge bestämda saker för att gudarna ska vara nöjda och välvilligt inställda.
Så, vad har den kristna kyrkan för offer på gång, som kunde hänföras till skökan?
Det katolska mässoffret hör tveklöst till den här kategorin, pilgrimsfärderna likaså. Och vi ska inte tänka att det bara är katoliker som sysslar med pilgrimsfärder! När kristna ibland har låtit förstå att det ”hör till” för en kristen att ha besökt Israel, helst flera gånger och under lövhyddohögtiden, då är det lika mycket pilgrimsfärdstänkande som när katolikerna vallfärdar till sina speciella orter. Apostlarna uppmanar aldrig till några sådana pilgrimsfärder!
Till offertänkandet hör också alla slags botgöringar, som görs för att förtjäna syndernas förlåtelse, eller förkorta tiden i ”skärselden”, samt varje försök som vi gör att på något sätt köpslå med Gud.
Att påstå att Kristus offras på nytt i varje mässa, och att prästen därmed är att betrakta som en offerpräst, det är ren hedendom, inte annat än vad jag kan förstå

.

Att vi överhuvudtaget håller oss med en särskild prästkast i kristenheten är redan det en del av mysteriet – all babelsreligion överallt håller sig med särskilda schamaner, medicinmän, sadhus, präster och munkar, som utges för att fungera som mellanhand mellan Gud/gudarna och ”vanliga” människor, medan NT säger att alla kristna är präster åt Gud och Kristus!

Våra väldiga kyrkbyggnader och höga kyrktorn påminner oroväckande mycket om det första tornet i Babel. Varför förknippar vi människor annars så gärna gudsdyrkan med höga kullar, berg, och höga byggnader?
Och då menar jag inte bara vi kristna, det här är ett fenomen, som kan iakttas överallt i världen! Pagoder och minareter hör till samma kategori av babelsreligion.
Allt detta bidrar till att få människor att förknippa tillbedjan med bestämda platser, former, och tidpunkter, och därmed få in dem i systemet.

Sedan finns det en del att säga om de hedniska högtider, som kristnats och fortsätter att firas, med de hedniska sederna bibehållna och litet kristen fernissa på ytan.
Jul och midsommar, som har fått sin början i de gamla vintersolstånds- och sommarsolståndsfesterna, med deras excesser i ätande och supande, och den mer eller mindre öppna tillbedjan av ljuset och solen, som fortfarande kan iakttas i samband med dessa helger, är exempel på detta, liksom införandet av söndagen, solens dag, som kristen helgdag.

Det här med söndagen är annars en märklig historia.
År 135 när kejsar Hadrianus hade slagit ner det sista stora judiska upproret, förbjöds firandet av sabbaten, alltså lördagen som helgdag, i hela romarriket.
År 313 blev kristendomen på kejsar Konstantins befallning tillåten i Rom, och då skulle det ha varit naturligt att återuppta firandet av lördag som vilodag.
Men vad hände?
År 321 utfärdar samme Konstantin dekret om att ”den vördnadsvärda solens dag”, alltså solgudens dag, söndag, skulle börja firas som arbetsfri helgdag, och sedan dess har den kristna kyrkan haft söndagen, inte lördagen, som sin helg- och vilodag.
Och det här med att vända sig mot öster i olika sammanhang har inget med kristendom att göra, det har sitt ursprung i tillbedjan av den uppstigande solen.
Man har en känsla av att det är fler avgudar än efesiernas Artemis, som har tagit chansen att få tillbaka litet av sitt förlorade territorium…

Är nu inte allt det här ändå ganska oskyldigt, kanske någon tänker?
Varför skulle man inte kunna ta litet hedniska seder och högtider och kristna dem, även om de har sitt ursprung i den babyloniska hemligheten?
Till det kan man säga några saker.

Det första är att kvinnan, som Johannes såg, var drucken av de heligas blod.
Vad har hänt genom århundradena med dem, som under kristendomens första tid vägrade att underkasta sig hedendomens krav, och senare protesterade och ifrågasatte de insmugglade elementen av skökoreligion i kristendomen? De har blivit förföljda, torterade och dödade i hundratusental.
”Av deras frukt ska ni känna dem”, säger Jesus.

Det andra är att tillbedjan av något annat vid sidan av Gud i Bibeln kallas äktenskapsbrott, och ofelbart väcker Guds vrede. Det är ju vad skökor brukar locka till…

Det tredje är att Daniel varnar för konsekvenserna av att ”kränka förbundet” – det kommer att leda till att man blir lockad till fullständigt avfall. Dan 11:32

Det fjärde är att Skriften i tydliga ordalag förbjuder oss att adoptera hedniska seder in i vår gudsdyrkan! ”Se till att du inte lockas att följa deras seder, sedan de har blivit röjda ur vägen för er! Fråga inte efter deras gudar, så att du säger: Hur dyrkade dessa folk sina gudar? Jag vill göra på samma sätt! Så skall du inte göra när du tillber Herren, din Gud…”. 5 Mos 12: 29-32

Det femte är att rösten från himlen i Uppb 18:4 uttryckligen varnar människorna och säger: ”Gå ut från henne, mitt folk, så att ni inte tar del i hennes synder och drabbas av hennes plågor!”

Vad innebär då uppmaningen ”gå ut från henne” i praktiken för oss?
Ska vi vägra gå i kyrkan om den har ett torn, vägra delta i julfirandet, börja hålla sabbat på lördagen, kasta bort tavlor med Maria och Jesusbarnet, och så vidare?
En sådan inställning leder lätt in i rena lagiskheten – det diket finns nämligen på vägens andra sida!

Själafienden kan fånga oss likaväl genom fariseismens lagträldom, som genom den laglöshet som skökan i första hand tycks stå för. Calvin tände kättarbål i Geneve rätt snart efter att de romerska villfarelserna blivit utkastade av reformationen… och sändebrevet till Efesus i Uppb 2 behandlar just den situation där de kristna har blivit så upptagna med allt de ska vara mot att de har glömt att kristendom, det är primärt att vara för Jesus, inte att vara mot en massa saker!

För övrigt kan det väl påpekas, att sändebreven är en rad utmärkta beskrivningar av hur Babylons hemlighet verkar i den kristna församlingen. Visserligen nämns inte skökan vid namn där, men man kännner igen fingeravtrycken! Där kommer också den aspekt på Skökans hemlighet, som jag ännu inte sagt något om, tydligt fram i brevet till Laodicea. Kvinnan i Uppb 17 är klädd i guld, scharlakan och pärlor, och hon bedriver stora affärer och mycket handel enligt Uppb 18. Pengar, rikedom, handel i syfte att generera stora vinster, och mera av allt-tänkande är alltså också en del av skökoväsendet, för girighet är avgudadyrkan!

Jag tänker mig att detta handlar om den svåra konsten att leva i världen, men inte av den.
Fadern ska vi tillbe i ande och sanning, alltid, och överallt där vi befinner oss! Joh 4:21-24

En katedral är inget hinder för den saken, lika litet som den underlättar den, bara man inte börjar tänka sig att Gud bor i katedralen, och är speciellt anträffbar där.
(Krävs det att man ska hylla Maria och buga sig för en oblat kommer saken i en annan dager.)

Inte är söndagen vare sig bättre eller sämre dag än någon annan att ge ära åt Gud. Alla veckans dagar har i något skede varit helgade åt en eller annan avgud.

Inte är julfirandets hedniska rötter heller något hinder för att glädja sig och tacka Gud för att en Frälsare blev född åt oss, så länge vi inte börjar sjunga lovsånger till julen istället för till Jesus, eller tycka att skinkan och julklapparna är viktigare än julevangeliet.
(Personligen blir jag illamående när det sjungs ”Jul, jul, strålande jul” i julottan.
Falska läror är aldrig farligare än när de serveras i tilltalande melodiförpackning under stämningsfulla förhållanden.)

När det däremot blir fråga om sådant som vill ha oss att tillbe, lyda, vänta andlig hjälp och mat från någon annan än Gud, eller böja oss för någon eller något annat än Herren Jesus, då är det bara att ta kurs mot dörren! Och sådant som vill få oss att leva av världen, av babelsoppan, och tillbe världens makter finns det nog av, både i vår ickekristna omgivning och inblandat i den kristna kyrkans läror och religionsutövning…

Är vi medvetna om de här sakerna, då kan vi också ta oss till vara, så att vi inte luras att rikta något av vår tillbedjan åt fel håll! Så länge vi tillber Gud och ingen annan är vi på utsidan av Babylon.

Under de första 3½ åren av sluttiden kom de två vittnena, Guds sista uträckta hand till mänskligheten här på jorden. Under samma tidsperiod bryts de också de sju sigillen, och de sju basunsignalerna blir blåsta.(Förutsatt att jag har fattat kronologin rätt, alltså, vilket på intet sätt är garanterat. Det finns antagligen en orsak till att tidsfaktorn är så ohanterlig som den är i Uppenbarelseboken…)

När Antikrist dödar de två vittnena är den första halvan av sluttiden gången, då börjar de sista 3½ åren. Den perioden inleds med att Antikrist konsoliderar sin makt, främst genom att via sin hantlangare, den falske profeten, införa ett system där människorna måste ta hans märke och tillbe honom för att kunna köpa och sälja.
Under de sista tre åren kommer Gud att visa sin vrede över det som sker genom det som i Uppb 15 och 16 kallas Guds vredes skålar.

Före vreden utgjuts kommer dock Gud att sända ett sista budskap till mänskligheten. Det sista väckelsebudskapet som Herren lät predikas här på jorden var det som de två vittnena förde fram. I början av Antikrists regering låter Gud ännu ett väckelsebudskap bli predikat, denna gång från himlen, genom tre änglar som var och en för fram ett kort och koncist budskap till jordens invånare.

Uppenbarelsebokens fjortonde kapitel är berättelsen om detta Guds sista budskap till oss människor, och hur det resulterar i den slutliga uppdelningen av mänskligheten, sett från ett himmelskt perspektiv. Efter att Guds änglabudskap har blivit antingen mottaget eller förkastat av dem som hör det är skörden mogen. Då har alla valt sida. Och då börjar vredens tid. Så förstår jag i varje fall beskrivningen.

Orsaken till att jag placerar änglabudskapet i tiden strax efter att Antikrist tagit makten är att den tredje ängeln varnar människorna för att ta märket, och en sådan varning vore ytterligt meningslös om alla redan hade tagit det.

I början av Uppb 14 finns för övrigt ett slags parentes, en vision av Jesus som kommit tillbaka till jorden och står på Sions berg omgiven av en fulltalig skara av dem som har följt honom i allt. Eftersom där talas om en lovsång som kommer från himlen, medan han står där på Sions berg, utgår jag frimodigt från att han faktiskt befinner sig på jorden här, och det kommer han inte att göra förrän han kommer tillbaka. Uppb 14:1-5 hör alltså sannolikt samman med Upp 20:4-6

Kapitlen 15 och 16 beskriver sedan, som sagt, ”vinpressen”, som omtalas i kap 14, alltså hur Guds vrede manifesteras i olika slags straffdomar och katastrofer.

Kap 17 och 18 tar ett steg bakåt i tiden, och utgör en inzoomning på något som också händer strax efter att Antikrist tagit makten: antikristreligionen röjer undan Babylons religiösa system. Så vitt jag kan förstå är detta något som händer före änglabudskapet i Uppb 14:8, eftersom den andra ängeln refererar till Babylons fall som något som redan har inträffat, och då rör vi oss i tiden strax efter att odjuret tagit makten.

I kapitel 19:1-5 får vi himlens reaktion på Babylons fall, och en sammanfattande beskrivning av vad denna ”stora sköka” har uträttat genom tidsåldrarna.
Från 19:6 tar vi igen ett steg framåt i tiden, från början av de sista 3½ åren till slutet av dem. Här beskrivs Jesu återkomst och ondskans nederlag, och de två vilddjurens slutliga straff.

Eftersom ”skökan Babylon” förstörs och dödas av sina tidigare bundsförvanter i början av Antikrists regering, kan vi se litet närmare på henne, och vad hon står för, i nästa avsnitt, innan vi går vidare in i vredens tid!

Jesus har tolv apostlar.

Antikrist har de tio kungarna, som vi redan har nämnt, den falske profeten, som träder fram som det andra vilddjuret i Uppb 13:11, och skökan Babylon i Uppb 17.

Jesus blir förrådd av en av sina tolv – men Antikrist går motsatt väg, han vänder sig småningom mot en av sina tolv och förintar henne! Uppb 17:16.

Gud märker sina egna med ett tecken. Hes 9:4, Uppb 9:4

Antikrists profet märker världens folk med vilddjurets tecken.

Den helige Ande kommer för att förhärliga Kristus, den falske profeten får människorna att tillbe vilddjuret.

Själva konstellationen draken – vilddjuret – den falske profeten är en hädisk efterapning av Gud, Fadern, Sonen och den helige Ande.

Den falske profeten – ”det andra vilddjuret” – stiger upp ur jorden i Johannes´syn.
Det kan betyda flera saker.

Det kanske bara säger, att den ande som behärskar denna varelse kommer direkt från avgrunden. Det kan också innebära att han kommer att utge sig för att vara en inkarnation av någon av forna tiders falska profeter.
Eller så är det bara en fingervisning om att han är jordisk och av jorden, alla sina övernaturliga förmågor till trots.

”Det andra vilddjuret” tycks ha en tämligen fredlig framtoning till att börja med, horn som ett lamm tycks inte vittna om någon större våldsamhet!

Sedan blir det annat ljud i skällan.

Han kommer att tala som en drake – det blir den falske profeten som regisserar förföljelsen av de oliktänkande, som med våld driver igenom tillbedjan av Antikrist, och som ser till att de som inte vill böja sig för avgudabilden dödas.

Han talar som en drake – det är den gamle drakens budskap han för fram!
Genom hela bibeln har de falska profeterna varit den ondes bästa verktyg att föra Guds folk vilse. Nu når detta sin höjdpunkt genom en falsk profet vars budskap stadfästs genom tecken och under, vilket kommer att leda till att människorna är mer än benägna att tro på det han säger – inte bara okristna och antikristna människor, utan också många som är med i kristna församlingar! Hur bemöter man detta?

Genom hela frälsningshistorien har Guds svar på de falska profeterna varit att Han har sänt sanna profeter till sitt folk. De har i kraft av sin äkta gåva kunnat avslöja de falska budskapen och konfrontera lögnprofeterna.

I dagsläget måste man konstatera att de, som har fått uppenbarelsegåvor av olika slag – profetia, tungotal med uttydning, gåvan att skilja mellan andar – ligger väääldigt lågt i församlingarna. När vi kommer tillsammans skulle det enligt 1 Kor 14:26 vara regel, inte undantag, att Andens direkta tilltal har kanaler att flöda genom.
Men nu är det undantag, inte regel, att så sker.

Varför har det blivit så tyst?
Varför är det så många, som bakåt i tiden har fungerat i någon av de här gåvorna, som nu har suttit tysta i kyrkbänken i kanske tiotals år?

Jag tror att detta är en del av den ondes allmänna strategi.
Alla överdrifter och missbruk som har förekommit har effektivt exploaterats av ondskans andemakter för att dra hela den profetiska tjänsten i vanrykte.

Enskilda människor har utsatts för skäll och nedgörande kritik, istället för att få uppmuntrande vägledning, när de har tagit sina första stapplande steg i att fungera i sin gåva.

Många profeter har också fått uppleva att det de har fört fram inte har tagits emot, inte har tagits på allvar, och i följd av det bara gett upp. ”Inte är det någon nytta med at jag stiger upp och för fram saker, inte är det ändå någon som lyssnar…”
Knep, metoder och tekniker från denna världens kunskap har samtidigt vunnit alltmer terräng i kristenheten, och beroendet av den helige Ande har i följd av detta glömts bort.

Vi har blivit så kloka, så laodiceanskt visa och självtillräckliga och moderna, att vi frivilligt har lämnat ifrån oss det som skulle vara vårt skydd och vårt vapen mot den falske profeten och hans anhang!
Här finns utrymme för omvändelse och bättring.

Uppmaningen från 2 Tim 1, att vi ska blåsa nytt liv i våra andegåvor, låta dem flamma upp igen, är synnerligen aktuell i dagens kristenhet!
Detta får vi hjälpas åt med.

Vi behöver be för varandra, uppmuntra varandra, vägleda varandra på ett uppbyggande sätt vad det gäller de andliga nådegåvorna.

Vi behöver ge varandra utrymme att göra bort oss och försöka på nytt, och de, som har en gåva och frimodighet att använda den, ska inte sätta det ljus de har fått under skäppan, utan istället föregå med gott exempel!

För finns det inte profeter i Guds församling, människor som har blivit trygga i att fungera i sin gåva och uppgift, när det andra vilddjuret stiger upp ur avgrunden för att påbörja den slutliga förförelsen av Guds folk, då kommer han att ha ett alltför lätt arbete med oss!

I Uppb 13 talas det om tillbedjan av draken, av vilddjuret, och av vilddjurets bild, hur jordens människor följer och tillber djävulen och Antikrist, och hur de som inte vill delta i denna avgudadyrkan därmed drar över sig en dödsdom.

Och här har vi sakens kärna.

Kampen mellan Gud och den onde har aldrig varit en maktkamp.

Gud är Gud, och Satan är bara en skapad, fallen varelse.

Striden gäller tillbedjan.

I frestelseberättelsen i Matt 4 erbjuder djävulen hela världen åt Jesus, om Jesus bara vill falla ner och tillbe honom. Detta, att få den sanna Människans tillbedjan, var så viktigt för honom att han var villig att erbjuda världsherravälde i utbyte!

Vem ska mänskligheten följa, tillbe, ge äran åt?
Själafiendens urgamla strävan att erövra mänsklighetens tillbedjan når sin höjdpunkt när vilddjurets märke börjar delas ut.

Detta handlar inte bara om en elektronisk märkning för ekonomiska transaktioner.
Det handlar om en lojalitetsmärkning i stil med när folket måste offra rökelse till den romerske kejsaren för att få status som lojala och dugliga medborgare!

Innebörden i att ta emot märket kommer att vara att man överlåter sig åt Antikrist, bekänner honom som sin herre och gud.
Det här med köpandet och säljandet är bara en effektiv påtryckningsmetod för att få folk att tillbe vildjuret. Enligt Uppb 14:11-12 är märket och tillbedjan förbundna med varandra!

I Uppb 13:18 sägs det att vilddjurets tal är en människas tal.
Då kan vi se efter i Skriften om där finns någon människa, som är förbunden med talet 666.
Och bingo, det finns det. Och dessutom bara en, så det finns ingen tvekan om vem man ska studera för att få vägledning!

I 1 Kon 10:14 sägs det att Salomos inkomster var 666 talenter guld i året.

Vad sysslade då denne Salomo med?

Han använde sin vishet till att bygga ett imperium grundat på slavarbetare och höga skatter.

Han struntade blankt i bestämmelserna i Mose lag om hur Israels framtida kungar skulle bete sig. 5 Mos 17:14-20

Tvärtemot förbuden skaffade han sig många hästar från Egypten, han skaffade sig mycket silver och guld, och han skaffade sig många hustrur.

Och i enlighet med varningen blev han också småningom mycket riktigt en avgudadyrkare.

Det var guldet, som gjorde det hela möjligt.
Utan guld hade han inte kunnat importera tolvtusen hästar och bygga upp en stark militärmakt, utan guld hade han inte kunnat hålla sig med ett harem med tusen kvinnor.
Man kan kanske säga att guldet, och den möjlighet att köpa och sälja som det ger, är den första sexan.
Makten, att ha makt över andra, kunna bestämma över andra, det är sexa nummer två.
Och njutningen, kanske framför allt den sexuella utlevelsens njutning, är sexa nummer tre.

Salomo blev en öppen avgudadyrkare först mot slutet av sitt liv.
Vilddjurets märke fanns dock i hans hjärta långt före det.
Det tog han emot i sitt innersta när han kastade Guds lag överbord och började smla på guld, hästar och hustrur, och den som tar emot märket i sitt hjärta kommer också småningom att vara mogen att ta emot det öppet.

De flesta av oss har väl någon gång i sitt stilla sinne förundrat sig över berättelsen om kunskapens träd. Hur i all världen kunde Eva och Adam låta lura sig att göra något som Gud så entydigt hade förbjudit??
En och annan har förmodligen också undrat hur han själv skulle ha klarat sig i motsvarande situation. Fast det får vi väl aldrig veta – åtminstone har vi trott att vi aldrig får veta det!

Men när den falske profeten erbjuder de kristna något, som Gud entydigt och klart har beskrivit och varnat för, och man på alla sätt försöker förmå oss att ta emot det, då är situationen densamma som den var en gång i Eden!

Ibland har dessa kommande händelser i förkunnelse och böcker framställts som om vi inte skulle komma att ha något val – att detta är något som kommer att tvingas på oss med våld. Men det tycks nu inte vara vad bibeltexten säger. I den grekiska grundtexten används nämligen ordet ”poièo”i Uppb 13:16, och det betyder inte ”tvinga”, det betyder ”göra”!

Den falske profeten ska alltså ”göra” så, att alla sorts människor tar emot det här märket, ett märke med vars hjälp man ska kunna göra ekonomiska transaktioner, och utan vilket det småningom blir allt svårare, och till slut helt omöjligt att var sig köpa eller sälja!

Det tycks alltså vara så, att det, åtminstone till att börja med, kommer att finnas en valmöjlighet!

Vi kommer att kunna säga nej – och Herren Jesus förväntar sig att vi ska säga nej! Det gjorde han ju själv, när han var människa här på jorden.”Herren, din Gud, ska du tillbe, och honom ensam ska du tjäna!”

Jag vet mycket väl att man ibland har stirrat sig blind på ordet ”alla” i 13:16, och menat att här finns ingen valmöjlighet eller flyktväg. Men följer vi principen om att låta skrift tolka skrift, och går vidare till Uppb 20:4, då möter vi där människor som inte tagit emot märket!

”Alla” måste då betyda att alla kommer att ställas inför valet. Det kommer ingen undan. Men det kommer att finnas möjlighet att välja bort märket – även om den möjligheten till slut bara kommer att bestå av valet mellan att ta märket eller dö.
Men med utsikten att inom kort få ha del i den första uppståndelsen, och regera med Gud och Kristus i tusen år, ska det väl med Guds hjälp inte vara ett omöjligt val, det heller!

Det kommer alltså förvisso att så småningom att komma ett element av tvång med i märkeshanteringen, vilket bara är att vänta vartefter gruppen av ”ärkekonservativa och religionsfanatiska bakåtsträvare och märkesvägrare” krymper…

Hur kan vi då förvänta oss att vilddjuret ska gå till väga för att förmå alla människor att ta emot detta märke, och vad består det i?
Vi har förmodligen redan tagit de flesta stegen på väg mot det här systemet. Varje ny teknisk landvinning som gjort det bekvämare och lättare och säkrare att göra olika ekonomiska transaktioner har förberett oss för detta sista steg.

Hur många människor i Finland av i dag skulle reagera negativt på erbjudandet att få ett mikrochip injicerat under huden på ena handryggen, ett mikrochip som skulle ersätta alla bankkort och smartcards och allt vad där finns, för att inte tala om hur totalt överflödiga de redan gammalmodiga kontanterna skulle bli! Tänk så bekymmersfritt, så enkelt, så bekvämt!

Jag är illa rädd för att folk skulle stå i kö för att få eländet inplanterat! Vi har ju vant oss med att springa efter allt annat som påstås göra livet lättare och oss lyckligare, så varför skulle vi inte vilja ha det här också? Antagligen skulle folk vara beredda att till och med betala för det!

Och det här är inga science-fictionfunderingar. Tekniken finns och testas redan! Redan i september 2001, för elva år sedan, intervjuades en man, som ingick i en sådan testgrupp, i BBC-news. För första gången i världshistorien finns alla ingredienser till Uppenbarelsebokens scenario till hands!

Om du får veta att om du inte tar emot ditt söta lilla chips – eller vad nu märket sedan i praktiken kommer att bestå av – då kommer du att bli hänvisad till att åka sjutti kilometer för att skaffa kontanter, och femti till för att hitta en affär där du kan köpa något för kontanter? Vad tänker du då? Så fruktansvärt obekvämt! Så kan man väl inte ha det?

Om din mobiltelefonoperatör meddelar att du inte längre kan betala räkningarna utan märke, och du ställs inför hotet att bli av med din I-phone, den som du redan har hunnit bli så beroende av att du får abstinens om du glömmer den hemma?
Och hur skulle man kunna leva utan dator och Facebook?

Om man inte kan tanka sin bil längre – hur går det då för mig, som är resepredikant? Det är nog säkrast för mig att jag har tänkt genom det här på förhand, annars jag kanske låter mig luras till den tankekullerbyttan att det nog är OK attt tillbe vilddjuret, om man gör det för att kunna resa runt och predika Guds ord!

Om du småningom inte ens kommer åt ditt eget bankkonto längre utan märke?

Om du till slut blir internerad som förmodat samhällsfarlig person och trolig terrorist, när du vägrar ta emot den av samhället påbjudna ID-märkningen?

Det är likaså gott att man realistiskt gör klart för sig att just så här kan det komma att gå redan under min livstid, så blir man inte tagen med överraskning. Det är när man blir överrumplad, som det är så lätt hänt att man bara sköljs med…det är ju vad Jesus säger kommer att hända dem, som bara hör men inte gör, när störtfloden kommer och tar med sig det som är byggt på sanden.

Jag tror att det är på sådana här sätt som den falske profeten kommer att ”göra” så att alla tar emot hans märke. Silkesvantar i form av påtryckning och övertalning i första steget, sen kommer järnnäven fram till sist, när 99% redan har rättat sig i ledet. Horn som ett lamm, men sedan kommer drakrösten! Och efter att de allra flesta redan har tagit emot märket, kan vi nog inte vänta någon större tolerans gentemot oliktänkarna. Ingen vill bli påmind om att man kanske gjort sitt livs misstag, och blotta existensen av märkesvägrare är vid det laget en sådan påminnelse!

Vi kommer att få höra tusen argument och övertalningar, om vi lever kvar här när det blir så dags – och också mötas av anklagelser och förakt om vi envisas med att framhärda. Ormen kommer att satsa lika hårt på att få oss bortkollrade och på fall, som han någonsin satsade på Adam och Eva. Men ta inte emot det!

Ta inte emot något annat än det som Jesus försvarade sig med i ökenfrestelsen: ”Det står skrivet!” – och det gäller att ta emot Guds varning och få den inskriven i både hjärta och huvud nu, i god tid!
Annars är risken stor att man får vilddjurets tal inskrivet i sitt hjärta istället.
De, som redan har lockats till ett halvt avfall i sina hjärtan, redan har vant sig vid att ta lätt på det Gud säger, kommer inte att ha mycket att sätta mot när den här tiden kommer, Dan 11:32, – och då avser jag främst att vi i den västerländska kristenheten redan försöker oss på att tjäna både Gud och mammon, trots att Jesus säger att detta är en omöjlighet.

Vad är det för en varelse som har sju huvuden, tio horn, liknar en leopard, har fötter som en björn och gap som ett lejon? Och som dessutom har ett huvud som ser ut att ha blivit slaktat och dödat, men vars dödssår ändå har läkts?

Först av allt får vi utgå ifrån att det, som Johannes ser, inte är det vi människor här på jorden kommer att se. Johannes ser vilddjuret – och vilddjursriket – så som det ter sig för en betraktare från den himmelska världen – vi här nere på jorden kommer bara att se en vacker fasad.

Sedan får vi ty oss till den gamla beprövade metoden att tolka Bibeln med hjälp av Bibeln för att komma till något slags förståelse av vad det är den här synen vill säga oss.

De tio hornen dyker också upp i Daniel 7:7, i synen om de fyra djuren, som enligt Dan 7:17 symboliserar fyra stormakter, världsriken. Det fjärde djuret, det som har de tio hornen, sägs i 7:23 betyda ett kommande rike som ska ”uppsluka hela jorden”, alltså ett globalt välde.

Djuret som Johannes ser och beskriver i Uppb 13 är alltså inte bara personen Antikrist, det är också hans rike!

I Daniel 7:2-6 beskrivs lejonet, leoparden och björnen som tre olika riken, som kommer före det fjärde och sista. I Uppb 13 har vilddjurets kropp, det antikristliga riket, drag av alla de världsvälden som varit före det. Världshistorien är, som redan sagts, på väg från Nimrod till Antikrist…

De fyra världsrikena får mycket utrymme i Daniels bok, vilket ger anledning att förmoda att de har något viktigt att säga oss.

De dyker också upp i Dan 2:37-44, i Nebukadnessars dröm om statyn.

När man lägger samman de mer detaljerade uppgifterna om dem, som finns i Dan 8 och Dan 11, förefaller det vara rätt klart att de fyra rikena är utvalda som representanter för alla de olika välden och imperier som funnits under världshistorien.

Bibelforskare är överens om att de fyra rikena är Babylonien, Medo-Persien, Alexander den stores välde, och Rom, samtidigt som det fjärde ännu inte har kommit i sin slutliga version.

Vad är det då som kännetecknar dessa fyra – och i förlängningen sannolikt kommer att känneteckna också vilddjurets världsvälde?

Alla fyra var envälden.

I åtminstone Babylonien, Persien och Rom krävde härskarna tillbedjan – gjorde anspråk på gudomlig status. I ett av de riken som uppstod när Alexanders generaler delade hans välde mellan sig, Syrien, kom så småningom en kung, Antiokus IV Epifanes, som hade liknande anspråk.

Alla fyra byggdes med våld och upprätthölls med våld.

I alla fyra tillbads i huvudsak samma avgudar – visserligen under olika namn, men med samma egenskaper. Det religiösa systemet bakom var alltså i grunden detsamma, och det stod i alla fyra rikena i förbund med den världsliga makten.

I Daniels syn i Dan 7 trängs tre av de tio hornen, vilka sägs vara tio kungar, bort av ett nytt horn som växer fram.
Enligt beskrivningen i Dan 7:24-25 är detta nya horn personen Antikrist, som tar makten över världsriket.

Det är annars värt att notera att i Daniel 7:24 beskrivs världsriket existera i form av en koalition mellan antingen tio länder eller tio maktblock redan innan Antikrist träder fram för att härska i sina 3 ½ år.

De tio hornen finns alltså tidsmässigt alla på plats samtidigt, annars kunde inte Antikrist tränga bort tre av dem samtidigt vid sitt uppträdande på den historiska scenen. Detta framgår också av Uppb 17:12

Med de sju huvudena förhåller det sig annorlunda. Enligt Uppb 17:9-11 är de sju kungar, som kommer efter varandra, inte samtidigt.

Vilddjuret sägs vara den åttonde, men också en av de sju, och förklaringen på den märkligheten finns i det dödssårade huvudet i Uppb 13:3. Till att börja med kommer Antikrist att vara ett av de sju, av dem, han kommer sedan att såras till döds, men på något mirakulöst sätt överleva – eller rent av uppstå från de döda – och komma tillbaka till ”huvudposition”.. Eftersom han på detta sätt kommer två gånger, är han först en av de sju och sedan den åttonde.

Jag vågar en gissning att de sju återfinns i antiken, att de alla härskade i något av de fyra rikena, och att den åttonde, som är en av de sju, kommer att vara härskare över ett av antikens välden, som återuppstår i ändens tid. Det blir då alltså fråga om det sista av antikens välden, eftersom det i sig ska samla det som karaktäriserar dem alla, och det gjorde romarriket!

Det finns också en anledning till att vänta sig ett nytt ”romarrike”:
De sju huvudena har nämligen enligt Uppb 17:9 en betydelse till: de är också sju berg, och inte vilka sju berg som helst. De är de sju berg som ”den stora skökan” tronar på, hon som i Uppb 17:3 rider på vilddjuret.

I 17:18 sägs skökan symbolisera en stad, en stad med stor makt.

Vi summerar: De sju huvudena symboliserar sju härskare.

De symboliserar också sju berg, eller kullar.

Skökan som rider på vilddjuret symboliserar en stad, men också en religiös skökomakt, ”Babylon” som förvillar alla folk.

Den staden är byggd på sju kullar.

Nu söker vi alltså en stad, som är byggd på sju kullar, som var ett maktcentrum på Johannes tid, och som fortfarande är det, en stad som har haft vidsträckt politisk härskarmakt under antiken, för tillfället inte har det, men som hela tiden har varit ett religiöst maktcentrum.

Det finns bara en stad som passar in på den beskrivningen, nämligen Rom.
Men, vi ska vi återkomma till den stora skökan, det finns mer att säga om henne än att bara peka finger mot Rom…

Att det är krig på gång borde i och för sig inte vara någon överraskning, beskedet i Ef  6:12 är klart nog. Att det inte är ett krig med på förhand given utgång i varje enskild drabbning borde också framgå av samma text. Att den kristna kyrkan många gånger under kyrkohistorien har infiltrerats och förlamats av mörkrets makter står också klart för var och en som bekvämar sig att ens litet grann fördjupa sig i kyrkohistorien.

Så varför skulle det då inte kunna ske när själafienden satsar allt han har på sitt sista kort?

Frågan om hur detta kan vara möjligt blir alltså på samma gång också frågan om hur det defacto har kunnat vara möjligt under gångna tider.

Är det så, som en del tycks tro, att Djävulen är jämnstark med Gud här på jorden?

Det finns ju bara två som kan tänkas ge makt åt Antikrist att göra detta. Djävulen – eller Gud.

Det finns ju bara två möjligheter också bakåt i tiden. Vem har gett makt åt ondskan att på så många sätt lägga krokben för kristenheten? Är det Djävulen – eller Gud?

Jag håller för min del en hacka på att det är Gud.

Under vissa omständigheter säger nämligen Bibeln klart att detta är vad som händer!

Vem gav den onde anden i 1 Sam 16 rätt att härja i kung Sauls liv?

Vem var det som hade lämnat Guds folk till att plundras och härjas i Jes 42?

Vem är det som sänder en kraftig villfarelse också över Guds folk i 2 Tess 2?

Gud, Gud, och Gud.

Saul hade fått allt – profetisk gåva, kungakrona, ståtlig gestalt, och till och med ett förvandlat hjärta. Dessutom hade han fått en andlig fader, Samuel, som bistod honom med råd och vägledning. Vad mer kunde Gud då göra för honom? Sedan gick han ut i uppror mot Guyd, och vägrade abdikera trots att Gud sade att han inte längre fick vara kung. I det läget tog Gud till en extrem åtgärd, en sista chans att få Saul att inse att det var dags att vända om. Ondskans andemakter fick makt i hans liv.

Israel hade likaledes fått allt, och tackade med att vända ryggen åt Gud, och kom inte tillbaka trots att Gud under århundraden sände en lång rad profeter att varna dem. Till slut var det tid för sista utvägen: babyloniska fångenskapen. Fienderna fick makt över dem, beskyddet togs bort.

De i 2 Tess 2 hade fått sanningen sig erbjuden, men hade förkastat den och valt att i stället tro på lögnen. Sista utvägen: låt dem få lögn så de storknar, om det är det de vill ha. Kanske de tar reson, ens någon bland dem, när de ser vilken frukt lögnen börjar bära…

Det är alltså fråga om orsak och verkan här!

Den onde kan inte ta makten över Guds folk hur som helst!

Han måste vänta tills den makten ges honom, av Gud, på grund av Guds folks avfall och uppror.

Jag är rätt säker på att kriget mot de heliga inte är något som ligger i framtiden. Det pågår redan, och har pågått länge, och det påverkar oss alla.

I förra avsnittet lade jag fram antagandet att Antikrist, när han kommer, kommer att försöka få mänskligheten att tro att Jesus inte var Guds Son, utan något annat, mindre, i stil med en profet eller en vis människa. Detta därför att Bibeln berättar att ett av de antikristliga kännetecknen är förnekelse av Fadern och Sonen, alltså av inkarnationen. 1 Joh 2:22, 4:1-3.

Om Jesus på det sättet förminskas finns nämligen automatiskt möjlighet för någon annan att göra sig stor istället!

Johannes låter oss också förstå att detta krig mot de heliga var något som hade startat redan på hans tid, inom bara några årtionden från Jesu död och uppståndelse.

Då kan det ju vara av intresse att titta efter vad egentligen var, som då sades om Jesus i syfte att förvränga människors tro!

Ifråga om den saken har vi som väl är dokumentation så det räcker.

Vi kan nämligen förvänta oss, att historien på den här punkten kommer att fortsätta att upprepa sig själv, att Antikrist själv kommer att fortsätta att så att säga slå på samma spik som hans förelöpare genom tiderna har hamrat på.

Under de första århundradena fanns flera olika religionssystem, som går under samlingsnamnet ”gnosticism”. De kännetecknades samtliga av religionsblandning, man tog upp element från olika religioner och blandade ihop alltsammans till en ny soppa.

Den moderna versionen kallar vi ”New Age”.

Det som gjorde dem till ett hot mot den unga kristna kyrkan var att de, naturligtvis, också plockade upp element ur kristendomen, fövanskade dem för att få dem att passa ihop med den övriga smörjan, och sedan presenterade den färdiga spiksoppan som den ”sanna kristendomen”.

De skilde sig från äkta kristendom framför allt ifråga om läran om skapelsen, läran om Jesus, och läran om frälsningen.

Det för för långt att här gå in på gnostikernas kosmologi, det får räcka med att konstatera att de förnekade att Jesus Kristus fötts som människa, de förnekade att Jesu död och uppståndelse hade någon betydelse för människans frälsning, och de förnekade att världen blivit till genom Kristus.

I deras modell var frälsning något man skulle uppnå genom rätt kunskap, vilken man fick genom invigning i olika mysterier. Filosofiska spekulationer var en viktig del av de gnostiska lärorna. De här ideérna har överlevt t ex inom frimurarorden och andra hemliga sällskap – och på många andra håll också, för den delen. En överdriven kristen sakramentalism är också släkt med de här lärorna.

Något sådant som kroppens uppståndelse eller en upprättad skapelse fanns inte heller för dem.

Gnosticismens Jesus var ett himlaväsen, som tillfälligt tagit sin boning i människan Jesus för att genom honom förmedla den ”frälsande kunskapen”.

Det här är en förvillelse som dykt upp om och om igen under tidens lopp.

Dagens motsvarighet inom det som kallas kristenhet finns bland dem som förnekar jungfrufödseln, och som tar avstånd från tanken på ett blodigt försoningsoffer, samt mer eller mindre förlöjligar tron på uppståndelsen. Här intar Westarinstitutet en framträdande roll. Om det sällskapet har jag skrivit mer under rubriken Antikrists profeter

Den andra ytterlighetståndpunkten i förvillelsen intas av dem som har en teologi, som i praktiken menar att uppståndelsen redan skett, att vi ska ha allt här och nu, gudomlig hälsa, gudomlig framgång, gudomligt välstånd och så vidare. Det här är bara ägnat att ge näring åt den köttsliga naturens eviga vinstbegär, och kommer att vara lätt att exploatera för Antikrist, när han kommer med lögnens alla kraftgärningar, tecken och under…

Det starka inflytandet på kristenheten, som kommer från sekulär filosofi, är också ett elände som stammar direkt från den tidiga gnosticismen!

Gud Fadern som Skapare förnekas också, istället påstår man inom gnosticismen att världen skapades av en ond gud, därför är den också ond. Litet som om man skulle säga att Djävulen skapat världen alltså.

Idag har vi, som bekant, också ett mycket utbrett förkastande av skapelsetron också bland de kristna.

Det är dock förvrängningen av Jesus och frälsningen som är det intressanta för oss nu. Det här med skapelse har vi redan behandlat i tidigare avsnitt.

En ännu värre förvillelse, värre för att den är svårare att upptäcka i den form den har idag, fördes fram av prästen Marcion på 140-talet e Kr.

Han sade att GT:S Gud inte var densamme som NT:s, tvärtom, de var två olika gudar, som låg i strid med varandra.

GT:s Gud är för Marcion den skrämmande, vrede, dömande, straffande gud, som skapat världen och håller sitt folk i strama tyglar med lagens hjälp.

NT:s Gud är enligt honom en gud som inte förrän han landade i människan Jesus hade haft något med mänskligheten att göra. Han är idel nåd och kärlek, och har inget med lagen att skaffa.

Någon kroppens uppståndelse finns inte för Marcion, materien är ond, precis som sin skapare, och kristusguden kom bara för att frälsa människornas själ. Därmed förkastade han Bibelns frälsningslöfte och ersatte det med något helt annat och mycket mindre.

Den troende har alltså enligt Marcion att ta avstånd från GT:s Gud och hålla sig till NT:s, och noggrant rensa ut alla föreställningar som alls på något sätt kommer från GT ur sin tro och sitt huvud. Själv rensade han bort hela GT och det mesta av NT ur sin Bibel – han behöll bara tio av Pauli brev samt en noggrant redigerad egen version av Lukasevangeliet.

Det är inte svårt att se paralleller till nutid.

Kristna skiljer allmänt på GT:s och NT:s Gud – inte så att man skulle säga att de är två olika, men så, att man talar om olika ”gudsbilder” i stället. Resultatet är i praktiken detsamma – man förkastar den ene och håller sig till den andre.

Att skrota lagen och satsa enbart på evangeliet är också populärt – då får man ju leva som man vill och får ut mesta möjliga av både tron och världen! Inbillar man sig, i alla fall.

Den som inte vill se att det är just GT:s Gud som är Jesu Kristi Gud och Fader kommer dock därmed att i praktiken förneka Fadern och Sonen.

Att själv välja ut vad man behagar anse trovärdigt i bibeln och sedan skrota resten är också populärt bland dagens teologer och prelater. Urvalet är påfallande likt det Marcion gjorde – det görs ju på ungefär samma grunder, så varför inte?

Resultatet av ett sådant väljande och vrakande blir att de troende berövas det enda verkligt verksamma vapnet mot villfarelserna, nämligen Andens svärd, som är Guds Ord.

Därför vore det av yttersta vikt att vi idag skulle ta oss tid och besvär att gå tillbaka, och se hur man i den första tiden identifierade, mötte, bekämpade och besegrade de villoläror som då hotade att ställa kristenheten under Antikrists välde!

Kriget mot de heliga är ingen batalj med bössa och kanon.

Det här är, som Ef 6 säger, en strid, inte mot kött och blod, utan mot ondskans andemakter.

Det som är skrivet i GT om Gud och hans folk, och deras inbördes relation, är skrivet till undervisning för oss, som har tidens slut inpå oss.

Gör vi om deras misstag kommer det att ha samma konsekvenser, och eftersom kristenheten i stort har valt att göra samma misstag nu som då, är det inte speciellt överraskande att Antikrist kommer att få makt att besegra den.

Inte att undra på att Jesus understryker vikten av at vara ståndaktig ända till slutet!

Det slags tolerans, som anser att man för husfridens tid ska låta alla slags huvudlösheter florera och grassera, och att man aldrig ska slå näven i bordet och säga ifrån, den hade inte varit till stor hjälp mot de angrepp kristenheten utsattes för i den första tiden, och inte har den attityden varit till stor hjälp nu i den sista tiden heller.

Inget krig har någonsin vunnits genom att sticka huvudet i busken och kasta svärdet i sjön!

Det kanske mest grundläggande man kan säga om Antikrist är att han kommer att vara en bedragare, och han kommer att vara oerhört bra på att bedra människor.

Det märker man på de varningar Jesus ger i Matt 24:5, 11, 23-24, och det som sedan sägs om Antikrist i Uppb 13:14.

I fråga om vad är det han ljuger, då? På vad sätt sker bedrägeriet i praktiken?

Uppenbarligen kommer han att ge sig ut för att vara Messias, i betydelsen den som räddar världen.

Ska han vara ”i stället för Kristus”, då måste det nästan bli så.

Om detta sedan innebär att han påstår sig vara Jesus, eller om han, likt Muhammed, först degraderar Jesus till något mindre än Messias, och sedan erbjuder sig själv som den ”verklige frälsaren”, det återstår att se.

Själv lutar jag åt det senare, eftersom Johannes säger att ett av kännetecknen på Antikrist är att han förnekar Fadern och Sonen, vilket inte kan betyda något annat än att han förnekar inkarnationen, förnekar att Jesus från Nasaret är Guds Son. 1 Joh 2:22-23

Och om han förnekar inkarnationen, förnekar Jesu gudomlighet, då är det ju ingen större idé med att sedan börja utge sig för att vara Jesus?

Detta, att han antagligen kommer att lansera sig själv som Messias, kommer kanske klarast fram i Luk 17:22-24, där Herren säger att hans lärjungar kommer att längta efter att få se honom, ”se en av Människosonens dagar”, och då, som svar på denna längtan, kommer bedragare att komma och säga ”Här är han!”

Nu är det så, att Bibeln tydligt säger att innan Jesus kommer tillbaka och sätter sin fot på denna jord har hans lärjungar, alla som tror på honom, blivit uppryckta honom till mötes.

Om någon kommer och säger att Messias har kommit och finns här på jorden, och inget uppryckande har skett, då vet vi alltså att vi har att göra med en bedragare!

Därför är hoppet om att vi ska bli hämtade härifrån och förvandlade till Kristi likhet innan han kommer tillbaka så viktigt att hålla fast vid! Om inte de troende lever i det hoppet, då är ett av våra viktigaste skydd mot att bli bedragna av Antikrist borta!

Sedan kommer han också att vara en bedragare på så sätt att han ger sig ut för att vara en ”ljusets ängel”.

Både den onde själv och hans tjänare har den maskeraden på programmet.

Det första Jesus säger som varning för den onde och hans tjänare här på jorden är att vi ska akta oss för dem som kommer klädda i fårskinn men är något helt annat på insidan.

Också den sidan av lurendrejeriet utläggs närmare i 1 Johannesbrevet.

Det som sägs i 1 Joh 3:7-10 har vållat stort bryderi för många goda kristna, som har uppfattat det som där sägs som ett krav på de troende att vi måste vara syndfria för att duga.

Då har man missat vad som sägs i början av vers 7: ”Kära barn, låt ingen föra er vilse”.

Detta är en direkt syftning till Jesu varningar till sina lärjungar att de inte ska låta sig vilseföras av falska profeter, och varningen här i 1 Joh gäller samma sak!

”Låt er inte föras vilse av någon som kommer och utger sig för att vara god och fin och fredsälskande och rättskaffens, men som samtidigt struntar i vad Gud säger, alltså lever i synd!” säger Johannes, om man parafraserar det litet.

Den här texten handlar alltså om att kunna avslöja dem/den, som ser ut som en ljusets ängel utan att vara det.

Nu kan vi göra en liten tillbakablick, och påminna oss om vad det är för något, som utger sig för att representera den verkliga godheten, samtidigt som det ger fritt utrymme att strunta i Guds bud!

Jag citerar mig själv:

”Först kommer alltså toleranstänkandet in, sedan förkastandet av sanningen att somliga saker är synd, vilket resulterar i laglöshet, vilket leder till att den verkliga kärleken kallnar.

Sedan kan Antikrist komma och framträda som en ljusets ängel! Verklig kärlek har han inte, så det kunde han inte ha använt som fårskinnspäls, men tolerans är inget problem! Toleransen ger genom sitt förnekande av absoluta normer nämligen utrymme för att vara ond, samtidigt som man framställer sig som god! De så kallat toleranta har ju inga problem med att vägra att tolerera dem de uppfattar som intoleranta, så det att Antikrist småningom börjar förfölja de kristna, som fortfarande vill hålla sig till Jesus och hans Ord, kommer inte att vara något problem för en avfallen kyrka!”

(Hämtat från avsnittet ”Avfallets filosofi”)

Antikrist kommer att vara den störste humanist världen har skådat.

Han kommer att ha solidaritet och fred på programmet.

Han kommer att tala för miljövård, för frihet, jämlikhet, för broderskap alla människor emellan. (Känns det igen?)

Till råga på allt kommer han med tecken och under att backa upp sitt anspråk på att verkligen kunna leda mänskligheten in i denna guldålder! Mer rättfärdighet än så kan väl ingen begära av en människa?

Jo, det kan man, säger Johannes.

Man kan vänta sig att han också faktiskt lever rättfärdigt, inte syndar!

Det uttryck som i v 9 är översatt ”gör inte synd” anger pågående, kontinuerlig handling i grekiskan. Det är här alltså inte fråga om enstaka syndafall, utan om ett öppet, regelmässigt åsidosättande av vad Gud har sagt.

Den som gör så är inte av Gud, säger aposteln.

Detta är också en viktig del av Antikrists signalement!

Med de här tre sakerna i minnet, alltså uppryckandet, som ska ske innan den riktige Messias kommer, det antikristliga förnekandet av att människan Jesus är Guds Son, samt den falska rättfärdighet som åsidosätter Guds bud, och sedan också, och kanske viktigast av allt, med det löfte om Guds Andes hjälp som finns i 1 Joh 2:27, har den troende vad han behöver för att kunna vara på sin vakt, så att han inte blir bedragen!

Vi ska nämligen aldrig gå och inbilla oss, att vi enbart med hjälp av rätt information kan undgå att bli bedragna. Lögnen är betydligt starkare än så. Den ödmjukhet som förlitar sig på Herren, och inte på sitt eget förstånd, kommer att vara avgörande viktig för den som vill undgå att dras med av bedragaren!