Då och då får vi höra om bröder och systrar i Herren, som fallit för frestelsen att begå någon synd av det mer synliga slaget. Detta brukar få omgivningen att antingen skaka på huvudet och beskärma sig, eller uppriktigt sörja över det som hänt, eller i värsta fall reagera med en viss skadeglädje.
Den tanke vi alltid borde tänka, den blir ofta otänkt: ”Det där kunde ha varit jag!”
”There, but for the grace of God, go I!” ”Vore det inte för Guds nåd och beskydd, då vore det jag, som stod där med byxorna nere.”
Men, som sagt, den tanken faller oss inte alltid in. Det är som om vi trodde, att något sånt där kan aldrig hända mig!
”Aldrig i livet att jag skulle bli en tjuv eller förskingrare, eller äktenskapsbrytare, eller hustruplågare! Jag är inte sårbar på det sättet. Jag är skottsäker mot den ondes brinnande pilar!”
Hör du till dem som går omkring och tror, mer eller mindre medvetet, att du är skottsäker?
Att du aldrig kommer att falla för några svåra frestelser, och begå några värre synder?
I den antika hjältedikten Odysséen berättas om en gosse som hette Akilles. Han beskrivs osårbar, så när som på en punkt. Hans häl kunde det gå hål på, därav uttrycket ”akilleshäl”. Och småningom var det ju en som fick in en träff i hälen på honom, med en förgiftad pil till råga på allt, och det var slutet på den väldige krigaren. Det brukar gå så.
Det finns mycket vishet i de gamla sagorna, och visst får vi ge gamle Homeros rätt i att vi alla har någon svag punkt, hur bepansrade vi än tycker oss vara! Adam hade en svag punkt – önskan att vara Eva till lags. Mose hade en svag punkt – det häftiga humör som fortfarande fanns kvar i honom, till och med när han av Herren hade fostrats till den mest saktmodiga människan på jorden. Kung Saul förblindades av makten, och glömde vem som egentligen var Konung i Israel. Salomo i all sin vishet lät sig ledas vilse av sina många kvinnor. Petrus övervanns av sin självbevarelsedrift.
Nu är det ju så knepigt, att det som är en frestelse för den ene, inte är det minsta lockande för den andre, och tvärtom. Det är därför vi kan se på andras syndafall och tänka, att så där skulle jag aldrig kunna ställa till det!
Men, tänk om det går så här: Du är inte intresserad av vin, inte av kvinnor, och nån sångröst har du aldrig haft.
Politiken vill du helst slippa höra talas om, pengar vill du inte ha mer än vad du behöver, och du är av den meningen att det är fridens man som har en framtid, så en sån vill du vara.
Kristen är du, en församling tillhör du, Herren följer du.
Och du kan inte begripa dig på folk som super och hoppar över skaklarna, som drömmer om storvinsten osv. Det som är en frestelse för dem är ingen frestelse för dig!
Men du har en liten ambition att vara en gudsman, att vara litet heligare, mer överlåten och andligt mogen än genomsnittet, och du vill att dina medkristna ska vara medvetna om att du är allt detta! Din frestelse är frestelsen till fariseism.
De vitmålade frestelserna är de värsta, för de är svårast att känna igen! Ambitioner, hur goda de än är, innebär alltid en frestelse. Ambitionen har nämligen alltid den ambitiöse i centrum. Att ha en ambition, det är att vilja bli nånting, att växa, att bli stor och duktig och sedd och uppskattad och berömd och………..
Den inbillat skottsäkre är ofta både beslutsam och handlingskraftig, och det är ju egenskaper som vi uppfattar som både eftersträvansvärda och beundransvärda.
Men eftersom han inte anser sig varken ha eller göra några större fel, blir han oemottaglig för förmaning, andligt högmodig, hård, och lägger sig till med en attityd av förakt mot alla som visar sig vara sårbara.
Insikten om den egna sårbarheten, de egna svaga punkternas existens, möjligheten att man själv kanske faller – eller redan har fallit – lika djupt som den, som för tillfället hänger i offentlighetens galge, den insikten finns inte, för den kan inte samexistera med illusionen om osårbarhet!
Nå, om beskrivningen passar in på dig, då kan vi genast konstatera, att skottsäker är du inte. Du har ju fallit för en av de allra värsta frestelserna! Och det var just detta, att du trodde du var litet bättre än de andra, som fällde dig!
Tyvärr är risken stor för att du ska verkligen har blivit skottsäker, fast på ett annat sätt än du trodde. Du kan ha blivit det som Bibeln kallar förhärdad. Fariséerna var som bekant de enda människor, som Jesus aldrig fick någon rätsida på!
Ibland är vi kristna så osäkra, så rädda att göra fel, att vi inte vågar göra något alls. Det är det ena diket.
Osårbarhetskomplexet skapar män och kvinnor, som både anser sig ha rätt och göra rätt, som vågar ta beslut och handla, men som är så självsäkra att de inte längre kan korrigeras. Det är det andra diket.
Var går vägen, om det här är de båda dikena?
Ja, jag tror att den går där det inte är JAG, och mina misslyckanden, eller JAG, och mina framgångar, som är i centrum för min uppmärksamhet. Jesus är vägen. För att jag ska kunna gå den vägen ska HAN ha uppmärksamheten!
Gud vill att jag ska ha en hel vilja, en stark vilja, och en vilja som alltmer riktas in på Honom, på delaktighet och livsgemenskap med Honom.
Ju mer delaktig jag är med Honom, ju mer av Hans tankar och känslor jag delar, desto mer kommer också min vilja att harmoniera med Hans!
”Gud är den som verkar både vilja och gärning i er”, står det i Fil 2.
De här två problemtyperna, den vankelmodige och den självsäkre, attraherar varandra . Den osäkre söker sig gärna till den säkre för att genom att identifiera sig med honom stötta upp sin vacklande självkänsla.
Den säkre tycker i sin tur om att få den osäkres beundran, tycker om den makt han kan utöva över honom, och binder honom till sig, och målar därigenom in sig ännu värre i sitt duktighetshörn. Har man på det sättet skaffat sig en skara eftersägare, kan man ju sedan aldrig erkänna ett fel eller en svaghet…
Vet du med dig att du är människa? Att du kan falla? Har den insikten fått göra dig ödmjuk?
Eller siktar du på att inför dig själv, andra och Gud vara den skottsäkre, den som alla andra behöver hjälp av, men som själv inte behöver hjälp av någon? Då är jag illa rädd för att du är rejält i farozonen för att falla för just den frestelse som är din dolda svaga punkt!
”Den som menar sig stå, ska se till så att han inte faller”, står det skrivet.
Det står också om både svaga och starka att förutsättningen för att hållas på rätt köl är att Herren håller en stående, och bäst av allt, det står att den rättfärdige faller sju gånger men står åter upp!
Igen ser vi behovet av sund självkännedom, så att man inte en vacker dag ligger där med sin egenrättfärdiga näsa i gruset och fortfarande inbillar sig att man står, och behovet av sund gudskännedom, så att man inte står i Herrens nåd och rättfärdighet och ändå fortfarande tror sig ligga fallen i sina frestelser och synder.
Det förefaller i bibliskt perspektiv också att vara så, att om någon går omkring och tror sig något vara fast han ingenting är, då kommer Gud att ta hans berömmelse ifrån honom – genom att låta honom falla för de frestelser han trodde sig vara säker för, om så skulle behövas!
Den onde är alltid ute och vill ha tillstånd att sålla oss som vete, och ibland får han det tillståndet!
”Inled oss icke i frestelse”, ber vi i Fader Vår.
Och det är många som tycker att det är en konstig bön. Gud kan väl inte fresta någon till något ont? Det står ju t o m i Jakobs brev att Han aldrig gör det.
Varför då en sån här bön? Jag tror att det vi ber om, det är att slippa bli sållade. Att den onde inte ska få någon tillåtelse.
Omedelbart efter ”inled oss icke i frestelse” kommer ju ”utan fräls oss ifrån ondo”!
Men börjar vi inbilla oss att vi är skottsäkra, och blir vi högfärdiga och omöjliga av det, så att vi inte längre vare sig vinnlägger oss om kärlek eller vandrar i ödmjukhet inför vår Gud, då kan vi ganska snart komma till den punkt där beskyddet tas bort, vi får falla och bli förödmjukade, så att vi besinnar att Gud är Gud, och vi bara är människor.
Den som inser sig vara sårbar behöver rustning och sköld. Var är vi bäst skyddade?
Jo när vi förblir i Kristus. Och jag tror att det är så Ef 6 och undervisningen om vapenrustningen ska förstås: som konkret undervisning om hur man förblir i Kristus.
När vi väl har insett, att det finns frestelser som kan tänkas bita till och med på mig, fast jag är så extraordinärt from, då finns det i huvudsak två sätt vi tar till för att försöka komma tillrätta med frestelsernas problem.
Den ena är att sikta på att stå emot frestelserna med lagens hjälp, alltså genom att ha reda på vad som är fel och undvika att göra det, och oberoende av hur man tror sig lyckas i det företaget är själva inställningen förödande för all kristen gemenskap. Man börjar nämligen då´ obönhörligen dela upp varandra i mer och mindre lyckade och framgångsrika, och skapar därigenom ett A-lag och ett B-lag i Guds församling.
Den andra är att sikta på att komma närmare Jesus och vara mer delaktig i honom. På den vägen är enstaka syndafall ingen katastrof, för man lever ju under nåden! Och gemenskapen med andra blir möjlig genom att vi alla vet oss vara beroende av Guds nåd, både för att stå emot frestelser och för att komma på fötter igen när vi fallit!
”Pröva noga, o vargar”, står det i Djungelboken, fast kanske man borde säga ”Pröva noga, o får” i en artikel skriven för kristna?
Det sitter en liten vargvalp någonstans undangömd i oss alla, får i Herrens hjord som vi är, och den väntar bara på att vi ska börja ha en attityd, som ger den möjlighet att växa och ta utrymme i hjärta och hjärna. Och osårbarhetsillusionen, den ger verkligen livsrum åt den!
Så det är värt att pröva sig själv då och då, inte bara så att man tänker efter om man har fallit i synd på någon punkt, utan också så att man frågar sig: Vet jag om att jag är människa?
Det är värt att pröva sig själv, hur man reagerar på andras kullerbyttor. Är det sorgen och medlidandet, eller beskärmandet och fördömandet som är överst?
Och det är värt att pröva sig själv ifråga om sin strategi för att kunna förbli stående, och komma snabbt på fötter igen, om det ändå skulle gå på tok. Är det Jesus och nåden, eller lagen och min egen förträfflighet, som jag litar till?
Kommer just från storstan där jag diskuterat detta knepiga ämne med församlingsledare. Vi kom fram till att de med minsta lilla gnutta av självinsikt inser riskerna. Men vad gör man sen? Vad gör man när man befinner sig i skarpt läge och i ett fösök att få stöd av en själasörjare – som dessutom har tystnadsplikt – bekänner sin eländiga situation, för att sen, en vecka senare, få höra att ens ”business” är ”all over the place”?
Jag känner en broder i Herren, som vid ett tillfälle sade något i stil med att om någon själavårdare på detta sätt skulle missbruka hans förtroende, skulle han slå in skallen på honom.
Jag är beredd att instämma så tillvida, att ett sådant svek är något så allvarligt att det kräver något slags åtgärder, även om den av honom föreslagna behandlingen är både olaglig och väl drastisk…
Visserligen är vi bara människor, och visserligen kan tungan slinta någon gång, men sånt här behöver definitivt påtalas, och påtalas ordentligt! Om jag själv någon gång skulle göra mig skyldig till något sånt här, då hoppas jag verkligen att jag får den utskällning jag är värd! ”Sår som svider renar från ondska” står det i Skriften, och en ordentlig tillrättavisning kan förebygga bildandet av en dålig vana – eller bryta den, om den redan uppstått.
Om själasörjaren i fråga dessutom har formell, juridisk tystnadsplikt har han ju också begått ett lagbrott om han pratar bredvid mun.
Inför Herren är vi alltid pliktiga att bevara förtroendet – ”den som är trofast tiger med det han får veta”!
Rent praktiskt anser jag att det här är en av de situationer där 1 Tim 5:20 ska tillämpas, eftersom utspridningen av den klassificerade informationen kan sägas ha skett inför alla, behöver inte tillrättavisningen heller försiggå bakom lyckta dörrar.
Man kan alltså berätta vad som hänt för dem, som den här personen ansvarar inför, och uppmana dem att ge honom en rejäl skrapa.
Svårt igen. Har också varit med om att påtala uppenbara felaktigheter varpå pastorn undrade ”Hur har du det med Herren, egentligen?”. Man ska ha grymt med skinn på näsan för att överleva församlingslivet. Risken är att man retirerar långsamt ut genom en bakdörr. Måste erkänna att jag drabbats av den stora ledan.
Ännu. Satt just och läste Matteus 15. Ett kapitel med hög WOW-faktor, vill jag påstå. Vers 14: ”Frågen inte efter dem.” Ett helt annat budskap än dagens ”allt och alla ska med. Tålamod bara”.
Har hört liknande av andra, tyvärr.
Om församlingsledningen inte vill ta itu med det som går åt skogen är den vanliga defensiven att flytta över problemet till den som påtalar det. Man undrar om de aldrig har läst Hes 3:17-19.
”Är det inte du själv, som har en dålig inställning nu?”, hade en bekant fått höra när sånt som rev ner församlingsgemenskapen hade kommit på tal…
Den pastorn ändrade sig i och för sig några år senare, men då hade den som fick höra det redan valt den av dig nämnda bakdörren.
Sen undrar jag om du uttrycker dig riktigt så, som du egentligen menar?
Tror inte att nån har svårt att överleva en levande församling, men det är inte lätt att överleva den smygande församlingsdöden.
Och om vi bortser från Jesu ord om att litet surdeg syrar hela degen, då är det just döden vi bjuder in.
Matt 15:14, ordagrann översättning: ”Lämna dem, de är blinda ledare av blinda, om en blind man leder en blind man, båda i diket faller”.
Låter verkligen inte precis som att allt och alla måste samsas, oberoende av om det är gott eller ont…
Ser att det just nu pågår en diskussion på baptistpastorn Kjell Blombergs facebooksida om människor som farit illa i församlingarna. Modigt att ta upp ämnet, men jag har en känsla av att det är som att öppna Pandoras ask. Är dessa övertramp en orsak till att människor här i Österbotten verkar vara vaccinerade mot evangeliet? Det som började i anden har slutat i köttet.
Jag söker svaren för egen del. Precis som många församingar har gjort, så har jag själv gått i den fällan, att jag har ersatt anden med regler och system. Och fösöker vi lösa andliga problem med köttsliga metoder så bäddar vi för katasrofer. Jag kommer ihåg ett tillfälle när jag själv var under isen. En broder, som ville väl, citerade ett ord ur Bibeln. Problemet var att han tryckte mig ännu längre ner. Bokstaven dödar, men anden ger liv. Det lärde jag mig då.
Om vi som kristna inte är villiga att vandra i anden och be Gud om nycklar till att befria människor, så ska vi nog inte hålla på och klampa omkring i folks business, tycker jag. Ett människohjärta är så skört.
Ibland har man i kristna sammanhang gjort den bedömningen, att om vi börjar tala öppet om det, som gått snett, då är det just att öppna Pandoras ask, det gör mer skada än nytta, lättar vi på locket kanske det flyger ut mer elände än vi kan handskas med, och så har vi ju det här med keeping up appearances också…
Resultatet av det resonemanget har blivit ett evigt sopande under mattan, där t ex pedofiler kunnat fortsätta sina övergrepp i kanske tiotals år.
Det blir ju så, att om det allmänna klimatet är ”tråkiga saker pratar vi inte om”, då vet ju de, som på olika sätt behandlar sina medkristna illa, att de har goda chanser att komma undan med det!
Jag vill alltså mena, att det är både modigt och nödvändigt att ta upp ämnet. ”Inte mot sanningen, utan endast för den förmår vi något”, skriver aposteln. ”Sanningen ska göra er fria”, säger Jesus.
Har vi i församlingarna sysslat med att skydda skurkar på offrens bekostnad, då har vi sysslat med mörkrets gärningar, och sådana ska enligt Skriften avslöjas.
Det du skriver till slut träffar mig ganska så rakt på. Tyvärr har det hänt en och annan gång att jag i ovist nit har varit ute och lekt själavårdare, och trott att jag själv skulle kunna bedöma vad den andre behöver.
Slutsatsen av de erfarenheterna har blivit, att man som människa i sig själv är närmare släkt med Jobs vänner än man vill tro. De matade som bekant den arme Job med en massa ur luften tagna anklagelser, understödda av efter eget huvud plockade bibelverser, och gjorde ont värre.
Hittills har vi kommit undan med mycket. Men jag säger bara: Ananias och Saphira. Auch! Det fanns en tid då det inte gick att komma undan. Ska vi få möta såna tider igen? Vem vet.