Jag är, som jag förr har nämnt, en samlare – jag samlar på böcker. Sådana får man rent otroligt billigt nuförtiden, om man är nöjd med begagnat, så jag får hålla igen av alla krafter för att biblioteket inte ska svämma över alla bräddar!
Under årens lopp har jag byggt upp ett ansenligt förråd av böcker, skrivna av gamla tiders gudsmänniskor, och det får jag med sorg konstatera, att deras skrifter ofta nog får sägas vara av en helt annan kaliber än vad som produceras av oss, som är verksamma idag.
De senaste dagarna har jag återkommit till Emil Gustafson, och hans samlade skrifter i två band, som en broder i Herren gav åt mig nån gång för typ tjugofem år sedan. EG var sjuklig i hela sitt liv, och dog bara trettiosju år gammal. Hans förtrogenhet med sjukdom och lidande syns tydligt i hans tankar och undervisning, och jag finner dem vara en nyttig och nödvändig motpol till mycket av den tämligen ytliga andlighet, som fanns redan på hans tid, och som nu inte precis har nått några större djup sedan dess heller.
Jag rekommenderar hans böcker å det varmaste, även om de kan kännas rätt främmande till att börja med för oss nutidskristna, som är vana med andra tongångar och en annan tyngdpunkt i andligheten.
Den som vill bekanta sig mer med mannen bakom texterna kan läsa den biografi över honom, som bär namnet ”Emil Gustafson – en Guds profet”. (Profetnamnet fick han på grund av sin skarpa kritik av den i hans mening alltför grunda ”hallelujakristendomen”)
Några axplock från hans penna:
”Så länge människan inte har något högre mål än att bli välsignad, kan hon inte vara välsignad, för endast genom överlåtelse åt Herren kan hon bli delaktig av honom. Hon måste ge sitt eget liv till spillo för att komma i åtnjutande av Guds liv! Och att äga Guds liv, det är mer än Guds välsignelse!”
Här är ett av Emils huvudteman: delaktigheten i Kristus så som varande något mycket mer eftersträvansvärt och dyrbart än att bara bli välsignad och salig för stunden.
”Vi är pliktiga att tacka Gud för att trons väg är en lidandets väg! Annars skulle vi ha långt fler skrymtare ibland oss, och vi skulle inte ens själva kunna vinna det föreliggande målet utan lidande för köttet. Det är inte bara det, att medgångens dag bedårar och förvillar oss! Till och mer våra goda kristliga erfarenheter kan göda själviskheten, så att vi menar oss vara högt benådade, och därigenom berättigade att ställa krav och fordringar på Gud, istället för att bedja ”Inte som jag vill, utan som du vill”. Och detta egensinne går ofta under namnet av tro bland Guds folk!”
Villigheten att underordna sig Herren är en annan av hans favoritteman. Han använder visserligen ordet undergivenhet istället för underordnande, men det handlar om samma sak: en inställning av att lyssna, lyda och lita på Gud, även om man inte för tillfället med förståndet kan begripa varför det är som det är och går som det går.
”Vilken underlig människa Mose hade blivit, om han hade sprungit av och an, från prästen Jetro till någon avskild bergsskreva, från bönevrån till någon Guds man, för att få veta Guds vilja! I en sådan ande hade Mose förlorat möjligheten att bli ett Guds verktyg, och under hans oro över att inte veta var Gud ville använda honom, hade lejon och björnar rivit Jetros får.
Mången ärlig kristen har bromsat Guds verk genom sådan oro, och slösat bort sin tid genom att förlora det närvarande ögonblicket. Genom ivern att få rycka till sig en större uppgift i framtiden, förlorade man sin höga bestämmelse att vara ljus i världen. En sådan levnadssaga kan sammanfattas i få ord: han levde så i framtiden, att han förlorade livet!” Varje ängsligt frågande efter Guds vilja för dig ett steg längre bort från Guds vilja!
Här och nu, tycks vara ett av EG:s valspråk. Det är här och nu jag är kallad att tjäna Herren, och det gör jag genom att leva evangeliet bland mina medmänniskor på den plats, där jag just nu är ställd. Detta är att vara trogen i det lilla, och det är där vi alla måste börja! Guds vilja är att vi ska lita på honom, och vänta efter honom, därför motarbetar vi det, som vi längtar efter, när vi vill se in i framtiden, och veta vad som kommer. Och vad värre, vi röjer då också en önskan om att själva vara de, som har kontroll och vet, istället för att vara nöjda med att Herren vet och har kontroll!
”Det nya livet i Gud kan inte tillfredsställas med vad som helst. Före omvändelsen kan vältalighet och snille dra människan till ordets förkunnelse, och möjligtvis också någon gång bli det lockbete, som fångar henne, men när hon en gång har blivit född på nytt, då är det Ordet självt hon längtar efter, utan några tillsatser! Inte heller kan sång och musik, eller annat, som hänför själen, ersätta den sunda näring, som Guds rena ord erbjuder. Olämplig föda, hur riklig den än må vara, visar snart spåren av sin verkan i barnets sjukliga och bleka ansikte. Så vittnar också det sjukliga tillståndet hos en stor del av de kristna om den dåliga beskaffenheten hos den andliga mat, som de har fått! De är ständigt i behov av tillsyn och vård, därför att de inte har fått – eller mottagit – den näring, som de behöver!
EG var en Bibelns man. Han betraktade mycket av det, som serverades inom frikyrkligheten på hans tid, alltså slutet av 1800-talet, som surrogat för den verkliga, oförfalskade andliga maten, och uppmanade ständigt till mera och grundligare studium av Skriften. Man behöver inte undra över vad han skulle ha att säga till oss kristna, som lever idag!
”Ingen av oss kan göra sig heligare, därför att han kallar synderna för brister, och bristerna för svagheter, lika litet som någon av oss kan bli mindre helig av att han ödmjukar sig inför Herren och bekänner sin synd. Snarare är det då tvärtom. Mången själ som för tio år sedan tackade Gud för en härlig frälsning skulle nu bli mer fruktbärande för framtiden om sinnesändringens plog fick vända upp och ner på hans mossbevuxna helgelse!”
Han hade också en klar blick för det andliga livets dynamiska natur. Det är just frågan om liv, och liv är aldrig statiskt, det är statt i ständigt förändring, Det kan gå framåt, mogna, utvecklas, men det kan också gå bakåt och förtvina. Liksom Luther nära fyrahundra år före honom såg han den dagliga bättringen, omvändelsen, som nödvändig för att bevaras på Guds vägar.
Vi behöver omvända oss när vi tror att vi ska kunna skyla över våra favoritsynder genom att förse dem med mer tilltalande etiketter, men vi behöver också omvända oss från tanken att vi skulle bli heligare och bättre, och få något att berömma oss av inför Gud genom att bekänna våra synder. I båda fallen vänder vi ju oss bort från den helighet, som kommer genom tro på Jesus och inget annat. Först när vi vänder oss från både det vi skäms för och det vi är stolta över, och inte ser något annat än Jesus allena, kan vi bli sant fruktbärande i Guds Rike.
”Vi lever i upplysningens tidevarv, och man säger, att människans kunskap är mycket stor. I ordets djupa mening är detta inte sant. Kunskapen inom andens område består inte av det vetande, som vi inhämtar av andra människor, utan i den fullt vissa insikt, som kommer av ett personligt vidrörande, ”vad vi har sett och hört, och vad våra händer har vidrört”. Visst har församlingen ljus över Guds ord, och klara uppfattningar om läran, men den är alltför behäftad med den ande, som vill låna olja av andra, och så blir mycket av den höga bekännelsen bara ett eko av främmande röster!”
Jag avslutar det här inlägget med det citatet, där EG hänvisar så elegant till Jesu liknelse om de tio jungfrurna. Det bränner i mig. Hur mycket olja försöker jag låna av andra, egentligen, och vad har kommit mig till del genom att jag själv har sökt lärt känna Herren? Ingen av oss kan leva av en annans tro och kristuserfarenhet. Vi kan ge varandra råd och tips om var vi ska söka, var vägen går, men till slut måste ändå var och en själv söka, om han vill finna…