Inte bara ett informationsproblem

När jag använder uttrycket ”arbeta på frälsningen”, tänker jag på den sorts frigörelse, som blir resultatet när frälsningen får beröra allt fler områden i våra liv. De allra flesta av oss kan bli friare, tryggare och gladare än vi är idag , och blir vi det, då har frälsningen fått mer utrymme i oss!

Många människor tycker sig vara fångade i en livssituation de inte alls tycker om, kanske upplever som rent outhärdlig. Har man haft det så tillräckligt länge, då kanske man inte längre orkar hoppas på någon förändring. Kanske du har det så, men det behöver inte förbli så! Du kan få ett hopp igen! Jag tänker då inte enbart på ett hopp om förändring i de yttre omständigheterna, det fungerar lika bra med ett hopp om att bli bättre rustad att klara av livet just sådant det är!

Watchman Nee berättar i en av sina böcker om en dröm, som han hade vid en tid då han tyckte sig vara i trångmål på alla sätt. Han drömde att han befann sig i en båt på en flod, som var så full av stenar och grund, att det var stört omöjligt att komma fram. Han ropade i drömmen till Gud, och bad att Han skulle ta bort stenarna, men Gud svarade med att höja vattennivån! Detta var något, som han inte hade kommit på idén att be om eller hoppas på, men det fungerade ju!

Jag såg en gång en affisch på väggen hos en av mina bekanta. Texten löd: ”Tappa inte sugen! Världen är full av tappade sugar!” Man kan byta ut ”sugen” mot ”hoppet”, sen passar uppmaningen bra in i det vi talar om! Man tappar nämligen ofta sugen som följd av att man tappat hoppet. Alltså ska vi ägna en hel del tid åt att grunna på hur det går till, när ens hopp börjar vackla, eller försvinner helt. Vad är det som stryper en människas hopp?

I Luk 6:46 finns en fråga som tål att tänka på:

”Varför säger ni till mig ”Herre, Herre”, när ni ändå inte gör det jag säger?”

När Jesus frågar är det på sin plats att vi svarar. Han frågar inte för att vi ska känna oss dåliga, inte heller för att Han behöver information från oss. Själv vet Han nog svaret! Jag tror Han frågar för att Han vill att vi ska tänka efter. Varför är det så mycket av det Jesus säger, som vi i och för sig känner till och vet om, och ändå inte gör, även om vi många gånger skulle vilja?

En vän till mig berättade för ett tag sedan om ett par kristna människor, som han försökt få med som förebedjare i ett eftermöte. ”Nej, nej, inte kan vi något sådant, vi vet för litet!” hade han fått till svar. ”Och det här var människor, som färdats på kurser och konferenser och karismatiska möten i tio års tid nu för att få mer undervisning,” utbrast min vän med något av förtvivlan i rösten.

Vi tänker oss ofta, att bara vi får tillgång till rätt information, rätt slags undervisning, så kommer allt att ordna sig.

Det är dock uppenbarligen så, att när vi börjar arbeta med problemet hur Kristi kropps lemmar ska kunna börja fungera fritt och frimodigt och i enlighet med Huvudets vilja, då möter vi något mer än enbart ett informationsproblem. De här två ovilliga förebedjarna led ju synbarligen ingen brist på information/kunskap, men enbart kunskapen hade inte hjälpt dem att komma vidare i arbetet på sin frälsning!

På något sätt är Herrens lärjungar tydligen bundna, och ofriheten visar sig i att funktionsinriktad undervisning i många fall inte resulterar i någon tjänst i Guds Rike, hur bra och bibelenlig den än är.

Även om vi får rätt information både om vad det är som behöver göras, och om de resurser Herren ställer till vårt förfogande, tycks vi ändå i de flesta fall antingen bara komma igång till någon del, eller också inte alls. Följaktligen kan vi konstatera att något slags frigörelse behövs. Om man sitter inburad, då hjälper det ju inte att nån står utanför gallret och talar om allt som finns att göra därutanför, om inte dörren blir upplåst! Det kan istället ha motsatt effekt – fången blir bara ännu mer knäckt och resignerad.

När så sker, då drar man på många håll den slutsatsen att det är säkrast att fortsätta med den slags  resignationsteologi, som sysslar mer med hur fattiga och syndiga och odugliga vi är, än den talar om Guds löften till dem, som arbetar och är betungade! Bibelns undervisning om liv, frid och frihet sägs då i praktiken vara något vi ska akta oss för, eftersom den ”skapar själavårdsproblem.”

Detta torde vara med sanningen föga överensstämmande. Det är en viss skillnad på att skapa, alltså att få till stånd något som tidigare inte fanns, och på att aktualisera, alltså att få fram något som redan fanns under ytan!

För att gå tillbaka till bilden av människan bakom galler, inte är det ju den som står utanför i solen och berättar om friheten, som spärrat in den fångne! Det som händer är att fångens problem blir mer närvarande och brännande av att lyssna. Han får upp ögonen för att det kunde var annorlunda, att det är något som inte stämmer med den situation han befinner sig i, och samtidigt får han upp ögonen för sin egen bundenhet.

I det läget är det väl inte helt oväntat om han reagerar med ilska, besvikelse och anklagelser mot dem, som han, med rätt eller orätt, håller ansvariga för sin belägenhet? Helt plötsligt är han kanske inte längre så snäll och tyst och ställbar och medgörlig som omgivningen vant sig vid att han ska vara!

Om vi av rädsla för att själva hamna i sådana blåsväder avstår från att proklamera Jesu ord om frihet, och kanske rentav ställer oss kritiska till dem som gör det, då får vi nog fråga oss var vi själva sitter fast! Om det finns det kraft nog i evangeliet till att verkligen befria, till att öppna dörrarna och lossa bojorna, då är det värt varje möda och varje obehag att få förmedla något av den kraften till en medmänniska. Då är det dags att frångå ”må gärna dåligt, men gör det tyst” – attityden!

Då och då har Gud gett tider av vederkvickelse i kristenheten. Många har då fått en förnyad tro på Guds godhet och evangeliets möjligheter. Vi har i sådana förnyelsetider ofta haft en förkärlek för att med en viss ensidighet tala om det positiva, om alla härliga gärningar Herren vill utföra genom oss, om allt det goda vi har i Kristus, och så vidare. Varav hjärtat är fullt, därom talar munnen!

Tyvärr har detta kunnat resultera i, om jag får hålla kvar bilden av fängelset, att några står utanför gallret och kommer med uppmuntrande tillrop, typ ”du ska bara tro, du ska bara bekänna, just do it…”, till andra som sitter innanför. Stannar det vid det, då blir småningom båda parter alltmer irriterade över varandra, vilket nästan var att vänta!

Jag hörde för många år sedan berättas om en medmänniska som gått i både terapi och i själavård, bott i kristna kollektiv, och stått i förbönsköer – försökt allt för att bli hel invärtes. Inget hade fungerat, trots alla positiva och kärleksfulla människor hon mött, och hur mycket glad och ljus undervisning hon än hade fått. Allt tycktes bara rinna av henne, som vatten av en gås.

Till slut tappade både hon själv och de som försökt hjälpa henne tron på att det någonsin skulle bli någon förändring. Själv började hon uppfatta sig som ett hopplöst fall, och det gjorde hennes omgivning också. Den ömsesidiga irritationen och besvikelsen var ett faktum. Själv var hon mer bunden än någonsin, och de tilltänkta hjälparna hade också fått en liten fotboja, som de inte tidigare hade haft.

Men istället för att hopplösförklara en sådan människa, är det väl skäl att söka orsaken till att inget ”landar” i henne? Då är väl det enda raka att med Guds hjälp försöka förstå, och hjälpa henne att förstå, var någonstans hon sitter fast? När Jesu första lärjungar körde fast, då frågade de! ”Herre, varför kunde inte vi?” Det är en modell väl värd att ta efter!

Sedan är det en annan sak om människan vill bli av med sin bundenhet, efter det den väl har identifierats. Vissa burar verkar vara av guld, att döma av det värde invånarna sätter på dem. Om en människa vägrar att släppa taget om det, som får henne att må dåligt, då finns det inte så värst stora möjligheter för henne att verkligen arbeta på sin frälsning.

Ska man tala om frigörelse, då räcker det alltså inte med att enbart tala om det positiva. Vi får lov att också ta itu med många svåra saker och vara beredda att ge oss i kast med komplicerade sammanhang, och vi får lov att acceptera att processen inte är helt smärtfri, varken för den som är innanför gallret eller den som är utanför!

Vad är det man är, när man är hopplös i ordets bokstavliga mening?

Jo, man är utan hopp, naturligtvis! Kan man få något av sitt hopp tillbaka, då är man inte hopplös längre! När man börjar tänka hopplöshetstankar om sig själv eller om någon annan, då gäller det att minnas, att även om hoppet just nu är borta, så finns det ju ändå hopp om att man ska kunna få tillbaka ett hopp!

”Natt skall inte förbliva där ångest nu råder!” Så står det skrivet….