I dessa coronans tider har man ju åtminstone gott om tid att fundera på olika bibeltexter! Här är nu några funderingar kring Jesajas sjätte kapitel:
3
Den ene ropade till den andre: ”Helig, helig, helig är HERREN Sebaot! Hela jorden är full av hans härlighet!”
5-10
Då sade jag: ”Ve mig, jag förgås! Ty jag är en man med orena läppar, och jag bor ibland ett folk med orena läppar, och mina ögon har sett Konungen, HERREN Sebaot!”
Då flög en av seraferna fram till mig.
I hans hand var ett glödande kol, som han med ear rört vid dina läppar, har din missgärning tagits ifrån dig, och din synd är försonad!”
Och jag hörde HERRENS röst, han sade: ”Vem ska jag sända, och vem vill vara vår budbärare?”
Då sade jag: ”Här är jag, sänd mig!”
Han sade: ”Gå och säg till detta folk: Ni ska höra och höra, men inte förstå, och ni ska se och se, men inte begripa!’
Förhärda detta folks hjärta, och gör deras öron döva och deras ögon blinda, så att de inte ser med sina ögon, hör med sina öron eller förstår med sitt hjärta, och vänder om och blir helade.”
Varje gång jag läser berättelsen om profetens kallelse blir jag på något sätt omskakad, både i tanke och känsla.
Frågan är ju oundviklig: Har jag någonsin ens kommit i närheten av att konfronteras med Guds helighet på detta sätt?
Har jag någonsin haft upplevelsen av att disintegrera, upplösas i mina beståndsdelar, falla sönder, bli till intet i mötet med den Gud, som är en förtärande eld mot all orättfärdighet?
Den svenska textens ”jag förgås” är en ganska blek återgivning av innebörden i det hebreiska originalet…. Amplified Bible översätter ”I am undone and ruined”, The Reformation Bible säger kort och gott ”I am lost”, Raamattu kansalle ”olen tuhon oma”, Pyhä Raamattu 1938 ”minä hukun”.
Det hebreiska ordet här är ”damah”, ett ord som också används i Jer 47:5, i ett sammanhang som talar om en kommande förintelse av filistéerna, i Hos 4:6, där det handlar om Israels folks undergång genom assyriernas angrepp, i Obadja v 5, där det är fråga om att bli totalt utplundrad, och i Sefanja 1:11, i en profetia om att Jerusalems köpmän kommer att bli utrotade.
Sammantaget får man alltså en bild av en situation, där man blir totalt utplundrad på allt man sätter värde på, och sedan också blir så tillintetgjord, att inget återstår, ett läge, där man får uppleva hur man bokstavligen går upp i alla sömmar, och allt vad som finns inom en rinner ut till allmänt beskådande.
Detta var vad Jesaja upplevde i mötet med uppenbarelsen av Herren Sebaots totala helighet!
Han är ju inte ensam om detta bland bibelns gestalter.
För att ta bara ett par exempel, så var det något liknande, som Petrus upplevde, när han fick en första glimt av vem Jesus var: ”Gå bort från mig, Herre, jag är en syndig människa!” Luk 5:8
Saulus, han som sedermera blev aposteln Paulus, blev på ett liknande sätt tillintetgjord, fick uppleva hur hela hans värld, hela hans självbild, allt han hade trott och hållit för sant, rasade samman i mötet med Herren på Damaskusvägen. Hans egen beskrivning av vad detta innebar för honom finns i Fil 3:7-8. Allt, som han tidigare hade satt det största värde på, hade visat sig vara avskräde, och inget annat…
Men det visade sig att detta avklädande, detta krossande av dessa tre män, i själva verket var vad som behövdes för att de skulle bli det, som Gud hade tänkt att de skulle vara.
De blev inte krossade på det sätt, som vi vanligen tänker oss innebörden av det ordet, alltså brutalt förstörda, och sedan lämnade i det läget.
De blev förkrossade, medvetna om sin egen orenhet och ovärdighet inför Gud, medvetna om att, som det står längre fram i Jesaja, att all deras egen rättfärdighet var som en fläckad klädnad inför Gud, att det inte fanns någon möjlighet för dem att överleva i Guds närhet sådana de var, och sedan erbjudna förlåtelse och möjlighet att ändå följa Herren, tjäna Gud, vara nära honom!
Då flög en av seraferna fram till mig.
I hans hand var ett glödande kol, som han med en tång hade tagit från altaret.
Med det rörde han vid min mun, och sade: ”När nu detta har rört vid dina läppar, har din missgärning tagits ifrån dig, och din synd är försonad!”
Och jag hörde HERRENS röst, han sade: ”Vem ska jag sända, och vem vill vara vår budbärare?”
Då sade jag: ”Här är jag, sänd mig!”
En av lärarna i den bibelskola, där jag gick i tiden, sade en gång på tal om detta, som Bibeln kallar förkrosselse, att det är olyckligt, att människor kan bli både teologer, präster, och pastorer utan att någonsin upplevt en personlig förkrosselse.
Man har då ingen förståelse för vad det innebär för oss människor att Guds mest grundläggande väsen är helighet, och att allt vad han är och gör kommer från detta.
Inte heller har man någon biblisk uppfattning om hur vår situation som fallna syndare är inför Gud, att allt vad jag är, hela mitt liv, måste komma under korset, att allt måste helgas genom Kristus, innan det kan vara gott inför Gud – också det bästa, som jag kan åstadkomma!
Dock är just denna upplevelse av att bli tillintetgjord, av hur allt, som man ens litet har berömt sig av och byggt sin identitet på, tas ifrån en och blir till avskräde, något som människan i det längsta värjer sig för.
Vi vill komma nära Gud, sjunger vi i våra sånger, men vill vi betala priset för det?
Vi vill att Gud ska vara riktigt nära närvarande i våra församlingar och i våra gudstjänster – tror vi.
Men, när vi läser Apg 5, berättelsen om Ananias och Safira, och vad som kunde hända i en situation där Guds Ande var på riktigt närvarande mitt ibland Guds folk, Guds helige Ande, märk väl, hur är det då?
Vill vi ha en så brinnande helig Gud så nära oss, eller håller vi helst honom på säkert avstånd?
Ibland, när jag ser på läget i våra kyrkor och församlingar, tänker jag att det nog är en Guds nåd, att han har dragit sig undan en bit från oss – annars kunde det bli gott om plötsliga begravningar…
Nå, det om detta.
För Jesaja blev tempelupplevelsen porten in i en av de största profettjänsterna i hela GT.
Hans ”här är jag, sänd mig”, var allt, som behövdes.
Han visste nämligen, när han sade detta, precis vad han erbjöd Gud: ingen duktighet, ingen stor erfarenhet, inga akademiska examina, ingen godhet och rättfärdighet, bara sig själv, sådan han just hade fått se i Guds ljus att han var.
Ovärdig, oren – och förlåten!
Jesaja, Paulus, och Petrus kom alla att med sina liv visa vad Jesu ord om att den, som har fått mycket förlåtet, också älskar mycket, betyder i praktiken.
Vi har alla fått mycket förlåtet, men bara den, som har fått se – varit villig att se – något av hur ens liv ter sig i ljuset av Guds helighet, kommer att förstå hur mycket nåd, som går åt på just mig personligen.
Och ifråga om det har undertecknad mycket att förstå än…
De avslutande orden här i kapitel sex är inte så alldeles lätta att begripa sig på.
Var det inte meningen att profetens verksamhet skulle hjälpa folket att förstå Guds väg och vilja??
Här möter vi då Guds helighet i själva det uppdrag, som Jesaja får.
I Jesaja 55:11 kan vi läsa Guds försäkran om att ordet, som han har talat, inte kommer att vända tillbaka till honom utan att ha utfört det, som det blev sänt att åstadkomma.
I ett läge, där folket vänder sig bort från Gud, väljer sina egna vägar, och dyrkar andra gudar, sänder Gud profeter att varna för följderna. Detta är då ett utslag av den omsorg, som kommer ur Guds helighet: ”Ni kan inte fortsätta så här, om ni vill fortsätta att vara föremål för min välsignelse, för jag välsignar inte synd och ondska!”
Denna varning kan då bli antingen mottagen eller ignorerad.
I båda fallen ska då Guds Ord utföra något, annars vänder det ju tomt tillbaka!
Där det tas emot, åstadkommer det omvändelse.
Där det inte tas emot, där åstadkommer det förhärdelse!
Det senare har då det syftet, att händelseförloppet accelereras, att avståndet mellan ond sådd och ond skörd förkortas, och att de obotfärdiga på det sättet får en sista chans att göra kopplingen mellan orsak och verkan, och på den vägen komma till en omvändelse.
När Jesaja börjar sin verksamhet 740 f Kr, hade Gud redan sänt ett otal profeter till sitt folk för att varna dem för följderna av att avfalla från den levande Guden, börjandes från Mose själv, sedan fortsatte det under domartiden, där Samuel var den siste och mest betydande profeten.
Sen kom då kungatiden, där, om man räknar både Nordriket och Sydriket, åtminstone följande namngivna profeter var verksamma före Jesaja: Semaja, Asarja, Hanani, Joel, Amos, Ahia, Iddo, Elia, Elisa, och Jona.
Och det fanns många fler än så.
Någon brist på varningar hade det alltså inte varit! Men varningarna hade i stort sett klingat för döva öron. Visst hade det funnits tillfälliga små förbättringar då och då, men varje steg framåt hade alltid följts av två bakåt.
Jesajas verksamhet skulle alltså nu komma att skynda på det skeendet, ge folket fart på den väg, som de genom många generationer redan valt och åter valt.
Genom det skulle en rest, en liten del av folket, komma att bli räddad, så som framgår av sista versen i kapitlet…