11-14
Då tänkte hans folk på gamla tider, de tänkte på Mose: ”Var är nu han, som förde dem upp ur havet, tillsammans med herden för hans hjord? Var är han, som lade sin helige Ande i deras bröst, han, som lät sin härliga arm gå fram vid Mose högra sida, som klöv vattnet framför dem, och därmed gjorde sig ett evigt namn, han, som förde dem genom djupen, så att de, likt springare i öknen, inte stapplade?
Som när boskap förs ner i dalen, fördes de av Herrens Ande till ro.
Så ledde du ditt folk för att göra dig ett härligt namn.”
Textavsnittet 63:11-19 återger Israels klagan och bön till Gud, när de har drabbats av konsekvensen av det uppror, som beskrivs i vers 10. ”Vart har Gud tagit vägen, varför står han inte längre på tå för att passa upp oss? Varför blir vi inte beskyddade och välsignade som förr?”
Det här med orsak och verkan, handling och konsekvenser, är svårt för oss människor, svårt av en enkel anledning: Den första skörd från kunskapens träd, som människan bärgade, var att de lärde sig att skylla ifrån sig på andra, när något gick på tok.
Det finns på något sätt inbyggt i oss efter syndafallet, det här med att leta efter syndabockar, att exportera skulden för våra egna felsteg till någon annan.
Det är inte svårt att höra liknande tongångar i nutid heller.
”Varför har vi inte väckelse, varför sker det så litet tecken och under, varför blir inte folk andedöpta, varför har så mycket av nådegåvorna tystnat, varför är det inte som förr i tiden, när det var liv och rörelse i församlingarna, Gud, vad håller du på med??”
Tonen då och tonen nu blir något av ett ”Gud, du försummar ju dina plikter! Dessutom skämmer du ju ut dig, när du inte längre gör stora under och bevisar för folken vem du är!”
15-16
Skåda ner från himlen, se till oss från din härliga och heliga boning! Var är nu din nitälskan och din väldiga kraft, ditt hjärtas medkänsla och din barmhärtighet? De har dragit sig tillbaka.
Du är ju vår Fader! Abraham vet inte längre av oss, Israel känner oss inte. Men du, Herre, är vår Fader! Vår Återlösare av evighet är ditt namn
”Var är nu din nitälskan?” Ja, den var minsann närvarande mitt ibland, dem, rakt framför deras ögon. Knepigt ord annars, det här ”nitälskan”. Det hebreiska ordet är ”kinah”, bildat från verbet ”kana”, och det är ett ord som förmedlar starka känslor! Som t ex svartsjuka, stark längtan, avund, vara upptänd/upprörd, osv.
Engelsmännen översätter i allmänhet kinah med ”zeal”, alltså ”fervor for person, cause or object, eager desire or endeavor”, och Amplified har ”your zeal and your jealousy”.
Så när Bibeln beskriver Gud som en nitälskande Gud, då säger detta att Gud är en vulkan av starka känslor! Det, som Jakob skriver i Jak 4:1-10, visar en djup förståelse av vem Gud är!
Vi kan inte räkna med att Gud alltid ska bara hjälpa och välsigna, oavsett hur vi bär oss åt, och oberoende av var våra lojaliteter ligger! Vi kan i värsta fall göra oss till Guds ovänner genom vårt handlande!
Guds nitälskan tog sig tydliga uttryck i det gamla Israel, när de avföll från att lyda och följa honom, uttryck som beskrivs i till exempel Jes 42:18-25.
Nu, när konsekvenserna av deras handlande har kommit ikapp dem, vad gör de? Börjar de med att vända om, bekänner de sin synd, ödmjukar de sig inför Gud?
När jag läser det här textavsnittet får jag mer ett intryck av att de försöker manipulera Gud, få honom att känna sig skyldig för att han inte sköter om dem så, som en far enligt deras mening ska sköta sina barn.
”Gud, det är ju meningen att du ska vara medkännande och barmhärtig i alla väder, lev nu upp till det!”
Inte heller detta saknar motsvarigheter i nutid. Vi har ibland litet för lätt för att dra fram Guds löften i både böner och predikningar, utan att samtidigt också notera att Guds löften inte är villkorslösa…och sedan bli besvikna på Gud, när det inte tycks fungera som vi trodde och ville….
Gud älskar sitt folk, med en brinnande, svartsjuk kärlek, som inte godtar att dela oss med någon annan. Vi skulle eventuellt behöva komplettera bilden av Herren som den gode herden, som bär lammen på sina axlar i alla väder och under alla omständigheter, med bilden av den hängivet och trofast älskande äkta mannen, som inte vill, helt enkelt inte kan, ta lätt på hustruns snedsprång?
17-19
Varför, o Herre, låter du oss gå vilse från dina vägar, och varför förhärdar du våra hjärtan, så att vi inte fruktar dig? Vänd tillbaka för dina tjänares skull, för din arvedels stammars skull!
En liten tid ägde ditt heliga folk sitt land.
Våra fiender trampade ner vår helgedom.
Vi har blivit lika dem, som du aldrig har varit herre över, dem, som inte har uppkallats efter ditt namn.
”Gud, varför låter du oss göra som vi själv vill? Varför tvingar du inte oss till ständig underkastelse?”
Vi är knepiga, vi människor. Vi vill tydligen bli tvingade till den lydnad, som vi inte frivilligt ville gå in i… en tendens som kommer fram t ex när Israel kom till Samuel, och ville att han skulle utse en kung åt dem.
”Ge oss en kung, gubbe, så att det blir någon ordning på torpet! Nu gör ju var och en som han själv behagar här!” De hade Guds lag, och de hade Guds profet, men lydnaden byggde på frivillighet, och då blev det ingen lydnad – för de ville inte! Men en kung ville de ha, tvånget ville de ha! O heliga enfald….eller kanske hellre ”oheliga enfald”!
Och sen kommer då paradanklagelsen mot Gud: ”Det är för att du, Gud, förhärdar våra hjärtan, det är därför det har blivit si och så med gudsfruktan!”
Det här med den fria viljan har varit en evighetsdebatt i kristenheten. Ibland frestas jag tänka, att det där med trälbunden vilja är en tämligen bekväm lära för köttet: ”Det är klart att vi förhärdar oss och syndar, för vi kan ju inget annat! Gud har ju bestämt att det ska vara så här!”
Man undrar ju om de, som stenhårt håller fast vid den läran, någonsin har läst Romarbrevets sjätte kapitel?
I fråga om frälsningen är det förstås så, att det är Gud, som ger en människa förmågan att säga ja till honom, ingen kan komma till Herren om han inte blir dragen av Gud, men Gud tar ju inte ifrån oss vår förmåga att säga nej! Han ger oss ett val också ifråga om detta! Enligt Rom 6 är den, som sagt sitt ja till Gud och blivt född på nytt till att vara ett Guds barn, inte längre en syndens slav. Han har ett val! Han kan välja Guds väg, eller sin egen, i alla vardagslivets ständigt kommande valsituationer…..
Om vi skulle byta ut ”vi kan ju inget annat” mot ”vi vill ju inget annat”, skulle vi alltså komma litet närmare sanningen. Fast den sanningen har nog inga större utsikter att bli populär….
”Det gamla Israel kunde väl i alla fall inte frukta Gud, de levde ju i gamla förbundet”, kanske någon säger.
Men där kom de facto i varje generation profeter, som var gudsmän ut i fingerspetsarna, där kom gudfruktiga kungar mellan varven, som rensade ut avgudarna och förnyade förbundet med Gud, där fanns sjutusen män i Israel på Elias tid, som inte hade böjt knä för Baal – inte var det omöjligt för dem att frukta Herren, de flesta bara ville inte! De gav hellre efter för vad köttet och sinnet ville. De ville inte säga nej till sig själva, de ville säga ja till sig själva, och när vi gör på det sättet, då förhärdar vi oss själva, för då lägger vi oss till med vanan att säga nej till Gud! Ska man då sedan skylla på Gud, och säga att verkan kom före orsak?
Vi ska komma ihåg, att också gudfruktiga människor syndar, inte heller de väljer alltid rätt. Jag försöker inte predika någon syndfrihetslära här! Gudsfruktan är inte att vara perfekt, gudsfruktan är att hålla sig till Herren, och vandra i ljuset!
Och man kan inte både hålla sig till Herren, och också samtidigt strunta i vad han säger och konsekvent gå sina egna vägar.
Då blir slutresultatet att man blir lik dem, som aldrig haft Jesus som Herre, och aldrig har varit uppkallade efter hans namn – alltså kallats kristna…