Arbeta på frälsningen del 6

Vi ska fundera litet till på de två begrepp jag nämnde i sista meningen i förra inlägget, alltså skam och ära. Det här är nämligen något, som finns i botten på mången bundenhet!

Vi människor har en tendens att söka ära, och vi vill undvika skam.

Vi vill lyckas, och vi är rädda att misslyckas.

Det här styr vårt handlande och påverkar både hur vi känner och hur vi tänker, och om vi inte har något försvar mot det, ger det själafienden alldeles utmärkta inkörsportar i våra liv.

Låt mig ge ett självupplevt exempel!

För många år sedan fick jag mig en riktig näsbränna. Jag hade varit på ett ganska stort möte och talat, och det hade varit en sån där underbar kväll när allt stämde. Mina medkristna hade klappat mig på axeln och förklarat för mig hur bra jag hade talat, och hur välsignade de hade blivit. Jag, min idiot, hade slickat i mig alltihop som en katt lapar grädde, och trodde att jag hade blivit allraminst en medelstor profet!

I bilen på väg hem satt jag och sög på alla de goda, berömmande orden som på en karamell, och försökte komma ihåg allt jag hade sagt i predikan, så att jag skulle kunna upprepa det någon annanstans, för det hade ju varit så bra!

Jag satt alltså och tog för mig en ordentlig procent av Guds ära, och använde den till att boosta min självuppfattning.

Då kom där en tanke, så tydlig att den nästan var fysiskt hörbar: ”I den predikan du höll i kväll fanns det tillräckligt mycket med av dina egna tankar och ditt eget hjärtas ingivelser, som du stod där och talade ut i Mitt namn, för att räcka till enkelbiljett till helvetet åt dig om det inte blir helgat genom Mig!”.

Jag blev totalt krossad. Här var det då alltså fråga om det absolut bästa jag kunde åstadkomma, och det var inte bättre än att det skulle skicka mig med expresshissen neråt! Hur skulle det då inte vara med allt det andra, som jag hade sagt och gjort? Var det då ingenting som dög inför Gud?

Äran var borta, och bara skammen var kvar, skammen över att inte duga, skammen över att inte räcka till, skammen över att ha gjort fel….

Det var dock inte det, som var Guds avsikt med att ställa mig mot väggen på det här sättet. Han vill inte att vi ska gå omkring och vara bundna av skam! Han ville bara befria mig från ett tänkesätt, som höll på att forma sig till en snara.

Alltså fick jag också mig ett bibelställe till livs: ”Låt er själva som levande stenar byggas upp till ett andligt hus, så att ni blir ett heligt prästerskap, som ska bära fram andliga offer, vilka genom Jesus Kristus är välbehagliga för Gud!” 1 Petr 2:5

Allt det  vi gör är ofullkomligt, visst, men om det blir helgat genom Kristus, då tvättas ju det bort, som inte skulle behaga Fadern!

Vill man blir fri från både skam och ära, och bara vara ett fritt Guds barn, då gäller det att ge allt åt Jesus!

Köttet och Djävulen vill gärna lura den kristne att börja spalta upp sitt liv i bra och dåligt, synder i ena högen och goda gärningar i den andra..

Det som är dåligt, det tänker man sig att man behöver Guds förlåtelse för, och det som man lagt i högen med goda och berömvärda saker, det tar man åt sig litet ära för, det får en att känna sig som en bra människa! Det här är vad Bibeln kallar att leva under lagen,  det leder till slaveri under prestationerna, och det leder till att man stänger nåden ute.

Hela vårt liv behöver vara under korset, hela vårt liv behöver helgas genom Kristus! Det finns inget sådant som gärningar så goda, så osjälviska, så fria från varje stänk av vår gamla människa, så alltigenom perfekta, att de inte skulle behöva renas genom Kristus innan de håller måttet inför Gud!

När vi väl har böjt oss för den sanningen, då blir vi fria att att veta och fröjda oss över att det också i det mest stapplande vittnesbörd, den mest halvfärdiga tjänst inför Herrren, finns guldkorn som kommer upp inför Faderns ansikte efter att allt det självuttänkta filtrerats bort i försoningen.

Då blir vi fria från rädslan för att göra fel, att göra bort oss, att inte duga!

Vi ska vara medvetna om att det i princip bara finns en enda orsak till att vi har så svårt att släppa taget om den egna rättfärdigheten, och det är köttets begär efter att alldeles på egen hand kunna göra fina saker. Det är när det  tar överhanden, som det blir så jobbigt att erkänna att man bara är en oduglig tjänare, som är totalberoende av Jesus för precis allt.

 

I ett ”bordssamtal” för flera år sedan satt jag tillsammans med en broder, som uttryckte vånda och bekymmer över att han inte lyckats komma på hur man gör för att göra fullkomliga gärningar. ”Hur jag än försöker är det ändå alltid något i övrigt att önska”, suckade han. ”Hur ska nånsin något jag gör kunna vara till glädje för Gud??”

Det blev till stor lättnad för honom att få veta att det här sköter Jesus om! Allt vi gör, både bra och dåligt, ska under korset. Allt behöver renas genom Kristus! När sedan alla inslag av egen vinning och köttsliga baktankar har fått utplånas i försoningen, då kan det som blir kvar komma inför Faderns ansikte. Då kan det också i de mest halvfärdiga försök att tjäna Gud finnas guldkorn, som himlen gläder sig över!

 

Att leva i nåden är att kunna veta, att Jesus har burit allt det jag annars hade måst skämmas för, alltså har jag inget att skämmas för! Det är också att veta, att Jesus är upphovet till allt gott i mitt liv, alltså har jag heller inget att skryta med! När jag så har fått bli fri från både skammen och äran, då är jag verkligen fri!

Den gamla människan skulle vilja ha äran och slippa skammen, men det går inte! Tar jag åt mig äran när det går bra, då råkar jag också obönhörligen ut för skammen när det går åt pipan. Låt Jesus ta hand om det ena som det andra och var fri!

Skammen dödar ditt hopp, äran ger dig fel slags hopp, men nåden ger dig ett levande hopp från Gud! Vill man spetsa till det hela kan man säga att den som är fri i Kristus inte behöver ha någon skam i kroppen. Inte så att man är skamlös, men så att man är fri från skam!

 

Detta är i sin tur  grunden för det Bibeln kallar att vandra i Ande.

Jag hörde en gång en berättelse om en man, som kom till sin själavårdare och mådde dåligt. De satt och pratade och gick igenom, men det gick inte att spåra ett enda problem eller fördold synd i hans liv – ända tills själavårdaren kom på idén att ställa frågan: ”Vandrar du i ande?”.

Patienten såg helt oförstående ut. ”Vad är det för något??”

Där var roten till hans problem. När man jämförde hans liv med de gängse syndakatalogerna såg allt bra ut – han drack inte, han slog inte sin fru, han tittade inte ens på TV, för det hann han inte. Han var alldeles för upptagen med sin karriär och sitt kyrkliga engagemang…

Men. Han frågade inte efter Guds vilja och väg för sitt liv. Han hade alldeles på egen hand bestämt vad han ville satsa sin tid och sina krafter på, och på denna prestationsgrund hade han sedan byggt sitt liv.

 

Om en människa på det sättet valt att gå sin egen väg, då har man samtidigt valt bort Guds, och det alternativet är inte rätt i Guds ögon. I Jes 53 anges just det här som huvudorsak till mänsklighetens vilsenhet och behov av frälsning! ”Vi gick alla vilse, för vi ville var och en vandra vår egen väg…”.

När man sedan börjar känna sig inspärrad på sätt eller annat, när den egna vägen börjar likna en återvändsgränd, då behövs insikten om att min egen väg inte är detsamma som Guds väg, hur laglydig och socialt välanpassad den än är! Den insikten kan sedan leda vidare till en befriande omvändelse.

Annars är risken den att man rätt och slätt söker Guds hjälp att komma på fötter så att man kan fortsätta på den egna vägen, och då blir man förmodligen grundligt besviken när den hjälpen inte kommer, hur många förbönsmöten man än besöker!

En erfaren själavårdare beskrev en gång det här fenomenet så här, när han skulle vägleda en grupp blivande själasörjare: ”Tänk er att ni samtalar med en bunden och betryckt människa som säger till er: ‘Men det enda jag begär av Herren är ju att få bli fri att leva mitt eget liv!’ Kan ni inte få den människan att förstå, att det är meningen att hon ska bli fri att börja leva Guds liv, då kan ni nog inte göra så värst mycket för att hjälpa henne.”

Jesus säger ju faktiskt att den som vill bevara sitt liv ska mista det, medan den som är villig att mista det ska finna det. Jag tänker mig att detta, att vara villig att överge sin egen väg för att istället gå Guds väg, är en stor del av det han då åsyftade.

 

Samarbetet med Herren börjar med att Han förlåter oss för allt vårt vandrande på egna vägar. Ska det bli någon hållbar fortsättning behöver vi börja fråga efter Hans vägar i fortsättningen! Utan den inställningen från vår sida blir vi något slags andliga återfallsförbrytare, som åker in och ut och in igen i olika bundenheter resten av livet.

Även om man ändå visserligen kommer till himlen när man dör, är det ju ändå inte på det sättet man vill tillbringa sitt jordeliv!

 

Det är väl på sin plats att påpeka, att när vi talar om vandring i ande, då är det inte i första hand fråga om huruvida du ska vara bibellärare på Sri Lanka eller missionär på Eldslandet. Nu handlar det inte om funktion!

Före det blir aktuellt med arbete i Guds Rike behöver litet av det här första arbetet på frälsningen, vara avklarat.

Vi skulle redan i början av lärjungavandringen behöva få klart för oss något av vad Gud har gjort och gör, vad Djävulen kan väntas ta sig till, och hur vi håller fast det vi har fått, så att ingen kan plocka vissheten om nåden av oss! Att vara ute i tjänst i Herrens vingård samtidigt som man blivit av med sitt levande hopp är ingen avundsvärd sits!

Vandringen i Ande är en vandring i relation. Funktionen är något som sedan kommer på köpet, naturligt och utan prestationskramp, just som när en gren som sitter fast på trädet bär sin frukt.

Funktion som inte är grundad i relation blir alltid prestation, och det är något så säkert, att det kan sägas vara en andlig naturlag!

Bevare oss dock Gud från att börja säga till varandra: ”Nu ska du bara börja vandra i Ande, så blir allt bra!”

Om en kristen människa redan är bunden på något sätt, då behöver hon först av allt hjälp att få tillbaka det hon blivit bestulen på. Bara den, som blivit löst från sina band, är fri att verkligen gå!

Publicerad i Arbeta på frälsningen