Klockan på datorskärmen visar 09.41, det är söndag morgon, jag ska predika i en finsk gudstjänst om tre timmar och nitton minuter, och huvudet är alldeles osedvanligt tomt. Jag vaknade på avigsidan i morse, och inte ens en timmeslång morgonpromenad lyckades skingra dimmorna i mitt huvud….
Vad är det jag sysslar med. egentligen? Varför gör jag det här? Vad förväntar jag mig av det? Såna frågor kretsar runt mig som svarta gamar, och försöker äta upp känslan av att det är någon mening med alltihop. Litet som Derek Prince berättade en gång om sin tid som församlingspastor: ”Sometimes I would tell them just how bad they were, how wicked they were, and at the end of the service they would shake my hand and say ”Wonderful sermon, pastor!” And I stood there wondering: ”Did you even hear what I said?”
Det är nog inte bara broder Prince som har undrat. Hur många pastorer och präster finns det, som faktiskt orkar tro att församlingen verkligen lyssnar, lägger på minnet, tar på allvar det som blir sagt från predikstolen? Och om predikanten inte orkar tro att någon verkligen lyssnar, vad har det för inverkan på hans motivation, hans förberedelser, och så vidare?
Jag har samtalat med före detta pastorer, som har sagt rent ut åt mig, att de inte orkade fortsätta längre, för de tappade motivationen att förkunna ett budskap, som åhörarna ändå inte föreföll ta på allvar….
För ett bra tag sedan, kanske en trettiofem år, hörde jag en berättelse som gjorde starkt intryck på mig – och förhoppningsvis också ändrade en del på min egen inställning till kristen undervisning! Jag vågar inte gå i god för att storyn är till alla delar sann, för jag var inte med när det hände, men budskapet i den är värt att föra vidare!
En församling hade kallat ny pastor, och förväntningarna var stora inför första söndagens gudstjänst. Och inte kom förväntan på skam heller! Predikan var vad man brukar kalla stark och andefylld, och alla var eniga efter mötet: Just en sån här karl behövde vi få hit!
Så gick veckan, och nästa söndag närmade sig, och pastorn började arbeta med predikan. Han bad, och han studerade Guds Ord, men hur han än bar sig åt, så kom han ständigt tillbaka till samma text och samma tankar, som förra söndagen! Till slut kom han fram till att Gud tydligen ville, att han skulle hålla samma predikan en gång till!
Inte var han precis världens frimodigaste predikant denna den andra söndagen, som han steg upp i talarstolen i sin nya församling, men han gjorde det, som han trodde var rätt: han höll samma tal en gång till. Halva församlingen satt och skruvade på sig, andra halvan såg nöjd och salig ut.
Det var alltså de, som hade halvsovit under förra söndagens predikan, som fortfarande satt och såg nöjda ut…
Efter gudstjänsten hade äldstebröderna en improviserad synod utanför bönehuset. Efter diskussion beslöt man att ge pastorn syndernas förlåtelse för denna gång – ”Han har ju just flyttat och har säkert haft det jäktigt, han råkade väl bara få med sig fel utkast…”
Veckan gick och lördagen kom. I pastorsbostaden satt en förtvivlad man, som inte lyckades övertala Herren att ge honom något nytt budskap till församlingen. Ännu klockan tre på söndagsnatten brottades han med Gud, men sedan sade han likt drottning Ester: ”Ska jag dö så må det ske” – fast han bytte ut ”dö” mot ”få sparken”.
På morgonen gick han till gudstjänsten, och höll med darrande knän samma predikan tredje söndagen i rad. Sedan halvsprang han hem för att inte behöva tala med någon,och gömde sig bakom fördragna gardiner resten av dagen. Samt klagade på Gud som en annan Jeremia, och frågade varför han hade tvingats ställa till det så tokigt för sig redan från första början på sin nya plats…
På måndagen blev han hemsökt av församlingens betrodda män. De var inte nådiga i vare sig uppsyn eller tonfall! ”Nog hade vi tänkt att du skulle ha mer än en predikan med dig, när vi kallade dig hit! Nu får du en chans i alla fall att förklara dig innan….”
Men kvällen innan hade Herren slutligen låtit pastorn förstå vad det hela handlade om, så han svarade med fritt mod:”Herren har sagt åt mig, att jag ska fortsätta att hålla denna samma predikan här i församlingen varenda söndag, ända tills ni börjar göra det, som Han säger!”
När jag hörde den här berättelsen första gången, kom jag omedelbart att tänka på det som står i Hes 33, där Herren talar till profeten:
”Du människobarn, dina landsmän talar med varandra och säger: ”Kom och hör, vad det är för ett ord som nu kommer från Herren!” De kommer till dig som de brukar göra, och de sätter sig hos dig, som om vore de mitt folk. Och de hör dina ord, men de gör inte efter dem De talar ljuvliga ord med munnen, men deras hjärtan strävar efter orätt vinning. Och se, du är för dem lik en som sjunger kärleksvisor med vacker röst och spelar väl…”
Redan då, på Gamla Testamentets tid, tog man alltså undervisningen mer som underhållning, än som Guds Ords vägledning, tänkt att förvandla ens sätt att tänka och handla.
Och jag tvingades med röda öron inse, att just så hade jag själv många gånger gjort – lyssnat, kanske gjort anteckningar, samlat information, varit inställd på att lära mig mer - utan att vara inställd på att faktiskt göra det som sades!
Dessutom tvingades jag inse, att jag ibland till och med hade bedömt kristna möten och predikningar lika mycket och mer efter deras underhållningsvärde, som efter deras sanningshalt!
Till råga på allt fick jag lov att erkänna, att jag också hade väntat av både mig själv och andra, att det alltid skulle vara något nytt, nya vinklar, nya finurligheter, nya ”bortglömda skatter och dolda rikedomar” i förkunnelsen!
Det ligger så nära till för oss människor att tänka något i stil med ”Det där har jag hört förr, har han inget nytt att komma med?” Men ve den förkunnare, som försöker uppfinna något slags nytt evangelium för att lyckas fånga åhörarnas uppmärksamhet för en stund! Och kanske också ett litet ”ve oss åhörare, om vi frågar efter nytt, innan vi har praktiserat det, som vi redan har hört.”…
Det var en modig man, den här pastorn i berättelsen, och alltför ovanlig, tyvärr.
Vi skulle behöva fler av den sorten, sådana som skulle påminna oss om att Guds Ord inte är oss givet till underhållning, eller till att tillfredsställa vår nyfikenhet på andliga ting, utan just för att åtlydas! Det är först när lydnaden kommer in, som förändringen kan börja….
Kanske någon undrar vad hans tre gånger upprepade predikan handlade om? Det här var huvudspåren:
”Var därför goda och barmhärtiga mot varandra, och förlåt varandra, så som Gud i Kristus har förlåtit er… och kom inte till altaret med er gåva förrän ni har försonat er med er broder!”
Ja, varför fortsätter jag, trots gamflocken runt huvudet? Varför gör jag det här?
Hesekiel 2:7 har varit till stor hjälp för mig av och till, där sägs det: ”Du ska tala mitt ord till dem, vare sig de lyssnar eller inte….”
Det är den enda hållbara motivation jag har hittat.
Jag gör inte det här för min skull, för att jag tycker det är så roligt och givande – även om det emellanåt nog verkligen är det.
Inte för den positiva feedbackens skull, de gånger församlingen är med på noterna, och inte för de gånger, då jag har vaknat på rätsidan, inte på avigan, och det känns självklart vad jag ska säga i mötet..
Jag gör det för Guds skull. För att han vill att evangeliet ska förkunnas. För att Jesus har dött för att det skulle finnas ett evangelium att förkunna.
Och också för att jag fortfarande tror, att det nog ändå ofta finns någon, som faktiskt lyssnar ”på lärjungasätt”, även om de svarta tankegamarna försöker övertyga mig om motsatsen….