Korset

Jag läste en gång ett vittnesbörd av en gammal missionär, som varit med om den stora pingstväckelsen i Sydamerika i mitten av förra seklet. Den blomstrande väckelsen hade i ett skede börjat stanna av, och ledarskapet hade då gått inför Herren för att få veta vad som gått fel.

”Ni har gått bort från korset” blev svaret.

Och mycket riktigt, när de började granska innehållet i det som predikats insåg de att där hade skett en glidning, inte så att de gått bort från Bibeln, utan så att de mer och mer hade börjat predika ämnen och teman som inte direkt berörde korset. Då ”stannade oljan av”.

Vi i den västerländska kristenheten skulle, kanske mer än något annat, behöva på riktigt stanna upp inför korset, och det  inte bara en gång i året, på långfredagen!

Men, det passar väl bra att börja idag!

Det är hög tid för envar att påminna sig om hur Jesus hängde uppspikad på en stolpe under plågor, som ingen mjukskinnad västerlänning ens kan föreställa sig, hängde där medan livet rann ur honom droppe för droppe, hängde där med kramp i bröst och axlar så att han var tvungen att ta spjärn på fastspikade fötter för att överhuvudtaget få luft i lungorna.

Det är dags för oss att minnas att han hängde där en hel dag, innan han äntligen fick släppa taget och dö, hängde där för att det skulle finnas ett förlåtelsens budskap att förkunna i kraft av försoningen, ett evangelium att föra ut till en mänsklighet, som är på väg att dö i sina synder och fara käpprätt till helvetet!

Det är dags att komma ihåg att det är allas vår uppgift, som kallar oss kristna, att förkunna just det budskapet, utan uppblandning med främmande läror!

För som det nu är drar vi en dom över sig!

Vi har kommit snubblande nära gränsen till att Hebreerbrevet 10:26-31 börjar passa in alltför väl på både den kristna kyrkan i Finland, och en stor del av dess tjänare.

Det finns inga löften om förlåtelse åt dem, som framhärdar i sina synder, istället för att bekänna dem! Omvänd er, och tro evangelium, sade Jesus!

Inte är den finländska kristenhetens tjänare kallade att förkunna något slags självuttänkt ansiktslös och åsiktslös och viljelös ”kärleksgud”, som dyker upp en gång i veckan på söndag förmiddag och sprayar ut lite billig nåd över församlingen, så att den, som så har lust, sedan kan gå ut och vandra sin egen väg en vecka igen, tills nästa söndag kommer med en ny överslätning!

Visst är det just en sån predikan som kliar i öronen på många, som gärna vill hålla kvar syndens njutning och kortsiktiga nytta, men det är inte de kristna lärarnas uppdrag att leda människor vilse!

Vi försöker komma framåt på många vägar och med många idéer, men en väg tycks vi ha svårt för: knävägen.

Hur ofta ser du en församling på knä inför Gud, annat än möjligen vid nattvarden, då?

Hur ofta är du själv på knä inför din Herre och Gud?

Vi har bra minne, men kort.

Vi tappar bort korset, glömmer bort korset bland alla våra liturgiska ordningar, lovsångs-CD:er, fyrstämmiga koraler av Bach och Händel, decibelstarka massmöten och (o)kristliga nätforum.

Därför är vi så sällan på knä.

Därför försvinner Uppdraget någonstans under alla andra ”viktigheter”.

Inför Golgata finns det bara en kroppsställning som passar för en syndare, som med sitt liv och sina gärningar var med och höll i hammaren, och det är på knä!

Inför Golgata finns det bara en sinnesstämning som passar för den, som genom Guds nåd fick en chans att slippa kvittera ut syndens lön, och det är tacksamhet!

Inför Golgata finns det bara ett godtagbart gensvar till Honom, som där köpte oss med sitt blod, och det är lydnad.

Jo, du läste rätt.

Lydnad.

Lyder, det gör man då man säger ”Ske inte min vilja, utan Din, och sedan handlar därefter!