”Förgängliga äro alla sammansatta ting” – är det någon av mina läsare, som vet vem som sade det?

Rätt hade han, i varje fall vad det gäller bilar och andra produkter av den moderna tekniken. Livslängden på prylarna blir bara kortare och kortare, vad det verkar!

I kyrkan lyssnade vi till en predikan om Jesus och lärjungarna på förklaringsberget, och utan att upprepa något av det predikanten sade, har jag ändå lust att spinna vidare på texten ifråga litet grann.

Vissa saker förändras inte. Lärjungarna hade ju gärna velat stanna kvar där uppe i glansen och härligheten, och samma tendens finns fortfarande bland oss troende – det här med kraft och härlighet, och tecken och under, det tilltalar och lockar fortfarande!

Följaktligen dyker det upp nya rörelser och profeter med jämna intervaller, rörelser som utlovar just kraft och övernaturliga upplevelser, underverk och liv i seger, och anhängare tycks de alltid få, åtminstone till en tid.

På ett sätt kan man förstå det här. Om nu någon utlovar möjlighet att leva i förklaringsbergets glans, så att säga, varför skulle vi då vänta oss att vara mindre mottagliga för den tanken än Petrus, Jakob och Johannes var? Eller, om jag får spetsa till det, varför skulle vi vara mindre mottagliga för den frestelsen?

För en frestelse är det, det är jag övertygad om.

”Hur kan du påstå något sådant?? Ska inte en kristen sträva efter att leva i Andens kraft, leva ett övernaturligt liv??”

Jag kan nästan höra, hur en och annan både tänker och säger något liknande, men låt mig förklara vad jag menar, istället för att du slutar läsa här!

Har du någon gång sett barn utan pengar stå vid godishyllan i varuhuset, längtansfullt stirrande på all den härlighet, som de inte har någon möjlighet att bli delaktiga i? Den situationen hade blivit lärjungarnas öde på förklaringsberget, om de hade fått lov att stanna där. De såg och hörde allt som hände, visst, men de var inte delaktiga. De var bara åskådare!

Härligheten, kraften, skönheten där på berget, det var något, som bara fanns utanför dem!

De skulle vidare till ett annat berg innan de kunde bli delaktiga!

På det berget fanns ingen synlig härlighet. Det sägs om Honom som var huvudperson också där: ”Han hade ingen gestalt eller fägring, när vi såg på Honom kunde hans utseende inte behaga oss.”

Det berget, Golgata,  såg Jesus lida, och det såg honom dö.

Det berget såg såren öppnas, där Jesu lärjungar skulle ympas in!

På det berget ser vi ingen utom Jesus!

Där, och bara där, genom att på detta sätt bli delaktiga i Jesus, genom att i tro ta emot Honom och det han gjorde på Golgata, kan vi få möjlighet att bli delaktiga också i förklaringsbergets härlighet.

Vad är det då, detta att bli delaktiga i Kristus? Vad är det tänkt att åstadkomma med oss, i oss?

Först av allt är det korset, att se vad Jesus har gjort för oss, som gör det möjligt för oss att komma till tro på Guds kärlek. Enligt apostlarnas undervisning är det kärlek, som är målsättningen för all kristen undervisning, kärlek som kommer ur ett rent hjärta, ett gott samvete, och en uppriktig tro.

Det är alltså inte kraft och underverk, inte härlighet och förklarad glans, som är kristenlivets mål.

Det finns med, när Gud så vill, och jag vill inte att någon ska tro att jag är på något sätt emot den helige Ande och hans gåvor, men Andens frukt är kärlek!

Det är kärlek Jesus talar om den sista kvällen med sina lärjungar, att de ska älska varandra.

Det är det dubbla kärleksbudet han lyfter fram som det viktigaste av allt, när han samtalar med de skriftlärda.

Det är genom kärlek vi blir delaktiga – med Kristus och med varandra. Den härligheten såg de inte på förklaringsberget. Den fick de se på Golgata.

Den fanns i och för sig med redan på förklaringsberget, Jesus samtalade ju med Mose och Elia om sin bortgång, som han skulle fullborda i Jerusalem, men av den saken fattade lärjungarna noll. De såg bara glansen, för det var den, som intresserade och lockade!

Att upptäcka den här härligheten är inget man bestämmer sig för, det här är något att be om.

De flesta kristna har erfarenhet av hur det är när vi får ett ryck och ska bli ”bättre människor”.

Man hör eller läser om hur viktigt det är att vi ber, läser bibeln, vittnar, tar oss an nödställda, ger tionde, söker Andens gåvor och så vidare ut i det oändliga. När man sedan väl har bestämt sig för att ta itu med sitt böneliv och sitt offrande, eller sitt bibelläsande, eller sina diakonala insatser, eller något av allt det andra, som en kristen uppenbarligen borde ägna sig åt, då blir varaktigheten i beslutet något mellan tre dagar och tre månader, beroende dels på hur envis man är, och dels på hur snart något som känns ännu viktigare – eller mer intressant – dyker upp…

Om man då, efter att ha misslyckats med sina goda föresatser några gånger,  får höra undervisning om något som ser ut som en snabbfil till att lyckas med sitt kristna liv, en genväg till uppenbarelseberget, om man säger så, då är det inte så självklart att man lyckas se att detta ju bara är mer av samma sort, mer av att försöka bli det man vill vara, mer av sökande efter identitetsskapande religiösa prestationer!

Ser man inte fällan, ser man inte att detta är just en frestelse, då går man ett varv till i ekorrhjulet….

Det först då, när Jesus, och bara Jesus, räcker till för mig, när jag är nöjd med att se Jesus, och ingen utom Jesus, som jag kan komma in i vilan, som jag kan slappna av, som jag kan börja leva i den delaktighet jag blev inympad i den dag jag kom till tro.

Sedan kan det hända att jag får leva hela mitt jordeliv i gemenskap med Herren, fri från fördömelse och religiöst tvång, och helt vardagligt vara till någon glädje och hjälp här och var för mina medmänniskor, utan att det någonsin händer några spektakulära övernaturligheter, och det kan också hända att Gud använder mig för något övernaturligt ingripande då och då.

Det viktiga är att människan lever i Guds kärlek, och ger den vidare till sin nästa, inte på vilket vis det sker!

Det som inga planer, inga föresatser, inga metoder, inga tekniker i världen kan åstadkomma, det gör Fadern när vi ber Honom om det. Han kan forma oss till likhet med Kristus, inte på utsidan enbart, utan framför allt på insidan. Han kan göra oss till ”Kristusbrev, skrivna på människohjärtan med den levande Gudens Ande”.

En hel del av kärlekens uttryckssätt kan läras in och imiteras, men det håller inte hela vägen fram. Förr eller senare tvingas vi erkänna att det behövs något mer än bara beteendeträning, att det behövs mer än det finns material till i oss människor, om utsidan och insidan ska stämma med varandra, för Guds kärlek finns bara i Gud, och i den som är delaktig i Honom!

Det är fortfarande så, att kraften, Guds kraft,  fullkomnas i svaghet, vår svaghet.

Så länge vi stirrar oss blinda på härligheten, och gärna skulle vilja bosätta oss där det känns som saligast och bäst, når vi inte fram till det vi är kallade till.

Dit kommer vi bara genom att gå vidare från vår mänskliga längtan efter att vara starka och duktiga, vidare till det berg, där det inte finns någon annan att se än Jesus – och honom som korsfäst.

Ofelbarhetskomplex

När en ledare drabbas av det här, tar det sig uttryck i att han aldrig kan erkänna ett fel, eller i varje fall har väldigt svårt för det.

Han tror att hans ledarställning försvagas, om han erkänner att han gjort fel, om han ber någon om förlåtelse, eller erkänner en missuppfattning.

Jag har då och då stött på det här. Om t ex en församlingsmedlem påpekar för pastorn att han i en predikan sagt något, som definitivt inte stämmer med Bibeln, då börjar pastorn svänga sig med luddiga hänvisningar till grekiskan, eller med att säga att erfarenheten visar att det nog är som jag säger, eller med att spydigt fråga hur många år frågeställaren studerat teologi.

Eller så blir han arg och säger att du ska vara tyst och underordna dig, du har en upprorisk ande om du ifrågasätter din Pastor!

Ofelbarhetskomplex är ett tecken på osäkerhet, omognad och andligt högmod.

Det får en församlingstjänare att börja uppträda som om han vore herre över hjorden, och det bygger inte upp.

Som ledare behöver man vara medveten om att man inte  förlorar i respekt genom att erkänna när man har fel, eller har gjort fel, man vinner!

Nära släkt med det här är något vi skulle kunna kalla osårbarhetskomplex.

Det drabbas man av, när man börjar uppfatta sig själv som så andligt mogen, att man inte längre tycker sig vara i riskzonen för att falla för någon frestelse. Då har man tappat kontakten med verkligheten. Alla kan frestas, alla kan falla, alla har sin svaga punkt någonstans!

Tro aldrig att dina försvarsmurar är så starka, att vaktposterna kan dras in!

 Ensamvargen

En ensamvarg i ledarställning löper stor risk att så småningom också börja bete sig mer som varg än som herde mot sina får.

Kännetecknande för ensamvargen är att han jobbar ensam, kör sitt eget race, och han gör det också då han till det yttre ingår i ett team.

Han har svårt att underordna sig, och lyssnar egentligen inte på någon, annat än om det som sägs stämmer med vad han själv tycker.

Han har också, förstås, en släng av ofelbarhet…

Var alltid ansvarig inför andra!

De enväldiga kungarna förr i tiden sade att de var ”härskare av Guds nåde”, och menade då, att de inte var ansvariga inför någon annan än Gud själv.

Den andlige ledaren är ingen kung, han är inte enväldig, och han har att underordna sig andra ledare, om han vill vara en lem i Kristi kropp.

 Personlig ambition

Vi behöver ledare med visioner, men definitivt inte ledare med ambitioner.

Skillnaden är att den som har en vision kan stiga åt sidan och låta en annan ta över, han kan dela sin vision med andra, och han ger äran för det goda som sker åt Gud.

Den som har en ambition har sig själv i centrum för det som ska göras, och ser sig själv som oumbärlig i förverkligandet av den. Han lånar också litet av glansen om det går bra…

Den som har en vision är brinnande i anden. Den ambitiöse brinner bara i själen. Någon har någon gång sagt, att ett av problemen i församlingarna är, att vi har för många eldsjälar, och för få, som är brinnande i anden. Jag är böjd att instämma.

Ställ dig två frågor då och då vad det gäller det Herren gett dig att jobba med för tillfället:

”Är jag beredd att lägga ner det här direkt när Herren säger att det haft sin tid?”

”Är jag beredd att när som helst ge över det här till någon annan och stiga åt sidan?”

Svarar man ärligt på de frågorna, då vet man också var man står på ambitionsskalan.

Droger

Alla slags droger, både alkohol och andra, bör undvikas av en andlig ledare – och självfallet av alla kristna. I ledarens fall är det extra viktigt – han/hon är ju ett föredöme för andra! Droger har också en otrolig förmåga att ta omdömet från människor, trälbinda dem, och göra dem odugliga till att göra Guds vilja.

Det här är en verklig frestelse, framför allt för dem som inte lever öppet inför andra ledare och har ställt sin tjänst under andras överinseende.

Ett så intensivt och påfrestande liv, som vi här talar om, kan göra det svårt att slappna av och vila, och då ligger det nära till i den drogkultur vi lever i, att ta till kemiska hjälpmedel både för att kunna vila och för att orka.

Dessutom, när en människa står under det vi brukar kalla ”Andens smörjelse”, upplever man ett lyft, en kick, en eufori, som gör att man för en stund tycker sig ha huvudet i himlen, och när sedan möteslokalen töms och ljusen släcks, kan det vara litet jobbigt när smörjelsen inte längre är närvarande på samma sätt. En och annan har fallit för frestelsen att försöka rekonstruera den himmelska upprymdheten med hjälp av en mycket jordisk whiskypinne.

Det brukar bli fler vartefter…

 Sex

Sex har fått många andliga ledare att stupa.

Här gäller det för ledaren att dels veta vad Guds Ord säger om otukt och äktenskapsbrott, dels att ha någon, som man regelbundet talar fullständigt öppet om sitt liv och sina frestelser med.

En gift man eller kvinna bör aldrig börja jobba väldigt nära ihop med någon annan person av motsatt kön än sin egen make!! Vi ska inte servera Djävulen tillfällen på silverbricka!

Själavårds- eller mentorskapsrelationer som visar tecken på att börja spåra ur till man-kvinna-relationer bör genast avbrytas om endera parten är gift! De tecknen ser man inte alltid själv, så var lyhörd för andras varningar!

Här ska vi inte heller vara rädda för att säga ifrån, om vi ser att det är på väg att spåra ur för något syskon i Herren. Den sorts finkänslighet, som låter andra gå ut på svag is utan att varna dem, för att ”man inte vill lägga sig i”, har inget med kristen hänsyn att göra, det är bara feghet.

Överdrifter

Överdriv inte när du berättar om din tjänst i Guds rike, och vad Gud har gjort genom dig!

Lögn för med sig förbannelser av många slag, och överdrift är lögn!

Vi behöver inte ”hjälpa Gud” genom att säga att det var femti mänskor på mötet om där bara var tretti, inte heller genom att säga att ett ben växte ut med fem cm, om det i verkligheten var två.

Undvik att lägga på moms i dina vittnesbörd!

Du kanske kan lura människor, men både Gud och Djävulen vet sanningen, så din trovärdighet i andevärlden går på minus av det här.

Sen är jag nog av den meningen, att det är den som blev helad eller på annat sätt hjälpt, som ska vittna om saken, inte den som förmedlade underverket.

 Pengar

De allra flesta andliga ledare får lov att handskas med penningmedel på ett eller annat sätt. Se till att alla pengar du handskas med alltid är ordentligt och lagenligt redovisade!

Smit inte undan skatt genom att ta emot ”gåvor”, som i verkligheten är lön för arbete du gjort.

Vi ska ge kejsaren vad kejsaren tillhör. Jesus är mycket tydlig på den punkten, när han blir tillfrågad om hur det är med skatten till de världsliga myndigheterna! Gör vi  inte som han säger, då begår vi synd.

Och salta aldrig en räkning! Stöld är brott mot Guds bud! Om man kommer överens på förhand om ett arvode, och sen skriver något annat på räkningen, då är man en löftesbrytare.

Judas` förräderi började med att han var oärlig med pengar! Och vi vet ju hur det slutade…

Längden på och innehållet i kollekttalen brukar vara en bra indikator på hur det står till med en eller annan ministry. Det där med att försöka tjäna både Gud och Mammon kommer i allmänhet smygande litet i taget, så det gäller att ha akt på sig själv och vad man sysslar med!

 Smicker

Använd dig aldrig av smicker för att komma i goda papper med andra människor.

Smicker är också ett slags lögn! Och lögn, det är den ondes område. Vi kan inte bygga Guds Rike med djävulens metoder!

Ärlig uppmuntran och uppskattning är sen en helt annan sak.

Det är också viktigt att inte själv slicka i sig andras smicker, sånt har en tendens att bli beroendeframkallande, och efter ett tag börjar det styra vad man säger och gör – för man vill ju inte gå miste om sin dagliga dos av vackra ord!

Framgång och makt

Tilläggas kan det som redan nämnts i det tidigare, nämligen maktens frestelse, samt den ondes ständiga försök att få oss att prioritera fel. Det står faktiskt att vi ska älska Gud över allt, inte att vi ska älska den tjänst, de gåvor, den kraft, den framgång, eller ens den församling, som  han gett oss att förvalta, mer än Honom själv.

Är inte Jesus vårt livs främsta prioritering, då kommer det andra också att gå snett.

Bristande trohet

Vi frestas att inte vara trogna i det lilla. ”Det där är det väl inte så noga med, småsaker!” Så viskar den onde i ditt öra…”

Vi frestas att förfalska Guds ord av vinningslystnad. Man låter helt enkelt bli att predika om sånt man vet att folket inte vill höra. Alla som arbetar med predikande och undervisning frestas i något skede att marknadsanpassa sitt budskap.

Alltså, att anpassa det efter vad man vet/antar att åhörarna vill höra.

Det här är förödande för ens tro. ”Hur skulle ni kunna tro, ni som söker ära av varandra, och inte söker den ära som kommer från Honom som ensam är Gud”, säger Jesus.

Vi frestas att stjäla Guds ära. Något sådant som ”Herrens store tjänare” finns inte! Är man en tjänare är man inte stor, är man stor är man ingen tjänare. Den som börjar använda sin tjänst för att upphöja sig själv tjänar inte längre Herren, utan sig själv.

Och vi frestas att syssla med folkräkning. Att inte satsa lika helhjärtat på tio åhörare som på hundra. Detta är också en del av att vara eller inte vara trogen i det lilla!

 Partiväsende

Vi frestas att gå in i ett sekteristiskt väsende.

Om jag leder den grupp, som Herren har anförtrott åt mig, till att börja tycka att vi är väldigt speciella, att vi har någon insikt som andra kristna inte har, att vår lära eller församlingsmodell, eller något annat som vi har på programmet, är bättre än alla andras, och jag i följd av detta börjar avskilja dem från andra kristna, och lär dem att se ner på och förakta dem, som inte är med på våra noter, då har jag skapat en sekt.

Ordet ”sekt” kommer från latinets ”secta”, som betyder ”parti”.

Då har jag åstadkommit en söndring i Kristi kropp. och sysslar jag med sådant, då har jag missbrukat mitt ledarskap å det grövsta!

Ledare, som lägger sig till med favoriter och har anseende till personen, bygger inte församlingen, de bygger sitt eget hov.

Bristande omvändelse

Det är fullt möjligt att vara en fullärd teolog, eller att ha gått genom en komplett pastorsutbildning, utan att någonsin ha omvänt sig, så det är skäl att ställa sig de här tre frågorna med jämna mellanrum:

* Vem lever jag inför?

Jag lever nämligen inför den jag vill vara till behag! Det är den personen jag är vänd till!

Det går dåligt att leva med Kristus utan att ha dött med honom först.

Det är sällsynt med uppståndelse utan föregående dödsfall.

Omvändelseprocessen är en dödsprocess, där allt som varit oss en vinning i denna värld helt plötsligt ska räknas som sopor. Och detta att vilja vara människor till behag hör hemma i den sopsäcken! Fil 3

Vi lever inför alla möjliga människor så länge vi inte omvänt oss. Församling, medkristna, pastor, äldstekår, man, hustru, vänner, arbetsgivare, arbetskamrater o s v.

Allt detta hindrar en från att vara sig själv, man satsar ju hela tiden på att se ut att vara något annat och bättre än man är.

Detta behöver vi befrias från, för öppenheten, ärligheten, vandringen i ljuset är en grundförutsättning för att kunna fungera rätt i ett andligt ledarskap!

* Vem är mitt liv?

Vi kan utmärkt väl vara kristna utan att Kristus har desto mer utrymme i oss.

”Se, jag står vid dörren och knackar” säger Herren till en kristen församling, Laodicea i Uppb 3.

Kristus var inte deras liv, fast de hade fått liv genom honom!

Vi kan praktiskt klarlägga vad vi har vårt liv i genom att se på vad som upptar våra tankar, planer och prioriteringar.

Gärna då med hjälp av någon som känner oss väl, för det är fortfarande lättare att se flisan i sin broders öga än bjälken i det egna!

Vi får fråga oss om vi tänker mer på allt det vi ska göra för Jesus än vi tänker på Jesus själv?

Har han blivit en bifigur som ska ställa upp och välsigna mig så det går bra för mig, men annars vet jag inte vad jag ska ha honom till?

Vad vi har vårt liv i kommer också fram i hur stort vårt kontrollbehov är.

Är det naturligt för mig att delegera åt andra? Är det OK för mig att Gud gör vad han vill, när han vill och hur han vill, både med mitt liv och i min församling? Eller vill jag själv hålla i alla trådar? Då håller jag också själv i mitt liv och bevarar det av alla krafter…

* Lever jag aktivt i syndernas förlåtelse?

En herde behöver älska mycket. Den som ständigt lever i medvetande om hur mycket han fått förlåtet, hur stor Guds nåd över oss syndare är, han kan också älska alla andra bristfälliga och besvärliga människor.

Ser man sitt eget skuldbrev fastspikat vid korset, då ser man att de andras också är där.

Då kan man bara förundras över hur totalt Jesus älskar oss alla!

För bråttom för att hinna be

Herden, och vi håller i minnet att alla ledaruppgifter grundar sig på herdetjänsten, är kallad till förebedjare.

Det ingår i bedjarens uppgift att bära både församling och icketroende omgivning inför Gud.

Ju tydligare man ser behoven och nöden, ju mer man reagerar på lögn och ogudaktighet, desto starkare är kallelsen till att bli en bönekämpe.

En av den ondes favoritmetoder är att stapla viktiga uppgifter på oss, tills vi drunknar i dem.

”Jag hinner aldrig be eller läsa Bibeln ordentligt, för jag har så bråttom med allt församlingsarbete”. Många herdar upplever sin situation just så.

Vi kunde kanske sätta upp berättelsen om Marta och Maria på anslagstavlan?

”Ett är nödvändigt”, säger Jesus.

Kritik och dömande

Det blir också lätt så, att vi tar det som Anden visar oss för att kalla oss till förbön, och gör om det till kritik och hårda domar.

”Detta folk som inte känner lagen, det är förbannat”, sade fariseerna.

En kristen ledare som kritiserar, dömer, föraktar och ser ner på sitt folk bör antingen omvända sig, eller också byta jobb. Han förmedlar inget av Guds kärlek, så länge han har den inställningen, och det är ju det som är varje kristen ledares främsta uppgift!

Det är också viktigt att ledaren inser sitt eget behov av förbön. Han ska stå i välsignelsen, inte över den!

Ledarens exempel är grundläggande för att församlingen ska komma in i bönens liv.

Det är också grundläggande för att de, som han leder, ska komma ut ur kritikens och missnöjets slaveri.

Vi ser hur lärjungarna till sist kommer till Jesus och ber om att få lära sig be, när de sett hans exempel tillräckligt länge.

Att de inte skulle fördöma andra, det fick de lära sig redan under de allra första lektionerna.

”Icke utöver vad skrivet är”

Det här kan ju tyckas vara självklart.

Inte tar vi ju bort något från Guds Ord, skulle aldrig falla oss in!

Om vi nu inte är s.k. liberalteologer förstås…

För den i princip bibeltrogne ledaren har den onde andra frestelser på lut.

I stället för att ta bort något från Skriften lägger vi till.

Jag syftar då på det som händer, när vi gör teologi av våra erfarenheter.

”Eftersom Gud gjorde så på det stället och under de omständigheterna, är det vad Gud alltid kommer att göra, om de yttre omständigheterna ser ungefär likadana ut” Så luras vi ibland att tänka.

Det här tänkesättet leder då ofta till att vi aktivt försöker återskapa de yttre förhållandena, för att på den vägen kunna få en återupprepning av ett andligt skeende.

Det här är en indikation på att något av det ondaste, som finns i oss, sticker upp sitt fula tryne – nämligen vår lust att behärska, kontrollera och styra Gud.

Gud låter sig inte manipuleras.

Han är ingen godisautomat som ger vad vi vill ha, bara vi lär oss trycka på de rätta knapparna!

Vi ska inte försöka styra Honom.

Det är inte vi som ska leda Anden, vi ska låta oss ledas av Honom!

Gud gör nytt. Det får vi vara med i, bara vi inte låter våra erfarenheter blockera oss.

Detta var då några axplock av vad en andlig ledare behöver se upp med – och nog är det väl ganska självklart, att vi behöver varandras hjälp, om vi ska kunna stå emot den ondes listiga angrepp, och behålla fältet vi har fått oss anförtrott?

Så där övergripande kan påpekas att frestelserna alltid siktar på någon av våra köttsliga begärelser, gamle Adams målsättningar, vilka bland annat är makt, njutning, att betyda något, att ha det bekvämt, och att se rättfärdig ut inför andra.

Den hette ”Trons Ord”, och var verksam under några år  i början på åttiotalet. Den fanns i Mölndal, och drevs gemensamt av alla fyra församlingarna där, och var således stabilt allkristen, även om själva undervisningen försiggick i pingstkyrkans utrymmen.

När vi skulle åka därifrån, insåg vi att vi antagligen skulle glömma bort det mesta vi fått lära oss alldeles för fort, om vi inte hade något stöd för minnet – även om vi gjort anteckningar under lektionerna, fanns det ju ändå stora luckor! Som väl var hade all undervisning bandats, så vi köpte ett försvarligt lass med C-kassetter (det var den tiden) och släpade med oss hem till Finland.

Följande år tillbringade jag med att lyssna genom kassetterna och komplettera mina anteckningar, och när det var klart hade jag tillgång till undervisningen i skriftlig form, lättillgängligt och överskådligt. Sen dess har jag visserligen konsulterat dem mer eller mindre regelbundet, men aldrig gått igenom dem ordentligt från början till slut någon gång.

För det kommer ju så mycket nytt hela tiden, nya böcker, nya konferenser och möten, nya undervisningar, nytt , nyare, nyast! Och den som ska hänga med i allt nytt får inte mycket tid att gå tillbaka till något gammalt!

Nu har jag studerat mina gamla anteckningar i tre månader, och nyupptäckt hela block av det, som Herren skulle ha velat att jag hade haft medvetet med mig hela tiden, men som jag låtit nytt för dagen-sjukan stänga mig ute från.

Rubriken för det här inlägget kommer från Apg 17:21, där det sägs om folket i Aten att ”de inte hade tid och håg för något annat än att att tala om eller höra på något nytt för dagen”.

Den karaktäristiken passar in på fler än antikens greker!

Uppmaningen i 2 Tim3:14 går åt rakt motsatt håll: ”Förbli vid vad du har lärt och fått visshet om!”

En gång för länge sedan visade Herren mig en bild.

Två män befann sig på en äng, båda utrustade med spadar. Den ene gick och hackade upp en torva än här, än där, den andre stod och grävde på ett ställe. Den tanke som kom till mig när jag såg det här lät så här: ”Vilken av dessa två tror du finner vatten?”

Den bilden borde jag ha tagit bättre vara på än jag har gjort. Alltför mycket tid har gått åt till planlöst hackande än här än där, tid som jag kunde ha använt till att gräva på ett ställe och komma ner på djupet.

Och detta är ett misstag, som jag inte är ensam om att ha begått. Det massiva utbudet i dagens kristenhet på sånt som är nytt för dagen, nytt att läsa, titta på, lyssna till, tala om, det tenderar att splittra oss och förytliga oss, om vi inte är medvetna om risken och handskas med det på ett visligt sätt.

Jag behöver inte hänga med i allt nytt.

Jag behöver inte se och höra allt som är nytt för dagen,

Gud är densamme som han alltid har varit, så det jag har hört och fått visshet om för länge sedan, det duger fortfarande – och jag har inte på långa vägar nått ner till botten av de djupen än!

Risken med detta är, att man då lätt förbiser andra, mer försåtliga frestelser.

Edin Lövås är inne på det här i sin bok ”Hänförelse”,  här mycket fritt återgivet av mig:

”I Getsemane fanns det ingen som tänkte på de vanliga katalogsynderna.

Petrus hade ingen tanke på att vara otrogen mot sin hustru, där han satt och kämpade mot sömnen, medan Jesus kämpade i bön.

Johannes hade ingen lust att smita från trädgården, och Jesu uppmaning att vaka, för att i stället gå på krogen och dricka sig full.

Och Jakob satt inte och tänkte ut några  planer på någon skum affärstransaktion, att bedra sina medmänniskor och fylla sin egen pengapung.

Det var en annan frestelse som Jesus varnade för, när han uppmanade dem att vaka med honom! Frestelsen att somna, att ta den lättare vägen, att göra något annat än det man är kallad till, utan att för den skull hänge sig åt några grova synder, den är i långa loppet mer förödande för lärjungaskapet än enskilda syndafall!

Det lättaste i Getsemanes krissituation skulle ha varit att lägga benen på ryggen, fly tillbaka till Galiléen, till familjen, fiskebåten och det invanda, trygga livet!

De flesta kristna är i samma situation. Vår stora frestelse är inte pengar eller sprit eller grannens hustru, utan just önskan att dra oss tillbaka och stanna i vår trygga, skyddade och fina miljö!”

Vi brukar ibland tala om villa-vovve-volvo-livet, just den trygga tillvaro, där allt går sin gilla gång, och man känner sig ha kontroll över sitt liv och sin tillvaro, och handen på hjärtat, visst har det här en dragningskraft på oss, talar till vårt behov av trygghet, även om vi ibland kan klaga på den tråkiga vardagslunken?

Antagligen hade Maria också tänkt sig ett lagom lugnt medelklassliv, med en lagom framgångsrik äkta man, ett lagom välbärgat hem, lagom många barn, och lagom trevliga grannar.

Sen kommer ängeln och vänder upp och ner på hela hennes tillvaro.

”Du ska bli havande, och föda en son, och du ska ge honom namnet Jesus.

Fram till det här ögonblicket hade hennes liv varit prydligt utstakat: Hon var trolovad, med Josef, de skulle snart gifta sig, sen skulle de få barn, som skulle föra deras släkt vidare i Israel och ta hand om dem på deras ålderdom, och till slut skulle de dö, förhoppningsvis gamla och mätta på att leva. Villa, vovve, volvo….

Och då kommer den. Kallelsen till det största uppdraget.

Det uppdrag, som så småningom skulle leda till att ett svärd gick genom hennes själ.

Och som i förlängningen ledde till att alla släkten efter henne har prisat henne salig – eftersom hon inte tackade nej och backade ur, för att istället leva ett lagom fromt liv.

”Jag är Herrens tjänarinna. Må det ske med mig som du har sagt!”

Man kan undra om hon verkligen tänkt genom alla konsekvenser, när hon så omedelbart gensvarar på ängelns ord. Hade hon verkligen tänkt på allt skvaller, på den mycket verkliga risken att hon helt enkelt skulle bli stenad, när det började synas att hon var gravid utan att vara gift, hade hon tänkt på risken att Josef skulle ge henne skiljebrev och bryta trolovningen, hade hon tänkt på att…

Och man kan undra om någon enda människa, någonsin, någonstans, skulle svara ja till någon Herrens kallelse, om man skulle börja med att kallt skulle tänka genom konsekvenserna och rada upp för sig alla möjliga risker och förluster man kan komma att drabbas av, om man går in i det Gud kallar en till?

Visserligen uppmanar Jesus oss att beräkna kostnaden för efterföljelse, men den texten är rätt dubbeltydig, åtminstone den delen som handlar om krig mot övermäktig motståndare. Man får en aning om att han lika mycket avser kostnaden för att låta bli!

Den sidan brukar det mänskliga förnuftet tendera att glömma bort!

Detta därför att kallelsen  alltid vänder uppochned på ens egna planer för framtiden.

Den är inget medel till vinning, i alla fall inte sådant som den här världen och tiden definierar som vinst.

Det största uppdraget måste få första platsen, och då hamnar allt annat ett pinnhål ner!

Man kan tänka sig att Maria som from judinna helt enkelt inte vågade annat än hålla med, när Guds budbärare talade.

Eller så kan man tänka sig att hon i stundens hänryckning inte tänkte överhuvudtaget.

Men där finns en tredje möjlighet, nämligen att hon själv säger vad som är den verkliga orsaken till att hon kunde svara så snabbt och så korrekt!

”Se, jag är Herrens tjänarinna…”

 Jag tror att Maria helt enkelt kom in i den här situationen med rätt inställning.

Hon såg sig själv som Herrens tjänarinna, och en tjänarinna – eller en tjänare – på den tiden började inte ifrågasätta eller diskutera sin herres befallning, och minst av allt vägrade man att utföra den!

Det största uppdraget, att låta Ordet bli ”kött”, synlig, påtaglig verklighet i den här världen,  söker fortfarande landningsplatser av den sorten, söker tjänare och tjänarinnor, människor som tror Guds Ord och lyder det, utan att tumma på det och ändra det, utan att bortförklara det eller förkasta det.

Ordet blev kött och tog sin boning ibland oss på ett unikt sätt genom Maria.

Nu är Kristus huvudet, och de som tror på Honom kroppen.

Det är Guds tanke och mening, att vi med den helige Andes hjälp nu ska vara sådana som Han är i världen. Inte ska vi vara Gud inkarnerad på samma sätt som Jesus, förstås, men ändå ett förkroppsligande av Guds tanke och vilja!

”Sådan som Han är, sådana är också vi i denna världen”

 Någon har någon gång sagt, att Gud söker inte de skickliga och begåvade, han söker efter dem som är villiga att lyda. Dem kan han sedan göra skickliga! Och när så sker, då blir Ordet kött igen. Då blir Jesus synlig i den här världen genom sin församling.

”Se, jag är Herrens tjänarinna.”

”Se, jag är Herrens tjänare.”

Den tanken och attityden behöver vi, precis som Maria, välja innan kallelsen till det, som är Guds vilja just för mitt liv här och nu, kommer!

Annars kanske den frestelse, som ligger dold i de egna planerna för framtiden – eller kanske bara just för i dag – väger för tungt i valet…

Det är sant så till vida, att vi ofta bildar oss en uppfattning om något eller något väldigt fort, och sen kan det vara svårt att rubba den uppfattningen, alltså är det viktigt att ge ett korrekt första intryck. (Fast vi skulle väl oftast hellre ge ett gott än ett korrekt första intryck, men det är en annan sak)

Det blir däremot fel, om vi också tror att det första intrycket alltid ger en rätt bild! Vill man dra rätta slutsatser behöver man nämligen också ett ordentligt underlag för dem och det får man ju inte genom ett snabbt första intryck!

Engelsmännen har sitt eget uttryck för det här med förhastade slutsatser: ”jumping to conclusions”.

Man tar då alltså ett ”skutt till slutsatsen”, och hoppar då med all sannolikhet över både ett och annat, som skulle ha varit bra att ta med i beräkningen, innan man drog sin slutsats!

Har man varit med om liknande saker förr, då är faran stor att man använder sin tidigare erfarenhet som underlag för sina slutsatser också i fortsättningen, och har det då kommit med andra faktorer, sådant som inte fanns med förra gången,  som man nu i hastigheten hoppar över, då kommer man naturligtvis att hamna fel!

En av texterna för fjärde söndagen i advent, den från från Matt 1, handlar om Josef, Marias fästman, och hans reaktion på Marias graviditet.

Hans – och mänsklighetens – samlade erfarenhet fram till den dagen sade, att om en kvinna blir gravid, då finns det bara en möjlig förklaring!

Alltså drog han den slutsatsen att hon varit otrogen, att hon hade haft någon annan man. Sedan visade det sig, att till och med en så pass välgrundad slutsats kunde vara totalt felaktig!

Det här var naturligtvis ett extremfall, och det är väl ingen som på allvar skulle vänta sig, att Josef kunde ha dragit någon annan slutsats än den han kom fram till.

Men fenomenet med förhastade slutsatser är som sådant värt att se upp med!

Det lönar sig alltid att stanna upp och fråga sig, om man faktiskt har all relevant information tillgänglig, innan man hoppar vidare till slutsatsen!

Och det är också allt skäl att fråga sig om all information man har verkligen är relevant eller ens sann!

Tänk om jag t ex bara har hört ena sidan i en konflikt lägga fram sin syn på saken? För det mesta har folk rätt svårt för att vara objektiva såna gånger…

Tänk om det negativa, som jag just fick höra om den där andra människan, är ett rykte, som vuxit från fjäder till hönsgård på vägen?

Tänk om den här människan som jag just träffade för första gången, och som jag tyckte var tvär och otrevlig, hade tandvärk eller migrän idag?

Tänk om den verkliga orsaken till att jag inte tyckte om den andre, var något så trivialt, att han inte delade mina åsikter?

Det är ju i allmänhet så, att de där människorna, som vi tycker är trevliga, och smarta, och välinformerade, det är de som tycker som jag…

Sen har vi problemet med att den ena förhastade slutsatsen föder den andra, som föder den tredje, och så vidare.

Tänk t ex på de judiska skriftlärdes misslyckande med att rätt identifiera Jesus!

Den information de hade sade att Jesus kom från Nasaret i Galileen.

Alltså drog de den förhastade slutsatsen att han också var född i Nasaret!

En enkel fråga hade kunnat klargöra den saken, men nej, den ställdes aldrig, för när man har sin uppfattning klar, då slutar man fråga.

Istället för att fråga ”Var är du född?” hoppade de sedan vidare till nästa förhastade slutsats, att eftersom Messias skulle födas i Betlehem, så kunde inte Jesus vara Messias, och eftersom de nu ”visste” att Jesus inte kunde vara Messias, så ledde detta till deras tredje förhastade slutsats, nämligen att det nog var med de onda andarnas furstes hjälp, som han drev ut onda andar, vilket ledde vidare till den fjärde, att det nog var säkrast att ta livet av honom.

Den första felaktiga slutsatsen leder alltså lätt vidare till fler, om man inte aktar sig!

I första Korintierbrevet säger aposteln att vi inte ska vara för snabba med att dra slutsatser och avge omdömen! ”Döm inte, förrän tid är, inte förrän allt har kommit fram i ljuset…”

Herren vet hur långtgående följder en förhastad slutsats kan få!

Josef visade dock en kvalitet, som vi kunde ta lärdom av litet till mans! Han var nämligen beredd att ändra sitt omdöme, ompröva sin slutsats, när han fick mer information!

Alltför ofta slår folk ifrån sig och vill inte lyssna, när någon skulle kunna bidra med mer information, information som innebär att ens färdiga slutsatser skulle kunna tänkas visa sig vara felaktiga, om man tar in den. I stället blir reaktionen ett ”Jag har min uppfattning klar, så kom inte och stör mig med fakta!”

Istället för att måla in oss i hörnet på det sättet, borde vi säga som den gamle ungkarlen sade, när han sent omsider skulle gifta sig, och hans vänner undrade hur nu han, som varit en sån övertygad ungkarl, plötsligt gjorde en sådan helomvändning.

”Man är väl inte sämre karl än att man kan ändra sig”, svarade han.

Josef var inte sämre karl än att han kunde ändra sig, när han fick nya fakta och god orsak att ompröva sin tidigare ståndpunkt, och av detta kom det bara gott för fortsättningen!

Liksom alltid, när sanningen får göra oss fria…

Den tanke vi alltid borde tänka, den blir ofta otänkt: ”Det där kunde ha varit jag!”

”There, but for the grace of God, go I!” ”Vore det inte för Guds nåd och beskydd, då vore det jag, som stod där med byxorna nere.”

Men, som sagt, den tanken faller oss inte alltid in. Det är som om vi trodde, att något sånt där kan aldrig hända mig!

”Aldrig i livet att jag skulle bli en tjuv eller förskingrare, eller äktenskapsbrytare, eller hustruplågare! Jag är inte sårbar på det sättet. Jag är skottsäker mot den ondes brinnande pilar!”

Hör du till dem som går omkring och tror, mer eller mindre medvetet, att du är skottsäker?

Att du aldrig kommer att falla för några svåra frestelser, och begå några värre synder?

I den antika hjältedikten Odysséen berättas om en gosse som hette Akilles. Han beskrivs osårbar, så när som på en punkt. Hans häl kunde det gå hål på, därav uttrycket ”akilleshäl”. Och småningom var det ju en som fick in en träff i hälen på honom, med en förgiftad pil till råga på allt, och det var slutet på den väldige krigaren. Det brukar gå så.

Det finns mycket vishet i de gamla sagorna, och visst får vi ge gamle Homeros rätt i att vi alla har någon svag punkt, hur bepansrade vi än tycker oss vara! Adam hade en svag punkt – önskan att vara Eva till lags. Mose hade en svag punkt – det häftiga humör som fortfarande fanns kvar i honom, till och med när han av Herren hade fostrats till den mest saktmodiga människan på jorden. Kung Saul förblindades av makten, och glömde vem som egentligen var Konung i Israel. Salomo i all sin vishet lät sig ledas vilse av sina många kvinnor. Petrus övervanns av sin självbevarelsedrift.

Nu är det ju så knepigt, att det som är en frestelse för den ene, inte är det minsta lockande för den andre, och tvärtom. Det är därför vi kan se på andras syndafall och tänka, att så där skulle jag aldrig kunna ställa till det!

Men, tänk om det går så här: Du är inte intresserad av vin, inte av kvinnor, och nån sångröst har du aldrig haft.

Politiken vill du helst slippa höra talas om, pengar vill du inte ha mer än vad du behöver, och du är av den meningen att det är fridens man som har en framtid, så en sån vill du vara.

Kristen är du, en församling tillhör du, Herren följer du.

Och du kan inte begripa dig på folk som super och hoppar över skaklarna, som drömmer om storvinsten osv. Det som är en frestelse för dem är ingen frestelse för dig!

Men du har en liten ambition att vara en gudsman, att vara litet heligare, mer överlåten och andligt mogen än genomsnittet, och du vill att dina medkristna ska vara medvetna om att du är allt detta! Din frestelse är frestelsen till fariseism.

De vitmålade frestelserna är de värsta, för de är svårast att känna igen! Ambitioner, hur goda de än är, innebär alltid en frestelse. Ambitionen har nämligen alltid den ambitiöse i centrum. Att ha en ambition, det är att vilja bli nånting, att växa, att bli stor och duktig och sedd och uppskattad och berömd och………..

Den inbillat skottsäkre är ofta både beslutsam och handlingskraftig, och det är ju egenskaper som vi uppfattar som både eftersträvansvärda och beundransvärda.

Men eftersom han inte anser sig varken ha eller göra några större fel, blir han oemottaglig för förmaning, andligt högmodig, hård, och lägger sig till med en attityd av förakt mot alla som visar sig vara sårbara.

Insikten om den egna sårbarheten, de egna svaga punkternas existens, möjligheten att man själv kanske faller – eller redan har fallit – lika djupt som den, som för tillfället hänger i offentlighetens galge, den insikten finns inte, för den kan inte samexistera med illusionen om osårbarhet!

Nå, om beskrivningen passar in på dig, då kan vi  genast konstatera, att skottsäker är du inte. Du har ju fallit för en av de allra värsta frestelserna! Och det var just detta, att du trodde du var litet bättre än de andra, som fällde dig!

Tyvärr är risken stor för att du ska verkligen har blivit skottsäker, fast på ett annat sätt än du trodde. Du kan ha blivit det som Bibeln kallar förhärdad. Fariséerna var som bekant de enda människor, som Jesus aldrig fick någon rätsida på!

Ibland är vi kristna så osäkra, så rädda att göra fel, att vi inte vågar göra något alls. Det är det ena diket.

Osårbarhetskomplexet skapar män och kvinnor, som både anser sig ha rätt och göra rätt, som vågar ta beslut och handla, men som är så självsäkra att de inte längre kan korrigeras. Det är det andra diket.

Var går vägen, om det här är de båda dikena?

Ja, jag tror att den går där det inte är JAG, och mina misslyckanden, eller JAG, och mina framgångar, som är i centrum för min uppmärksamhet. Jesus är vägen. För att jag ska kunna gå den vägen ska HAN ha uppmärksamheten!

Gud vill att jag ska ha en hel vilja, en stark vilja, och en vilja som alltmer riktas in på Honom, på delaktighet och livsgemenskap med Honom.

Ju mer delaktig jag är med Honom, ju mer av Hans tankar och känslor jag delar, desto mer kommer också min vilja att harmoniera med Hans!

”Gud är den som verkar både vilja och gärning i er”, står det i Fil 2.

De här två problemtyperna, den vankelmodige och den självsäkre, attraherar varandra . Den osäkre söker sig gärna till den säkre för att genom att identifiera sig med honom stötta upp sin vacklande självkänsla.

Den säkre tycker i sin tur om att få den osäkres beundran, tycker om den makt han kan utöva över honom, och binder honom till sig, och målar därigenom in sig ännu värre i sitt duktighetshörn. Har man på det sättet skaffat sig en skara eftersägare, kan man ju sedan aldrig erkänna ett fel eller en svaghet…

Vet du med dig att du är människa? Att du kan falla? Har den insikten fått göra dig ödmjuk?

Eller siktar du på att inför dig själv, andra och Gud vara den skottsäkre, den som alla andra behöver hjälp av, men som själv inte behöver hjälp av någon? Då är jag illa rädd för att du är rejält i farozonen för att falla för just den frestelse som är din dolda svaga punkt!

”Den som menar sig stå, ska se till så att han inte faller”, står det skrivet.

Det står också om både svaga och starka att förutsättningen för att hållas på rätt köl är att Herren håller en stående, och bäst av allt, det står att den rättfärdige faller sju gånger men står åter upp!

Igen ser vi behovet av sund självkännedom, så att man inte en vacker dag ligger där med sin egenrättfärdiga näsa i gruset och fortfarande inbillar sig att man står, och behovet av sund gudskännedom, så att man inte står i Herrens nåd och rättfärdighet och ändå fortfarande tror sig ligga fallen i sina frestelser och synder.

Det förefaller i bibliskt perspektiv också att vara så, att om någon går omkring och tror sig något vara fast han ingenting är, då kommer Gud att ta hans berömmelse ifrån honom – genom att låta honom falla för de frestelser han trodde sig vara säker för, om så skulle behövas!

Den onde är alltid ute och vill ha tillstånd att sålla oss som vete, och ibland får han det tillståndet!

”Inled oss icke i frestelse”, ber vi i Fader Vår.

Och det är många som tycker att det är en konstig bön. Gud kan väl inte fresta någon till något ont? Det står ju t o m i Jakobs brev att Han aldrig gör det.

Varför då en sån här bön? Jag tror att det vi ber om, det är att slippa bli sållade. Att den onde inte ska få någon tillåtelse.

Omedelbart efter ”inled oss icke i frestelse” kommer ju ”utan fräls oss ifrån ondo”!

Men börjar vi inbilla oss att vi är skottsäkra, och blir vi högfärdiga och omöjliga av det, så att vi inte längre vare sig vinnlägger oss om kärlek eller vandrar i ödmjukhet inför vår Gud, då kan vi ganska snart komma till den punkt där beskyddet tas bort, vi får falla och bli förödmjukade, så att vi besinnar att Gud är Gud, och vi bara är människor.

Den som inser sig vara sårbar behöver rustning och sköld. Var är vi bäst skyddade?

Jo när vi förblir i Kristus. Och jag tror att det är så Ef 6 och undervisningen om vapenrustningen ska förstås: som konkret undervisning om hur man förblir i Kristus.

När vi väl har insett, att det finns frestelser som kan tänkas bita till och med på mig, fast jag är så extraordinärt from, då finns det i huvudsak två sätt vi tar till för att försöka komma tillrätta med frestelsernas problem.

Den ena är att sikta på att stå emot frestelserna med lagens hjälp, alltså genom att ha reda på vad som är fel och undvika att göra det, och oberoende av hur man tror sig lyckas i det företaget är själva inställningen förödande för all kristen gemenskap. Man börjar nämligen då´ obönhörligen dela upp varandra i mer och mindre lyckade och framgångsrika, och skapar därigenom ett A-lag och ett B-lag i Guds församling.

Den andra är att sikta på att komma närmare Jesus och vara mer delaktig i honom. På den vägen är enstaka syndafall ingen katastrof, för man lever ju under nåden! Och gemenskapen med andra blir möjlig genom att vi alla vet oss vara beroende av Guds nåd, både för att stå emot frestelser och för att komma på fötter igen när vi fallit!

”Pröva noga, o vargar”, står det i Djungelboken, fast kanske man borde säga ”Pröva noga, o får” i en artikel skriven för kristna?

Det sitter en liten vargvalp någonstans undangömd i oss alla, får i Herrens hjord som vi är, och den väntar bara på att vi ska börja ha en attityd, som ger den möjlighet att växa och ta utrymme i hjärta och hjärna. Och osårbarhetsillusionen, den ger verkligen livsrum åt den!

Så det är värt att pröva sig själv då och då, inte bara så att man tänker efter om man har fallit i synd på någon punkt, utan också så att man frågar sig: Vet jag om att jag är människa?

Det är värt att pröva sig själv, hur man reagerar på andras kullerbyttor. Är det sorgen och medlidandet, eller beskärmandet och fördömandet som är överst?

Och det är värt att pröva sig själv ifråga om sin strategi för att kunna förbli stående, och komma snabbt på fötter igen, om det ändå skulle gå på tok. Är det Jesus och nåden, eller lagen och min egen förträfflighet, som jag litar till?

På samma gång var han mycket osäker ifråga om vad som månne var Guds vilja för honom?

Mer och mer av hans tid gick åt till att försöka be och fråga och på olika sätt ”lyssna in” vad som kunde tänkas vara Guds vilja för honom i varje specifik situation, och han gick omkring med en känsla av överhängande katastrof – en katastrof, som i hans fantasi kunde inträffa, om han skulle råka höra fel, och komma på sidan om Guds vilja!

Småningom var det knappt så han vågade äta frukost utan att fråga Gud om det var OK att han åt, för tänk om Gud ville att han skulle fasta!

Hans beslutsångest blev allt värre, och allt oftare tog han kontakt med sådana människor, som han trodde var i besittning av någon speciell förmåga att lyssna till Herren, och frågade dem till råds om allt han tvekade om.

I det läget kom han i kontakt med en andlig ledare, som var allt det han själv inte var: En stark, självsäker, lyskraftig person, som redan hade samlat en ansenlig skara anhängare!

Halleluja! Här erbjöd sig lösningen på silverfat! Nu behövde han inte längre ängsligt undra över vad som var Guds vilja, nu hade han någon, som i klara och tydliga ordalag kunde tala om för honom vad som förväntades av honom!

Att ingenting fick vare sig prövas eller ifrågasättas, det upplevde han närmast som en lättnad.

Både lära och handlingsprogram var lika huggna i sten som någonsin Mose stentavlor, det var ledarna, och ledarnas skrifter som gällde, punkt och slut, tänk, vad skönt!

Mer än gärna gav han likt Esau bort sin förstfödslorätt, den som bestod i att ta sitt kors och följa Jesus, utan att vara beroende av någon mänsklig förbindelseman, som ”hörde från Gud” för hans räkning.

Mer än gärna tog han den erbjudna skålen med vattvälling , och följde en makthungrig människa istället.

För nu kunde han äntligen skyffla över ansvaret för sitt liv på någon annan!

Det blir så här ibland, när människor inte har fått en sann bild av Jesu Kristi Gud och Fader.

När inte budskapet om vad korset har gjort för oss har landat riktigt, då upplevs Gud lätt som hotfull, krävande och vred, och den människa som försöker vara en sådan Gud till lags hamnar antingen i uppror, eller också i det, som vår unge man hamnade i, nämligen underkastelse.

Detta blir i sin tur alltför ofta underkastelse under en annan människa, eller ett system, eller något, vad som helst, som erbjuder sig att ställa sig själv mellan den osäkra och skrämda människan, och den Gud, som inger henne skräck!

Här har vi då surdeg nummer två, som vill jäsa i församlingsdegen: system som bygger på makt och underkastelse.

När den jäsningen kommer sig igång, då försvinner korset, det kors, som den människa, som är kallad till vila i Kristus, till gemenskap med Herren, och till att följa Honom i frihet och utan fruktan, skulle ta på sig. Det oket är nämligen milt, och den bördan är lätt, vad det gäller vårt förhållande till den Gud som älskar oss så högt, att Han inte ens skonade sin enfödde Son, utan utgav honom för oss alla, för att vi skulle få förlåtelse, frid och evigt liv!

Korset utesluter nämligen allt vad mänsklig maktutövning och manipulation heter, det ställer oss alla på samma nivå, syndare frälsta av nåd, och det öppnar vägen till Guds tron lika på vid gavel för var och en som bekänner Jesus som Herre!

Vi har redan en Medlare, inga mänskliga mellanhänder behövs! Det är vad budskapet om Kristus som korsfäst säger oss…

Men maktmänniskorna har diktat en annan visa, och den sjungs i kör av deras anhängare:

”En konung över oss måste vi ha

en ledargestalt vi kan följa

en som kan tala och folkmassor dra

en som kan svagheter dölja

en som kan konsten att härska och leda

en som kan egna reviret freda

en som är tillräckligt stor och bred

så att vi bara får flyta med

en som befaller oss vart vi ska gå

- allt eget ansvar slipper vi då!

en vi kan kalla rabbi och fader

och krigshövitsman över Guds eskader!”

Men – kärleken till Konungen, vart tog den vägen för vår unge man?

Vad blev det av Jesu befallning, att vi inte ska härska över varandra, utan tjäna varandra, vad blev det av hans ord om att vi inte ska kalla varandra rabbi eller fader, för det är Jesus, som är vår lärare, och Gud, som är vår Fader?

Inte behövde vår unge man någon att underkasta sig, han skulle ha behövt få vägledning att lära känna Gud sådan Han verkligen är!