Om uppryckandet – en gång till

Det här med uppryckandet av de troende, som 1 Tess 4 talar om, är något jag fått så många frågor om under årens lopp, att hela ämnet börjar inge mig en viss trötthet vid det här laget. Jag har helt enkelt varit inblandad i alltför många fruktlösa diskussioner om saken, diskussioner där det inte har varit fråga om att söka sanningen tillsammans, och vid behov ändra sin egen ståndpunkt, utan där det mer har varit fråga om att försvara det egna och övertyga den andre. När man märker att det hela börjar likna en fruktlös och gagnlös ordstrid, då ska man enligt Bibelns ord dra sig ur…

En gång till ska jag väl orka ta fram grundläggande fakta om saken i alla fall, eftersom frågan har kommit upp igen.

Någon diskussion i form av en ändlös kommentartråd här kommer jag inte att ge mig in på. Den som läser och är av annan åsikt får vara det, detta är ingen frälsningsfråga. Vi får respektera varandra och gå vidare.

 Först vill jag dela ett par iakttagelser om bibeltolkning i allmänhet.

När man ska försöka förstå vad Bibeln har att säga i ett visst ämne, då ska man först av allt se, om det finns klara och entydiga texter om saken i fråga.

Om sådana finns, då är det de, som är tolkningsnyckel till de mer mångtydiga verser, som behandlar samma tema.

Det får aldrig vara så, att man bortser från de klara texterna till förmån för de mer tolkningsbara, framför allt inte, om det görs för att man vill hitta stöd för någon egen omhuldad åsikt.

Allra minst är det acceptabelt att göra som en man en gång gjorde i en paneldebatt om en tvistefråga i kristenheten: han avslutade sitt anförande med att med stor pondus säga ”Och detta är min åsikt i saken, sen får det stå vad det vill i Bibeln!”

Det är till att ha storhetsvansinne, om ett människokryp lägger större vikt och betydelse vid sitt eget tyckande än vid Guds ord…..

Våra åsikter är av noll och ingen betydelse, det enda, som faktiskt har någon tyngd och betydelse i andliga frågor, det är vad Bibeln säger.

 

En annan viktig sak att minnas är, att det finns få saker, som är så svåra som att läsa rätt innantill i Bibeln. Har man redan en åsikt, en förförståelse av något slag, då är det väldigt lätt hänt att man läser in den i texten, i stället för att läsa vad som faktiskt står där.

Samt att man filtrerar bort allt, som skulle kunna visa att ens åsikt kanske inte var så vattentät i alla fall.

Det gäller alltså att läsa noga!

 

Ska man komma rätt i sin tolkning – eller i sin prövning av de tolkningar andra lägger fram – gäller det också att ta med alla relevanta texter.

Både i den fråga vi nu ska behandla, och i många andra frågor, händer det bara alltför ofta att någon predikant eller skribent lägger fram en åsikt, plus några utvalda bibelställen som backar upp den, och sedan är det en mängd människor som läser detta, och konstaterar att ”han har ju bibelställen, som stöder det han säger, så då måste det väl stämma!”

 

Det måste det inte alls.

Tänk om det finns bibelställen, som skribenten ifråga inte alls nämner, som inte alls går ihop med den åsikt han för fram?

Det gäller alltså inte bara att se på de texter, som nämns i ett visst sammanhang, det gäller också att ha koll på vilka texter, som utelämnats!

Det är summan av Guds Ord som är sanning!

 

Det är också en god idé att använda mer än en bibelöversättning.

Oavsett hur noggranna översättarna är, så är de bara människor, och det är hart när omöjligt att undvika att ens egen teologi och åsikter färgar av sig på något sätt i den översatta texten!

Kom också ihåg, att Bibeln ska man läsa på knä – alltså under bön om att Anden ska ge en rätt förståelse av det lästa!

 

Till slut har vill jag återkomma till det här med hur bibeltexter ställs samman och kombineras. Som jag sade i början, är det alltid de klara texterna, som ska tolka de oklara, och ingen tolkning, som går stick i stäv med de entydiga texterna, kan någonsin vara rätt!

Upptäcker man att ens åsikter och tolkningar är behäftade med den svagheten, då behöver man vara beredd att ändra sig!

 

Jaha, var landar vi då ifråga om uppryckandet, om vi tillämpar dessa principer?

Först tar vi själva huvudtexten om denna underbara händelse, som vi förhoppningsvis alla väntar på med stor glädje.

 

1 Tess 4:16-17 ”Ty när en befallning ljuder, en ärkeängels röst och en Guds basun, då ska Herren själv stiga ner från himlen. Först ska de som dött i Kristus Jesus uppstå, därefter ska vi, som lever och är kvar ryckas upp bland moln tilllsammans med dem för att möta Herren i rymden, och så ska vi alltid vara hos Herren”. (Svenska Folkbibeln)

 

”For the Lord himself will descend from heaven with a shout, with the voice of an archangel, and with the trumpet of God. And the dead i Christ will rise first, then we who are alive and remain shall be caught upp together with them in the clouds to meet the Lord in the air, and thus we shall always be with the Lord”.” (New King James)

 

Från de här verserna får vi då följande otvetydiga information:

1. Ett uppryckande kommer att ske, och det gäller alla, som tror på Jesus, både de som redan har lämnat detta jordeliv, och de som ännu lever kvar.

Detta är möjligt därför att de, som dött i tron på Jesus kommer att uppstå från de döda, inte sådan de var i sitt jordeliv, utan i nya, förhärligade kroppar. De som ännu lever kvar kommer också att förvandlas, så att alla, som rycks upp Herren till mötes, kommer att vara honom lika. Den informationen finns i 1 Kor 15:51-54

2. Innan detta uppryckande sker, ska de döda uppstå.

3. Vi ska möta Herren i skyn när detta sker, vi rycks upp honom till mötes.

 

Då har vi alltså ett klart besked om vilken dag uppryckandet sker: det kommer att ske strax efter att de döda har uppstått, och tillsammans med dem.

Om vi då också kan hitta ett klart besked i Skriften om när den här dagen, då de döda uppstår infaller, då vet vi också när uppryckandet sker!

 

Det beskedet hittar vi i Johannesevangeliets sjätte kapitel, där Jesus säger så här:

6:39 ”Detta är hans vilja som har sänt mig, att jag inte ska förlora någon enda av dem, som han har gett mig, utan att jag ska låta dem uppstå på den yttersta dagen.”

6:40 ”Ty detta är min Faders vilja, att var och en som ser Sonen och tror på honom skall ha evigt liv, och jag ska låta honom uppstå på den yttersta dagen.”

6:44 ”Ingen kan komma till mig, om inte Fadern, som har sänt mig, drar honom, och jag skall låta honom uppstå på den yttersta dagen.

6:54 ”Den som äter mitt kött och dricker mitt blod har evigt liv, och jag ska låta honom uppstå på den yttersta dagen.”

 

I New King James står det så här på nämnda ställen: ”I will raise him up at the last day”.

Samma ordalydelse har också Amplified Bible, New International Version och King James verison.

1917 talar om ”den yttersta dagen” här.

De finska biblarna: ”Minä herätän hänet viimeisenä päivänä”

Här säger alltså Herren, inte en gång, utan fyra gånger om, att han ska uppväcka dem, som tror på honom, på den yttersta/sista dagen. Inte sju år före den yttersta dagen, inte tre och ett halvt år före den yttersta dagen, utan på den yttersta dagen!

Jesus vill alltså att det inte ska råda det minsta tvivel om exakt när de döda kommer att uppstå!

Man anar att han förutser en kommande förvirring på den här punkten, och vill ge sina efterföljare alla chanser att undvika den.

 

Nu vet vi alltså utifrån fullständigt klara och entydiga texter att inget uppryckande sker förrän de döda har uppstått, och att de döda kommer att uppstå på den sista dagen, och att när Jesus talar om den sista dagen i Joh 6, då avser han den dag, då han kommer tillbaka, som ju är denna tidsålders sista dag.

Då vet vi därmed också, att inget uppryckande kommer att ske före denna yttersta dag!

Då kommer vi att ryckas upp Herren till mötes, när han är på väg ner hit till jorden för att börja regera, och vi kommer att följa honom ner hit, som hans förhärligade, strålande ”mångtusen heliga”.

 

Vad händer då med alla de texter, som förespråkarna för ett uppryckande före eller mitt under de sista sju åren stöder sig på?

Ja, först får vi väl fråga vad det är som har hänt med dem.

Jag får då bara lov att konstatera, att de har blivit feltolkade.

Detta därför att de, som på 1800-talet först lade fram läran om tidigt uppryckande, inte följde principen om att låta de klara texterna tolka de tolkningsbara, och sedan har andra mer eller mindre okritiskt hakat på, och fört felet vidare, därför att man inte tagit sig tid att göra en grundlig prövning av det sagda.

Om man från början hade sett och erkänt sambandet mellan Joh 6 och 1 Tess 4, då hade någon lära om ett tidigarelagt uppryckande aldrig uppstått.

Då hade man istället tolkat de här andra texterna ifråga utifrån Bibelns klara besked om att uppståndelse och uppryckande sker på den yttersta dagen, vilket inte alls är svårt att göra.

 

Ta nu t ex 1 Tess 5:9. ”Ty Gud har inte bestämt oss till att drabbas av vredesdomen, utan till att vinna frälsning genom vår Herre Jesus Kristus.” SFB

 ”For God did not appoint us to wrath, but to obtain salvation through our Lord Jesus Christ” NKJV

Om vi följer principen för ansvarsfull bibeltolkning, får vi direkt konstatera, att den här versen inte kan handla om ett uppryckande före den yttersta dagen, eftersom Jesus säger att de döda inte uppstår före den, och det tydligt sägs, att uppryckandet sker först efter de dödas uppståndelse.

Så hur ska vi då förstå den? Mitt förslag blir, att det som här avses är Gud ingalunda har för avsikt att låta sina barn drabbas av vredesdomen i form av evig förtappelse. I den här versen ställs ju vredesdomen i motsats till att vinna frälsning, så det är en helt naturlig tolkning.

Att, som jag har hört några göra, försöka göra den här versen till något slags garanti för att Gud kommer att ta bort sin församling från jorden i förtid, så att vi ska slippa drabbas av lidande och svårigheter i den yttersta tiden, och dessutom ta till ett så vingklippt argument som att ”Jesus har ju lidit för oss, så då ska väl inte vi behöva lida”, det är inte att låta Skriften tala, det är att försöka få Bibeln att stöda eget önsketänkande.

Jag menar, om vi nu ser litet utanför Finlands gränser, så finns det ju lidande kristna åt alla håll, kristna som förföljs och får lida för sin tro, och så har det alltid varit, och så här säger Skriften att det ska vara! Det hör till spelreglerna!

Även om vi inte kommer att drabbas av Guds vredesdom, inte är bestämda till att drabbas av den, så drabbas vi minsann av den ondes vrede och fiendskap! ”Har de förföljt mig så ska de förfölja er” .”Det må vara lärjungen nog, om det går honom som hans mästare”. ”Det är genom mycket bedrövelse vi ska gå in i Guds Rike”.

 

Eller, som ett annat exempel, Mark 13:20, säger:  ”Om Herren inte förkortade den tiden, skulle ingen människa bli frälst, men för de utvaldas skull har han förkortat den”

Här brukar då anhängarna av ett tidigt uppryckande säga, att titta nu, här står det ju klart och tydligt, att vi som är utvalda ska tas bort härifrån före slutet.

Hur är det då med den saken?

Ja för det första tvingas vi konstatera, att om detta  vore vad den här texten betyder, då säger ju Jesus mot sig själv. Han har ju redan slagit fast i Joh 6 , att han ska uppväcka de döda först på den yttersta dagen, och 1 Tess 4 säger att uppryckandet sker efter att de döda har uppstått.

Eftersom Skriften inte motsäger sig själv, får vi alltså söka efter en annan tolkning här också.

Eller, vi ska kanske snarare börja med att läsa innantill!

Det står ju faktiskt att nödtiden ska bli förkortad för de utvaldas skull.

Det står inte att den ska bli förkortad för de utvaldas del!

Om den bara skulle bli förkortad för de troende, då skulle det bara vara för vår del det sker, inte för de andra.

Men nu står det, att detta ska ske för de utvaldas skull, vilket då innebär att Gud för vår skull kommer att förkorta den här tiden för alla, litet som när Gud för tio rättfärdigas skull hade varit beredd att skona Sodoms hela befolkning.

Så står det ju också skrivet, att Djävulen har kommit ner till oss i stor vrede, eftersom han vet, att den tid han har är kort!

Jag har kollat elva olika bibelöversättningar, finska, svenska och engelska, för att vara bergsäker på att det står just ”för de utvaldas skull” här. Alla är de överens om saken.

Feltolkningen här har alltså uppstått från att man inte läst tillräckligt noga, man har läst det man trodde stod där, inte vad som faktiskt stod på textraden.

Ett ställe till, som brukar tas som stöd för ett förtida uppryckande, är den i Uppb 13:7, som säger att vilddjuret ska få makt att strida mot de heliga och besegra dem. Man menar då, att eftersom Jesus i Matt 16:18 lovar att dödsrikets portar inte ska kunna besegra hans lärjungar, så kan det ju inte vara den kristna församlingen, som åsyftas här, då skulle ju Jesu löfte gå om intet. Alltså, menar man, måste ju Gud ha tagit bort sin församling från jorden innan Antikrist träder fram!

Man bortser då från 2 Tess 2, där det sägs att Herrens dag inte kommer förrän avfallet har kommit, och laglöshetens människa, fördärvets son, har öppet trätt fram, och tagit säte i Guds tempel. När Paulus talar om Guds tempel, då talar han om Kristi församling, det gör han på många ställen.

Alltså finns församlingen kvar, när Antikrist träder fram, för hur skulle han annars kunna ta makten i den?

Vad det gäller att Antikrist ska få makt att besegra de heliga, alltså att locka dem till att avfalla från Herren, så har 2 Tess 2 svar också på det: det sker för att de kristna inte längre ger kärleken till sanningen rum, och Gud därför sänder en kraftig villfarelse över dem! Det är alltså Gud, som tillåter att Antikrist kan besegra en avfallen kyrka, precis som det gamla Israel var oövervinneligt så länge de höll sig till Herren, men blev ett lätt byte för sina fiender när de avföll från Honom.

Vad beträffar det som där sägs om att det, som håller tillbaka, först måste fås ur vägen, innan Antikrist kan träda fram, så har jag gett en utförlig förklaring av den saken i ”Yttersta tiden, del 12″. Det handlar inte om att den kristna församlingen ska försvinna upp i skyn, utan om att få bort Guds Ord som norm för lära och liv i den, alltså om att få in laglösheten bland de kristna!

Det har också sagt att det blir fel, om vi kristna går och väntar på  Antikrist, vi ska ju vänta på att Jesus kommer!

Det argumentet låter som att säga, att inte ska vi ju vänta på döden, vi ska ju vänta på att få vara hos Herren!

Naturligtvis är det Jesus vi väntar på, även om vi är beredda på att få uthärda Antikrists regeringsperiod! Vi ser bara den som den slutliga förlossningsvärken, innan det nya föds, precis som vi ser döden som en port, som vi ska igenom för att komma hem till Herren!

Men den helige Ande då, säger man. Om Guds Ande bor i de kristna, då kan väl inte Antikrists ande komma åt dem?

Men, NT har ingen brist på texter, som säger att just detta kan hända, att den onde nog minsann kan komma åt de troende och förvilla dem. Paulus är rädd för att just detta håller på att hända i Korint, 2 Kor 11:1-4, det hade hänt i Galatien, så som av Galaterbrevet framgår, Hebr 6 talar om människor, som fått del av både evangeliet och Anden, och ändå avfallit, osv.

Vi är inte osårbara, uppståndelsen har inte skett än, vi dras fortfarande med synden, som bor i oss. ”Förbli i mig”, säger Jesus, och Ef 6 ger i beskrivningen av vapenrustningen en ide om hur detta går till. Strunta i det, och du kommer inte att kunna stå emot på den onda dagen!

Ibland har också Luk 21:36 förts fram som ”bevis” på ett förtida uppryckande.

Jesus uppmanar där sina lärjungar att be och vaka för att kunna fly undan allt som ska komma av frestelser och prövningar, och kunna bestå inför honom. Man menar då att denna flykt och uppryckandet är samma sak.

Nå, är det vi, som flyr , när vi rycks upp? Svar nej, detta är helt och hållet ett Guds handlande med oss. Vad menas då? Vi kan få hjälp av att se hur ordet flykt används i 2 Tim 2:22. ”Fly bort från ungdomens onda begär, och sträva efter rättfärdighet, tro, kärlek, och frid tillsammans med dem, som åkallar Herren av rent hjärta”.

Här ser vi vad som menas. Inte talar Jesus om uppryckandet i Luk 21, han uppmanar bara till detsamma, som aposteln här uppmanar till, att här på jorden, mitt i frestelser och faror, hålla fast vi Jesus och hans ord, och ta stöd av varandra i församlingsgemenskapen när vi gör det! Vaka och be. så att ni inte kommer i frestelse!

Man kan ju för övrigt undra vad de, som håller fast vid läran om ett förtida uppryckande tror att Gud menar med att ge oss så tydliga och utförliga varningar vad det gäller de sista sju årens nödtid, om vi ändå inte ska vara här…..

Jag kan också nämna det som Jesus säger i Luk 17:23-37. De som omfattar Darbys lära om uppryckandet brukar här säga att se nu, Jesus kommer och hämtar de sina mitt i det dagliga livet, när allt pågår som vanligt, då kan det ju inte vara på samma dag som Harmageddon!

Varför inte? Det kommer att vara världens arméer, som samlas till slutstriden, inte alla människor, som finns på jorden. Majoriteten av människorna kommer att finnas kvar i sina länder runtom i världen, kvinnor, barn, äldre, och så vidare, och för dem fortsätter ju det dagliga livet, så gott det nu går i en värld, som börjar vara tämligen fördärvad av alla Uppenbarelsebokens plågor.

 

På samma sätt kan man gå igenom alla texter, som man försökt få att stöda det förtida uppryckandet, och jag har också gjort det.

Så snart man har accepterat, att de entydiga texterna säger att uppryckandet sker först på den yttersta dagen, och sedan, befriad från den icke bibelenliga åsikten om ett tidigare uppryckande, börjar läsa Bibeln på nytt, då ser man tämligen lätt, att det finns bättre, mer samstämmiga tolkningar att ta till!

Nu kan man undra, varför den tämligen nyuppfunna läran om det tidiga uppryckandet har blivit så populär, och varför folk ibland, till och med fast de får de relevanta bibelställena serverade åt sig, ändå vägrar att ändra mening? Det fenomenet har jag mött mer än en gång.

Ingen vill ju råka ut för lidande och elände. Sådant ter sig motbjudande, och rent av skrämmande.

Vi människor vill slippa sådant, vi är rent ut sagt rädda för det.

Och rädsla är en mäktig drivfjäder.

Får man så höra en undervisning, som säger att ”oroa dig inte, du kommer att ryckas upp innan eländet kommer sig igång på allvar”, då är detta något så tilltalande, att man greppar det med båda händerna, och utan att kanske pröva det desto mer!

Kommer sedan någon annan och slår hål på den falska tryggheten, då reagerar man med att gå i försvar. Försvaret i det här fallet är att vägra lyssna. Det är så vi gör, rent instinktivt, när någon kommer och petar på vår trygghet! Sen handlar det väl också om stolthet till någon del – om man öppet och kanske högljutt har förfäktat en åsikt, då är det inte så lätt att ödmjuka sig till att erkänna att man nu har sett fullgoda skäl att ändra sig.

Den attityden har jag mött både när det här ämnet har behandlats, och andra, liknande stridsfrågor i kristenheten. Jag har slutat ge mig in i ”ändlösa och gagnlösa ordstrider” om detta, jag presenterar bara fakta, och om detta inte tas emot, då får vi väl fortsätta, var och en med sin övertygelse….

Man slår dock in på en farlig väg, om man, istället för att låta de klara texterna förklara de mer dunkla, i stället börjar använda de dunkla för att bortförklara de tydliga, bara för att slippa ändra sig!

 

Man kan också undra vem som har någon glädje av att de kristna omfattar en sådan här lära som just det förtida uppryckandet? Vem har någon glädje av att de kristna sänker garden? Att de invaggas i en falsk säkerhet? Att de står oförberedda, när det börjar kärva till sig? Att de uppfattar lidanden och motgångar som något obegripligt, något som inte borde drabba dem?

Åtminstone kan man med säkerhet säga att varken vi eller Gud har någon glädje av det, och sedan finns det ju inte så värst många kvar att välja på…

 

Till slut: det fanns en tid när jag själv omfattade läran om uppryckande i förtid. Jag hade lyssnat på dem, som sade så, jag hade tyckt att det lät ytterst tilltalande, och jag hade konstaterat att de ju hade bibeltexter de stödde sig på. Så då var det väl sant? Sedan gjorde äldre och klokare män mig medveten om att det fanns fler texter att ta med i tolkningen, texter, som jag tidigare inte förstått att sätta i samband med varandra, och då rasade mitt teologiska korthus ihop, och jag fick lov att ändra mig. Been there, done that….

 

Varifrån kommer då hela denna lärobyggnad om tidigt  uppryckande? Den frågan har också ställts. Svaret är något deprimerande: den började med att en kvinna hade någon slags syn om Jesu återkomst, som sedan Darby tolkade som en uppenbarelse om att Jesus skulle komma att komma två gånger, och sedan började han konstruera en teologi om uppryckandet utifrån detta.

Ingen vidare stabil grund att bygga på….

Så här skrev Dagen om saken redan för tjugo år sedan:

Den så kallade darbyistiska eskatologin uppstod på 1830-talet inom Irvingrörelsen i England genom en kvinna, Margret MacDonald, som fick en uppenbarelse om Jesu återkomst. J.N. Darby (1800-1882) verksam inom Plymouthrörelsen, tolkade denna uppenbarelse som en tvådelad återkomst och konstruerade den välkända eskatologi som fick en stark ställning inom väckelserörelserna i Sverige.

Genom Darbys besök i USA under 1850-talet etablerades denna lära bland baptisterna. Den övertogs senare av den framväxande pingstväckelsen. Hur kunde denna lära etablera sig så snabbt? Det finns en historisk förklaring till detta.

Baptistevangelisten William Millers budskap om att Jesu återkomst skulle ske 1844 hade innan dess fått ett enormt genomslag i USA. När detta år passerade blev det något av ”bränd mark” att fastställa nya årtal för Jesu återkomst. När då Darby kom och förkunnade att inga mer uträkningar behövs, därför att församlingens uppryckande kan ske när som helst, och att denna återkomst var osynlig för världen, mottogs det med öppna armar.

Herren skulle rädda oss undan den ”kommande vreden”, sa man. Slutförandet av missionsbefallningen förlades till ”vedermödan”, då skulle det bli väckelse och judarna skulle bli frälsta. På så sätt kringgick man de texter som talade om att uppdraget måste slutföras innan Herren kommer. Darbys förkunnelse passade som hand i handske i tiden efter Millers misslyckande. Den kände predikanten Moody i Chicago tog emot den nya läran om Jesu återkomst, och därifrån togs den till Sverige av Fredrik Fransson med flera.

Det är utifrån 1Tess 4 om de troendes uppryckande ”Herren till mötes”, som darbyismen ser en återkomst som både är osynlig och ljudlös. Men läser man texten ser man att den mycket väl passar in i den Herrens återkomst som Bibeln lär, den som både syns och hörs.

Utifrån de gammaltestamentliga texterna kan vi veta hur det blir när ”Herren själv stiger ned”. Det hördes ett mycket starkt basunljud förra gången, vid Sinai. Vad får oss att tro att Guds basun ljuder svagare när vi upprycks ”Herren till mötes”?

Guds ”shofar hagadol”, den stora basunen, kommer att ljuda, och den kommer troligen ingen undgå att höra!

1 Tess 4 ger oss andra detaljer, men det är samma återkomst som skildras som i de övriga texterna. Inget finns där som inte passar in i en biblisk undervisning om en enda synlig återkomst.

Vissa bibeltolkare upplever att de behöver den darbyistiska modellen för att förklara de till synes motsägande texterna om ”den stora vedermödan”. Anledningen är att man tillverkat en vedermödebegrepp som inte finns i Bibeln.

Det finns tre grekiska ord som används när det gäller den sista tidens svårigheter: Odino = födslovådor. Thlipsis = trångmål, vedermöda eller nöd. Orge = vrede eller vredesdom. Om man blandar dessa tre begrepp och skapar en enda ”stor vedermöda” blir texterna motsägande.När man läser att ”strax efter den tidens vedermöda…skall människosonen komma” får man det svårt med de tre texter som säger att ”vi skall inte drabbas av vrede”.

Om man då inte skiljer på ”orge” och ”thlipsis” så behöver man Darbys lära om två återkomster, en osynlig och en synlig, för att få texterna att stämma. ”Odino” och ”thlipsis” är alltså det som föregår Herrens återkomst och som hans folk måste gå igenom. ”Orge” är domen över ogudaktigheten som drabbar jorden i samband med Herrens återkomst.

Den ”vedermödan” drabbar inte de troende.

Eftersom den darbyistiska läran blivit så förankrad i 1900-talets väckelserörelser, upplevs ett angrepp på den ofta som om Herrens återkomst ifrågasätts, men det handlar alltså inte om bristande bibeltro att avvisa den darbyistiska läran, vilket många tycks tro.

………………………………………..

Jag får väl lov att skriva ett tillägg nu, februari -23.

Frågan om Uppb 3:10 har nämligen kommit upp, och ärliga frågor ska ju ha ärliga svar!

Där står det så här: ”Eftersom du har bevarat mitt ord om uthållighet, ska jag bevara dig och rädda dig ur den prövningens stund, som ska komma över hela världen, och sätta dess invånare på prov”.

Frågan lyder så här: ”Om detta inte betyder att vi ska ryckas upp, och slippa vara med om de sista sju årens elände, vad betyder det då??”

Här talas alltså om en prövning, som ska komma över världen, och sätta dess invånare på prov, och som de, som tagit Jesu uppmaning till uthållighet på allvar, därigenom ska bli räddade ur.

Det grekiska ord, som översatts med prövning här, är ”peirasmo”, ett ord som betyder frestelse eller prövning.

Här handlar det alltså varken om födslovåndor, vedermöda, eller vredesdom, här handlar det om något annat, något som kommer att fresta alla jordens människor, och som endast de, som uthålligt håller fast vi Herren och hans ord, kommer att bli räddade ur.

I sitt stora eskatologiska tal i Matt 24 säger Jesus så här i trettonde versen: ”Den som håller ut till slutet ska bli frälst”, och i det föregående varnar han för falska profeter och allt slags försök att bedra de kristna, som kommer att komma  när slutet närmar sig. Detta är samma besked, som vi möter också här i Uppb 3:10!

Sedan säger han att laglösheten kommer att förökas mer och mer, ju längre i tiden vi kommer, och att kärleken därigenom kommer att kallna.

I 2 Tess 2 kommer en liknande varning: ”Låt ingen bedra er på något sätt”, och sedan varnar aposteln för något, som han kallar ”laglöshetens hemlighet”, som redan då var verksam – och som kan förväntas bli bara mer verksam vartefter tiden går!

Redan i Daniels bok får vi en liknande varning, 11:32 ”Dem, som har kränkt förbundet, ska han med smickrande ord locka till avfall, men de av folket, som känner sin Gud, ska stå fasta och hålla ut!”

Prövningen/frestelsen, som ska komma och som de trogna ska räddas ur, är alltså frestelsen att falla för de antikristliga locktonerna, när han kommer, förklädd till en ljusets ängel, och sprider laglöshet och avfall från Herren både bland de kristna, och i samhället i stort. Detta är något, som alla människor kommer att exponeras för, och bara de, som håller sig helhjärtat till Herren, kommer att bestå provet!

Om den utvecklingen har jag skrivit en hel del här i mina utläggningar om den yttersta tiden!

…………………………….

En fråga till har dykt upp: ”Hur ska man förstå Uppb 7:14, då? Här talas ju om en stor skara, som har kommit ur vedermödan, eller ”den stora nöden”, som det står i Folkbibeln? Hur har de kommit till himlen, om vi inte ska bli uppryckta förrän på den sista dagen?”

Ja, först av allt ska vi kolla vad detta handlar om. Vilket ord används i den grekiska grundtexten, för att beskriva det tillstånd, som denna räddade skara kommer ur? I grekiskan står det att de kommer ”ek thlipseos megales”, alltså ur det stora trångmålet, den stora nöden, vilket är litet modernare ord för ”vedermöda”. Det här handlar alltså inte om ”orges”, Guds vredesdom, utan om den tid, då Djävulens vrede och hat drabbar världen i allmänhet och de kristna i synnerhet.

Under den tiden kommer otaliga kristna att lida martyrdöden, och de kommer naturligtvis alla rakt till härligheten. I Uppb 12:11 beskrivs de som ”de som övervinner den onde genom Lammets blod och sitt vittnesbörds ord, de som inte älskar sitt liv så högt, att de drar sig undan döden”. Alltså martyrer.

Det finns fler sätt att komma hem till Herren än att bli uppryckt på den sista dagen!

Man kan annars undra, varför ingen kunde räkna den här skaran? Jag menar, de som har räknat på saken har ju kommit fram till att det totalt inte har levt mer än typ 110 miljarder människor på denna jord, och det betyder att det inte har funnits oändligt många kristna. Skaran borde ju inte vara omöjlig att räkna då!

Min tanke är, att den här skaran som Johannes ser i sin syn, helt enkelt inte är fulltalig än, och därmed inte heller möjlig att räkna, inte om man vill ha med det slutliga, fulla antalet….. och den  kan ju inte vara fulltalig, eftersom det slutliga insamlandet, uppryckandet, inte ännu har skett!