Jag skrev då, att saken i sig är viktig, och att det förvisso är nödvändigt att ta upp och bedriva kampanj mot alla slag av sexuella trakasserier, men att detta inte borde få resultera i en situation, där andra former av övergrepp och maktmissbruk glöms bort och sopas under mattan.

Som Jesus säger till fariséerna: ”Det ena borde ni göra, men inte underlåta det andra!”

Samma sorts tankar har väckts hos mig igen, nu är det den nyuppblossade debatten här i Österbotten kring prideparaderna, och i förlängningen naturligtvis också samkönade parförhållanden, som fått mig att fundera.

Jag undrar alltså igen: vad är det som glöms bort, vad är det som sopas under mattan? Vad är det uppmärksamheten avleds från?

Låt oss utgå från det gamla uttrycket för ”homosexuell person”, eftersom det i debatten har hänvisats till Sodom och Gomorra.

”Sodomiter” kallades de förr!

Tanken bakom den beteckningen var att städerna Sodom och Gomorra förstördes på grund av den ohejdat florerande homosexualiteten där, och att ”sodomi” därför kunde vara en passande beteckning.

Men var det faktiskt bara därför som dessa städer, belägna strax söder om Döda Havet, blev förstörda genom ett Guds direkta ingripande?

Eller fanns där också andra orsaker?

I Hesekiels bok ger Herren genom profeten i ett budskap till Jerusalem klart besked om vad det var, som pågick där i Sodom, och som väckte Guds avsky till den grad att det ledde till stadens förstöring.

”Se, detta var din syster Sodoms missgärning: fastän höghet, överflöd och tryggad ro hade blivit henne beskärda, understödde hon likväl inte den arme och fattige. Tvärtom blev de högfärdiga och bedrev vad styggeligt var inför mig. Därför försköt jag dem.”  Hes 16:49-50

Det var alltså inte homosexualiteten, utan missunnsamheten, girigheten, habegäret, mammonsdyrkan, som var Sodoms primärsynd!

Att sedan också sexualdriften småningom fick en inriktning, som var mot naturen, det beskrivs ju här som verkan, inte orsak!

Att själv ha överflöd, och ändå  inte vilja dela med sig åt dem, som lider nöd, det är det, som är den verkliga sodomin!

Sedan, i följd av detta, kom sedan det högmod, som fick folket där att kasta också andra moralbegrepp överbord, men den snedvridna sexualitet som då växte fram var bara ett symptom på att samhället i sin helhet var sjukt och avgudadyrkande! Detta drabbade individer, men det hade sin rot i hela samhällets sjukdom!

När vi konservativa kristna – jag räknar mig själv som en sådan, även om mina ställningstaganden i olika frågor ibland har fått de konservativa att tycka att jag är för liberal, medan de liberala har tyckt att jag är förstockat konservativ -  konstaterar att utövad homosexualitet är synd, hänvisar vi till de klara bibelord som säger så, som t ex  uppräkningen över sådana som inte ska få ärva Guds Rike.

Vad man då inte får glömma, är att där  finns  giriga och roffare också uppräknade, och  äktenskapsbrytare, och otuktiga!

Beskedet från både GT och NT är kompakt ifråga om avgudadyrkan: fly ifrån den, syssla inte med den, ha inget att göra med den, den är något livsfarligt för en Jesu lärjunge!

I Efesierbrevets femte kapitel beskrivs girigheten som just avgudadyrkan.

Detta är något, som vi med fördel kunde framhålla och diskutera minst lika ivrigt som prideparader och homoäktenskap!

Detta gäller ju själva sjukdomen, roten till det onda, det som verkligen förstör och bryter ner samhället!

Det har hänt, att människor har kommit till mig och bett om förbön för att de känner dragning till det egna könet, och inte vill ha det så.

Man får höra vittnesbörd om hur människor i olika sammanhang har fått både förbön och själavård, ibland också exorcism, för att komma tillrätta med sina problem på det sexuella området.

Men när hörde du senast talas om någon, som fått förbön för att bli helad från sin girighet? Blivit befriad från sin materialism? Fått sitt habegär utdrivet? Fått själavård för sin missunnsamhet?

Ändå vore det ju väl så nödvändigt och bibliskt, och behjärtansvärt, att be att någon blir befriad från själva sjukdomen, som att be att någon slipper symptomen!

Sedan kan man ju undra, vem som kan tänkas ha någon glädje av att vi inom de kristna leden skjuter in oss på symptomen så till den grad, att själva sjukdomen glöms bort.

Mitt svar på den frågan blir det klassiska: köttet, världen, och djävulen.

Köttet vill ha det så här av flera olika orsaker.

Den första är, att på det här sättet behöver man ju inte avstå från något för egen del,  man får slänga litet sten på syndarna, samtidigt som man tackar Gud för att man inte själv är ”sån”. Sen kan man som en ”god kristen” fortsätta med att planlöst slösa bort de tillgångar, som Herren har anförtrott en, på allt som faller in under rubrikerna ”ögonens begärelse, köttets begärelse, och högfärd över detta livets goda”.

Den andra är, att man ju kan påtala synder, som inte bedrivs desto mer inom eget gäng, utan att riskera att stöta sig med människor som står en nära på något sätt, eller som man är beroende av. Som förkunnare har jag mer än en gång stått i talarstolen och vetat med mig, att säger jag nu det här, som kommer i mina tankar, då behöver jag inte vänta mig någon fler inbjudan till det här stället! För då kommer folket här, åtminstone en del av dem, att bli stötta och sårade och kränkta, och allmänt vrånga och argsinta….

I det läget vill gamle Adam helst hålla tyst med somt och tala desto högre om annat!

Den tredje är att köttet vill stå under lagen, alltså ha en regelbok att följa, en regelbok som är så utformad, att man kan tycka sig klara av att hålla den. På det sättet kan man ju fixa till litet egen rättfärdighet!

Världen vill också ha det så här.

Om de kristna kan fås att framstå som en samling egenrättfärdiga moralister, som inte har annat att komma med, än att fördöma vad folk sysslar med i sina sovrum, då är det lätt att sedan strunta i att lyssna på något de har att säga överhuvudtaget! Och i dagens kristendomsfientliga klimat är det att spela antikristligheten rätt i händerna, att ge dem trumf på hand genom att agera så, som de vill att vi ska agera.

Djävulen vill också ha det så här.

Allt, som på något sätt kan undergräva evangeliets trovärdighet, är hur hans synvinkel bra.

Om vi kristna ödslar allt vårt krut på att predika mot den utövade homosexualiteten, samtidigt som mammonsdyrkan, äktenskapsbrotten, skilsmässorna och omgiftandet, aborterna, och annat, som Gud inte vill se, får passera utan att på- eller omtalas desto mer, då är det så lätt för den onde att peka på vår dubbelmoral, på hur vi silar mygg och sväljer kameler, och den vägen riva ner vår trovärdighet.

Det är nämligen så, att evangelisation består av annat än enbart proklamation också! Utan den bekräftelse, som finns i människor, som verkligen lever evangeliet, blir det inte lätt att predika evangelium!

Nu är jag i och för sig övertygad om att de, som står på barrikaderna mot prideparader och annat besläktat, i princip är ute i en god sak. Det är inte av illvilja, som de säger vad de säger.

Om Gud säger: ”Det där är inte bra, det där vill jag inte att ni sysslar med”, då är detta en varning, som inte ska sopas under mattan.

Det är två saker, som fått mig att skriva det här inlägget, även om jag inser att det kan misstolkas som ett angrepp på kristna syskon, som jag känner mig besläktad med både i tanke och ande.

Det ena har jag redan framhållit, nämligen att det finns en stor fara i ensidigheten, och att det finns krafter, som väldigt gärna vill att vi ska bli och vara just ensidiga vad det gäller ställningstaganden mot sådant, som inte är av Gud och hans skapelseordning. Vi ska förkunna allt Guds rådslut, inte valda delar!

Det andra är, att Skriften klart och tydligt säger, att vi som kristna inte har något uppdrag att döma dem som står utanför, som inte är bekännande kristna. Dem ska Gud själv döma i sinom tid.

Det är inåt, till dem, som bekänner Jesus som Herre, som förmaningarna ska riktas! Rätt budskap till fel adress kommer inte att producera önskat resultat.

Vad det gäller de andra, så har vi ett uppdrag att predika evangelium för dem, ge dem Jesus.

Sen är det de, som tar emot honom, som ska göras till lärjungar, läras att hålla allt vad han har befallt!

Försöker vi ta det i någon annan ordning går det på tok.

Människorna behöver få bli födda på nytt, inte bli beteendetränade!

En gammal gudsman i min bekantskapskrets hamnade på sjukhus. Det är ett bra tag sen det här hände, han är hemma hos Herren nu, men då var han ännu med oss här på jorden, om än gammal och inte i så bra skick.

Som han låg där i sin säng på hospitalet, rullade personalen in en säng till i rummet. I den sängen låg en medelålders mansperson, som hade brutit benet, och annars också var rätt mörbultad.

Denne hade nämligen börjat sin lördag med att förtära en halv flaska Koskenkorva, och sedan fått för sig att klättra upp och börja reparera taket på sitt hus. Vilket han fick ångra, när han kom ner igen bra mycket snabbare än han klättrat upp…

Alltnog, där låg de nu i varsin säng. De började samtala så smått, som man nu gör, när man ligger i varsin säng med en meter mellan sängarna, och småningom började den gamle sin vana trogen vittna för den andre, och berätta om sin tro och sin Frälsare.

Den andre var av förståeliga skäl inte på sitt soligaste humör, så efter en stund fick han nog, och fräste ilsket till: ”Och om nu din Gud är så god som du säger, varför såg han då inte till så att jag slapp ramla ner från taket och slå mig fördärvad?”

Den gamle tittade stint på honom.

”Men begriper du faktiskt inte hur god Gud var mot dig? Tänk om du hade brutit nacken i stället för benet, hur hade det gått för dig då? Då hade du hamnat i helvetet!  Men nu såg Gud till att du fick leva ett tag till, och gav dig en chans till att bli frälst och komma till rätt ställe!”

Nu som då råkar vi alla ut för nära ögat-situationer, kanske oftast i trafiken, men det händer också annars. Då är någon meter och någon tiondels sekund, som skiljer oss från lemlästning och död.

Vi pustar av lättnad, och kanske rentav lyckas klämma fram med ett ”Tack gode Gud att jag klarade mig!” – eller, om vi råkar få någon blessyr, kanske vi skäller på samme Gud för att vi inte klarade oss helt helskinnade.

Men kommer vi på tanken att ställa frågan varför Gud den här gången valde att se till att jag fick leva ett tag till?

Om du inte har det klart med Gud, om du inte har sagt ditt ja till den Frälsare och den frälsning, som Han har sänt, då var det därför du fick leva ett tag till, när det senast var nära ögat. Gud vill ju inte att någon syndare ska gå förlorad, han vill att alla ska omvända sig och få leva!

Om du är en kristen, då lät Herren dig vara kvar här för att du skulle få litet tid till att leva till ära för Honom och välsignelse för dina medmänniskor här på jorden, innan han tar hem dig!

Nästa gång det är nära ögat, ägna då en tanke åt vad den Guds godhet du just fick möta verkligen innebär, just för dig, just i ditt liv!

Det är ju så, att förr eller senare kommer den stund, då det inte längre  är bara nära ögat.

Förr eller senare ska vi alla härifrån….

Jesus hade upplyst sina lärjungar om att det fanns alldeles för få skördearbetare i förhållande till skördens storlek. Ändå får vi här läsa om ett tillfälle, där de skulle ha varit beredda att lägga krokben för andra skördearbetare! Något mer kontraproduktivt får man väl ändå leta efter!

Det kan alltså löna sig att titta litet närmare på den här händelsen. Vad var det som hände, varför gick det så här snett? Varför drogs det en gräns, som ställde somliga arbetare utanför? Det som hände då kan hända nu, vi människor har inte förändrats, även om vi har lärt os mer under de senaste tvåtusen åren.

Det finns undersökningar som visar att de kristna har få, om ens några, icketroende vänner, alltså såna som man faktiskt umgås med och står så nära att man kan tala om vänskap. De kristna, precis som alla andra människor,  har en tendens att helst umgås med likasinnade, om vi nu någon gång ännu skulle råka umgås med något annat än våra elektroniska manicker.

Detta innebär att församlingens kontaktyta till dem, som skulle behöva få höra om Herren och frälsningen, är alltför liten.

Men. Det finns en grupp kristna människor, som har mer kontakt till ickekristna, och som också ibland gör mer för att dela med sig av sin tro, än många av dem gör, som stängt in sig  i en vattentät kokong av idel troende.

Jag åsyftar dem, som inte har hittat sin plats i någon församling.

Det finns många, som i och för sig nog tror på Jesus, men som inte passar in, som känner sig som en rund tapp i ett fyrkantigt hål, om de försöker vara med i en genomsnittsförsamling.

Det finns människor, som kanske har så smärtsamma erfarenheter från sina försök att umgås med andra kristna, att de helst håller sig borta från allt som kallas kristen gemenskap, men som aldrig har kastat sin tro eller sin Gud överbord.

”Jag har inget emot vår Herre, men jag begriper mig inte på hans markpersonal”, lär någon någon gång ha suckat, och det finns många som instämmer i den hjärtesucken.

Så, här har vi nu en grupp kristna, som ur den etablerade kristenhetens synvinkel  ”inte hör till oss”, ”inte följer med oss”. De har oftast inte så många kristna vänner, men istället har de andra vänner, människor som de många gånger har andliga samtal med, berättar om sin tro för. De har kontaktyta utåt, och många av dem använder den!

Detta medan de församlingar, som kanske en gång drivit bort dem med hårda ord och handlingar, dåligt bemötande – eller kyla, likgiltighet och inget bemötande alls – närmast betraktar dem som halvavfällingar, människor som enligt oss i etablissemanget borde komma till kyrkan  för att vara ”riktiga” kristna!

Här har vi alltså en gräns, som dragits på grund av yttre grupptillhörighet, inte på grund av tro på Jesus! Känns det igen?

Ändå är det ofta just dessa ”outsiders” skördearbetare, de är i kontakt med dem som står utanför församlingarna, och jag har ibland stött på sådana, som gjort ett enormt arbete på Guds åker, utan vare sig stöd, ekonomisk ersättning eller erkännande från de etablerade församlingarna.

Det har till och mer förekommit fall där de har blivit motarbetade av de etablerade andliga ledarna!

”Hör de inte till oss, går de inte med oss, passar de inte in i den gängse mallen, då ska vi hindra dem!” För då är de på fel sida av gränsen, som vi dragit upp…

Vi har svårt för de udda arbetarna, för vi har gjort oss en schablonuppfattning, en standardmodell, för hur vi tycker att det borde vara och gå till för att riktigt vara rumsrent – precis som Jesu första lärjungar också hade gjort.

Men Jesus säger till oss, likaväl som till dem : ”Hindra dem inte, för den som inte är mot mig, han är för mig!”

Där har vi den riktiga gränsen, den som Herren själv drar.

Den viktiga frågan, den enda viktiga, det är alltså om människor blir förda till tro på Herren Jesus, om det är hans namn som som predikas, om det är budskapet om Honom, som förs vidare! Där så sker, där pågår skördearbete, och det ska aldrig hindras!

Jesus säger i en av dagens texter, Joh 16:5-15, att han ska sända oss en annan Hjälpare, den helige Ande, och att det är han, som ska utföra det avgörande jobbet!

Det är han, som ska överbevisa människorna om synd, rättfärdighet och dom! Vilket då torde innebära, att det inte är vi, som förväntas göra det.

Vår uppgift är att berätta om vad vi sett och hört och varit med om, alltså vad evangeliet har gett oss. Sen har vi gjort vår del! Men det har vi inte alltid så lätt att acceptera.

Många är de kristna, som istället för att bara rätt och slätt vittna för andra, berätta i jag-form hur det är att vara en kristen, att följa Jesus och leva i den trygghet och frihet som Guds nåd ger, också har trott att det varit deras uppgift att  överbevisa den andre om sanningen och nödvändigheten i kristen tro!

Jag minns en gång (av många) när jag själv gjorde det misstaget, det kan väl vara en trettifem år sen, eller så..

Jag arbetade då ännu inom verkstadsindustrin, vilket var ett bra ställe att befinna sig på, om man ville ha många möjligheter att tala om trosfrågor med sådana, som inte var färdigt frälsta.

En av mina arbetskamrater hade en troende hustru, som han tydligen hade många och heta meningsutbyten med, och han kom ofta och ville ställa mig mot väggen med kluriga andliga frågor. Många var de middagsraster som gick åt i hans sällskap…diskussionerna var livliga, och stundtals också aningen överhettade, som det kan bli, när båda är engagerade, och ingen vill ge sig.

En dag kom han så med den knäckfråga som teologerna kämpat med i tvåtusen år: ”Hur kan Gud vara både god och allsmäktig, när det ser ut som det gör i världen?”

Han såg litet skadeglad ut, ni vet, den där ”nu fick du så du teg”-blicken…

Jag olycksalige hade just läst en bok om detta så kallade teodicé-problem, så jag kastade mig med frejdigt mod in i en halvtimmes utläggning över ämnet ifråga – visst såg jag att hans blick blev en aning glasartad vartefter, men jag gick på tills jag ansåg mig vara klar – vilket då betydde, att jag ansåg att han borde vara överbevisad och tystad vid det laget.

I stället för att ödmjukt böja sig inför min överlägsna insikt, gav han mig en förintande blick och sade: ”Ja, prata, det kan du åtminstone!” Sen gick han.

Det är bara att konstatera att gamle Shakespeare hade rätt, när han sade att en man som har blivit överbevisad mot sin vilja ändå kommer att hålla fast vid sin gamla åsikt… ”a man convinced against his will is of the same opinion still”…

Jag hade alltså vunnit diskussionen.

Det är tyvärr inte detsamma som att vinna människan man diskuterar med, snarare tvärtom.

Tänk om jag hade varit nöjd med att vittna istället! Visa på Jesus, som av kärlek till oss människor kom för att dela och bära vår synd och vårt elände, så att vi skulle få möjlighet till ett bättre liv på en bättre plats! Tänk om jag låtit det räcka med att berätta om vad Jesus har betytt för mig i den här världen, även om den ser ut som den gör!

Och sedan lämna det här med överbevisande åt den helige Ande.

Men, jag hade på något dimmigt sätt fått för mig att det var min sak att göra alltsammans, både vittna, överbevisa, och frälsa. Att det var sån en riktig himmelrikets ambassadör skulle vara!

Jag skrev för en stund sen att det är många, som har försökt sig på att överbevisa andra, istället för att bara vittna.

Jag har anledning att tro att det kanske är ännu fler, som aldrig överhuvudtaget kommer sig för att vittna om Jesus, och vad Jesus har gjort för dem, just därför att de blandar ihop vittnesbörd och överbevisande! De är ärliga nog att inse, att de inte har fallenhet för att vinna diskussioner och tvångsövertyga andra, och eftersom de tror, att det är det de borde kunna göra,  låter de helt och hållet bli att säga något.

De, som skulle ha den naturliga fallenheten för att göra det rätt, gör alltså inget alls, eftersom de tror att det de kunde göra inte räcker! Man behöver inte undra länge över vem som kan tänkas ha nån glädje av att det är på det sättet.

Vi ska tala om vad vi har sett och hört och varit med om. Sen räcker det för vår del.

Den helige Ande får sedan ta hand om det som blivit sagt, precis som Jesus säger att han kommer att göra, och överbevisa människorna om att det, som de har fått höra, är sant och verkligt.

Ibland kan vi i och för sig faktiskt lyckas med våra övertalningsförsök, om vi är tillräckligt munviga och övertygande, och har en stark personlighet  - eller åtminstone kan det se ut som att vi lyckas, om vi får människor att ansluta sig till församlingen.

Men, vad blir det av en människa som har blivit övertalad att ansluta sig till kristendomen?

Som resultat av den framgångsrika propagandan får man kanske en människa som både ser ut som en kristen, talar som en kristen, och beter sig som en kristen, när hon är i kristet sällskap. Men, blev hon född av köttet eller av Anden, om det var min mänskliga övertalningsförmåga som ”födde” henne till ett mänskligt omfattande av den kristna läran?

Jag kommer här ihåg en grupp kristna bröder som blivit infiltrerade av en skurk, som lånat pengar av dem, och sedan försvunnit. Han hade lyckats dupera dem genom att kunna Bibeln, och känna till de kristna koderna, och jag minns att en av dem med förorättat tonfall utbrast: ”Och han bad till och med som en predikant!”

Någonstans hade denne skurk lärt sig allt detta. Kanske han var en, som någon gång övertalats av någon överambitiös evangelist , och sedan orkat vara med så länge i kristna sammanhang, att han lärt sig det mesta av de synliga kristna rutinerna?

Problemet, det som gör at det kan gå så här,  är att vi ibland kan övertala andra människor, vi kan ju påverka varandra både intellektuellt och emotionellt, men vi kan inte föda dem på nytt!

Det vi åstadkommer med våra övertalningsförsök och vårt överbevisande, det är något som är fött av kött. Vi kan göra proselyter, inget annat. Det är bara Anden, som kan åstadkomma något som är fött av Ande!

Vi har fått en Hjälpare just för att det inte är Guds mening att vi ska göra proselyter!

Det är bäst för både oss själva och dem vi vill ska få bli frälsta, om vi kan ta ett steg bakåt, när vi har gjort vår del, inte låta oss dras med i några ändlösa och nedrivande ordstrider, utan bara enkelt säga, att nu har jag berättat hur jag har det med Herren, och inte finns det så mycket mer att säga om det!

I en värld, där alla annars går in för att vinna sina debatter, är en sådan attityd verkligen som en fläkt från en annan värld – den där andra världen, vars ambassadörer vi är här på jorden…

Ut och vittna, ut och missionera, ut och evangelisera!

Det är också det huvudsakliga innehållet i den mesta undervisningen på området.

Och detta är ju sant, förstås!

Jesus säger ju att vi ska gå ut i hela världen!

Frågan är ju då åt vilket håll vi ska gå, när vi går ut, för att verkligen förvalta den Guds nåd, som vi kallar evangeliet, på bästa möjliga sätt.

Här blir svaret, kanske något oväntat, att vägen ut går inåt.

Det är ingen brist på den här sortens paradoxer i Bibeln.

Vägen uppåt går neråt, den som mister sitt liv ska vinna det, den som vill vara störst ska vara den minste av alla och allas tjänare…

Just den här paradoxen, att vi ska söka oss inåt om vi verkligen vill gå ut, den har kanske blivit mer förbisedd än de andra.

När man läser apostlarnas brev, skulle man vänta sig evangelisationsappeller, uppmaningar att gå ut och vittna, på var och varannan sida.

I verkligheten är det väääldigt tunnsått med sådana. Den som har lust kan ju läsa genom alla breven i NT, och se hur många ställen han hittar, där de troende uppmanas att gå ut och evangelisera! Det finns ställen, där det ges erkännande åt dem, som har gjort det, men det är svårt att hitta direkta uppmaningar!

Varför är det så?

När Jesus uppmanar oss att gå ut borde väl apostlarna göra detsamma?

Jo, det gör de nog!

Det är bara det, att de vet att vägen ut går inåt, så de anger en riktning vi inte riktigt väntar oss, och då har vi svårt att känna igen den.

Det sägs om Filippus, att han predikade Kristus för folket i Samaria, inte att han predikade om Kristus.

För att bli en människa, som predikar Kristus får man lov att gå inåt. Annars blir man en, som antingen predikar om Kristus, eller så blir man en som inte predikar alls.

Evangelisation består nämligen inte bara av ord.

Det räcker inte med att proklamera, där behöver också finnas en synlig bekräftelse av budskapet.

Den bekräftelsen finns i de människor som lever evangeliet.

Alltså består en stor del av apostlarnas undervisning i råd och anvisningar för hur en kristen människa ska leva och bete sig mot andra.

Men stannar vi där, då har vi bara åstadkommit en modifierad version av Mose lag, levnadsregler ägnade att beteendeträna folk till att uppföra sig på önskat sätt.

Alltså tar apostlarna ett steg till, och anger riktningen inåt, mot centrum av den kristna tron, mot Herren själv!

Drivkraften i allt vi gör är tänkt att vara kärlek, Guds kärlek, som vi har kommit til tro på, och som förvandlar oss, gör oss till Kristusbrev, gör så att vi avspeglar Guds härlighet.

Vi reflekterar det vi är vända till – hur skulle det kunna vara på något annat sätt?

Tar vi vägen ut utan att vara vända inåt, då kommer vi att reflektera andra saker, inte Jesus. På den vägen drabbas vi av högmod om vi har framgång, missmod om det går dåligt, och vi frestas jämföra oss med varandra, för jämförelse är också att spegla sig i andra.

Blir vi hånade och förlöjligade tar vi in föraktet och låter det påverka oss, för vi ser oss i omgivningens spegel. Sen drar man sig antingen undan, eller tar på sig fanatismens pansar och fortsätter, och ingen Kristus blir predikad i någotdera fallet, även om det nog kanske talas mycket om honom.

Jag minns en gemenskap, där man gick in för att verkligen bli evangeliserande. Man skaffade material som innehöll program för hur man tränar lärjungar till att bli evangelister, och man hade regelbundna möten och träffar och utåtriktade verksamheter, allt för att bli så effektiva som möjligt i själavinnandet. Inom ett år var alla utmattade, och folk började droppa av.

”Nu orkar jag inte med det här längre, det finns ju ingen Jesus i det längre!” Så sade en av dem. som varit entusiastiska i början, innan hon slutligen gav upp, och lämnade gruppen.

Så kan det gå. Man blir så ivrig att förvalta Guds nåd, och verkligen gå ut med den, att man tappar bort Jesus själv mitt i allt förvaltarskapet.

Det var den här risken, medvetenheten om den, som angav tonen i apostlarnas brev.

Guds Ande har inget intresse av att vi ska bränna ut oss för Guds skull.

Inte heller har han något intresse av en evangelisation, som saknar den bekräftelse, som finns i människor som lever vända till Herren, och speglar hans barmhärtighet och kärlek till sin omgivning.

Vägen ut går inåt.

I Apostlagärningarna 2:42 nämns det som vi brukar kalla de fyra ben, som församlingen står på: apostlarnas undervisning, brödragemenskapen, brödsbrytelsen, och bönerna.

Vad är detta för något, egentligen?

Är det inslag i gudstjänsten, programpunkter att gå igenom, när vi samlas?

Något de kom tillbaka till då och då, snabblandade i på söndagen, och sen gick ut från igen, när de gick ut från mötet?

Den grekiska grundtextens uttryck innebär att detta var något de blev kvar i, höll fast vid att förbli i!

Den finska översättningen är väldigt bra här: ”He pysyivät” – ”De blev kvar i, de stannade i”.

För att förstå detta behöver vi ha samma förståelse som de första kristna av vad dessa fyra B:n egentligen är för något: de är mötesplatser!

Här får vi gå inåt, möta Jesus, se honom, ta till oss av all den nåd och kärlek som möter oss i apostlarnas undervisning, möta Guds kärlek i de kristna syskonen, eftersom de också lever vända till samma ljus, leva i den ständiga påminnelsen om Guds Lamm, han som tagit bort världens synd,och står som garant för att ingenting någonsin kan skilja mig från Guds kärlek, och vi får alltid vända oss till Fadern med allt i bön, för han är alltid med, och lyssnar alltid.

När en människa börjar leva på det sättet, går vägen inåt, då kommer hon automatiskt också att gå vägen utåt.

Bekräftelsen av evangeliet finns där, det syns redan innan något har blivit sagt, och när något sedan blir sagt, då är trovärdigheten där. Kristus är predikad redan innan han blir predikad, och då är det inte bara ord om Kristus som blir sagda!

Det Rike, som inte består i ord, utan i kraft, är där!

På det här sättet blir vi alla evangelister, inte bara de som är framfusiga och frimodiga och verbalt begåvade…

Vi kan ta bilden från Ef 2, där Guds församling beskrivs som ett tempel som byggs upp av de enskilda kristna,  och se vad de olika byggnadsarbetarna har för uppgift.

Vi börjar med evangelisten, för utan den tjänsten blir det dåligt med byggnadsmaterial!

Evangelisten bryter sten i stenbrottet. Finns ingen evangelist/evangelisation, då kommer det inte att finnas något råmaterial att börja bygga av. Och var är stenbrottet? Jo, det är naturligtvis världen vi lever i, den värld, som är i den ondes våld. Där finns människorna, som Jesus dog för att rädda!

När Jesus talar om att dödsrikets portar inte ska bli hans församling övermäktiga, handlar det inte bara om uppståndelsens dag! Det handlar också om ett församlingens angrepp mot den ondes rike, att genom evangelium få befria dem, som är andligen döda och förslavade under honom, så att de blir levande i Kristus och medborgare i Guds Rike!

Då blir människor de ”levande stenar” som 1 Petr 2 talar om!

Evangelisten har en särskild gåva att föra människor till Kristus, och att framlägga evangeliet klart och enkelt, med kraft och överbevisning. Han behöver ha en församling bakom sig, hans tjänst blir ett slag i luften om han fungerar som ensamvarg. Någon behöver ju  ta hand om de människor han för till tro, och till det behövs de andra tjänsterna!

Men i sin egen tjänst kan han mycket väl ibland fungera ensam, även om grundmodellen, att Jesus sände ut sina lärjungar två och två, borde vara det vi fortfarande håller oss till! Filippus är den ende utpräglade evangelist som omtalas i Apostlagärningarna, och han gav sig ensam iväg till Samaria. Sedan behövdes det två apostlar att bygga församling av det material, som han ensam kom dragande med!

Han hade också ett påfallande enkelt budskap. Han ”predikade Kristus”, står det. Ingen invecklad dogmatik eller filosoferande hit och dit där, alltså!

Läs Apg 8, det är en trosstärkande berättelse om vad Gud kan göra genom en enda människa!

Evangelistens behov av förebedjare kan knappast överdrivas. Han står i främsta frontlinjen, med allt vad det innebär av motstånd från andra sidan.

I den andliga striden tillämpar ondskan samma taktik som vi fick lära oss i finska armén, nämligen att man ska skjuta ledaren först.

Knäpp honom, så blir de andra förvirrade, och får svårare att hålla samman och göra rätt saker…

Han behöver ha trons gåva, gärna också helbrägdagörelsens och kraftgärningarnas gåvor. Ofta fungerar evangelister också i kunskapens ord.

Det tycks inte vara Guds tanke att människor ska få uppleva befrielse och helande först tjugo år efter att de kommit till tro, sådant ska egentligen förmedlas redan genom evangelistens tjänst! Det var i varje fall vad som hände i Samaria, Apg 8.

Vi kan alltså med tillförsikt be för evangelisterna, att de ska få den kraftutrustning som hör till deras tjänst!

Församlingarna av idag har allt skäl att granska sina prioriteringar.

Folkkyrkan har präster, biskopar, kantorer, diakonissor, ungdomsledare och så vidare. Några evangelisttjänster finns överhuvudtaget inte inrättade. Det ska övriga tjänsteinnehavare sköta med vänster hand – om man nu inte rentav bara slår sig till ro med tanken att alla som är döpta vid några veckors ålder därmed också är kristna.

I bästa fall det kanske rentav kan bli litet evangelisation trots det systemet, om det råkar finnas någon utpräglad evangelist bland de anställda, någon som prioriterar ner det påtvingade och allmänt kontraproduktiva pappersvändande för att i stället göra det han brinner för.

Det riskerar han då att få mer skäll än tack för.

Frikyrkorna är inte mycket bättre. Förr fanns det evangelister både här och var, men hur många friförsamlingar har en evangelist avskild till tjänst idag? Vi slingrar oss med att säga, att evangelisationen är hela församlingens angelägenhet, och det är sant.

Men, handen på hjärtat, vad blir det av den, om inte ledaren finns där, han som brinner för saken, ber för den, uppmuntrar och stöder de andra, går före och visar genom eget exempel vad som ska göras, och hur det ska göras?

Evangelisten har, naturligtvis, sina begränsningar. Han är t ex sällan någon värst framstående bibellärare, men eftersom han är bra på det han gör, frestas vi ofta att sätta honom att göra annat än det som är hans kallelse, vilket genom åren har åstadkommit en del tokigheter!

Ungefär som att skicka en tyngdlyftare att springa maraton, eftersom han är så bra på att lyfta skrot…

Niilo Yli-Vainio, den kanske starkaste evangelisttjänstegåva vi har sett här i Finland, berättade själv att den fantastiska smörjelse, som han upplevde i sina möten, försvann när han gav sig till att hålla bibelstudier på dagarna. Sen kom den tillbaka till kvällen igen!

Inte var det för att Anden har något mot bibelstudier! Men det var inte det, som Gud hade kallat Niilo att göra!

Den andliga kraftutrustning, som vi brukar kalla ”smörjelse” är över oss för att Guds vilja, det han kallat oss till, ska förverkligas. Går vi utanför vår kallelse kommer inte Anden att hjälpa oss!

Jag läste en gång en beskrivning av ”superpastor Johnson”.

Han predikade bättre än andra, höll djupare bibelstudier, han evangeliserade effektivare, sjöng bättre, spelade bättre, vittnade bättre, och själavårdade bättre än någon annan.

Den som skrivit den beskrivningen menade, att det är såna pastorer församlingarna ofta önskar sig, utan att inse hur förödande detta är för både församling och herde!

Det är inte meningen att en ska kunna allt och göra allt.

Det strider mot hela tanken på församlingen som Kristi kropp, där var och en har sin speciella gåva och uppgift.

Efter ett vardagskvällsmöte tömdes lokalen i vanlig takt, tills bara jag och en annan var kvar. Vi kom i samtal, och efter någon minut fick jag en känsla av att hon gick som katten runt het gröt, att hon ville tala om något, men inte riktigt fick fram det.

Jag gick genom olika alternativ i bakhuvudet, och bad tyst medan vi samtalade. Sjukdom? Neej… Äktenskapsproblem? Kändes inte heller rätt… Någon trosfråga? Njaa? Ja? Kanske till och med den största trosfrågan av alla?

Så jag tittade på henne, och så frågade jag jag rakt på: ”Hur är det, skulle du vilja bli frälst?” Och det var just det hon ville!

Efter att vi bett frälsningsbönen, och hon med sin egen mun fått bekänna Jesus som Herre och bjuda in Honom i sitt liv, satt vi kvar och samtalade ännu några minuter. Då sade hon något jag aldrig har glömt: ”Jag har besökt möten och gudstjänster i flera olika församlingar här i stan i flera års tid, men ingen har nånsin förr frågat mig om jag vill bli frälst!”

Ibland tar vi saker alldeles för mycket för givna. Om en mänska kommer till ett kristet möte tar vi så lätt för givet att den mänskan har allt klart med Gud!

Om en mänska uttrycker intresse för andliga frågor tar vi för givet att hon redan är ett pånyttfött Guds barn!

Ibland är vi så rysligt finkänsliga att vi avsiktligt undviker hela frågan. ”Tron är ju en privatsak, den ska vi låta mänskor ha för sig själva”, kan det heta.

Eller så avskaffar vi hela frågan från dagordningen med att säga att den som är döpt och konfirmerad är en kristen, det gäller bara att tala om för sådana att de redan är kristna.

”Av hjärtats tro blir man rättfärdig, och av munnens bekännelse blir man frälst.” Det är de två steg till frälsning som Romarbrevet ger.

Att först i sitt hjärta tro att Gud har uppväckt Jesus från de döda – och det gör man inför Gud. Förmågan att göra detta kommer som en Guds gåva genom evangeliets predikan.

Och att sedan med sin mun bekänna att Jesus är Herre. Det gör man inför människorna.

Många tar emot det första stegets gåva, men behöver sedan få litet hjälp med det andra – en hjälp som ofta bara behöver bestå i att någon frågar, och på det sättet ger möjlighet att avlägga den goda bekännelsen: Jesus är Herre, min Herre, och min Gud!

Ingen borde behöva vänta i åratal på att någon ställer den frågan! Inte nödvändigtvis på ett framfusigt och påträngande sätt – ”Är du frälst?”, men ändå så, att det ger möjlighet att svara med ett eget klart ställningstagande.

Medan jag har funderat på vad det ska bli till har jag kommit att minnas en olycklig pastor, som just hade talat i ett väckelsemöte. Tillfället i fråga hade åtminstone blivit ett uppvaknande för honom personligen, och det var väl i och för sig inte så illa!

”Mitt i mötet insåg jag att jag stod och talade precis som jag skulle tala till färdigt troende”, sade han. ”Och sen insåg jag att jag egentligen inte har en aning om hur man ska tala till icketroende!”

Han hade fastnat i den vanliga pastors- och predikantfällan. De allra flesta möten och gudstjänster idag riktar sig i praktiken till de redan troende, de som är vana vid både jargong och mötesstil, de som kan åtminstone de vanligaste bibliska berättelserna, och kan hänga med i en framställning som tar avstamp i sånt som alla närvarande förutsätts redan känna till.

Detta leder då lätt till att de – vi – som står för förkunnelsen blir vana vid att bygga upp våra budskap utifrån de förutsättningarna.

Sen, när vi ska tala till människor som inte har några förkunskaper i kristen tro och lära, då fungerar inte vårt invanda koncept längre. I de flesta fall tycks det då gå så att vi fortsätter som vi är vana ändå, och det vi säger går en halvmeter över huvudet på de icke insatta.

Då hjälper det inte fast mötet är annonserat som väckelsemöte, och är tänkt att vara evangeliserande. I praktiken har vi några troende som predikar och sjunger och vittnar för andra troende, precis som annars.

Det här är alltså vad jag utgår från idag, när jag förbereder mig. I och för sig vet jag ju vad jag vill säga, jag vill berätta om Jesus och frälsningen, men nu gäller det att göra det på ett sätt som är begripligt för människor som inte har några som helst förkunskaper!

Och det innebär att min vanliga predikostil inte fungerar så bra i kväll – ja, stilen kanske fungerar helt bra, men inte innehållet! Jag har nog fastnat i predikantfällan jag också, och byggt upp mina tal utifrån tron att åhörarna redan känner till en hel del om vad som står i Bibeln…

Det är nyttigt med litet uppvaknande då och då, också för den redan frälste, visst?

”Var alltid beredda att svara var och en som begär att ni förklarar det hopp ni äger!” 1 Petr 3:15

Annars kan det bli så här för någon sökande medmänniska:

”Jag läste några böcker jag ärvde av min farmor

Dom kallas visst postillor och luktar gammalt damm

Men jag fattade noll, så de hamnade i lådan

De handlade om ”hanegäll” och fårskötsel och lamm

Sen gick jag till en kyrka, det blev väl några gånger

Där satt det några stycken och tittade rakt fram

En gubbe i lång kåpa läste innantill och sjöng

Men de andra sjöng så illa så det var synd och skam

Ingen såg mig när jag kom och ingen när jag gick

och ingenting begrep jag, ingen gång

- jo det förstod jag nog, att börsen skulle fram

när någon kom med hatten på en stång

Sen gick jag till ett ställe där det var fart och kläm

Som rockkonsert med trummor och med band

Och gubben där orerade och skrek att pris ske Gud

Och lämna dej nu genast i hans hand

Sen kom det en och frågade ”Säg broder, är du frälst?”

”Ja, inte på det här” så blev mitt svar

Då gick han, så jag fick aldrig fråga något, jag

Så jag gick också, tänkte jag var klar

Jag satte mig hos Jonas idag på kafferasten

För att jag ville prata – han tror ju visst på Gud

Men han blev bara konstig, och spänd och smått generad

Och pratade en massa om blod och kors och bud

Så nu har jag gått varvet, och ingen i nån kyrka

Och inte han på jobbet och inte någon bok

Har haft tid att lyssna och svara på min fråga

Nej, jag är fortsättningsvis lika klok

Men, hallå, jag kom ju för jag ville förstå!

Har ni inget annat sätt att säga det på?

Kan inte någon bara enkelt svara mig

Du som tror det finns en Gud

Varför bryr han sig om dig?”

Det är bra länge sen nu, som den här lilla diktstumpen kom till mig en eftermiddag – jag satt inte och tänkte ut den, den bara liksom landade. Och så pass har jag väl hunnit se och höra, att jag vet att den inte kommer alltför långt från sanningen.

Men det skulle ju inte få gå så här, när någon börjar söka svaret på sina andliga frågor!

Det är en del av en kristens ansvar och uppgift att kunna förklara varför jag tror att Gud bryr sig om mig! Konsekvensen av ett enkelt vittnesbörd kan vara att en människa vågar sätta foten på himmelsvägen! En stor del av alla som kommer till tro på Jesus gör det faktiskt i följd av att någon berättat för dem om sin egen tro…

Det är alltså skäl att tänka genom på förhand vad man vill säga, kort, enkelt och avskalat alla konstigheter, den dag när någon frågar hur man kan tro på Gud. Att säga att Gud älskar den här världen, och därför har Jesus kommit, och därför förlåter han mig och har tålamod med mig, det är faktiskt inte så invecklat!

Ja, det vet väl ingen med någon exakthet, men via allmänt tillgänglig statistik kommer man en bit på väg mot svaret på den frågan!

Man räknar med ca 16.000 unika folkslag i världen.

Av dem är ca 6600 idag, år 2010, fortfarande onådda.

Det finns ca 6.8 miljarder människor, och av dem har ca 1.3 miljarder aldrig hört evangeliet.

Det talas ca 6900 språk i världen idag, och av dem är hälften hotade, och kommer till största delen att försvinna inom typ de närmaste femtio åren.

Takten är i dagsläget sådan, att var fjortonde dag dör ett språk ut.

Hela Bibeln är översatt till 383 språk, och delar av den till 2261 språk.

Bibeln i sin helhet är alltså översatt till alla större språk.

Delar av den till närmare 2000 av de mindre språken.

Översättningsarbetet fortgår hela tiden, samtidigt som antalet språk minskar med ett varannan vecka, vartefter små stamspråk dör ut.

Där kommer förstås det stigande antalet översättningar och det minskande antalet språk att mötas så småningom, kanske redan i den här generationen!

Mission och evangelisation bedrivs naturligtvis för fullt och via många kanaler också bland de folk, som inte ännu har någon skriftlig översättning av Bibeln till sitt eget språk – det muntliga kommer alltid först!

Sen kan man ju konstatera att Jesus inte nödvändigtvis avser att alla ska höra evangeliet på sitt eget modersmål – om någon talar flera språk och får höra evangeliet på något av dem, då har han ju hört!

Summan av detta blir att arbetet är på upploppet!

Om vi är villiga att ge och arbeta kan uppdraget vara fullbordat inom en rätt nära framtid!