Ett par inlägg bakåt kommenterade jag Carl-Eric Sahlbergs ”Allt det goda vi har i Kristus”. Hans andakter väckte många tankar, och också en del minnen, så i dag ska jag damma av en del funderingar, som jag i och för sig väl har publicerat här i något tidigare skede, men som nu är begravda under något hundratal nyare inlägg….
För bra länge sedan, närmare bestämt sommaren 1982 på Ralingsåsgården, hörde jag en förkunnare fälla följande kommentar från talarstolen: ”Det finns många kristna, som var svåra på att festa innan de kom till tro, men sen de blev frälsta har de aldrig haft en fest! Och ändå säger ju Skriften, att det var när den förlorade sonen kom hem, som festen och glädjen började!”
Det är också bra länge sen jag första gången hörde berättelsen om pojken, som på promenad förbi hästhagen frågade sin mor om hästen på ängen månne var kristen?
”Nej, hur så?”
”Jo, den går ju och hänger med huvudet!”
Klassikern på området är väl ändå den finske ungdomsledaren, som skulle ha morgonsamling i högstadiet. ”I dag ska jag tala om ett litet ord som är väldigt centralt i kristen tro, har tre bokstäver och ett ”l” i mitten! Vilket ord tror ni att det är?”
Varpå högstadieiterna svarade ”ÄLÄ!” (finska för ”Du får inte”)
Det var uppenbarligen för dem ett ord, som de förknippade bra mycket mer med kristen tro än det ”ilo” (”glädje”), som andaktshållaren försökte få fram…
Hur har vi i de kristna leden då hamnat så på sidan om festen och glädjen, att andra människor förknippar oss mer med förbudens ”älä” än med frihetens ”ilo”?
Är det möjligen så, att också vi, som bär det kristna namnet, ibland är mer upptagna med det, som vi talar om för oss själva och varandra att vi inte får eller bör göra, än med allt det goda vi har i Kristus – och är vi alldeles för upptagna med att vakta på varandra, för att ingen ska säga eller göra något, som inte stämmer med alla de oskrivna paragraferna?
Det står ju faktiskt inte skrivet att vi ska vakta på varandra, vi kristna, det står att vi ska akta på varandra, detta för att kunna lägga märke till om någon behöver uppmuntras!
Jag minns också en gång, när en broder i Herren frågade mig vad jag gör för att hålla min fysiska kondition någotsånär i skick.
Jag berättade för honom att jag har en skivstång hemma,som jag brukar dra ett träningspass med ett par gånger i veckan, samt också diverse andra träningsredskap, boxningssäck inkluderad, att jag skogsjobbar en del, och så vidare.
Han stirrade på mig med förfärade ögon, och så sade han ”Men inte får du göra sådana saker, du är ju pastor!”
Vilket jag inte är, men det är nu en missuppfattning som är tämligen utbredd… jag är inte pastorsordinerad, och ingen församling har nånsin tagit risken att kalla mig som pastor, inte sen Georg Svensson anno 1983 hörde sig för om jag eventuellt skulle vara intresserad av pastorstjänsten i missionsförsamlingen i Landvetter, och inte ens det var ju en formell kallelse från församlingen!
Nåja, det om detta. Den här broderns uppfattning om kristendom föreföll mig vara mer inriktad på ”älä” – ”du skall icke” än på ”ilo” – ”glädje”, det måste jag medge…
Min digra boksamling har också framkallat höjda ögonbryn hos en och annan, tydligen borde inte en sån som jag läsa fantasy, scifi, och deckare! Inte ens de klassiker, som finns insprängda här och där i bokhyllorna, tycks vara riktigt hundraprocentigt rumsrena i en del kritiska ögon . Ändå är t ex ”Greven av Monte Cristo” en sån utsökt studie av vad hämndlystnad gör med en människa, för att inte tala om hur mycket av religiös insikt som finns i Mobergs utvandrarserie!
När jag skriver det här kommer jag också ihåg en episod ur en av C S Lewis Narniaböcker – böcker, som jag också rekommenderar å det varmaste, tillsamman med hans scifi-trilogi, där framför allt den mittersta, ”Perelandra”, visar samma nivå av insikt i den ondes metoder att tala omkull och förvirra människor, som också ”Från helvetets brevskola” kommer upp till.
Platsen är Arkenland, boken är ”Hästen och hans pojke”, en av delarna i Narniakrönikan.
De två talande hästarna Bri och Vin är, i sällskap med med ungdomarna de flydde tillsammans med från det onda kejsardömet Calormen, nu äntligen på väg att nå sina drömmars mål. Nu återstår bara för hästarna att gå över bergspasset mellan Arkenland och Narnia, sedan är de hemma hos sina sina släktingar och vänner igen!
Då drabbas hingsten Bri av en förfärlig tanke: Anses det månne passande för en talande häst i Narnia att rulla sig, när det kliar på ryggen? Tänk om de andra hästarna där kommer att tycka att han är löjlig, om han rullar sig? Tänk om han aldrig mer får ta sig en rullning efter att han gått över bergspasset där framme??
”Ja, jag kommer då att rulla mig”. säger Vin, när hon får höra hans farhågor. ”De får väl tycka vad de vill, det bryr jag mig inte om!”
Men stackars Bri har i sin angelägenhet om att göra ett gott intryck där i Narnia svårt att se saken från den synvinkeln. Han tar sig en sista rejäl rullning på marken, och sedan stiger han upp. ”Mot Narnia och Nordanlanden!” säger han, men han ser mer ut som en häst på väg till sin avrättning, än som en häst på väg till frihetens land, när han säger det…
Nå, här skriver väl Lewis till en del utifrån egen erfarenhet – han säger ju själv om den dag, då han slutligen kapitulerade inför Gud, att han förmodligen var den mest nedslagne och motvillige nyomvände i hela Storbritannien….
Hur många är det månne som tänker som hästen Bri, när de känner Guds kallelse att komma hem, att komma till Honom, inom sig?
”Men om jag blir kristen får jag väl aldrig ha något roligt mer…”
Jag minns en kristen broder, som berättade, att när hans fru kom hem och hade gått och blivit frälst, han omedelbart tänkte något i stil med ”jaha, nu är det slut på allt roligt här i huset!” Sen kom han också till tro, och fick till sin glädje (sic!) konstatera, att det var det inte alls!
Och hur många är det, som har ”gått över bergspasset till Narnia”, som har tagit ”a step across the line”, som Don Francisco sjunger, men som nu går där och känner sig för om de någon gång skulle våga vara fria mitt i Frihetens land, därför att de är så ängsligt angelägna om att bevara sitt anseende, att göra allting rätt, att vara så förbaskat (ursäkta uttrycket) fromma och fina och bra, att de aldrig vågar vara sig själva – vilket ju är en av grundförutsättningarna för att kunna vara glad?
Och så en slutvinjett för er, som gillar Tove Jansson:
”Men knyttets nya skor var mycket trånga
och kappsäcken var tung, och solen sken
När kvällen kom och skuggorna blev långa
fanns inte mycket kvar av knyttets ben
Han satte sig på kappsäcken och sa
den är nog ändå rysligt bra att ha!
Då flög en vind från havet in med lockande musik
En mumrik spelar på sin flöjt i sömnig sommarvik
Nån kappsäck har han aldrig haft, och inga trånga skor
han vandrar på den gröna äng där inga sorger bor…”
Det är egentligen djup teologi, det här, och psykologi med, för den delen!
Är den nu så rysligt bra att ha, den attityd som får en människa att kånka omkring med sin tro som ett lass tegelsten på ryggen?
Är de nu så nödvändiga att ha på fötterna, den slags skor som är designade att tvinga ens arma tår in i exakt samma modell som alla andras?
Det är verkligen inte lätt att vara glad, om man ständigt ska gå omkring i ett par för trånga skor!
Det finns ju också en rolig historia om kvinnan, som hade lidit mycket för sin tro, hon trodde nämligen att hon hade skonummer 37… I det här sammanhanget blir den mer tragisk än rolig.
Jag är rätt säker på att de nya skor, som den förlorade sonen fick på sina fötter, när han kom hem, inte var för trånga!
Fadern visste nog vad sonen hade för skonummer!
Och Jesus, han sade ju till sina lärjungar, att de inte skulle ha några skor alls! Och inga kappsäckar heller, för den delen… 
Men, vissa burar tycks vara av guld, att döma av vilket värde invånarna förefaller att sätta på dem, vissa trånga skor likaså…