För bra länge sedan, närmare bestämt sommaren 1982 på Ralingsåsgården,  hörde jag en förkunnare fälla följande kommentar från talarstolen: ”Det finns många kristna, som var svåra på att festa innan de kom till tro, men sen de blev frälsta har de aldrig haft en fest! Och ändå säger ju Skriften, att det var när den förlorade sonen kom hem, som festen och glädjen började!”

Det är också bra länge sen jag första gången hörde berättelsen om pojken, som på promenad förbi hästhagen frågade sin mor om hästen på ängen månne var kristen?

”Nej, hur så?”

”Jo, den går ju och hänger med huvudet!”

Klassikern på området är väl ändå den finske ungdomsledaren, som skulle ha morgonsamling i högstadiet. ”I dag ska jag tala om ett litet ord som är väldigt centralt i kristen tro, har tre bokstäver och ett ”l” i mitten! Vilket ord tror ni att det är?”

Varpå högstadieiterna svarade ”ÄLÄ!” (finska för ”Du får inte”)

Det var uppenbarligen för dem ett ord, som de förknippade bra mycket mer med kristen tro än det ”ilo” (”glädje”), som andaktshållaren försökte få fram…

Hur har vi i de kristna leden då hamnat så på sidan om festen och glädjen, att andra människor förknippar oss mer med förbudens ”älä” än med frihetens ”ilo”?

Är det möjligen så, att också vi, som bär det kristna namnet, ibland är mer upptagna med det, som vi talar om för oss själva och varandra att vi inte får eller bör göra, än med allt det goda vi har i Kristus – och är vi alldeles för upptagna med att vakta på varandra, för att ingen ska säga eller göra något, som inte stämmer med alla de oskrivna paragraferna?

Det står ju faktiskt inte skrivet att vi ska vakta på varandra, vi kristna, det står att vi ska akta på varandra, detta för att kunna lägga märke till om någon behöver uppmuntras!

Jag minns också en gång, när en broder i Herren frågade mig vad jag gör för att hålla min fysiska kondition någotsånär i skick.

Jag berättade för honom att jag har en skivstång hemma,som jag brukar dra ett träningspass med ett par gånger i veckan, samt också diverse andra träningsredskap, boxningssäck inkluderad, att jag skogsjobbar en del, och så vidare.

Han stirrade på mig med förfärade ögon, och så sade han ”Men inte får du göra sådana saker, du är ju pastor!”

Vilket jag inte är, men det är nu en missuppfattning som är tämligen utbredd… jag är inte pastorsordinerad, och ingen församling har nånsin tagit risken att kalla mig som pastor, inte sen Georg Svensson anno 1983 hörde sig för om jag eventuellt skulle vara intresserad av pastorstjänsten i missionsförsamlingen i Landvetter, och inte ens det var ju en formell kallelse från församlingen!

Nåja, det om detta. Den här broderns uppfattning om  kristendom föreföll mig vara mer inriktad på ”älä” – ”du skall icke”  än på ”ilo” – ”glädje”, det måste jag medge…

Min digra boksamling har också framkallat höjda ögonbryn hos en och annan, tydligen borde inte en sån som jag läsa fantasy, scifi, och deckare! Inte ens de klassiker, som finns insprängda här och där i bokhyllorna, tycks vara riktigt hundraprocentigt rumsrena i en del kritiska ögon . Ändå är t ex ”Greven av Monte Cristo” en sån utsökt studie av vad hämndlystnad gör med en människa, för att inte tala om hur mycket av religiös insikt som finns i Mobergs utvandrarserie!

När jag skriver det här kommer jag också  ihåg en episod ur en av C S Lewis Narniaböcker – böcker, som jag också rekommenderar å det varmaste, tillsamman med hans scifi-trilogi, där framför allt den mittersta, ”Perelandra”, visar samma nivå av insikt i den ondes  metoder att tala omkull och förvirra människor, som också ”Från helvetets brevskola” kommer upp till.

Platsen är Arkenland, boken är ”Hästen och hans pojke”, en av delarna i Narniakrönikan.

De två talande hästarna Bri och Vin är, i sällskap med med ungdomarna de flydde tillsammans med från det onda kejsardömet Calormen, nu äntligen på väg att nå sina drömmars mål. Nu återstår bara för hästarna att gå över bergspasset mellan Arkenland och Narnia, sedan är de hemma hos sina sina släktingar och vänner igen!

Då drabbas hingsten Bri av en förfärlig tanke: Anses det månne passande för en talande häst i Narnia att rulla sig, när det kliar på ryggen? Tänk om de andra hästarna där kommer att tycka att han är löjlig, om han rullar sig? Tänk om han aldrig mer får ta sig en rullning efter att han gått över bergspasset där framme??

”Ja, jag kommer då att rulla mig”. säger Vin, när hon får höra hans farhågor. ”De får väl tycka vad de vill, det bryr jag mig inte om!”

Men stackars Bri har i sin angelägenhet om att göra ett gott intryck där i Narnia svårt att se saken från den synvinkeln. Han tar sig en sista rejäl rullning på marken, och sedan stiger han upp. ”Mot Narnia och Nordanlanden!” säger han, men han ser mer ut som en häst på väg till sin avrättning, än som en häst på väg till frihetens land, när han säger det…

Nå, här skriver väl Lewis till en del utifrån egen erfarenhet – han säger ju själv om den dag, då han slutligen kapitulerade inför Gud, att han förmodligen var den mest nedslagne och motvillige nyomvände i hela Storbritannien….

Hur många är det månne som tänker som hästen Bri, när de känner Guds kallelse att komma hem, att komma till Honom, inom sig?

”Men om jag blir kristen får jag väl aldrig ha något roligt mer…”

Jag minns en kristen broder, som berättade, att när hans fru kom hem och hade gått och blivit frälst, han omedelbart tänkte något i stil med ”jaha, nu är det slut på allt roligt här i huset!” Sen kom han också till tro, och fick till sin glädje (sic!) konstatera, att det var det inte alls!

Och hur många är det, som har ”gått över bergspasset till Narnia”, som har tagit ”a step across the line”, som Don Francisco sjunger, men som nu går där och känner sig för om de någon gång skulle våga vara fria mitt i Frihetens land, därför att de är så ängsligt angelägna om att bevara sitt anseende, att göra allting rätt, att vara så förbaskat (ursäkta uttrycket) fromma och fina och bra, att de aldrig vågar vara sig själva – vilket ju är en av grundförutsättningarna för att kunna vara glad?

Och så en slutvinjett för er, som gillar Tove Jansson:

”Men knyttets nya skor var mycket trånga

och kappsäcken var tung, och solen sken

När kvällen kom och skuggorna blev långa

fanns inte mycket kvar av knyttets ben

Han satte sig på kappsäcken och sa

den är nog ändå rysligt bra att ha!

 Då flög en vind från havet in med lockande musik

En mumrik spelar på sin flöjt i sömnig sommarvik

Nån kappsäck har han aldrig haft, och inga trånga skor

han vandrar på den gröna äng där inga sorger bor…”

Det är egentligen djup teologi, det här, och psykologi med, för den delen!

Är den nu så rysligt bra att ha, den attityd som får en människa att kånka omkring med sin tro som ett lass tegelsten på ryggen?

Är de nu så nödvändiga att ha på fötterna, den slags skor som är designade att tvinga ens arma tår in i exakt samma modell som alla andras?

Det är verkligen inte lätt att vara glad, om man ständigt ska gå omkring i ett par för trånga skor!

Det finns ju också en rolig historia om kvinnan, som hade lidit mycket för sin tro,  hon trodde nämligen att hon hade skonummer 37…  I det här sammanhanget blir den mer tragisk än rolig.

Jag är rätt säker på att de nya skor, som den förlorade sonen fick på sina fötter, när han kom hem, inte var för trånga!

Fadern visste nog vad sonen hade för skonummer!

Och Jesus, han sade ju till sina lärjungar, att de inte skulle ha några skor alls! Och inga kappsäckar heller, för den delen…

Men, vissa burar tycks vara av guld, att döma av vilket värde invånarna förefaller att sätta på dem, vissa trånga skor likaså…

Antagligen för att just jag inte har kopplat an till dem på samma sätt, som många andra har gjort – vi är ju alla olika, tack och lov!

Nu råkade dock Carl-Eric Sahlbergs ”Allt det goda vi har i Kristus” komma från biblioteket hit till vårt enkla tjäll, och jag har tillbringat den senaste veckan med att läsa genom den, och bilda mig en uppfattning. Och uppfattningen är att detta är den överlägset bästa 365-dagars andaktsbok jag någonsin har läst, och det med bred marginal!

Hittar jag den till salu kommer jag att omedelbart köpa den, den kommer att vara värd vartenda öre – eller cent, som det heter på min sida viken. Tänk att det finns en så sunt inspirerande läsning att tillgå , en andaktsbok som lyckas vara på en gång undervisande, tröstande, uppmuntrande och förmanande!

Det beror antagligen på att han har använt sig så frikostigt av den mest inspirerande bok som finns, alltså Bibeln, och använt den på ett sätt, som verkligen lyfter fram det evangelium, som han sjäv fick se i funktion på sådana härliga sätt!

Rekommenderas på det varmaste!

The book that happened to be handy was Michael Crichton´s ”The Lost World” – and yes, I still read a lot, and all kinds of books….

In that book one of the characters, Ian Malcolm, once discusses changes in  behavior as a possible reason for mass extinction events in the past. It goes something  like this: ””I´m talking about all the order in the natural world! Change can emerge fast, because complex animals can evolve their behavior rapidly. Now we humans are transforming the planet, without knowing if it is a dangerous development or not. Evolution in behavioral processes can happen fast, much faster than we think!

In ten thousand years human beings have gone from hunting, to farming, to cities, to cyberspace. Our behavior is screaming forward, and it might be nonadaptive, no one knows!

Althought personally I think cyberspace means the end of our species. This idea to get the whole world wired together means mass death! Every biologist knows that small groups in isolation evolve adaptive behavior fastest. You put a thousand birds on an isolated island, and they evolve very fast in this way. You put a million on a big continent, and it all slows down.

Look at us humans! Our evolution occurs through our behavior. We innovate new behaviour to adapt to changes in our environment. But innovation occurs only in small groups!  Put three people on a committee, and they might get something done. Ten people, and it gets much harder. Thirty people, and nothing happens! With thirty millions it is already impossible.

That´s the effect of mass media: it keeps adaptive behavior from happening. Mass media swamps diversity! It makes every place on earth the same! Regional differences vanish. In the mass media world there is less of everything!

People worry about losing species diversity in the rainforest, but what about intellectual diversity, the thing needed for our ability to adapt our behavior in order to survive? That is disappearing faster than the trees! And now we are planning p to put five billion people together in cyberspace! That will freeze our entire species! Everyone will think the same thing at the same time, global conformity! Extinction does not require asteroids or diseases, all that is needed is fatal changes in behavior….”

The book is written thirty years ago….

I have been thinking a lot about the coming Apocalypse, and I have come to the conclusion that we, at least in some ways, are going to cause it ourselves by destroying the very planet on which we are living. I have thought that this will happen through nuclear war and poisoning of the biosphere, global warming and so on, and this because we are too stupid and evil to prevent it.

Chrichton offers a way of thinking that might be right on spot. It is all about behavior, destructive mass behavior, that is made conform by mass media and internet, the very same instruments that suffocate and silence every voice that tries to talk reason.

Heard the word cancel culture? How do the world choose who is to be canceled? Through social media, mass media, trendings on the internet! What an positively devilish instrument to create and sustain lethal mass behavior!

So, as a Christian I think I shall continue to be very suspicious when it comes to what ”everybody” thinks and says, and to how human behavior changes in the world! Changes, as our concepts of good and evil,  and what is morally right or wrong, changes…..

Den senaste veckan har jag bland annat läst Malin Persson Giolitos ”I dina händer”, och Camilla Läckbergs ”Fyrvaktaren”.

Den ena blev  inhandlad för femti cent och den andra för ett par euro, sommaren är popup-loppisarnas tid….

Båda böckerna tar upp det här med knark, gängbildning, och gängvåld, något som har bara alltför verkliga förebilder i dagens samhälle. Vad jag reagerade på i båda böckerna var beskrivningen av besinningslöst, onödigt, blodigt våld å ena sidan, och samhällets uppenbara hjälplöshet inför eländet å andra sidan.

Paulus skriver i Rom 13 att överheten inte bär svärdet förgäves, utan har som uppgift att utgöra en effektiv motkraft till laglöshet och ondska. I dagens samhälle binds ordningsmaktens händer av ett regelverk och en lagstiftning, som ibland föefaller vara mer gjort för att skydda skurkarna än för att klämma åt dem.  Man skriker så lätt i högan sky om polisvåld, utan att inse att gäng och gängledare av den typ som nu härjar i samhället inte kan hållas på mattan med attt vifta med pekfingret och säga aja baja.

Sedan klagar man på samma polis att de inte gör tillräckligt för att stävja våldet och skjutandet på gatorna. Men hur ska de kunna göra det med bakbundna händer?

Samma sak syns när det gäller vanliga medborgares försök att skydda sig själva och varandra. Rör ett hårstrå på nån som försöker råna dig eller nån i närheten av dig, så kan han stämma dig, och det är du, som blir skadeståndsskyldig, i stället för att få den medalj åtminstone jag anser att du förtjänar!

”Men, inte vill vi ju ha en polisstat heller!”, kanske nån säger nu.

Då undrar jag: Vad menar du med ”polisstat?” Avser du en stat där polisen har de resurser och de befogenheter att gripa in som behövs för att faktiskt kunna uppehålla en rättssäkerhet, som grundar sig på rådande lagstiftning? Jadå, en sån vill jag ha!Där förhindras blodtörsten från åtminstone de värsta excessernsa.

Eller avser du en stat, där polisen godtyckligt kan övervaka, spärra in, tortera, och avrätta medborgare, typ den ordning vi ser i världens diktaturer av idag? Nej, det är inte vad jag efterlyser. Det är nämligen vad en polisstat är. I en sådan är blodtörsten satt i system.

Varför har vi då hamnat i den här situationen? Varför har blodtörsten fått så fritt fält? Ja, samhällsutvecklingen följer ju mönstret i slutet av Romarbrevets första kapitel, och den stämmer också väl ihop med Jesu ord om att laglösheten ska förökas och kärleken kallna. Så på ett sätt får vi bara konstatera att ”it goes by the book”.

Men på ett annat plan kan man se hur humanismens dogm om att människan nog är god, och att det räcker med litet vägledning och undervisning åt skurkar och missanpassade individer, så får vi ett paradis på jorden, den dogmen har kommit till vägs ände. Det är det tänkesättet som har öppnat för den nuvarande situationen, och den kommer att bestå och förvärras så länge det får råda.

När Jesus kommer tillbaka blir det en fullkomlig ordning i världen , men knappast förr. Dock ska vi be för beslutsfattarna, att de kommer på bättre tankar, och för poliserna i deras i nuläget väldigt otacksamma jobb! Även om inget blir helt bra i den här tidsåldern, så kan det ju i alla fall bli litet bättre!

Boken ifråga var Per-Arne Imsens ”Inga andra gudar”.

Nu har jag läst genom den, och konstaterat, att det mesta var bekant från de år, då jag forskade kring den katolska kyrkans utveckling, och skrev en artikelserie här på sidan i ämnet. En sorglig läsning, och en påminnelse om hur lätt vi kristna vänjer oss vid avfall och andligt mörker, om det bara kommer ett litet steg i taget och inte allt på en gång.

Också ger Imsen en god analys av hur de kristna samfunden av idag styrs av staten genom bidragshanteringen – det samfund, som inte rättar sig efter statliga direktiv straffas med uteblivna bidrag, och på så sätt har kyrkan  i alttför många fall förmåtts att lyda staten mer än Gud. Förstfödslorätten säljs för euro och cent – eller kronor och ören, om man som Imsen befinner sig i den svenska kristenheten.

Man får också konstatera, att inget är nytt under solen i det här fallet heller. Det här med religionsblandning och världsliga ledare som för egen fördels skull blandar sig i Guds folks förhållande till sin Herre är något, som går som en röd tråd genom både kyrkohistorien och deet gamla Israels historia.

Ett gammaltestamentligt exempel på hur det kunde gå till finns i andra Kungaboken, sextonde kapitlet.

Där berättas om Ahas, kung i Sydriket, och hans tama präst Uria.

Denne Ahas var drabbad av en olycklig kombination av politisk opportunism,  religiöst intresse, bristande respekt för Guds Ord, samt allmän klåfingrighet.

Det religiösa intresset tog sig uttryck i exkursioner i främmande religioner och deras rekvisita för gudsdyrkan, det räckte liksom inte med Guds tempel i Jerusalem, och de former för tillbedjan som var föreskrivna i Lagen.

Den bristande respekten för Guds ord tog sig uttryck i att han med friskt mod lånade idéer både härifrån och därifrån i grannländerna, trots att sådan religionsblandning var förbjuden i Guds Ord, och klåfingrigheten, den visade sig i att han befallde att   sådant lånegods, som han hade  funnit intressant och tilltalande, skulle införas i gudstjänsten i Herrens tempel.

Den ansvarige prästen, Uria, borde ju i den situationen ha satt ner foten och förklarat för kungen att han var långt utanför sin maktbefogenheter, när han började blanda sig i det som hörde prästerna till.

Han borde, med hänvisning till vad som stod skrivet, ha vägrat att införa något alls av det, som kungen kom dragande med från sina utlandsresor!

Men nej.

Denne Uria var en ”Herrens tjänare” av den sorten som egentligen inte alls är någon Herrens tjänare.

Han lät den världsliga makten bestämma över vad som skulle ske i Guds hus, han sade ja och jo och bugade och skrapade med foten, och gjorde ”alldeles som kung Ahas befallde honom”. Så står det.

Säkert var det ett klokt och välbetänkt handlingssätt, han fick ju behålla sin ställning och sitta kvar vid köttgrytorna på det sättet. Klokt och välbetänkt om man anser att det viktigaste av allt är att behålla sin ställning och sitta kvar vid köttgrytan, alltså!

Den sortens huvudlösa prioritering var inget nytt då, och den är inget nytt nu. Jag säger ”huvudlös”, för vi vet ju att den som vill vara världens vän per automatik blir Guds ovän, och det är nu något man minst av allt vill vara! Det är fortfarande fruktansvärt att falla i den levande Gudens händer!

Världen, djävulen och vårt eget kött tycker fortfarande att den domesticerade kristendomen är den bästa, och de gör fortfarande sitt bästa att tämja dem som tjänar Herren. Morot för dem, som låter sig mutas, piska för dem, som inte rättar sig i ledet. Metoderna varierar, men målsättningen är oförändrad.

Tjäna andra gudar också, inte bara Herren!

Tänd rökelse åt kejsaren, sen får ni fortsätta att vara kristna också!

Lyd oss mer än Gud, annars går det illa för er!

Men Jesus säger så här: ”Var inte rädda för dem, som kan döda kroppen, men sen inte kan göra något mer. Frukta honom, som kan både dräpa och kasta i Gehenna!”

Tänk att vi har hamnat i den situationen, vi västerländska kristna, att Herren idag får lov att börja med att säga till oss att vi inte ska vara rädda för dem, som kan dra in våra bidrag…. suck.

Efteråt gav man ut en bok, som innehöll det samlade budskapet från konferensen, en bok som fick titeln ”Jesus, where are You taking us?”, och som bl a innehöll några profetiska budskap, som hade framburits under dagarna.

Det kan har varit ungefär tio år senare, i början på 80-talet, som jag fick boken i händerna, och läste den med stort intresse – jag var då också själv sedan något år engagerad i den karismatiska rörelsen.

Där fanns ett profetiskt budskap, som jag fäste mig vid så pass att jag skrev av det, innan jag lämnade tillbaka boken till ägaren.

Jag fäste mig vid det för att det innehöll vad jag uppfattade – och fortfarande uppfattar – som själva kärnan i det Herren ville göra, när den stora andeutgjutelsen kom över alla samfund och kyrkor då för femtio år sedan.

Jag fäste mig vi det också för att det innehöll en angelägen uppmaning till omvändelse, inte ett guld och gröna skogar-budskap av det slag som ofta basuneras ut av diverse lyckoprofeter som förment ”viktiga budskap”.

Tyvärr går det ofta så, att de äkta, angelägna tilltalen från Gud drunknar i allt det bakgrundsbrus, som hela det nutida enorma utbudet på olika slag av mer eller mindre människoproducerad  kristen undervisning och budskap, med eller utan melodiförpackningar, fyller våra öron och tankar med. De drunknar, glöms bort och trängs undan.

Eller så mals de helt enkelt sönder i den pratkvarn, som alltid tycks gnissla igång bland de troende, så snart något händer eller sägs, som rubbar de invanda cirklarna!

Den glömskan bekommer oss inte väl, inte pulvriseringen av Guds tilltal heller, för detta tar ifrån oss den profetiska vägledning, som vi så nödvändigt skulle behöva!

Så här löd budskapet, som jag skrev av då för länge sedan:

”Sörj och gråt, för min Sons kropp är sönderbruten!

Kom inför mig med förkrossade hjärtan och botfärdiga sinnen, för min Sons kropp är sönderbruten!

Kom inför mig i säck och aska, kom inför mig med tårar och sorgesång, för min Sons kropp är sönderbruten!

Jag hade velat göra er till en enda ny människa, men min Sons kropp är sönderbruten.

Jag ville göra er till en stad uppe på berget, ett ljus som lyser så at hela världen skulle se det, men min Sons kropp är sönderbruten.

Ljuset är bortskymt. Mitt folk är splittrat. Min Sons kropp är sönderbruten.

Vänd om från era fäders synder, vandra på min Sons vägar! Vänd om till er Faders plan, vänd om till er Guds avsikt!

Min Sons kropp är sönderbruten.

Tillståndet i min kyrka och bland mitt folk behagar mig inte. Det råder misstänksamhet och fiendskap ibland er, det råder trätlystnad ibland er. En del av er känner fortfarande mer samhörighet med era grannar och bekanta än ni gör med mitt folk, med dem som bär mitt namn.

Det är nödvändigt att ni gör bättring, det är nödvändigt att ni vänder om från dessa synder, som skiljer er från era bröder och systrar!

Nu är den lägliga tiden för er att vända om från allt detta, och jag vill ge er den insikt och den kraft, som ni behöver för att bli ett enda folk!”

När man läser t ex Efesierbrevet ser man en röd tråd, som går igenom hela texten, nämligen budskapet om enhet i Kristus, att Jesus har dödat fiendskapen och rivit ner det som skiljer, att församlingen är hans kropp – och han har faktiskt bara en kropp! – att vi får befallning om att ha fördrag med varandra i kärlek, och att bevara Andens enhet, att hålla oss till Kristus så att Kroppen kan fogas samman och byggas upp, och sist, men inte minst, att stå emot Djävulens listiga angrepp, för han gör minsann allt han kan och litet till för att riva ner allt, som Herren vill bygga upp!

Budskapet, som jag skrev av, är alltså helt i linje med vad Skriften uppmanar oss till!

Det var många, som prövade det, och höll med. ”Detta är viktigt!”

Hur gick det då, ville vi också gå i den riktning, som Herren anvisade?

Här är väl svaret både ja och nej.

Visst har det hänt mycket på de snart femtio år, som gått sedan dess år. Samfundsgränserna är inte lika vattentäta nu som då, vi kan besöka varandras möten, och också anlita varandras talare olika samfund emellan på ett helt annat sätt nu än då.

Men. Vi har fortfarande våra olika samfund, och vi identifierar oss fortfarande som påsk-, pingst- och midsommarvänner.

Vi hälsar på hos varandra, bra så, men sen går vi hem till det vi kallar ”vår församling”.

Vi delar alltså fortfarade upp Jesu kropp i olika bitar – i verkligheten kan vi förstås inte göra det, Kristi kropp är en, oavsett hur vi beter oss, men i vårt handlande och i vår föreställningsvärld är det ändå alltför mycket ”vi och de”, alltför litet Kristi kropp-medvetande.

Vittnesbördet inför både värld och andevärld blir därefter.

Så, jag känner fortfarande hur det här budskapet från femtio år tillbaka träffar oss, träffar mig. Vi kanske har tagit något steg på väg, men fortfarande har vi en lång väg att gå, innan människorna runt oss på nytt kan säga: ”Men, se hur de kristna älskar varandra!”

Det här är ingen lätt eller enkel sak, inte om vi ska vandra i ljuset och ta oss an de svåra frågorna i stället för att sopa dem under mattan.

Men om vi skulle ta det på Jesu sätt, minnas att han lärde oss att Gud är vår Fader, och vi hans barn, att han gav oss sitt blod och sitt liv, och sedan också av sin Ande, för att dra oss närmare sig själv, och därigenom också närmare varandra, då skulle mycket vara vunnet.

Då skulle alla som ärligt vill söka och följa Herren bli mera ett, både inom och mellan samfunden, och då skulle också åtskillnaden mellan dem, som av uppriktigt hjärta vill gå med Herren Jesus, och dem, som visserligen vill ha ett sken av gudsfruktan, men inte veta av dess kraft, bli tydligare och mer synlig.

Det kostar ”bara” att vi underordnar oss det, som  Jesus redan har gjort med oss. I honom är vi ett!

Budskapet var angeläget, som sagt. Det finns en nyansskillnad mellan att se ett budskap som viktigt, och att se det som angeläget. Det förra har en mer allmän prägel, man kan hålla med om att detta är viktigt, se det som viktigt, predika det som viktigt, till och med, utan att det berör ens eget samvete, tränger in som ett stygn i ens eget hjärta, blir en personligt mottagen kallelse till omvändelse.

Det angelägna, det blir angeläget just för att man inser att detta är Guds tilltal till just mig! Det står om Daniel i Daniels bok första kapitel, vers åtta, att han lät det vara angeläget för sig att inte orena sig med den mat, som serverades i Nebukadnessars palats.

Inget ”visst, det är viktigt att hålla Mose lag, men under de här omständigheterna kan det väl inte gälla mig”.

Nej, han lät det, lät det vara angeläget för sig att ta Guds tilltal på allvar!

Här finns en ledtråd till något viktigt. Låter vi, tillåter vi Guds Ord, Guds tilltal, Guds vilja var något angeläget för oss, eller får det bli kvar på nivån ”viktigt”?

Läser jag en sån bok, som ”Angelägna budskap” för att lyssna in vad Gud vill säga mig genom den, på vilka punkter han vill ge mig råd om vilken väg jag ska vandra, och med en inställning av att vara beredd att tänka om, att ändra mig?

Läser jag, läser vi ens alltid Bibeln på det sättet?

Det finns ett annat krig vi som troende borde vara mycket mer medvetna om, än vi i allmänhet är, men som tyvärr ofta hamnar i skymundan för de mer synliga, om än inte mer märkbara, konflikterna, och ju mer synliga den här världens stridigheter för tillfället är, desto mer tillåts de också skymma det, som hela tider händer i kulisserna.

Ni, som följer med det jag skriver på mer eller mindre regelbunden basis, har antagligen lagt märke till att jag ibland omnämner Djävulen, när jag försöker reda ut orsak och verkan i olika sammanhang. Detta görs ju ganska allmänt, åtminstone inom de mer konservativa kretsarna i kristenheten, men det görs oftast på ett närmast slentrianmässigt sätt, utan att man egentligen på allvar inser hur ihållande och mångskiftande den påverkan är, som vi utsätts för från den onda andevärldens sida.

Det finns i huvudsak fyra olika sätt, som vi kristna förhåller oss på till ondskans andemakter.

Det första är att man sticker huvudet i sanden, och inte alls vill tala om eller tänka på något så obehagligt som onda andar och demoner. detta är förstås mycket tilltalande för anhanget ifråga, eftersom det innebär att de möter föga eller inget motstånd.

Det andra är att man inte överhuvudtaget gör någon skillnad på ont och gott i det här sammanhanget, utan kritiklöst tar till sig all slags övernaturlighet. vilket då förstås också gillas stort av det onda, eftersom en sådan inställning ställer dörren på vid gavel för dem.

Det tredje är att man nog minsann vet om dessa evigt förtappade varelser, och inser behovet att göra front mot dem, men låter sig luras att ägna dem ett sådant intresse och uppmärksamhet, att hela ens andliga liv till slut består i demonjakt och den sortens andliga krigföring, där djävulen får mer uppmärksamhet än Jesus, och de metoder som används mer liknar ockultism och magi än sund och enkel kristendom. Inte heller detta är någon källa till bekymmer för den onde, snarare tvärtom – han får ju en massa uppmärksamhet, och inte mår han heller särskilt dåligt av våra hemsnickrade försök att kontrollera och behärska honom.!

Den fjärde vägen är att man är medveten om att den onda andevärlden finns, och vad den håller på med, man står den emot, fast i tron på Jesus, som Skriften säger, men inte går utöver vad skrivet är i sin strid mot den. Detta är vad ondskan med all makt försöker avstyra, för om vi gör det, då måste han fly från oss!

En strid är det förvisso fråga om, eller krig, om man så vill, Efesierbrevets sjätte kapitel talar tydligt om den strid, som vi har att utkämpa mot ondskans andemakter, men det gäller att strida med de vapen, som Gud har gett oss, inte med några hemsmidda yxor!

Det finns sex böcker, som har gett mig mycket vad det gäller de här sakerna.

Den första är, givetvis, Bibeln. Både Gamla och Nya testamentet har massor av information om både hur Guds folk angrips av det onda, och hur man värjer sig mot det. Om det kunde man skriva mycket, och kanske jag nån gång ger mig in på det projektet också, men här ska jag bara påminna om det inledande angreppet, det som banade väg för hela den följande invasionen av mänskligheten: ”Skulle då Gud ha sagt?”

Den andra är en bok, som heter ”War on the saints”, skrivet av Jessie Penn-Lewis och Evan Roberts. Man kan visserligen nog säga, att författarna ibland går över gränsen till att vara osunt intresserade av vad demonerna sysslar med, men som varningssignal till oss kristna fungerar boken utmärkt!

Den tredje är ”Fräls oss från ondo” av den amerikanske bibelläraren Don Basham. Han skriver långt utifrån sina egna erfarenheter av befrielsetjänst, och på några ställen berättar han om händelser, som jag inte hittar någon biblisk motsvarighet till, men det mesta förefaller mig falla helt inom bibliska ramar. Också den här boken ger en tydlig signal om att vi som kristenhet behöver vakna upp inför ondskans mycket verkliga närvaro också mitt i församlingen.

De fjärde och femte är Frank Perettis fiktiva böcker om hur demoniska makter försöker ta över människor, institutioner, och hela samhällen. De heter ”Ondskans närvaro” och ”Ondskans nederlag”, och här läggs tyngdpunkten på hur viktigt det är att de kristna ber. De troendes böner kopplas här ihop med änglarnas möjligheter att ingripa mot demonerna på ett sätt, som verkligen är ägnat att inspirera till förbön för sin omgivning!

Den sjätte är, naturligtvis, C S Lewis klassiker ”The Screwtape letters”, ”Från helvetets brevskola” på svenska. Den boken är en inträngande och underhållande analys av hur en frestardemon kan tänkas gå tillväga för att först hindra en människa från att komma till tro, och sedan, när människan ändå har den dåliga smaken att gå och bli frälst, försöka få honom lurad bort från trons väg. Är man beredd att sätta in sig själv på huvudpersonens plats, då kan man få hjälp att förstå mycket av varför både man själv och ens omgivning reagerar så föga konstruktivt i många situationer!

Sammantaget vill jag mena, att det vore mycket viktigare för oss kristna att ta fasta på det, som pågår i det osynliga, än att låta våra tankar och rädslor styras av det, som vi ser och hör i tidningar och nyhetsreportagen!

Istället för att enbart be till Gud om att kriget inte ska komma hit, behöver vi inse att kriget redan är här, och har varit så länge, och att vi behöver be Gud om både kraft och klarsyn att verkligen stå upp mot fienden! Som det är nu har han redan tillåtits att ockupera alltför mycket av det, som skulle ha varit av Gud befriat område…

Under årens lopp har jag byggt upp ett ansenligt förråd av böcker, skrivna av gamla tiders gudsmänniskor, och det får jag med sorg konstatera, att deras skrifter ofta nog får sägas vara av en helt annan kaliber än vad som produceras av oss, som är verksamma idag.

De senaste dagarna har jag återkommit till Emil Gustafson, och hans samlade skrifter i två band, som en broder i Herren gav åt mig nån gång för typ tjugofem år sedan. EG var sjuklig i hela sitt liv, och dog bara trettiosju år gammal. Hans förtrogenhet med sjukdom och lidande syns tydligt i hans tankar och undervisning, och jag finner dem vara en nyttig och nödvändig motpol till mycket av den tämligen ytliga andlighet, som fanns redan på hans tid, och som nu inte precis har nått några större djup sedan dess heller.

Jag rekommenderar hans böcker å det varmaste, även om de kan kännas rätt främmande till att börja med för oss nutidskristna, som är vana med andra tongångar och en annan tyngdpunkt i andligheten.

Den som vill bekanta sig mer med mannen bakom texterna kan läsa den biografi över honom, som bär namnet ”Emil Gustafson – en Guds profet”. (Profetnamnet fick han på grund av sin skarpa kritik av den i hans mening alltför grunda ”hallelujakristendomen”)

Några axplock från hans penna:

”Så länge människan inte har något högre mål än att bli välsignad, kan hon inte vara välsignad, för endast genom överlåtelse åt Herren kan hon bli delaktig av honom. Hon måste ge sitt eget liv till spillo för att komma i åtnjutande av Guds liv! Och att äga Guds liv, det är mer än Guds välsignelse!”

Här är ett av Emils huvudteman: delaktigheten i Kristus så som varande något mycket mer eftersträvansvärt och dyrbart än att bara bli välsignad och salig för stunden.

”Vi är pliktiga att tacka Gud för att trons väg är en lidandets väg! Annars skulle vi ha långt fler skrymtare ibland oss, och vi skulle inte ens själva kunna vinna det föreliggande målet utan lidande för köttet. Det är inte bara det, att medgångens dag bedårar och förvillar oss! Till och mer våra goda kristliga erfarenheter kan göda själviskheten, så att vi menar oss vara högt benådade, och därigenom berättigade att ställa krav och fordringar på Gud, istället för att bedja ”Inte som jag vill, utan som du vill”. Och detta egensinne går ofta under namnet av tro bland Guds folk!”

Villigheten att underordna sig Herren är en annan av hans favoritteman. Han använder visserligen ordet undergivenhet istället för underordnande, men det handlar om samma sak: en inställning av att lyssna, lyda och lita på Gud, även om man inte för tillfället med förståndet kan begripa varför det är som det är och går som det går.

”Vilken underlig människa Mose hade blivit, om han hade sprungit av och an, från prästen Jetro till någon avskild bergsskreva, från bönevrån till någon Guds man, för att få veta Guds vilja! I en sådan ande hade Mose förlorat möjligheten att bli ett Guds verktyg, och under hans oro över att inte veta var Gud ville använda honom, hade lejon och björnar rivit Jetros får.

Mången ärlig kristen har bromsat Guds verk genom sådan oro, och slösat bort sin tid genom att förlora det närvarande ögonblicket. Genom ivern att få rycka till sig en större uppgift i framtiden, förlorade man sin höga bestämmelse att vara ljus i världen. En sådan levnadssaga kan sammanfattas i få ord: han levde så i framtiden, att han förlorade livet!” Varje ängsligt frågande efter Guds vilja för dig ett steg längre bort från Guds vilja!

Här och nu, tycks vara ett av EG:s valspråk. Det är här och nu jag är kallad att tjäna Herren, och det gör jag genom att leva evangeliet bland mina medmänniskor på den plats, där jag just nu är ställd. Detta är att vara trogen i det lilla, och det är där vi alla måste börja! Guds vilja är att vi ska lita på honom, och vänta efter honom, därför motarbetar vi det, som vi längtar efter, när vi vill se in i framtiden, och veta vad som kommer. Och vad värre, vi röjer då också en önskan om att själva vara de, som har kontroll och vet, istället för att vara nöjda med att Herren vet och har kontroll!

”Det nya livet i Gud kan inte tillfredsställas med vad som helst. Före omvändelsen kan vältalighet och snille dra människan till ordets förkunnelse, och möjligtvis också någon gång bli det lockbete, som fångar henne, men när hon en gång har blivit född på nytt, då är det Ordet självt hon längtar efter, utan några tillsatser! Inte heller kan sång och musik, eller annat, som hänför själen, ersätta den sunda näring, som Guds rena ord erbjuder. Olämplig föda, hur riklig den än må vara, visar snart spåren av sin verkan i barnets sjukliga och bleka ansikte. Så vittnar också det sjukliga tillståndet hos en stor del av de kristna om den dåliga beskaffenheten hos den andliga mat, som de har fått! De är ständigt i behov av tillsyn och vård, därför att de inte har fått – eller mottagit – den näring, som de behöver!

EG var en Bibelns man. Han betraktade mycket av det, som serverades inom frikyrkligheten på hans tid, alltså slutet av 1800-talet, som surrogat för den verkliga, oförfalskade andliga maten, och uppmanade ständigt till mera och grundligare studium av Skriften. Man behöver inte undra över vad han skulle ha att säga till oss kristna, som lever idag!

”Ingen av oss kan göra sig heligare, därför att han kallar synderna för brister, och bristerna för svagheter, lika litet som någon av oss kan bli mindre helig av att han ödmjukar sig inför Herren och bekänner sin synd. Snarare är det då tvärtom. Mången själ som för tio år sedan tackade Gud för en härlig frälsning skulle nu bli mer fruktbärande för framtiden om sinnesändringens plog fick vända upp och ner på hans mossbevuxna helgelse!”

Han hade också en klar blick för det andliga livets dynamiska natur. Det är just frågan om liv, och liv är aldrig statiskt, det är statt i ständigt förändring, Det kan gå framåt, mogna, utvecklas, men det kan också gå bakåt och förtvina. Liksom Luther nära fyrahundra år före honom såg han den dagliga bättringen, omvändelsen, som nödvändig för att bevaras på Guds vägar.

Vi behöver omvända oss när vi tror att vi ska kunna skyla över våra favoritsynder genom att förse dem med mer tilltalande etiketter, men vi behöver också omvända oss från tanken att vi skulle bli heligare och bättre, och få något att berömma oss av inför Gud genom att  bekänna våra synder. I båda fallen vänder vi ju oss bort från den helighet, som kommer genom tro på Jesus och inget annat. Först när vi vänder oss från både det vi skäms för och det vi är stolta över, och inte ser något annat än Jesus allena, kan vi bli sant fruktbärande i Guds Rike.

”Vi lever i upplysningens tidevarv, och man säger, att människans kunskap är mycket stor. I ordets djupa mening är detta inte sant. Kunskapen inom andens område består inte av det vetande, som vi inhämtar av andra människor, utan i den fullt vissa insikt, som kommer av ett personligt vidrörande, ”vad vi har sett och hört, och vad våra händer har vidrört”. Visst har församlingen ljus över Guds ord, och klara uppfattningar om läran, men den är alltför behäftad med den ande, som vill låna olja av andra, och så blir mycket av den höga bekännelsen bara ett eko av främmande röster!”

Jag avslutar det här inlägget med det citatet, där EG hänvisar så elegant till Jesu liknelse om de tio jungfrurna. Det bränner i mig. Hur mycket olja försöker jag låna av andra, egentligen, och vad har kommit mig till del genom att jag själv har sökt lärt känna Herren? Ingen av oss kan leva av en annans tro och kristuserfarenhet. Vi kan ge varandra råd och tips om var vi ska söka, var vägen går, men till slut måste ändå var och en själv söka, om han vill finna…

Man kunde antingen välja att löpa en sträcka endera dagen, eller så kunde man löpa en sträcka båda dagarna – sträckornas längd  varierade mellan fem och sexton kilometer, om jag minns rätt.

Det var, naturligtvis, en hel del snack om löpning och träning på jobbet veckorna innan tävlingen skulle gå av stapeln, och en av deltagarna, en kille som åtagit sig att löpa någon av de längre sträckorna båda dagarna, blev vid ett tillfälle tillfrågad hur han kunde ha en så bra kondition?

(Frågeställerskan var själv ingen idrottare)

”Kondition, det är något som finns ute på vägarna”, svarade han med glimten i ögat. ”Men man måste röra sig till fots för att hitta den!”

Jag kom att minnas det här replikskiftet, när jag satt och läste i går kväll. Jag har börjat gå igenom min halva hyllmeter med böcker av Sven Reichmann igen, det är ett antal år sen senast, så jag tyckte det var dags att börja friska upp minnet.

Broder Sven var en förkunnare, som det i allmänhet var ganska lätt att lyssna till, men hans böcker är så innehållsrika, och kräver så pass mycket eftertanke, åtminstone för mig, att det inte precis är fråga om någon avkopplingslitteratur.

Jag har också under årens lopp kommit att lägga märke till, att inte bara Svens böcker, utan också annan andlig litteratur av det här mer gedigna slaget, ibland råkar ut för samma öde som också Bibeln tyvärr också drabbas av – folk skaffar dem i avsikt att läsa dem, men det blir liksom inte nånsin riktigt av!

Jag har köpt en hel del sådana böcker från antikvariat och loppisar – de är oftast till salu för typ femti cent, och bär inga spår av att nånsin ha blivit öppnade. Kanske du också har sådana böcker hemma i din hylla, böcker du skaffat avsikt att någon gång läsa, men det har ännu inte blivit av?

Både Svens böcker, och böcker av andra goda kristna författare, som du kanske har köpt nån gång men aldrig läst,  innehåller massor av material, som skulle kunna ge en verklig boost åt den ”andliga konditionen” hos oss andra – om de bara blev lästa. Men det är som med den fysiska konditionen, den måste hämtas där den finns – det här fallet mellan pärmarna på  nämnda böcker!

Den som tar sig tid att till att börja med att grundligt och långsamt  läsa ”Kallad till frihet”, Befriande nåd”, ”Guds helande natur”, ”Ske Din vilja”, och ”Gud är inte auktoritär” kommer att finna att den andliga grundkonditionen redan har förbättrats avsevärt!

Att börja läsa och tillgodogöra sig stadig andlig mat är förvisso ganska likt att börja träna sin fysiska kondition, det kräver ett visst mått av självövervinnelse, och till att börja med kanske det inte känns så där odelat behagligt, precis som man kan få träningsvärk av ovanlig kroppsrörelse.

I dessa coronatider vore det ändå bra läge att börja – många av oss sitter hemma mycket mer än vi brukar nu, har mer tid, och man behöver ju inte slösa bort precis all den tiden på dåliga nyheter, fulla av sjukdom och död, på Netflix, och på diverse sociala medier!

Det finns ju goda nyheter också, fulla av liv som inte är begränsat av den fysiska döden,  och frid och nåd från Gud, vår Fader och Herren Jesus Kristus!

Det här med ”världen” hade fram till dess varit ett tämligen luddigt begrepp för mig, ingen hade gett mig någon närmare förklaring på skillnaden mellan den här jorden,som Gud har skapat, och den där ”världen”, som Nya Testamentet talar i så negativa ordalag om.

Efter att ha läst den här boken kunde jag inte längre skylla på att jag inte visste vad det handlade om, när jag skulle försöka i eget liv och egna vägval implementera Skriftens uppmaningar till oss troende att dels ta oss i akt för ”världens” inflytande på oss, dels själva utöva det inflytande, som de kristna är kallade att utöva just på den här världen och tiden vi lever i.

Att på det sättet förena engagemang och avståndstagande är en balansgång, som inte lär lyckas utan Guds hjälp och vägledning!

Nee utgår i sitt studium från det grekiska ordet ”kosmos”, det ord som i svenskan är översatt med ”världen”.

Ordet ifråga används i NT i tre olika huvudbetydelser.

Först kommer kosmos i betydelsen den här jorden, eller också hela den fysiska skapelsen.Guds skapelse ska vi tacka honom för, älska, bruka och bevara!

Sedan kommer kosmos i betydelsen ”världsinnevånare”, människor, som är fientligt inställda till Gud, och i förlängningen också den mänsklighet, som lever skild från Gud och i uppror mot honom. Jakob säger kategoriskt, att den som vill vara världens vän blir Guds ovän, och det kan man förstå, eftersom det gäller försök att vara vän både med Guds fiender och Gud själv.

Till sist har vi kosmos som beteckning för de ting, som världen använder sig av för att binda människor till sig: pengar, förmåner, nöjen, affärer – eller som Johannes uttrycker det i 1 Joh 2, ”ögonens begärelse och köttets begärelse och högmod över detta livets goda”.

Begärelse och högmod är nyckelbegrepp när det gäller orsaken till syndafall, och ovilja mot att vända om från onda vägar. Begäret ger det ena, högmodet det andra!

När det i vår bibel talas om sådant som ”världens ande” eller ”denna världens visdom”, är detta också saker, som hänförs till det kosmos, som vi uppmanas att inte älska.

Central i Nees framställning är också den gestalt, som styr detta världssystem, som befinner sig i uppror mot Gud, han, som Jesus kallar ”denna världens furste” , och som vi vanligen kallar den onde.

”Bibeln ger oss ett gott begrepp om världen omkring oss. Om vi inte är medvetna om de osynliga makter, som finns bakom de materiella tingen,kan vi lätt bli bedragna av dem”.

I morgon är det julafton, och i övermorgon firar vi Jesu födelsedag. Watchman Nee påpekar eftertryckligt att när Jesus kom hit till jorden, var det inte ”bara” för att bära världens synd, det var också för att göra den ondes makt om intet, detronisera honom och kasta ut honom. För den tanken och det påpekandet har han ett massivt bibliskt stöd.

Själafienden gör alltså bruk av världen, och det som finns i världen, för att vilseföra också kristna människor. Det är inte bara det vi ser, hör, och upplever, som ställer till problem. Bakom allt detta finns en ond vilja, en målmedveten intelligens, som gör sitt yttersta för att steg för steg dra oss bort från Gud, få oss att ge vår uppmärksamhet och tid till annat, än det, som behagar Herren.

Nee skrev sin bok för åttio år sedan. Han skriver så här på ett ställe: ”Vi behöver inte gå ut i världen för att få kontakt med den. Världen kommer till oss, tar kontakt med oss! Har du någonsin känt världens makt så påträngande som nu? Har du hört talas så mycket om pengar, om mat, om kläder som nu? Också bland de kristna är de världsliga tingen det stora samtalsämnet! Världen står i kyrkdörren med avsikt att förleda och fånga också de mest helgade kristna. Aldrig har vi i förhållande till världen haft ett så stort behov av att uppleva den frigörande kraften från Kristi kors som i vår tid!

Man undrar ju vad han skulle ha sagt, om han skulle ha sett hur läget är idag… när reklamen och prylarna väller över mänskligheten i en flod, som tränger in överallt, och kittlar varje köttsligt begär, som tänkas kan.

Ännu ett citat här till sist i det här inlägget, (som, naturligtvis, är skrivet i avsikt att väcka ditt intresse för boken ifråga):

”När vi står inför olika alternativ och vägval, då är det inte i första hand dessa frågor vi ska ställa oss: Är detta gott eller ont? eller ”Är detta till nytta eller skada?”

Vi ska istället fråga: ”Är detta av världen eller av Gud?

Det pågår bara en verklig konflikt i universum. Alternativen är aldrig några andra än Gud – eller Satan.”