Andligt ledarskap del 3

Eftersom människor med falska eller överdrivna ledaranspråk har varit ett återkommande problem under kristenhetens historia kan det vara bra att ha en liten checklista att tillgå, när man ska pröva anspråken!

Här har jag försökt sammanställa några punkter, som kan tänkas vara användbara – och avslöjande.

Jag har utgått från vad Skriften säger är en äkta apostels kännetecken, eftersom det är just vad det gäller apostelns tjänst, som de mest överdrivna anspråken kommer, men eftersom allt andligt ledarskap i grunden handlar om herdeskap, är en hel del av det här materialet också användbart när man prövar andra ledartjänster!

 

 1. Tecken och under

2 Kor 12:12 talar klart och tydligt om, att en apostels kännetecken bl a är att kraftgärningar, tecken och under sker regelbundet genom hans tjänst, ”med all uthållighet”.

Finns inte detta med, då är det ingen apostlatjänst, då är det fråga om någon annan tjänstegåva – eller om en ”väldig apostel”, alltså en bluffmakare av den sort som Paulus ironiserar över i föregående vers.

Vi måste också observera att enbart tecken och under inte automatiskt innebär att det är fråga om en apostel!

Mirakler hör också ihop med profetens och evangelistens tjänst!

Dessutom sägs det i Skriften att vi kan vänta oss falska profeter som uppträder med tecken och under, så enbart detta, att det sker under, bevisar egentligen ingenting.

Uteblivna under bevisar däremot klart att det inte är fråga om en apostel!

 

 2. ”Föd mina får”

En apostels uppgift innehåller mycket av att utöva herdeskap av den sort som beskrivs t ex i Hes 34, alltså att uppsöka de förlorade, föra tillbaka de fördrivna, förbinda de sårade och styrka de svaga. Detsamma gäller allt andligt ledarskap.

När Petrus får sina förhållningsorder i Joh 21, tillsammans med den upprepade frågan ”Älskar du mig mer än dessa?” handlar det, som Jesus säger till honom, helt och hållet om herdeskap och omvårdnad.

Aposteln är alltså herde, inte bara för en lokalförsamling, utan för många församlingar!

Han har ”omsorg om alla församlingarna” som det står i 2 Kor 11:28-29

Apostelns tjänst riktar sig ofta till det lokala ledarskapet på olika platser, som vi ser t ex i Apg 20, där aposteln kallar till sig de äldste.

Här skiljer sig apostelns herdetjänst från lokalförsamlingens herdetjänst.

Man är inte en apostel därför att man är en bra herde i en församling!

En ”apostel” som inte har personliga, vägledande och vårdande relationer till ett antal kristna ledare, spridda över ett större geografiskt område, är således ingen apostel enligt nytestamentligt snitt.

Den gamla sanningen att om man vill veta hurudan herde en ledare är, då ska man titta på hur hans får mår, den gäller allt andligt ledarskap!

 

 3. Förmedlare av helig Ande

I Apostlagärningarna framgår klart att apostlarna hade gåvan att förmedla helig Ande till dem de lade händerna på. I Samaria erbjöd Simon trollkarlen pengar åt Petrus för den gåvan!

Det här är inte ett exklusivt kännetecken på en apostels tjänst, men det ska finnas med om man ska kunna tala om en äkta apostel!

Och det ska inte bara ske någon enstaka gång, utan det ska finnas med som en regelbunden del av hans arbete.

Man får också komma ihåg, att ingen människa, varken apostlar eller andra, döper någon i helig Ande.

Det är alltid Jesus, som gör det!

Han låter det bara vara en del av apostelns arbete att vara förmedlare av Andens gåva.

Här är det skäl att vara litet försiktig.

Den ande som förmedlas ska förhärliga Jesus, och ge upphov till glädje över frälsning och barnaskap, och till lovprisning till Gud!

Den helige Ande faller på blodets grund, han trivs där korset predikas.

Läs gärna hur det gick till i Kornelius hus, Apg 10:34-48

Om kristna människor får en ande, som inte följs åt med predikan om korset, varken före andedopet eller efter, då är det skäl att fråga sig vad det riktigt är för en ande som förmedlas. Många andar har gått ut i världen, och somliga änglar har svarta vingar under fårskinnspälsen.

Den sorten slår gärna följe med både falska apostlar och andra villoandar!

I sammanhang där en främmande ande förmedlas kan det ibland bli en väldig upprymdhet och berusning i mötena, men frukten på längre sikt är inte god.

Det ska också påpekas, att det inte är enbart via apostlars handpåläggning, som Anden förmedlas.

Detta kan ske var och när som helst, och med eller utan mänsklig medverkan.

Men detta ska finnas med i en äkta apostels arbete!

 

 4. Är denna person en som ger, eller en som ska ha?

I 2 Kor 11:20 har finska bibelöversättningen (1938) ett målande uttryck. ”Tehän suvaitsette että joku syö teidät puhtaaksi”.

”Ni finner er i att man äter er rena!” utbrister Paulus.

Man får bilden av rengnagda benknotor…

Här talar då alltså aposteln om de falska apostlarna.

Sådana är inte i första hand inställda på att mata andra, de är inställda på att äta själva – alltså att på olika sätt dra nytta av de människor de skulle betjäna.

Sådana ”apostlar” som låter Guds folk bekosta en orimligt hög levnadsstandard åt sig själva, de är mer släkt med vargen än med herden, som de karaktärerna beskrivs i Joh 10.

Med ”orimlig” menar jag då en levnadsstandard, som ligger betydligt över genomsnittet i det land där de är verksamma.

Inte heller inger det något större förtroende, om ”aposteln” – eller evangelisten, eller vad han nu kallas, kommer resande, och kräver inkvartering på de finaste hotellen, mat på de bästa restaurangerna, och transport i de dyraste limousinerna.

I Didache, en kristen undervisningsskrift från 100-talet efter Kristus, konstateras frankt att sådana profeter, som kommer och begär pengar, är att betrakta som falska profeter! Talarlistorna till stora konferenser skulle eventuellt börja se en aning annorlunda ut, om det undervisningen skulle tillämpas idag!

Varför inte ta och läsa Guds dom över den här sortens ledare i Hes 34!

Det är ord och inga visor!

Avsked på grått papper får de, hela bunten!

 

 5. Är han ödmjuk nog att tjäna?

Berättelsen i början av Apg 13 gör klart, att innan någon kan bli apostel, bör han först ha tjänat troget i någon av de andra ledartjänsterna. Den som varit trogen i det lilla, ska bli satt över vad mer är, säger Jesus. Här finns inga genvägar!

En äkta apostel är villig att fortsätta att ibland tjäna i små sammanhang också som apostel.

I Apg 20 ser vi hur Paulus har betjänat de kristna i Efesus enskilt, varenda en av dem, dag och natt! Så angelägen har han varit om att budskapet ska nå in och bli till befrielse, att han till och med har gråtit medan han undervisat och förmanat!

Sånt brukar falska apostlar och förkunnare inte vara så värst intresserade av.

De har en alldeles för stor och viktig uppgift för att slösa tid på såna petitesser.

Stora konferenser ska det vara, mycket folk, många watt i högtalarna och feta arvoden, tack!

Om jag har fattat Guds syn på saken rätt, låter den ungefär så här:

”Den som är för stor för att ge tid åt enskilda människor är för liten för att predika för många”

Och han är definitivt för liten för att ta på sig apostlamanteln!

 

 6. Är han en andlig far?

1 Kor 4:15 ger en aspekt till på apostelns tjänst.

Han är en som föder människor till liv genom evangelium!

Han är inte enbart en uppfostrare, som ofta t ex herden och läraren och profeten är, han är också en far av den sorten som får barn!

Det bor alltid en evangelist i en gudasänd apostel.

Den falske aposteln hemfaller ofta till stöld, han ”fiskar i andras båtar”, och lockar till sig redan omvända människor, för att sedan med deras hjälp bygga upp sitt eget lilla rike.

En riktig apostel bygger inte på andras grund! Han lägger grund, för människor till tro, och startar nya församlingar! 1 Kor 3

 

7. Ingen ordkrigare

I 1 Kor 4:15 talar aposteln om vad han tänker göra när han möter sina motståndare öga mot öga. Han tänker inte nöja sig med att pröva deras ord. Han tänker pröva deras kraft!

”Vad har ni för fullmakt från Gud?”

”Händer det som Jes 61 och Luk 4 talar om i ert arbete?”

”Var är den profetiska insikten, var är bekräftelsen från Gud, hur är det med kärleken och ödmjukheten, var är tecknen och undren?”

”Det är lätt att prata, men nu vill jag se vad ni har att komma med i verkligheten!”

”I min egen tjänst, och i mitt eget liv, där finns en apostels kännetecken, hur är det med er?”

Så kan en äkta apostel göra, när han ska pröva de falska.

Bland annat därför skulle vi så desperat behöva de äkta apostlarna: för att komma till rätta med problemet med falska.

Annars blir det bara mer av de ändlösa ordkrig och teologiska armbrytningar, som vi har sett så mycket av, där var och en tolkar Skriften till egen fördel och ingen anser sig behöva lyssna på den andre.

 

 8. Klarspråk om synden

En apostel står i sanningen och för sanningen. Han sopar inte synden under mattan, utan nämner allt vid rätt namn. 2 Kor 13:2

I detta är han en profet, en som kallar till omvändelse, och inte tyst kan se på när Guds folks lojalitet delas. 2 Kor 11:1-4

De falska apostlarna marknadsanpassar sitt budskap, och ofta blir det här med synd, syndens lön, omvändelse bort från synden och till att leva för Kristus, samt korset och kallelsen att ta sitt kors och följa Herren, betänkligt mycket på undantag i deras budskap.

De falska ledarna satsar ofta på att predika sådant, som kan tänkas ”klia åhörarna i öronen”, alltså vad folket vill höra och applåderar.

Visst kan de tala väldigt strängt mot synd ibland, men det tenderar att bli ganska selektivt.

I stället för att stöta sig med åhörarna kan man ju välja att predika mot någon synd som inte finns i någon större utsträckning i publiken, och därigenom framstå som radikal, utan riskera att stöta sig med dem som ska ge i kollekten!

Här har t ex homosexualiteten visat sig vara mycket användbar.

Det finns också sanna profeter, som har ett mycket klart och utmanande budskap till Guds folk ifråga om det som gått fel. Ibland kan vi då frestas att utnämna profeten till apostel, därför att vi har sett att det ska finnas ett profetiskt drag i apostlatjänsten, men det räcker inte med enbart det!

En apostel ska ha inte bara ett av kännetecknen, han ska ha alla apostelns kännetecken!

Alla fem tjänstegåvorna har några av dessa kännetecken! Aposteln, den äkta aposteln, har alla.

Det som är gemensamt för alla fem ledartjänster är herdeskapet, herdehjärtat, omsorgen om de människor man är satt att betjäna, om det sedan är få eller många.

 

 9. Kraft som fullkomnas i svaghet

Det finns en alldeles speciell fälla som karismatiska kristna brukar gå i, ledare såväl som andra. Vi luras att bli upptagna med kraften, Guds kraft!

Då tappar vi bort korset, och allt går småningom snett.

Jesus säger att de som vill följa honom ska ta sitt kors på sig. Mark 8:34

Kraften fullkomnas i svaghet! 2 Kor 12:9

Om Guds kraft kommer genom korset och fullkomnas i vår svaghet, vilket är då viktigare för oss – att koncentrera oss på kraften, som ju är Guds bidrag till helheten, eller att söka klarhet över hur månne den svaghet ser ut, som kraften kan fullkomnas i?

Svaret är väl ganska självklart? Det är ju svagheten, som vi ska bidra med!

Jesus talar om svaghet vi frivilligt väljer – eller kan låta bli att välja.

Som exempel kan vi ta den svaghet vi väljer genom att avstå från att bli sedda av andra med det vi gör för Herren. Givande av gåvor, bön, och fasta säger Jesus vara saker, som man inte ska glänsa inför andra med, om man vill ha någon himmelsk lön. Matt 6

Att avstå från att skaffa sig gott anseende inför människor är att avstå från en slags styrka, gör man det får man kraft av ett annat slag!

Att ta emot ära av andra människor är något, som Herren säger är ett troshinder, och det som hindrar tron och blockerar kärleksflödet blockerar naturligtvis också kraften. Joh 5:41-44

I Bergspredikan nämner han också en annan väg in i kraftförlösande svaghet, nämligen att avstå från hämnd genom att förlåta sin motpart. Matt 6:1-18

Den tanken vidareutvecklas sedan i slutet av Rom 12

Vi frestas att uppleva oss som starka när Andens gåvor flödar, men gåvorna säger ingenting om mottagaren – oss.

De säger bara att Gud är stor och stark och nådig och generös!

Den tvättäkta – eller ska vi säga pälsäkta? – aposteln vet detta, och han lever i det.

Han har gått genom den omvändelsens och förkrosselsens dödsprocess, som fört honom fram till den punkt där Kristus är hans liv, det centrum han rör sig runt.

Den frivilligt valda svagheten är däremot inte särskilt intressant för de i fårskinnspäls utstyrda vargarna. De satsar på kraften och talar om kraften, framställer sig själva som starka ledargestalter, och spelar på den längtan efter just erkännande, styrka och oberoende, som är så djupt rotad i den fallna människan.

Är man inte stark själv, kan man ju alltid få smaka litet på kakan genom att liera sig med någon som är det!

Ibland frestas vi att börja upphöja människor som vi anser vara alldeles speciellt smorda av Herren. Tjänstegåvorna har ju med sig fungerande nådegåvor!

Den tendensen får vi se upp med!

Vill du förstöra någons tjänst, börja då prisa och ära honom, och tala vitt och brett om hur otroligt bra han är. Då inleder du honom i frestelsen att börja slicka i sig av Guds ära!

Vi ska älska och uppmuntra våra medkristna för det de är, Guds barn och våra syskon, inte för det de gör! Det de får vara med och göra i Herrens tjänst, det ska vi ge Gud äran för!

 

10. Korsfäst med Kristus

Under den här rubriken vill jag bara skriva ner några bibelcitat.

De får tala för sig själv, när de speglar en apostels inre liv, gudsförhållande, och hängivenhet för Jesus.

 ”Men allt det som var en vinst för mig räknar jag nu som förlust för Kristi skull. Ja, jag räknar allt som förlust, därför att jag funnit det som är långt mer värt: Kunskapen om Kristus Jesus, min Herre. För Hans skull har jag förlorat allt, och räknar det som avskräde för att jag ska vinna Kristus.”

”Ty för mig är livet Kristus, och döden en vinst”

 ”Jag är korsfäst med Kristus, och nu lever inte längre jag, utan Kristus lever i mig. Det liv jag lever i min kropp, det lever jag i tron på Guds Son, som har älskat mig och utgivit sig för mig”

 ”Ty Kristi kärlek driver oss, eftersom vi är övertygade om att en har dött i allas ställe, och därför har alla dött. Och han dog för alla, för att de som lever inte längre ska leva för sig själva, utan för honom som har dött och uppstått för dem”

 ”För min del vill jag aldrig berömma mig av något annat än vår Herre Jesu Kristi kors, genom vilket världen är korsfäst för mig och jag för världen.”

 Präglas apostlakandidatens liv av den här inställningen? Om inte är det skäl att se upp!

Likaså är det något som inte stämmer, och på längre sikt kan föra väldigt fel, om detta inte finns med åtminstone i någon grad också i andra ledartjänster!

 

 11. Brudgummens vän

En apostel är alltid brudgummens vän. Han försöker inte bygga åt sig själv, han vill inte ha församlingarnas beundran och tillbedjan.

Som 2 Kor 11:1-3 säger, vill han trolova människor med Jesus, så att de är Hans egna, och älskar och följer Honom! Själv är han helt nöjda med att stå på sidan och vara glad när brud och brudgum möts.

Aposteln vill, med Johannes Döparens ord, att han själva ska förminskas och Jesus växa till för de människor och församlingar han har hand om.

Om apostlarna, eller vilka ledare som helst, är så stora, att man nätt och jämt kan se en liten Jesus, som tittar fram bakom dem, där de står i rampljuset, då är det fel någonstans!

Aposteln är driven av kärlek, men inte vilken kärlek som helst.

”Kristi kärlek tvingar mig”, säger Paulus.

Vi kommer återigen tillbaka till Jesu fråga till Petrus: ”Älskar du mig mer än dessa?”

Det här är en dubbel fråga. Dels behöver Petrus som apostel ha en djupare relation till Jesus, och en djupare kärlek till Honom än de, som han ska vara herde för, ännu har mognat till. Dels behöver han älska Jesus mer än han älskar dem, som han ska leda!

Är man driven av kärlek till dem, som man ska betjäna, mer än man är driven av kärlek till Herren själv, då är risken stor att man småningom börjar ge kärleken till sanningen allt mindre rum! Människor tenderar ju att bli lessna och arga och sårade och upprivna av sanningen, och det vill man ju inte att den man älskar ska behöva bli.

Då är det lätt hänt att man glider in i en falsk tolerans i stället för att ge människor den sanning som leder till omvändelse, förlåtelse och verklig befrielse.

Är man driven av kärlek till sig själv mest av allt, då kanske man är mer intresserad av att binda människor till sig själv, än av att trolova dem med Kristus.

En människa med narcissistiska drag som blir satt – eller sätter sig själv –  i andlig ledarställning är att betrakta som en katastrof på väg att inträffa.

 

Som vi ser är apostlar inte precis någon dussinvara!

Den förkrosselse där man inte har något annat kvar än att leva av nåd och i nåd är grunden för allt herdeskap.

Jag har mött många benådade Herrens tjänare, som stått i någon av de andra ledartjänsterna, och fått vara till stor välsignelse, men de som tar steget därifrån och in i en äkta apostlatjänst, auktoriserad, bekräftad och erkänd av Gud, de är få.

Låt oss be att Gud för fler av sina tjänare till det djup av omvändelse, som behövs för att de ska kunna ta det steget!

Vägen upp går ner…