Efter att vi nu har behandlat Mose i ett antal avsnitt, ska vi börja se på en annan av Gamla testamentets ”tungviktare”, nämligen David.
56 kapitel i GT handlar om honom.
Han har skrivit 73 av Psaltarens 150 psalmer, och några av de psalmer, som är skrivna av andra, handlar också om honom.
I Nya Testamentet nämns han mer än 50 gånger.
Det kan alltså inte råda några tvivel om att han är en av de viktigaste gestalterna i frälsningshistorien, och som sådan väl värd att studeras!
Vi har redan tidigare kunnat konstatera, att det finns stora likheter mellan Josef och David.
Båda var ytterst begåvade, båda höll fast vid sin Gud hela livet, båda nådde hög ställning från ett tämligen hopplöst utgångsläge, och båda fick uppleva smärtan i att bli förrådda och förkastade av nära anförvanter.
Båda är alltså tydliga profetiska förebilder till Kristus.
Berättelsen om David börjar i Första Samuelsbokens sextonde kapitel, när Samuel blir sänd att smörja ynglingen David till kung över Israel.
För att kunna fånga dynamiken i triangeln Saul-Samuel-David får vi lov att ta litet tid att studera bakgrunden till Samuels för omgivningen totalt oväntade utflykt till Betlehem. (Vi ska eventuellt återkomma litet mer utförligt till Samuel någon gång framöver, vi får se…)
Samuel var domare i Israel ca 40 år innan folket begärde att få en kung, och han på Herrens befallning smorde Saul till kung över Israel. Det händelseförloppet beskrivs i 1 Sam 8 – 12.
Detta skedde 1050 f Kr.
Efter detta levde Samuel ytterligare ca 35 år – hans död omtalas först i 1 Sam 35, och inträffade under den tid då Saul sökte efter David för att döda honom, alltså någon gång mellan år 1020 0ch 1010 f Kr.
Man kan alltså nog säga, att israeliterna hade litet väl bråttom med att pensionera honom….
Saul blev Israels förste kung vid unga år – han var i tillräckligt god vigör för att gå ut i strid ännu när han hade regerat i fyrtio år, så han kan inte ha varit mer än högst typ 30 år, när han kröntes.
Mycket yngre än så kan han inte heller ha varit, eftersom han hade en son, som var gammal nog att hålla i ett svärd, tre år efter sin kröning. 1 Sam 14:1.
Orsaken till att Samuel blev sänd att smörja David till kung, fast Saul ännu levde och regerade, var att Saul hade försummat att lyda Herrens befallningar till punkt och pricka – han hade fullföljt dem till de delar som passade honom själv, och lämnat resten ogjort. 1 Sam 15.
David blev alltså smord till kung någon gång omkring 1025 f Kr.
Han bör då ha varit ca 17 år gammal – när han slutligen blev kung över Israel år 1012 f Kr var han trettio år.
Vid den tiden beskrivs han dels som en man, som var skicklig att spela, en djärv stridsman, och en begåvad talare, 1 Sam 16:18, dels som en yngling som var ljuslätt och skön, 1 Sam 17:42, vilket allt tyder på att han då var i de övre tonåren, och till fysiken redan en vuxen man.
Frågan varför Samuel sändes att smörja en ny kung, medan den gamle ännu levde, måste också få ställas. Ville Herren ställa till med inbördeskrig i landet? Två kungar på en gång brukar inte leda till något större mått av frid och ro i ett land…
Nu var det dock så, att Saul redan hade blivit avsatt av Gud på grund av sin vägran att lyda order.
Detta skedde redan innan David blev smord till kung, i 1 Sam 15:26-28
David blev alltså smord i en situation då det inför Gud inte fanns någon kung i Israel!
Hela den problematik, som sedan uppstod, berodde i princip på en enda sak, nämligen att Saul fortsatte att klamra sig fast vid makten efter att Gud hade sagt att det var dags för honom att abdikera.
Här har vi då alltså utgångspunkten för berättelsen om David, en yngling, som från att ha levt ett liv som fåraherde, den yngste av åtta bröder, ännu bosatt hemma hos sin far i ett litet landsortssamhälle, plötsligt kastas ut i storpolitikens svek och ränker, dessutom i närkontakt med en tidvis icke tillräknelig åldrande envåldshärskare, vars tron han var utsedd att överta.
Hade det inte funnits några andra faktorer än dessa, som formade honom, då hade nog inte mycket annat hänt än att den ena tyrannen hade blivit ersatt av den andra. Davidstidiga erfarenheter av hur den, som makten har kan bete sig, skulle antagligen ha kommit att färga också hans egen regeringstid, och hans erfarenhet av hur litet man kan lita på andra människor, åtminstone en del av dem, skulle ha gjort honom misstänksam och beredd att slå ner all möjlig opposition.
Som vi kommer att se var det Davids tro, hans gudsrelation, som starkare än någon av dessa yttre faktorer formade honom till den man han blev.
1. Vad kan vi lära oss om Gud av allt detta , vilken gudsbild växer fram för oss?
Saul blev avsatt från sitt uppdrag, när han vägrade lyda Gud vid upprepade tillfällen. Gud är alltså en Gud, som förväntar sig lydnad och underordnande av sina tjänare, och som inte har obegränsat tålamod med upproriskhet och egensinnighet.
Vi drar ibland väldigt stora växlar på det ställe i Rom 11 där det sägs att Gud inte ångrar sin kallelse och sina gåvor.
Det stället bör nog inte tolkas som att en Herrens tjänare kan bära sig åt hur som helst, och ändå ha kvar sitt mandat från Herren.Vi ska minnas, att detta i sitt sammanhang sägs om Israels folks historiska kallelse, inte om någon enskild person!
2. Vad kan vi lära oss om vikten av lydnad, och om frestelser vi kan möta?
Lydnad är bättre än offer, och kan alltså inte ersättas av offer. Gud vill ha det han gett befallning om, inte något annat, som vi kanske hellre vill erbjuda honom. Saul och hans folk föll för girighetens frestelse, och vi kan lika litet som de tjäna både Gud och mammon.
Saul trodde att han kunde köpa sig fri från följden av sin olydnad, men Gud köpslår man inte med!
Det är alltid svårt för människan att stiga åt sidan till förmån för någon annan, att uppge en uppnådd position likaså. Här mötte Saul frestelsen att gå in i en maktkamp med sin utsedde efterträdare, och han föll för den.
När vi gick i bibelskola sade en av lärarna en gång, att om Gud säger att det är dags att lägga ner den bit av församlingens verksamhet, som just jag har satsat tid och arbete på, och litet grann uppfattar som min, eller om Herren vill att jag ska lämna över den på någon annans ansvar, och jag ändå klamrar mig fast vid den, då gör jag exakt samma fel som Saul, och förmodligen med samma resultat…
3. Vilka praktiska uttryck tar sig huvudpersonernas tro, och hur vittnar de om den?
Samuel framstår här som ett skolexempel på en ledare, som dels lyder Gud, dels har omsorg om dem han leder. Dessutom är han rakryggad nog att konfrontera Sauls upproriskhet – den maktlöse gamle mannen mot den våldsbenägne envåldshärskaren…..
4. Ledde tron dem i konflikt med världen, och i så fall hur?
Samuel kom knappast i några goda papper med Saul, när han först skällde ut honom, och sedan meddelade honom att han var avsatt.
5. Finner vi fungerande förebilder i dessa berättelser nu, år 2020?
Samuel var villig att avstå sin position: gott föredöme. Saul klamrade sig fast vid sin: avskräckande exempel.
6. Finns det något, som hindrar mig från att tro som de trodde?
Det blir då främst fråga om vad som kan tänkas hindra mig från att tro som Samuel trodde. Där kan man minnas det gamla ordspråket, som säger att människofruktan har med sig snaror…. och också fortsättningen på det, som säger att den, som förtröstar på Herren blir beskyddad!