Jag konstaterade i det föregående, att detta med att komma djupare in i frälsningen, mogna i sin tro och sin efterföljelse, inte bara handlar om att få rätt information.
Till en del är det förvisso fråga om att få information. Jesus säger ju, att sanningen ska göra oss fria!Det är bara det, att vi behöver få rätt information och i rätt tid! Annars blir det som när man försöker hoppa över första trappsteget, snavar på det andra, slår hakan i det tredje och sedan vimmelkantig undrar vad som egentligen gick fel?
Guds Ande är inställd på att leda oss fram till hela sanningen vartefter, det kan vi lita på, det har ju Jesus också lovat! ”Han ska leda er fram till hela sanningen!” Han vet också vad som är rätt tidpunkt för varje enskild sanning, och det är mer än vi vet!
Jag tänker mig att det, som vi kan kalla ”första trappstegets information” består av kunskap om vad det är som håller oss fångna, hur det här lyckades ta sig in i våra liv och våra församlingar, och hur vägen ut ser ut.
(Här startar vi förstås egentligen redan ett trappsteg upp, det hela börjar ju med att man kommer till tro och blir frälst, men vi utgår nu ifrån att detta första steg redan är taget)
Att veta vad som har hänt, och hur det har gått till, innebär dock ingen automatisk befrielse. Det hjälper inte att en fånge får fullständiga ritningar över fängelset där han sitter, om dörren fortfarande är reglad!
Vägen ut handlar långt om att själv få mogna och växa till i tron, och det något som sker när Anden får hand om den information som Ordet ger, använder den till att avslöja och bryta ner sådant som håller oss instängda, och förvandlar kunskapen till livgivande mat för vår invärtes människa. Det är där den befriande kraften kommer!
För ett tag sedan skickade en av mina vänner ett meddelande till mig: ”Halleluja, nu har tjugofemöringen trillat ner! Jag är rättfärdig i Kristus!” Kunskapen hade blivit kraft i hans liv, en fångenskap hade brutits. Det var Andens verk! Själva kunskapen hade han haft redan i långa tider, den hade andra människor kunnat förmedla i böcker och förkunnelse, och den hade han kunnat inhämta direkt från bibeln, men nu hade den blivit levande! Detta är inget vi klan åstadkomma med rent mänskliga metoder, här får vi, och ska vi, alltid söka Herrens ljus och uppenbarelse.
Det tycks som om jag skulle ha Djungelbokens berättelser djupt i ryggmärgen, jag citerade dem då och då. Den här gången kommer jag att tänka på Bagheera, pantern. Han berättarvid ett tillfälle så här för Mowgli om sin uppväxt i en bur: ”Så en dag insåg jag att jag var Bagheera, och då krossade jag det ömkliga låset med ett slag av min tass och gick min väg!”
Vi som är barn av Lejonet av Juda stam, nog är det både ett och annat ömkligt lås vi skulle krossa, bara det ginge upp för oss att Herren redan har brutit dem!
Utan en grundläggande insikt om hur det här kraftspelet fungerar är vi ändå tämligen hjälplösa.
Om vi blir lurade att försöka fungera som om vi vore fria, fast vi inte ännu vuxit in i vår befrielse, då blir det problem! Då hamnar vi nämligen in i ett låtsasliv, där vi klistrar på våra karismatiska leenden, och försöker se ut att vara något, som vi i verkligheten inte är.
”En kristen ska ju vara stark och glad och fri och frimodig, så då är det väl bara att försöka bära sig åt som om man vore det, då!”
Men om man börjar agera på det sättet, då har man ju blivit lurad att leva i en lögn! Och lögnen befriar inte någon, tvärtom, den gör bara saker värre.
Det är därför som den rent funktionsinriktade undervisningen, när den ges till människor som fortfarande kämpar med diverse ofriheter, långt ifrån att skapa fungerande kristendom istället så ofta tycks bli ett slag i luften.
Herren har kallat oss till frihet, som det står i Gal 5:13. Han har inte kallat oss att hyckla frihet! Jesus säger i Joh 8:36 att den, som han gör fri verkligen är fri. Han har alltså för avsikt att tillhandahålla den frihet han kallar oss till!
Vi kan följaktligen vänta oss att Bibeln tillhandahåller en hel del användbar information om både fångenskapens och frigörelsens mekanismer! På väg in i ett samarbete med Herren behöver vi ta oss tid att ta del av den informationen. Annars finns inte materialet, som Anden ska använda tillgängligt i oss!
”Men det här låter så jobbigt”, kanske någon invänder. ”Varför kan det inte alltid fungera så att någon lägger händerna på mig och ber en bön, och vips är jag fri? Det fungerar ju ibland, det hör man ju vittnesbörd om!”
Svaret på den frågan blir närmast, att det ju inte bara gäller att bli fri, utan också, och framför allt, att förbli fri. Det är inte meningen att den kristne ska behöva förbön med handpåläggning tre gånger om dan resten av jordelivet för att bevaras fri!
Ett sådant beteende blir ju i sig en träldom! Ska vi kunna bevara och försvara vår frihet, då behöver vi också tillgodogöra oss lämpliga doser befriande sanning. För övrigt torde nog de här plötsliga genombrotten, som man hör talas om, vara förberedda av Herren under en längre tid, även om både människan det gäller och hennes omgivning kan tycka att det kom plötsligt!
I Joh 8 talar Jesus om det slaveri människor hamnar in i när de syndar. ”Den som gör synd blir syndens slav”, säger Han, och det är ju naturligtvis sant. Ibland talar vi dock om synden som om den vore enda orsaken till att människor kör fast, och som vi ska se längre fram kan det bli väldigt fel!
I Gal 2 berättas om några människor, som nästlat sig in i den kristna församlingen för att spionera på den frihet de kristna hade, detta i akt och mening att komma underfund med hur man skulle göra för att trälbinda dem på nytt. Var så säker att det var den onde som låg bakom den infiltrationen!
Ett noggrant studium av fienden måste med nödvändighet föregå en framgångsrik attack, framför allt om man är i underläge, och efter dråpslaget med Jesu uppståndelse, följt av katastrofen på första pingstdagen, var goda råd dyra för ondskans andemakter!
Efter utförd rekognoscering var det så dags för angrepp. Angreppstaktiken den gången formulerades så här : ”Så bra att ni kommit till tro! Nu ska vi lära er hur ni ska göra för att verkligen behaga Gud…”!
I Galaterbrevets femte kapitel varnas för faran att på nytt bli bunden efter att man redan kommit ut i ett mått av frihet, en varning som vi har anledning att lyssna till med båda öronen!
Vi kan tycka att det här med omskärelse som Galaterbrevet talar om inte precis är aktuellt för oss, men då har vi inte förstått vad omskärelsen står för: saker som vi gör för att Gud ska tycka bättre om oss och/eller för att vara andra människor till lags.
Det var inga grova och uppenbara synder, som de kristna i församlingarna i Galatien hade börjat bedriva! Tvärtom, det var på ytan fina och gudfruktiga ord och verksamheter det handlade om.
Vi ska vara medvetna om att Bibeln skiljer mellan goda gärningar och döda gärningar. De kan ibland se likadana ut, men motivet bakom är helt olika. Det var alltså inte bara detta att de lät omskära sig, som var problemet. Omskärelse är bara ett mindre kirurgiskt ingrepp.
Den verkliga faran låg i att de hade börjat tro att de måste göra något själva också, att det Kristus hade gjort inte var tillräckligt för att de skulle kunna bli frälsta! Sedan spelar det mindre roll vad det är vi börjar plussa på med, skadan är skedd så fort vi plussar på med någonting överhuvudtaget!
Det är som någon har sagt, en av de svåraste sakerna att ta till sig i början av sin vandring med Herren, det är att jag är kallad att leva rättfärdigt för att jag redan har blivit gjord rättfärdig, inte för att jag ska bli rättfärdig av det! Svårt eller inte, det är absolut nödvändigt. Allt, som jag gör för att bli rättfärdig, kommer nämligen att föra mig ett steg bort från den frälsning, som jag så gärna vill komma djupare in i….
Galaternas tillstånd uttrycks med oöverträffad klarhet i orden ”ni har fallit ur nåden”. Man får en bild av människor som varit i sjönöd, blivit räddade och uppdragna i en båt, och sedan ändå på nytt gått och hoppat i sjön. Det här hade hänt därför att de låtit sig luras av människor, som kommit och förklarat för dem att det minsann inte räckte bara med att tro på Jesus! Båten dög kantänka inte! Det var kantänka bättre att simma själv!
Dessutom hade dessa lagpredikanter tydligt låtit förstå, att de föraktade och tog avstånd från alla oomskurna hedningar, vilket brukar vara en mycket effektiv påtryckningsmetod. Ingen vill ju bli föraktad, eller betraktad som en mindre hängiven kristen!
När de kristna i Galatien väl hade ”köpt” den undervisningen, då hjälpte det inte att de i och för sig till det yttre blev väldigt fromma och välanpassade! I och med att de fallit ur nåden vandrade de inte längre i Ande. De levde inte längre i fri gemenskap med Gud och varandra. Då arbetade de inte heller längre på sin frälsning, fast de trodde att det var just det de börjat göra!
Vi kan alltså redan nu konstatera, att grunden för att kunna vandra i ande/ leva i samarbete med Gud, det är att man lever under nåden – av nåd! Likaså kan vi säga att den som temporärt har fallit ur nåden har fått sina möjligheter att samarbeta med Herren starkt beskurna. Arbetar man för att vara Gud och människor till lags, då hinner man inte arbeta på sin frälsning.
Den sortens arbete – eller ska vi säga slavtjänst – börjar människan alltid göra, när hon faller ur nåden. Den, som lever under lagen, vet bara ett sätt att bygga sig en identitet och skaffa sig en plats i tillvaron: ”Du är vad du kan få andra att lägga märke till att du kan och presterar!”
Orsaken till att vi är så lätta att manipulera på den här punkten finns i det faktum att en pånyttfödd kristen är en dubbelvarelse. Inom en kristen pågår en ständig kamp mellan den nya människan, den som är född av Gud och av himlen, och den gamla syndanaturen, som vi släpar på så länge vi här lever.
Den nya människan trivs i nåden och sanningen. Har hon Jesus behöver hon inget mer.
Den gamla människan, däremot, tycker att omskärelse är bra! Andra blir ju nöjda med en när man är dem till lags, och själv känner man sig också litet bättre om man lyckas prestera något, och därmed har något att visa upp! Anden har begärelse mot köttet, och köttet mot anden….
Får gamle Adam som han vill, då faller man ur nåden – inte så att man omedelbart är på väg till helvetet, men så, att man inte längre lever i och under nåden! Paulus avskriver dock inte församlingen i Galatien som ett hopplöst fall, han kallar dem tillbaka till nåden, lägg märke till det! Vägen tillbaka är öppen!
På vilket sätt blir man då bunden och inburad av det här? Ja, när man blir upptagen med sin egen rättfärdighet, eller brist på rättfärdighet, då blir man också självcentrerad så till vida att man ständigt söker något att berömma sig av, och också ständigt har något att skämmas för. Man börjar spjälka sitt liv i sånt man tycker är bra och sånt man menar är dåligt, och tappar bort insikten om att inget av det vi gör är perfekt, och att allt behöver helgas genom Kristus innan det duger inför Gud.
Det är först när man har lämnat både äran och skammen åt Herren, som man verkligen är fri!