(Någon trött kaffekokerska  lär någon gång ha  undrat om det faktiskt är så, att Herrens åkrar ska vattnas med kaffe…)

Alltnog, de här kvällen hade jag kommit att sitta vid samma bord som en för mig okänd dam någonstans i den medelålder, som jag själv nu för länge sedan har passerat. ”Jag har gått i den här kyrkan i många år”, berättade hon, ”och jag trivs bra med stämningen och människorna här, men jag har litet svårt för predikningarna ibland. Prästerna säger ju en del bra saker om hur vi människor ska ta hand om varandra och så, men sen pratar de en massa om Jesus också, och jag har aldrig begripit vad han ska vara bra för? Räcker det inte med Gud?”

Jag upplevde den kommentaren som ett monumentalt misslyckande för oss förkunnare. Om människor kan besöka en kristen församling i åratal, utan att få ett klart besked om varför Jesus behövs, vad har vi då sysslat med, egentligen??

”Vi människor gör ju en del bra saker, och en del dåliga”, sade jag. ”Gud har gett oss klart besked  t ex i sina tio bud om vad han vill och inte vill att vi ska göra, och när vi struntar i det och gör som vi själva vill, då kallas det synd, och det skiljer oss från Gud. Det är då Jesus kommer in i bilden!”

”Jamen, jag förstår fortfarande inte! Om jag gör en del bra saker, och sen en del dåliga, då måste det ju jämna ut sig med vartannat, och då är väl Gud nöjd med det? Vad ska jag då med Jesus till, det räcker väl med att jag tror på Gud?”

Nåväl, jag frågade då henne om hon brukade stanna för rött ljus?

”Jodå, naturligtvis”, sade hon. ”Jag följer ju trafikreglerna när jag kör bil!”

Men vad händer om du råkar ha jättebråtttom, och ändå kör mot rätt någon gång, och polisen ser det?”

”Ja, då får jag förstås böter!”

”Men du har ju stannat för rött många gånger, och gjort precis som du ska, jämnar det inte ut sig med den där enda gången du kör mot rött då?”

”Naturligtvis inte!”"

”Nej, det gör det inte”, sade jag,  ”och det vet du, alltså betalar du dina böter, utan att börja försöka förklara för polis och domare att du har stannat för rött fler gånger än du har fortsatt över korsningen , och du alltså borde ha pluspoäng så de t räcker!”

”Men vad har det med Jesus att göra?”

”Jo, ser du, Guds lag fungerar precis som Finlands lag! När vi gör som han säger, då gör vi bara det som vi är skyldiga att göra, det är vår plikt som människor att lyda vår Skapare. Det får vi inga pluspoäng för! Men om vi ”kör mot rött”, bryter mot hans vilja, då blir det böter, och det blir dyrt! Syndens lön är döden! Vi får betala med vårt eviga liv, om ingen annan är villig att betala böterna åt oss! Och det var det Jesus kom för att göra! Hade han inte dött i vårt ställe, då hade vi inte haft annat val än att betala själva, och då hade vi varit dödens!”

Det var tyst en stund.

”Vet du, ingen har nånsin sagt det på det här viset till mig förr! Det här måste jag tänka på…”

Jag hoppas hon kom till en förståelse av vad Jesus är bra för. Jag har aldrig sett henne sen dess, det var enda gången jag besökte den platsen.  Det är så för en resande förkunnare, det har blivit många människor genom åren, som man träffat en gång, och sedan aldrig igen…..

Vi hade just sjungit kören ”O vad jag älskar Jesus” , och jag visste inte riktigt vad jag skulle säga, så jag frågade försiktigt vad det var i den sången, som störde henne så rysligt?

”Jag älskar ju inte Jesus!” svarade hon, och nu började tårarna rinna i alla fall. ”Om jag skulle sjunga med, då skulle jag ljuga, och Han skulle veta att jag ljuger, så då kan jag inte sjunga med!”

Min första tanke var, att det var ju åtminstone ärligt sagt! Men något – Någon – avhöll mig från att säga det, det kändes bara inte rätt. Så jag föreslog i stället att vi skulle gå en bit avsides från folksamlingen, och be en bön tillsammans, och det var hon med på.

Under den bönen kom Anden min svaghet till hjälp, och plötsligt visste jag vad jag skulle säga åt henne!

”Du säger att du inte älskar Jesus, men hur är det, längtar du efter Honom?” frågade jag. ”Vill du ha att göra med Honom, vill du bli bättre bekant med Honom?”

Jo, det kunde hon omedelbart bejaka av hjärtat! Det var till stor del just därför hon blivit så förtvivlad,när hon såg de andra så glatt sjunga med i sången, uppenbarligen så hängivna till Herren, så nära Honom…

”Ja, i så fall tror jag att Herren vill säga dig, att den man längtar efter, den älskar man!” svarade jag.”Om du inte älskade Honom, då skulle du inte längta efter Honom heller! Och sedan ska du veta, att du aldrig hade börjat längta efter Honom, om inte Han först hade älskat dig!”

Det var tyst en stund, och sedan sade hon med ett darrigt litet leende: ”Kanske jag nog kan sjunga med i den där sången nästa gång…”

Det här hände alltså för så länge sedan, typ förra årtusendet, att jag tycker det går att berätta – det kan ju finnas fler som brottas med samma problem, det problem som orsakas av att vi ofta använder de andliga ”stororden” så lättvindigt, och utan att alltid förklara vad som egentligen menas med dem.

”Ni har gått bort från korset” blev svaret.

Och mycket riktigt, när de började granska innehållet i det som predikats insåg de att där hade skett en glidning, inte så att de gått bort från Bibeln, utan så att de mer och mer hade börjat predika ämnen och teman som inte direkt berörde korset. Då ”stannade oljan av”.

Vi i den västerländska kristenheten skulle, kanske mer än något annat, behöva på riktigt stanna upp inför korset, och det  inte bara en gång i året, på långfredagen!

Men, det passar väl bra att börja idag!

Det är hög tid för envar att påminna sig om hur Jesus hängde uppspikad på en stolpe under plågor, som ingen mjukskinnad västerlänning ens kan föreställa sig, hängde där medan livet rann ur honom droppe för droppe, hängde där med kramp i bröst och axlar så att han var tvungen att ta spjärn på fastspikade fötter för att överhuvudtaget få luft i lungorna.

Det är dags för oss att minnas att han hängde där en hel dag, innan han äntligen fick släppa taget och dö, hängde där för att det skulle finnas ett förlåtelsens budskap att förkunna i kraft av försoningen, ett evangelium att föra ut till en mänsklighet, som är på väg att dö i sina synder och fara käpprätt till helvetet!

Det är dags att komma ihåg att det är allas vår uppgift, som kallar oss kristna, att förkunna just det budskapet, utan uppblandning med främmande läror!

För som det nu är drar vi en dom över sig!

Vi har kommit snubblande nära gränsen till att Hebreerbrevet 10:26-31 börjar passa in alltför väl på både den kristna kyrkan i Finland, och en stor del av dess tjänare.

Det finns inga löften om förlåtelse åt dem, som framhärdar i sina synder, istället för att bekänna dem! Omvänd er, och tro evangelium, sade Jesus!

Inte är den finländska kristenhetens tjänare kallade att förkunna något slags självuttänkt ansiktslös och åsiktslös och viljelös ”kärleksgud”, som dyker upp en gång i veckan på söndag förmiddag och sprayar ut lite billig nåd över församlingen, så att den, som så har lust, sedan kan gå ut och vandra sin egen väg en vecka igen, tills nästa söndag kommer med en ny överslätning!

Visst är det just en sån predikan som kliar i öronen på många, som gärna vill hålla kvar syndens njutning och kortsiktiga nytta, men det är inte de kristna lärarnas uppdrag att leda människor vilse!

Vi försöker komma framåt på många vägar och med många idéer, men en väg tycks vi ha svårt för: knävägen.

Hur ofta ser du en församling på knä inför Gud, annat än möjligen vid nattvarden, då?

Hur ofta är du själv på knä inför din Herre och Gud?

Vi har bra minne, men kort.

Vi tappar bort korset, glömmer bort korset bland alla våra liturgiska ordningar, lovsångs-CD:er, fyrstämmiga koraler av Bach och Händel, decibelstarka massmöten och (o)kristliga nätforum.

Därför är vi så sällan på knä.

Därför försvinner Uppdraget någonstans under alla andra ”viktigheter”.

Inför Golgata finns det bara en kroppsställning som passar för en syndare, som med sitt liv och sina gärningar var med och höll i hammaren, och det är på knä!

Inför Golgata finns det bara en sinnesstämning som passar för den, som genom Guds nåd fick en chans att slippa kvittera ut syndens lön, och det är tacksamhet!

Inför Golgata finns det bara ett godtagbart gensvar till Honom, som där köpte oss med sitt blod, och det är lydnad.

Jo, du läste rätt.

Lydnad.

Lyder, det gör man då man säger ”Ske inte min vilja, utan Din, och sedan handlar därefter!

Ja, vad är det för mening i att kalla Jesus Herre, om man inte är villig att ställa sig under det herraväldet? Och varför gör man det överhuvudtaget, varför kallar man Honom Herre, om man i praktiken inte vill ha Honom som Herre?

Den frågan aktualiseras varenda gång människor, som bär det kristna namnet, vill införa sådana seder och bruk och ordningar i den kristna församlingen, som Herren redan har sagt att Han inte vill veta av.

Den är alltså synnerligen aktuell mest hela tiden nuförtiden.

Den, som vill vara optimist kanske vill mena, att det kan finnas goda anledningar till att många kristna inte vill ta allt vad Herren och hans apostlar säger så på blodigt allvar. Man pekar på behovet av dialog med dem som tror annorlunda, behovet av att behålla kontaktytorna till världen, och man tar fram det till felaktigt slagord förvandlade Jesusordet om att inte döma. Och så menar man sig ha bevisat, att det inte är i någon ond avsikt man åsidosätter Guds Ord!

Nej, kanske det inte görs i ond vilja mot dem man vill vara till lags, alltså folket.

Men den som vill vara världens/folkets vän, han blir fortfarande Guds ovän!

Man kan inte ge sig hän åt både Gud och hans motståndare.

Man kan inte samtidigt både tillhöra dem som vill bort från Egypten, och de som vill återvända dit.

Välmeningen mot folket blir lika med en ond vilja mot Gud i det ögonblick Hans vilja åsidosätts för att majoriteten bland folket ska få som den vill.

Och när så sker, då byter Guds hus ägare, och blir Folkets hus.

Sedan spelar det ingen roll om vi talar om folkkyrka eller frikyrka, där den här mekanismen kommer i funktion, där blir resultatet ett ”folket dikterar” – som Laodicea, stadsnamnet från Uppenbarelsebokens tredje kapitel, betyder.

Sändebrevet till Laodicea i Uppb 3 är, det är jag övertygad om, skrivet rakt in i folkkyrkosituationen av idag – som också en bit i taget håller på att bli frikyrkosituationen av idag!

Det finns en orsak till att budet om att älska Gud över allt kommer före budet om att älska sin nästa som sig själv!

Det är för att frestelsen att vara andra människor till lags är så stark!

Älskar jag min nästa mer än Gud, då kommer jag att vilja låta alla mina medmänniskor få som de vill i tur och ordning, i toleransens och den laglösa kärlekens namn,  tills alla utom Gud har fått sin vilja fram.

Och hela tiden medan denna process pågår, fortsätter orden ”Herre, Herre” att höras under valven i Folkets hus… medan Jesu fråga kvarstår, glömd, förträngd, och obesvarad.

Senhösten tenderar alltid att bli en ganska intensiv arbetsperiod för mig, och med samma regelbundenhet brukar det ta tvärstopp i mitten på december – sen händer inget förrän efter jul.

Men, den här tiden på året är det mycket välkommet med litet extra ledigt, det är ju ett och annat som behöver tid så här inför jul…

Under mötena i Pargas kom jag att minnas något jag en gång hörde att en mycket gammal och erfaren Herrens tjänare hade sagt till sina yngre kolleger vid en pastorssamling: ”Hörni, pojkar, blir ni inte trötta på att hålla på med alla de här nymodiga djupheterna? Ni ser ju ändå, att inte är det någon som blir frälst och salig av dem…”

”Nymodiga djupheter” – vilken träffsäker beskrivning av allt rusande hit och dit, alla vindkast i läran, alla strategibyten och modeväxlingar som tyvärr har fått så mycket utrymme och uppmärksamhet i både församlingsliv och förkunnelse på senare tider!

Den tanken och det minnet kom att färga allt vad jag sade den här weekenden.

Det var en lättnad och en glädje att bara tala om Jesus, om vinträdet och grenarna, om döden med Kristus och uppståndelsen med Kristus – alla de här gamla djupheterna, som faktiskt fokuserar Jesus och försoningen, och inget annat!

Det var en fin, nyttig, och också för mig själv tankeväckande avslutning på det här årets offentliga predikoverksamhet! (Om det nu inte kommer något i sista minuten, förstås, det kan man ju aldrig veta…)

”Jesus säger i Matt 12:40 att han ska vara tre dagar och tre nätter i graven, men om han begravs fredagkväll och uppstår söndag morgon, då blir det bara två nätter och en dag! Hur kan det här stämma? Visste inte Jesus hur länge han skulle vara i graven?”

Jodå, det visste han nog. Det är inte där problemet ligger!

Problemet är istället att vi, om man läser Bibeln litet noggrannare, får lov att konstatera att den kristna traditionen uppenbarligen har råkat välja fel veckodag som Jesu dödsdag.

Vad jag kan förstå av de bibliska texterna korsfästes han inte på en fredag, han kan helt enkelt inte ha korsfästs på en fredag, om man ska få evangeliernas vittnesbörd att stämma!

Låt oss först se på vad vi på biblisk grund kan slå fast.

För det första vet vi att Jesus korsfästes dagen före en ”stor sabbat”, en stor helgdag.

Den helgdagen var judarnas påsk, den vilodag som var påbjuden att firas dagen efter den kväll då man hade ätit påskalammet. Den helgdagen inföll alltid 15 Nisan enligt 2 Mos 12:16, och oavsett vilken veckodag det råkade vara skulle den vara en dag fri från arbete. En sabbatsdag.

Detta innebär att det främsta argumentet för fredag som Jesu dödsdag, alltså att det var en stor sabbat dagen efter, inte är så mycket värt.

För det andra vet vi från Mark 15:47 – 16:2 att kvinnorna följde efter dem som begravde Jesus, sedan gick de hem och höll sabbat innan de de köpte alla kryddor och smörjelser o övriga tillbehör de skulle ha för att göra Jesus den sista tjänsten och ge hans kropp en värdig begravning.

Efter att de hade gjort detta var de på nytt stilla på sabbaten efter lagens bud, och tidigt på morgonen första veckodagen gick de ut till graven. Luk 16:56

Följaktligen måste de ha gjort förberedelserna mellan två sabbatsdagar.

För det tredje vet vi att Jesus dog kl 15, det är vad nionde timmen dag motsvarar i semitisk tideräkning.

Lukas berättar om detta i Luk 23:44-46, Markus i 15:34

Efter att han hade dött gick Josef från Arimatea till Pilatus, fick lov att ta kroppen, gick tillbaka ut till Golgata, tog ner Jesus från korset, och förde honom till graven. Luk 23:50-54

Han hade bara tre timmar på sig för detta innan sabbaten började, den började nämligen kl 18, och pågick till kl 18 nästa dag, och när man betänker allt springande fram och tillbaka som behövdes innan Pilatus var övertygad om att Jesus verkligen var död, och ens gav tillåtelse att Josef fick ta ner kroppen och begrava den, så är det förvånande att de överhuvudtaget hann!

När kvinnorna hade sett var Jesus blev gravlagd var de alltså så nära sabbatens början, att den dagen kunde de inte ha gjort några förberedelser alls.

Inte heller kunde de göra något nästa dag, för då var det ju sabbat hela dagen! De var alltså stilla enligt sabbatens bud, som det står skrivet.

Det var först därpå följande dag som de kunde gå och köpa och skaffa och ställa iordning allt de behövde, och det tog så lång tid att de enligt Luk 23:56 var stilla över ännu påföljande dag, som också var en sabbat, då alltså den vanliga veckosabbaten på lördag, innan de kunde gå ut till graven för att utföra begravningsritualerna.

När man adderar de här uppgifterna ser man att Jesus måste ha blivit korsfäst på onsdagen, påskens beredelsedag. Luk 23:54

På torsdagen var det sedan den stora sabbaten som nämns i Joh 19:31.

På fredagen ställer kvinnorna allt i ordning för begravningsbestyren.

Sedan blir det sabbat igen 18 på fredag kväll, och de är stilla igen över lördagen.

Och på söndag morgon, första veckodagen, när det ljusnar går de till graven.

Hur börjar då detta stämma med tre nätter och tre dagar?

Natten till torsdag, natten till fredag och natten till lördag blir tre, och torsdag, fredag och lördag blir tre. Så där har vi då tre dagar och tre nätter.

Men vad gör vi av natten till söndag?

Tar vi med den blir det ju fyra nätter, och då stämmer det inte i alla fall!

Men nu är det faktiskt så, att det står ingenstans att Jesus uppstod på söndag morgon!

Vi tar det för givet, eftersom kvinnorna hittade den tomma graven då, men det står bara att den var tom, det står inget om hur länge den då redan hade varit tom!

Själv lutar jag åt att tro att Jesu uppstod när sabbaten tog slut på lördag kl 18.

Den symboliken är så stark att det får en att bli nästan knäsvag!

Efter att ha fullbordat allt vad som hörde till den nya skapelsen vilade han på sjunde dagen…

Om man ser det såhär får man bara konstatera att Jesus visste precis vad han talade om och gjorde precis det han sagt att han skulle göra. Han var tre nätter och tre dagar i graven!

Misstagen får skrivas på oss andra, på det så kallade mänskliga kontot!

Samma typ av gammalt misstag i den kristna traditionen kommer för övrigt också fram i den misslyckade dateringen för Jesu födelsedag.

I verkligheten föddes han minst fyra, antagligen fem år tidigare än vårt år noll, för Herodes den store, han som beordrade barnamorden i Betlehem efter Jesu födelse, dog år 4 f Kr…

Så här har vi nu alltså texter som blir predikade förhållandevis sällan i gudstjänsterna!

Och det är inte precis vilka texter som helst, som man har valt att på detta sätt sätta på undantag!

Här har man nämligen på denna sällan förekommande söndag samlat de eskatologiska texterna från 1 Tess 4 om Jesu återkomst, 2 Tess 2 om Antikrists framträdande, samt Jesu stora eskatologiska tal i Matt 24!

Allt detta är ju ytterst vital information, som vi minsann behöver bli påminda om inte bara en, utan helst flera gånger per år! Här begriper jag nog inte alls hur kyrkohandbokens redaktörer har resonerat!

Det är bra att man samlat de här ämnena på ett och samma ställe, men varför just på den här söndagen??

Vad det gäller den yttersta tidens skeende behöver vi veta vad vi har att vänta oss! Hur ska vi annars kunna vara beredda på det?

Vi behöver veta vad som ska hända innan Jesus kommer, vi behöver veta när han kommer för att hämta de sina, vi behöver veta hur den onde kommer att gå tillväga för att förvirra och förvilla Guds folk, och vi behöver det hopp som de här texterna ger!

Så läs Matt 24, och ta varningarna till dig! Det här är saker som redan pågår, och som bara kommer att bli värre vartefter ”födslovåndorna” blir starkare!

Läs 1 Tess 4, och gläd dig över den strålande framtid som väntar Guds barn efter uppståndelsens dag!

Läs 2 Tess 2, ochta stöd av de orden för att inte låtas dig dras med i det pågående avfallet från den sunda tron på Herren Jesus!

Ibland när jag har tagit upp de här sakerna har människor kunnat säga till mig, att det här har de aldrig fått någon undervisning om i sin hemförsamling eller i de sammanhang där de annars har rört sig.

Andra förkunnare har ibland sagt mer eller mindre rent ut åt mig, att det här är så svårbegripliga saker att de helst lämnar dem åt någon annan att försöka reda ut.

Men frågan är ju inte om det här är mer eller mindre svåra saker, frågan är om vi kan lämna dem därhän så där bara, när Gud en gång har gett oss sådana mängder med information, som ju faktiskt finns i Guds Ord just om skeendet i den yttersta tiden!

Själv är jag av den meningen att den kristna församlingens motståndskraft och kallelsemedvetande försvagas på ett avgörande sätt, om vi inte lever i medvetenhet om vilken och hurudan den tid är som vi lever i! Om vår tro ska hålla och vara verksam i den kommande nöden, då vill det till att vi har en klar vision av vad som kommer efter att nöden är genomliden!

Jesus kommer, och vi ska förvandlas och bli honom lika!

Det målet är värt vilken törnestig till väg som helst!