För en vecka sedan hittade jag en bok i postlådan när jag hämtade morgontidningen, ett par syskon i Herren hade på det sättet gett vidare en bok, som de själva hade fått överta från en gammal dam, som ”dödstädade” i sin bokhylla. En idé, som jag antagligen själv så småningom får börja praktisera!
Boken ifråga var Per-Arne Imsens ”Inga andra gudar”.
Nu har jag läst genom den, och konstaterat, att det mesta var bekant från de år, då jag forskade kring den katolska kyrkans utveckling, och skrev en artikelserie här på sidan i ämnet. En sorglig läsning, och en påminnelse om hur lätt vi kristna vänjer oss vid avfall och andligt mörker, om det bara kommer ett litet steg i taget och inte allt på en gång.
Också ger Imsen en god analys av hur de kristna samfunden av idag styrs av staten genom bidragshanteringen – det samfund, som inte rättar sig efter statliga direktiv straffas med uteblivna bidrag, och på så sätt har kyrkan i alttför många fall förmåtts att lyda staten mer än Gud. Förstfödslorätten säljs för euro och cent – eller kronor och ören, om man som Imsen befinner sig i den svenska kristenheten.
Man får också konstatera, att inget är nytt under solen i det här fallet heller. Det här med religionsblandning och världsliga ledare som för egen fördels skull blandar sig i Guds folks förhållande till sin Herre är något, som går som en röd tråd genom både kyrkohistorien och deet gamla Israels historia.
Ett gammaltestamentligt exempel på hur det kunde gå till finns i andra Kungaboken, sextonde kapitlet.
Där berättas om Ahas, kung i Sydriket, och hans tama präst Uria.
Denne Ahas var drabbad av en olycklig kombination av politisk opportunism, religiöst intresse, bristande respekt för Guds Ord, samt allmän klåfingrighet.
Det religiösa intresset tog sig uttryck i exkursioner i främmande religioner och deras rekvisita för gudsdyrkan, det räckte liksom inte med Guds tempel i Jerusalem, och de former för tillbedjan som var föreskrivna i Lagen.
Den bristande respekten för Guds ord tog sig uttryck i att han med friskt mod lånade idéer både härifrån och därifrån i grannländerna, trots att sådan religionsblandning var förbjuden i Guds Ord, och klåfingrigheten, den visade sig i att han befallde att sådant lånegods, som han hade funnit intressant och tilltalande, skulle införas i gudstjänsten i Herrens tempel.
Den ansvarige prästen, Uria, borde ju i den situationen ha satt ner foten och förklarat för kungen att han var långt utanför sin maktbefogenheter, när han började blanda sig i det som hörde prästerna till.
Han borde, med hänvisning till vad som stod skrivet, ha vägrat att införa något alls av det, som kungen kom dragande med från sina utlandsresor!
Men nej.
Denne Uria var en ”Herrens tjänare” av den sorten som egentligen inte alls är någon Herrens tjänare.
Han lät den världsliga makten bestämma över vad som skulle ske i Guds hus, han sade ja och jo och bugade och skrapade med foten, och gjorde ”alldeles som kung Ahas befallde honom”. Så står det.
Säkert var det ett klokt och välbetänkt handlingssätt, han fick ju behålla sin ställning och sitta kvar vid köttgrytorna på det sättet. Klokt och välbetänkt om man anser att det viktigaste av allt är att behålla sin ställning och sitta kvar vid köttgrytan, alltså!
Den sortens huvudlösa prioritering var inget nytt då, och den är inget nytt nu. Jag säger ”huvudlös”, för vi vet ju att den som vill vara världens vän per automatik blir Guds ovän, och det är nu något man minst av allt vill vara! Det är fortfarande fruktansvärt att falla i den levande Gudens händer!
Världen, djävulen och vårt eget kött tycker fortfarande att den domesticerade kristendomen är den bästa, och de gör fortfarande sitt bästa att tämja dem som tjänar Herren. Morot för dem, som låter sig mutas, piska för dem, som inte rättar sig i ledet. Metoderna varierar, men målsättningen är oförändrad.
Tjäna andra gudar också, inte bara Herren!
Tänd rökelse åt kejsaren, sen får ni fortsätta att vara kristna också!
Lyd oss mer än Gud, annars går det illa för er!
Men Jesus säger så här: ”Var inte rädda för dem, som kan döda kroppen, men sen inte kan göra något mer. Frukta honom, som kan både dräpa och kasta i Gehenna!”
Tänk att vi har hamnat i den situationen, vi västerländska kristna, att Herren idag får lov att börja med att säga till oss att vi inte ska vara rädda för dem, som kan dra in våra bidrag…. suck.