Kapitel sju i Jesaja ger, liksom de föregående, en hel del att fundera på! Jag har bara plockat två verser, men tankarna kring dem rör ju förstås också verserna runt dem!
9
Om ni inte är fasta i tron, har ni inget fäste!
14
Därför ska HERREN själv ge er ett tecken: Se, jungfrun ska bli havande och föda en son, och hon ska ge honom namnet Immanuel.
I början av kapitlet beskrivs en situation, där Sydriket, alltså Juda och Jerusalem, hotas av krig från norr. Nordrikets, Israels, tio stammar hade gått i förbund med Aram, nuvarande sydvästra Syrien, för att erövra Juda.
I 2 Kung 16 finns en utförlig beskrivning av hela händelseförloppet, och den informationen behövs, för att man ska förstå det, som Herren säger till den avfällige kung Ahas i Jes 7:9
När Jesaja kommer med det här budskapet till Ahas, håller denne nämligen på att planera att söka stöd hos kungen av Assyrien, den tidens ena stormakt i Mellanöstern. (Den andra var Egypten)
För att få assyrierna på sin sida ämnar han ta guldet och silvret, som fanns i skattkamrarna i Herrens tempel, och sända det som gåva till assyrierna med en bön om att de skulle hjälpa honom mot Aram och Israel.
Nu erbjuder alltså Gud sin hjälp istället, och säger att han kommer att se till att fiendens planer inte kommer att lyckas, och då vore ju det enda vettiga för Ahas att han skulle skrinlägga sina planer på förbund med Assyrien, och istället lita på Guds löfte.
Sen kommer då det avslutande konstaterandet: ”om ni inte är fasta i tron, har ni inget fäste.”
Jag får erkänna, att jag tyckte bättre om översättningen i 1917 år bibel: ”om ni inte har tro, ska ni inte ha ro”.
Amplified Bible översätter så här: ”If you will not believe and trust and rely (on God and on the words of God`s prophet instead of Assyria) surely you will not be established, nor will you remain”
New International: ”If you do not stand firm in your faith, you will not stand at all”
Nå, vad hände?
Jo, Ahas struntar i vad Jesaja säger, och genomför sin egen plan istället.
Han får mycket riktigt hjälp av Tiglat-Pileser, som erövrade Syrien och intog Damaskus år 732 f Kr. Sedan fortsatte assyrierna på samma linje, och erövrade Nordriket och intog Samaria tio år senare.
Efter det genomförde de en så omfattande deportation av befolkningen i Nordriket, att det i enlighet med profetian i Jes 7:8 till slut upphörde att vara ett folk.
Ahas lyckades alltså synbarligen i sin plan, faran från norr blev ju avvärjd!
Men, allt är nu inte vad det ser ut att vara.
När Guds folk söker hjälp och vänskap från denna världens makter, kommer den vänskapen alltid till ett pris.
För det första blev Juda i och med detta ett lydrike till Assyrien, med allt vad det innebar av betungande skatter och förlorat nationellt självbestämmande.
För det andra ledde detta till att Ahas, därtill inspirerad under sitt möte med Assyriens kung i Damaskus, omorganiserade hela tempeltjänsten i Jerusalem, installerade ett avgudaaltare i templet istället för Herrens altare, och befallde prästerna att använda det nya altaret för all offertjänst. 2 Kung 16:10-16
Och prästen Uria, han gjorde som han blev tillsagd, och hjälpte till allt vad han kunde, istället för att sköta sin uppgift och sätta ned foten, så som prästerna hade gjort när Ahas farfar Ussia gjorde intrång på tempeltjänsten 2 Krön 27:16-23.
Priset var alltså att Guds folk i fortsättningen fick ta order från denna världens makthavare, och att avguderiet blev etablerat längst in i hjärtat av folkets religionsutövning.
Känns detta händelseförlopp möjligen på något sätt igen?
Summan av detta blir alltså, att om vi inte är fasta i tron, så att vi konsekvent väljer att lita på och lyda Gud istället för att söka världens gillande och vänskap, då kommer vi inte heller att ha någon fast punkt, något att hålla oss till, som faktiskt är att lita på.
Och utan någon sådan fast punkt finns heller ingen verklig trygghet!
När man ser på de årtal, som vi har tillgängliga, får man för övrigt konstatera, att Jesaja var rätt ny som Herrens profet, när han fick det här budskapet.
Han fick ju sin kallelse år 740 f Kr, och om assyrierna erövrade Damaskus år 732 f Kr som svar på Ahas bön om hjälp, då måste ju det, som Jes 7 berättar om, ha inträffat någon gång däremellan, sannolikt ett par år tidigare!
Det tar sin tid att först förhandla och lirka, och sedan tar det ännu mer tid att förbereda och genomföra ett fälttåg…
Sedan kommer då löftet om en kommande jungfrufödelse i vers 14, så elegant inpassad i det övriga budskapet, att kung Ahas och övriga åhörare antagligen fattade noll och intet.
Att där nämndes ”Immanuel”, ”Gud med oss”, fick dem antagligen att uppfatta detta som en upprepning och understrykning av Guds löfte i vers 7.
Fortsättningen visar dock att det var fråga om mer än så – dels är utsagan om att barnet skulle födas av en jungfru något så unikt, att det måste vara fråga om större ting än enbart utgången av en lokal militärkampanj, dels sägs det att Aram och Israel kommer att ligga öde innan pojken kan skilja gott från ont, och det slutliga ödeläggandet av Nordriket i och med deportationen av de tio stammarna låg tiotals år framåt i tiden från det här tillfället.
Därmed var detta ett tecken, som inte skulle komma i tid för att bekräfta Guds löfte om hjälp i den aktuella situationen, och som således gällde något helt annat!
När Ahas avstod från att begära något tecken på att det faktiskt var Gud som talade genom Jesaja, valde alltså Gud att utlova ett tecken på något annat, och större: den hjälp, som han skulle komma att ge hela mänskligheten mot syndens, dödens, och djävulens makt!
Amplified översätter vers14 så här: ”Behold, the young woman who is unmarried and a virgin shall conceive and bear a son, and shall call his name Immanuel (God with us)
Den, som är villig att tro på den hjälpen, kommer också att ha ett stadigt fäste, och därmed också ro!