Man skulle ha lust att säga gomorron, yxskaft. Är man inte nödlidande, om man blir avrättad utan att ha begått något som helst brott? Det är ju vad som händer de barn, som dödas i moderlivet.

Det blir liksom ganska selektivt, det här med vem man ska bry sig om eller inte i dagens samhälle. Om tiotusen ofödda barn dödas per år i landet, och någon säger att detta är förskräckligt, då kallas det krokodiltårar. Om en mamma i förvirrat tillstånd dödar sina barn när de är två eller tre år gamla, då tycker alla att detta är förskräckligt, och ingen blir anklagad för att fälla några krokodiltårar, när man uttrycker sin bestörtning!

Sen kom då den omskrivna riksdagsomröstningen om medborgarinitiativet för könsneutral äktenskapslag. Den representativa demokratin meddelade att den gillade förslaget ifråga.

Sen skrev 13.000 personer ut sig ur kyrkan. Orsak: ärkebiskopen uttryckte glädje och tillfredsställelse över riksdagsbeslutet, och signalerade därmed än en gång att det här med äktenskap som ett förbund mellan man och kvinna inte är något han fäster någon större vikt vid.

Nå, riksdagens beslut, som ju baserar sig på den så kallade folkviljan, berättade bara det vi redan visste: att Finland inte är något kristet land. (Finns det sådana, förresten?)

Inte har ju någon konservativ kristen avsagt sig sitt finländska medborgarskap för den sakens skull, lika litet som Paulus i tiden avsade sig sitt romerska medborgarskap, även om Rom var ett hedniskt rike. Utskrivningarna handlar alltså inte om riksdagsbeslutet som sådant!

All den här spelade förvåningen, som nu kommer till synes i massmedia,  över att folk skriver ut sig i kyrkan på grund av ett riksdagsbeslut, det  är bara dimbildning.  Det är på grund av de kyrkliga prelaternas inställning och uttalanden, som folk skriver ut sig den här gången! Men si, det tycks ingen vilja kännas vid! När det inte går att skylla på Päivi Räsänen väljer man att spela oförstående.

Ärkebiskopen uttrycker ”sorg” över utskrivningarna.

Inte har ju kyrkan fattat något beslut i frågan, nej, för all del, där är synen kantänka oförändrad!

Sen ställer en annan biskop till det och säger, att även om äktenskapslagen ändras, så inte kommer det att innebära någon samtidig förändring i kyrkans syn. ”Det tar länge att genomföra förändringar i en så stor apparat”.

Klart besked alltså: vi jobbar för en förändring, men det tar nu tyvärr sin tid! Och så länge den kyrkliga överheten bara jobbar för en förändring, och den ännu inte är genomförd,  är det förstås önskvärt att de, som sedan inte kan leva med den förändringen, ändå nu stannar kvar under kyrktaket så länge som möjligt, och betalar sin kyrkskatt, och är med och finansierar förändringsarbetet!

De som vill tro som Bibeln lär ställer bara till en massa problem för ärkebiskopen & co, så inte tror jag att Kari Mäkinen sörjer fast de försvinner ur registret. Där kan man kanske tala om krokodiltårar.

Däremot tror jag nog att det faktum att skattepengar försvinner kan vara en viss källa till både oro och sorg. Hur var det profeten sade?

”De har ångest för sin säd och sitt vin, men de ropar inte till mig av hjärtat”.

Jag undrade över hur det egentligen går till när ljuset hamnar i skuggan, göms bort?

Som svar fick jag två bilder, eller filmsnuttar, snarare.  Själv vill jag ju tro att de kom från Herren, men den saken överlämnar jag åt läsarens bedömning!

Den första bilden visade en samling människor, som tillsammans med glädje tjänade Herren på olika sätt, höll samman, stöttade varandra, och var fullt synliga för omgivningen.

Den andra bilden visade hur en kyrkbyggnad placerades över dem.

Sen var de där, inne i huset, fortsatte att vara kristna, att ta hand om varandra, att prisa Gud, och så vidare. Men på utsidan syntes bara byggnaden.

Ljuset hade snyggt och prydligt hamnat under skäppan.

Det här fenomenet har jag känt av i mitt eget skinn och mitt eget hjärta, smärtsamt och tydligt, sen jag blev heltidspredikant för tjugofyra år sedan. Före det hade jag nämligen ett vanligt jobb, jag arbetade som svetsare och grovplåtslagare, montör och prototypbyggare i sjutton år. Mycket få av mina arbetskamrater var troende, så jag umgicks med ickekristna människor fem dar i veckan! Där hade jag otaliga samtal, diskussioner, ibland nästan rena dispyter om tro och kristendom med dessa härliga, raka, redbara jobbarkompisar. Tonen var vad man brukar kalla rå, men hjärtlig, och jag trivdes mycket bra i gänget!

Sen fick jag, efter att under några år ha predikat lite grann då och då på fritiden,  erbjudande om att börja resa och predika på heltid. Jag var som åsnan mellan två hötappar. Jag gillade ju mitt arbete och mina arbetskamrater, men å andra sidan insåg jag ju, att om en sån som jag får en sån här chans, då måste det ju nästan vara Gud, som ligger bakom! Så jag sadlade om mitt i livet och blev predikant.

Tyvärr är det svårt att gå in i något utan att samtidigt gå ut från något annat, och när jag gick ut från fabriken sista gången, då visste jag nog inte riktigt hur stor förändringen skulle bli.

Där i verkstan, där fanns det liksom ingen skäppa att sätta ljuset under – annat än om man hade försökt låtsas om ingenting, och hålla sin tro på Jesus hemlig, förstås. Jag fanns där, utan kyrkväggar att gömma mig bakom, fullt synlig och hörbar i allt jag sade och gjorde. Och det fanns inga väggar från andra hållet heller, jag levde i ständig kontakt med en massa människor, som i princip var att betrakta som ett missionsfält, alltså just sådana som Jesus sade att vi skulle låta vårt ljus lysa inför.

När jag blev ”professionell religionsutövare”, då hamnade jag in, innanför väggarna. Och jag tappade det mesta av kontakten till världen utanför på kuppen. Förberedelserna, studierna, skrivandet, resandet, predikandet och undervisandet, själavården och omsorgen om de redan frälsta visade sig vara något som krävde sin man så totalt, att inga resurser blev kvar för något annat. När jag var ledig ville jag bara gå och gömma mig, utom synhåll för allt och alla, så att jag skulle få en chans att ladda om batterierna innan det var dags att dyka in under skäppan igen.

Missförstå mig inte. Jag är tacksam att jag fick chansen att jobba som förkunnare, Jag känner mig aldrig så levande, som när jag får predika och undervisa. Men just den här biten av att ha mycket tid tillsammans med icketroende, vara ute i det vanliga arbetslivet, den saknar jag, ibland så mycket att jag har varit frestad att ta timeout från predikandet och ha ett vanligt jobb igen ett tag.

Nu börjar den tiden vara förbi för mig, jag är helt enkelt för gammal vid det här laget  för att ha nån chans på arbetsmarknaden, men så har det känts.

Det är inte kyrkorna och bönhusen jag är ute efter med det här skriveriet. Guds folk behöver samlas, för att prisa Gud, få undervisning, fira nattvard, och så vidare.

Jag gick ju på gudstjänster och möten då, när jag jobbade i industrin, och det var inget problem, inget som på något sätt tvingade mig in i skuggan!

Det är när kristendomen blir något vi utövar i kyrkan, men inte desto mer någon annanstans, när de troende delas upp i producenter och konsumenter av religiös verksamhet, och både producerandet och konsumerandet försiggår under kyrkoskäppan, osynligt för alla utom de som är på plats där, det är då ljuset blir bortgömt.

Och det som är bortgömt, det löper också stor risk att bli bortglömt!

Nu har jag i alla fall rätt många dagar ledigt från offentligt predikande, nästa möte jag ska medverka i inträffar först på måndag, och sen har jag flera dagar tomma i almanackan igen, så nu har jag chans att krypa fram under skäppan ett tag!:)

För det första så är jag ju inte ens medlem i lutherska kyrkan, så de ordningar man där har berör inte mig direkt på något sätt!

För det andra har jag aldrig, under den tid jag ännu jobbade åt LIM, och medverkade i lutherska gudstjänster, vägrat att samarbeta med någon kvinnlig präst. Om jag ska vägra att samarbeta med någon, då kommer det att bero på att personen i fråga öppet har åsidosatt Guds Ord och förnekat kristna grundsanningar. Inte på kön, eller på var man råkar jobba.

För det tredje har jag redan för ett bra tag sedan klart och öppet här på min hemsida förklarat både var jag står i frågan om kvinnligt ledarskap i församlingarna, och vad jag grundar min uppfattning på, så frågan är ju därmed besvarad!

Den som är intresserad kan läsa artiklarna ”Ledarskapet, förkunnelsen och kvinnorna”, samt ”Prästskoj och skojarpräster”, båda finns i kategorin ”Undervisning”.

I den ena kommenterar jag en bok, där den meningen förs fram, att alla ska göra allt överallt, män som kvinnor. I den andra funderar jag litet på det liturgiska prästämbetet som sådant.

Den som vill ha ett riktigt kort svar kan få det också, här och direkt:

Jag tror inte att det är förenligt med Bibeln att en kvinna har det yttersta ansvaret för en lokalförsamling. I Skriften förutsätts församlingsföreståndaren vara en man.

Jag tror också att en kvinna kan ha vilken tjänst som helst i församlingen, det är bara vissa ställningar av auktoritet som Herren har beslutat att ska drabba enbart män. Skriften talar ju också om kvinnor som undervisar, profeterar, och så vidare!

Jag har alltså inga problem med att kvinnor undervisar, döper, delar nattvard eller så.

Vad är jag då motståndare till? Varför har någon, som är så extremt lågkyrklig som jag, ibland uttalat mig på sådant sätt, att människor har kunnat få för sig att jag är något slags svuren fiende till kvinnliga präster och pastorer?

Jo, jag är motståndare till att man bedriver klappjakt på de konservativa prästerna!

Jag är motståndare till att människor hindras från att arbeta som herdar och lärare, om detta är vad Herren har kallat dem till, hindras, därför att de visserligen tror på Jesus, och på Hans Ord, men inte på kvinnliga präster!

Jag är motståndare till att mina bröder i Herren dras inför domstol och avstängs från sin tjänst, därför att de vill lyssna till sitt samvete!

Jag är motståndare till att de till och med nekas rätten att väja, att dra sig tillbaka, att lämna fältet fritt för sina meningsmotståndare!

Jag är motståndare till den utrensningspolitik som nu bedrivs i den lutherska kyrkan!

Rensa ut villolärarna, äktenskapsbrytarna, smädarna och kappvändarna i stället, om någon ska utrensas! Den utrensningen skulle ha bibliskt stöd!

Detta har jag inte stuckit under stol med, och eftersom jag ibland har ställt mig till försvar för de konservativa prästernas rätt att finnas, har folk fått för sig att jag också till alla delar omfattar deras tankar och ställningstaganden.

Vilket jag alltså inte gör.

Varde detta härmed deklarerat!

Min tanke är, att det kommer an på dels hur personen ifråga förhåller sig till det som skett, och dels på vad det egentligen är, som har skett.

Om det t ex är fråga om att någon har utnyttjat sådana, som varit i beroendeställning till honom, t ex vuxna som utnyttjat barn man har fått förtroendet att ha hand om, eller själavårdare som utnyttjat klienter, då är det fråga om verkligt allvarliga saker. Likaså om det är fråga om våldtäkt.

En människa i kristen ledarställning, som har utnyttjat barn, ska aldrig mer tillåtas ha något med barnarbete att göra. Det är min bestämda mening.

En själasörjare, som på detta sätt har använt sig av en konfidents sårbarhet och förtroende till att söka utlopp för sina egna begär, ska först efter att själv genomgått en ordentlig själavård och fått klarsignal från en annan erfaren själavårdare ges sanktion att fortsätta som andlig vägledare.

Annars är risken stor att historien upprepar sig.

Sedan har vi den homosexuella syndens område.

Att ha en homosexuell läggning eller dragning är ingen synd. Det diskvalificerar inte någon från att stå i kristen ledartjänst.

Praktiserad homosexualitet är däremot entydigt förbjuden i Skriften, och om en andlig ledare faller i sådan synd behöver han omvända sig och göra bättring, precis på samma sätt som om någon faller i heterosexuell synd.

Jag finner det vara förmildrande om synden inte har begåtts tillsammans med någon, som man utnyttjar eller tvingar på något sätt, men synd är det likafullt frågan om.

Vad är det då att falla i sådan synd? Kort och gott, det här handlar om sex före äktenskapet.

Så har vi äktenskapsbrottet, alltså att man går i säng med någon, som är gift med en annan, eller med någon annan än den man är gift med.

Det är en sak som är allvarlig nog i Guds ögon att ha fått ett eget bud bland de tio buden, så det ska inte vi heller låta lura oss av tidsandan att ta lätt på! Den kristne ledare som begår äktenskapsbrott behöver nog stiga ner från talarstolen ett tag, och få hjälp att komma på rätt köl igen!

Inser han inte allvaret i det han gjort på ett sådant sätt, att han omvänder sig och söker hjälp, då är han inte lämplig att ha någon ledarfunktion i Kristi församling.

Sedan finns det också sexuell synd inom äktenskapet. Om en andlig ledare våldtar eller misshandlar sin hustru, är det precis lika illa som all annan våldtäkt och misshandel. Sådant ska definitivt leda till ett kortare eller längre ”yrkesförbud” i förening med lämplig terapi!

Om Skriften säger att de, som ska tjäna församlingen, först ska prövas om de är lämpliga, och man sedan på detta grava sätt visar sig olämplig, då behövs förnyad prövning. Och under den prövotiden kan man ju inte bara fortsätta som om inget hade hänt!

Först när man på nytt har prövats vara lämplig, kan arbetet återupptas.

Mest avgörande för hur omgivningen ska förhålla sig är dock enligt min mening hur syndaren själv förhåller sig till det som har hänt!

Finns där ingen ånger, ingen bättring, inget sökande av vare sig Guds eller människors förlåtelse, om han tar det lätt på det som har hänt och försöker förringa det, då visar han därmed att han inte har den insikt i syndens makt att bedra och förstöra som en kristen ledare kan förväntas ha.

Där hjälper ingen karantäntid, och minst av allt hjälper det att bara glömma, förlåta och sopa under mattan.

En sådan person ska inte ha någon ledarställning i Kristi kropp. Vi ska inte följa onda föredömen, står det i tredje Johannesbrevet.

Om syndaren har begått sin synd utan bryta ett äktenskap, och utan att tvinga eller utnyttja någon, och sedan öppet inför Gud och människor bekänner det inträffade som synd, och gör omvändelse och överger sin synd, då har han visat det sinnelag man kan vänta av en människa i ledarställning i en kristen församling.

Då har han gett klar signal om att han inser att hans beteende har varit oacceptabelt och okristligt, och då har han sökt och fått rening i Jesu blod.

I det fallet finner jag inget skriftställe som skulle säga att han inte kan få också församlingens förlåtelse och fortsätta sitt arbete.

Skulle han falla i samma synd på nytt kommer saken i annan dager, då blir det aktuellt med karantän och själavård innan han kan gå vidare i sin tjänst.

Det här är då hur jag ser på saken. Det finns andra, som skulle tycka att jag är lagisk, hård och dömande, när jag säger det här, och åter andra, som skulle säga att jag är alltför mjuk och släpphänt…

………………………

Och så har vi en följdfråga här: ”Du svarar ju egentligen inte på frågan! Alltså vad en vanlig församlingsmedlem ska göra. Inte tillämpas ju några bibliska principer i våra församlingar, såna här typer får ju bara fortsätta!”

Om inte församlingsledningarna tar sitt ansvar, då flyttar det hela ned till den enskildes ansvar.

Du och jag avgör själva vilka möten vi bevistar, vems undervisning vi lyssnar till, vem vi tar emot förbön av, och vad vi understöder med våra gåvor och böner. Vi avgör också själva vilken lokalförsamling vi är med i.

Inom de ramarna finns det en hel del en vanlig församlingsmedlem kan göra!

Och en följdfråga till: Vad ska den här karantänen du talar om tjäna till? Nåt slags straff för de ogudaktiga, eller?

Den ska tjäna två syften. Dels hjälp för den som har trampat fel, så att han förhoppningsvis kan upprättas och komma på spåret igen, dels skydd för dem han betjänar. Om någon fastnar i ett ont mönster av att tvinga och utnyttja sina medmänniskor, då behövs de här båda sakerna.

Om han bara får fortsätta, då är det som att släppa lös en varg bland fåren!

Däremot ser jag inte det här som något straff.

Det skulle det vara, om man bara stängde av någon utan att erbjuda någon hjälp att komma vidare och komma igen, men det är ju inte det jag avser!

Jag grinade illa genast jag såg varifrån brevet kom. Kyrkans Utlandshjälp står inte särskilt högt på min favoritlista.

Folk som lånar sloganer från Nazityskland och Goebbels ska nog jobba väldigt hårt innan de får några pengar av mig!

”Kauf nicht beim Juden” – ”köp inte av judarna” – är ett av de äldsta politiska slagorden i Europa.

Det har levt upp igen under senare år, nu i form av uppmaningar till bojkott av israeliska varor.

Och Kyrkans Utlandshjälp hör till de organisationer som ställer sig bakom uppmaningen till bojkott!

Alltså väljer jag att bojkotta Kyrkans Utlandshjälp.

Man kan ju undra varför det alltid är Israel, som ska utpekas och svartmålas?

Svepskälet för Kyrkans Utlandshjälps uppmaning till bojkott av Israel är bl a de omstridda bosättningarna på Västbanken.

Men om man nu är så intresserad av att motarbeta sådana saker, varför då inte sikta in sig på t ex Turkiet istället? I detta nu ockuperar 35.000 turkiska soldater en stor del av Cyperns territorium. Den turkiska regimen har sänt in hundratusentals bosättare som nu koloniserar och övertar norra Cypern – ett landområde,  som enligt alla internationella lagar tillhör Cypern.

FN har gång efter annan uppmanat Turkiet att dra sig tillbaka, vilket Turkiet högaktningsfullt har struntat i.

Nu rapporteras också att Turkiet håller på att förstöra de kristna kyrkorna på norra Cypern, vilket är liktydligt med religionsförföljelse.

Men har Kyrkans Utlandshjälp uppmanat till någon bojkott av Turkiet?

Nej, det är Hitlers – eller Hamans – ande som talar, när slagordet från trettitalet på detta sätt dammas av och används på nytt.

Det här handlar om fiendskap mot det judiska folket, inte om allmän omsorg om de internationella fördragens efterlevnad!

Det där med att använda bilder och liknelser är inte alltid så enkelt, nej…

Men bilden av ett skepp har ju använts i evärdeliga tider, när det har varit tal om kyrkan.

Hur ser då Skeppet Kristi Kyrka ut i dagsläget?

På kommandobryggan råder kaos. Kaptenen vill man inte längre ta order av, den ene officern tycker si och den andre så, en vill styra åt öster, en annan åt väster och den tredje vill kasta ankar. Någon anser att det vore dags att gå i livbåtarna, andra anser att detta är rena myteriet – därvid glömmande att de själva redan länge har varit myterister….

På soldäck råder fest och glädje bland förstaklasspassagerarna, de som har råd att unna sig allt detta livets goda.

Vem har tid att tänka på vart fartyget är på väg, när här finns så mycket nöje och lyx, och dessutom saliga möten som grädde på tårtan? Så prisar man Far i himlen för allt sitt goda, och bekymrar sig inte desto mer om vad kurs fartyget tar.

Framme i fören står en blek och orolig liten skara andraklasspassagerare och spanar framåt och tittar på den medhavna kompassen, och försöker förgäves varna både passagerare och befäl: Vi befinner oss i farliga farvatten, och ligger på helt fel kurs, vi är på väg bort från destinationshamnen, och har rev och isberg förut!

Nere i tredje klass litar man blint på befälets kompetens: de har ju skolning och utbildning för det här, de vet säkert vad de gör och hur det ska vara, även om vi tycker det ser konstigt ut ibland…

Men när ingen på kommandobryggan tittar på kompassen längre, och sjökortet har åkt överbord, hur ska det då gå för kyrkskeppet? Det börjar i varje fall i oroväckande hög grad påminna om ett systerfartyg till Titanic.

Man har anställt en imam!

En imam är alltså en muslimsk präst.

Han är anställd uttryckligen för att undervisa om islam.

Detta för att församlingsmedlemmarna ska bli av med sina fördomar om islam, och få lära sig att denna ”fredens och kärlekens religion” absolut inget har att göra med vare sig terrorism, kvinnoförtryck, avhuggna händer, eller något annat obehagligt som stockholmarna – av naturligtvis helt outgrundliga anledningar – kommit att koppla samman med Muhammeds efterföljare.

För ett antal år sedan framfördes på kyrkligt håll här i Svenskfinland tanken att kyrkan borde bygga moskeer åt de muslimska invandrarna. I år har en finsk biskop, Wille Riekkinen, uttalat att han hellre upplåter kyrkorummet för muslimska gudstjänster än för Lutherstiftelsen. Samma linje lär de sökande till kyrkoherdetjänsten i Jakobstads finska församling ha varit på. Galenskapen eskalerar.

Eller så har man helt enkelt bara kommit till samma insikt som svenskarna, att det är betydligt mer ekonomiskt fördelaktigt att, istället för att bygga moskeer, ta in imamerna i de redan befintliga kyrkorna. Då behövs ju inga dyra nybyggen! Och inbesparingar, det är ju tidens melodi!

Här kan man verkligen tala om den öppna kyrkportens dag!

Den dag någon församling här i närområdet tar sig för med något liknande ska jag försöka komma ihåg att leverera en hammare och en näve sextums-spik till pastorskansliet tillsammans med citatet från Malaki 1:10.

”Om ändå någon bland er ville stänga tempeldörrarna, så att ni inte förgäves tänder upp offereld på mitt altare!”

Om nån vill läsa mer om eländet, så här är adressen: http://tinyurl.com/62fxs3u

Sådana har alltid varit svåra att kontrollera, och ibland har de varit förbjudna av makthavarna – vilket säger något om hur farliga de uppfattades vara!

Sedan blev kristendomen statsreligion i romarriket, och då gick det för den kristna kyrkan som det gick för Israel i Gamla Testamentet efter att de fått komma in i sitt förlovade land: den blev egensinnig, upprorisk, fet, tjock, stinn, och förvärldsligades alltmer.

Småningom landar vi så i dagens situation, där människorna i århundraden har matats med något slags vidskeplig föreställning om att ”Gud bor i kyrkan, och det är dit man ska gå för att träffa honom” (något karikerat), eller med det gamla obibliska slagordet ”det finns ingen frälsning utanför kyrkan”,  och därför blir vilsna och rådvilla, när det som görs och predikas där i kyrkan inte längre stämmer med verkligheten, den verklighet som är i Kristus och uppenbaras i hans Ord.

”Vart ska jag gå, vart ska jag ansluta mig, vad ska jag göra?”

Så frågar allt fler i dagens läge.

Kanske det nu börjar vara dags att minnas hur det var i början?

Inga myndigheter kan komma och bestämma om vem man får bjuda in som talare, vilken bibelöversättning som får användas, vem som får leda nattvardsfirandet, och så vidare, om man samlas i ett privathem, eller i en lokal som ägs eller hyrs av en självständig förening!

Ingen kan tvinga obibliska ordningar på en husförsamling!

Där biter det inte med att ta till tjänstemannalagen för att få cellgruppsledaren att ta rättning!

Där finns inga tjänster att dra in, ingen som Stora Rådet kan avstänga eller avsätta.

På denna gräsrotsnivå har den enskilde möjlighet att påverka!

Här började den kristna församlingen, här fanns frontlinjen i den urkristna tiden, och här var den kristna församlingen en segrande församling!

Man måste ju inte slösa bort sina krafter och sitt engagemang på att slåss mot en avfallen kyrkas väderkvarnar. Det går att satsa på att vara med och  uppfylla missionsbefallningen i sin egen näromgivning i stället, söka gemenskap med dem som ”av rent hjärta åkallar Herren” och vända sig bort från dem, som uppenbart försöker tjäna två herrar – de kommer ändå i praktiken bara ett tjäna en av dem, säger Jesus.

Visst behöver vi stöd av andra, inte är vi oss själva nog i vår lilla grupp, men det ska vara ett stöd som kommer från nätverket, från Kristi kropp, och där spelreglerna kommer från himlen, inte ett ”stöd” som i själva verket är krokben som kommer från politiska beslut som klätts i religionens fårskinnspäls!

Själva uttrycket känns omöjligt. Är man innanför murar, då är friheten en illusion. Bara utanför murarna kan sådan existera.

Ibland har jag svårt att förstå handlingsförlamningen bland dem som inser att den kurs, som  Finlands allmänreligiösa institution (läs : folkkyrkan) nu håller, barkar käpprätt åt helsike.

Svårt har jag också att förstå det förnekande av verkligheten som fortfarande, trots allt som talar för motsatsen, försöker övertyga folk om att det kan vända, det kan bli reformation av eländet ännu.

Steget ut, utanför lägret, förefaller vara omöjligt långt att ta.

Är det då lutherska kyrkan som frälser? Var det biskopsmötet som blev korsfäst för oss? Alla svarar förstås nej på båda frågorna, men vad är det då som håller människor kvar bakom något de uppfattar som murar??

Vi har ju dock religionsfrihet här i landet!

Det finns ett antal redan befintliga frikyrkor att ansluta sig till, och flera av de inomkyrkliga väckelserörelserna har redan idag kapacitet att kasta loss från det drivande kyrkoskeppet och stå på egna ben.

Varför fortsätter man att med medlemskap och kyrkoskatt vara med och understöda något man vet är fel och mot Guds Ord??

Uppriktigt sagt tycker jag det börjar lukta tjänande av två herrar om det här. Vi ska ju inte gå i ok med dem som inte tror, för de tjänar en annan herre. Detta ok-gående är etablerat inom den officiella kyrkan.

Och vad tror ni händer med dem som fortsätter att gå i ok med dem som går i ok med dem som inte tror? Åt vilket håll kommer de att vara på väg, mitt i sin konservatism och förmenta bibeltrohet?

Jag fick en privat kommentar via e-post på det här inlägget. Innehållet kändes igen.

Det är både en och annan som har berättat för mig vilken kamp det har kunnat kosta att komma fram till insikt om att det lutherska samfundet inte är detsamma som Kristi kyrka, att präster och domkapitel faktiskt kan ha fel, och att man inte förlorar sin salighet om man väljer att byta samfund.

Många har också kunnat berätta om hur svårt det har varit att ta till sig att nattvard firad utanför kyrkväggarna är precis lika mycket nattvard som den lutherska varianten, och sen har vi då förstås alla de som genomlidit sömnlösa nätter när de börjat inse att kyrkans doplära är så obiblisk och orimlig som den faktiskt är.

Det är otroligt vilket grepp en institution som är så inarbetad och gammal som den lutherska kyrkan faktiskt har över människors känslor och tankar! Och inte så litet skrämmande… om man faktiskt går och inbillar sig att det ju måste vara sant om det är kyrkan som säger det, då kan kyrkan ju leda folk vart som helst!

Det gäller att minnas att det viktiga, det som ska prövas är vad som sägs, strunt i vem som säger det!

Man har då pekat på den kontaktyta, som barndop, konfirmationer, vigslar, begravningar etc förutsätts ge till den stora majoritet som visserligen hör till kyrkan, men inte har någon egen tro på Jesus.

Folkkyrkan beskrivs alltså då som missionsfält, inte som kristen kyrka. Och det är ju sant!

Ingen som inte bekänner sig tro på Jesus som Herre och Frälsare borde upptas som medlem i en kristen församling – och där räcker det inte med att en fjortonåring, som blivit instruerad om var nånstans i konfirmationsceremonin han ska säga ”ja”, lydigt åstadkommer de förväntade lätena med sin mun.

En kyrka som skaffar och bekräftar medlemmar på något annat sätt än genom att ha hjärtats tro och munnens bekännelse som villkor blir/förblir naturligtvis ett missionsfält, inte en församling!

Men vad händer då med detta missionsfält?

Jag tror att det i många fall förvandlas till en vägkant, en tilltrampad, svårbesådd vägkant.

Detta därför att de icketroende medlemmarna så ofta har bibringats tron att det räcker med att vara döpt som barn och medlem i kyrkan!

Sen blir det svårt att få kallelsen till omvändelse och tro att landa, när den man talar med kan hänvisa till att prästen har ju sagt si och biskopen så, och detta si och så går oftast ut på just att den som är döpt är en kristen…

Man känner en viss uppgivenhet över ett system som kan leda fram till att en människa kommer ut från en kyrka och nattvardsgång, och med ett hånskratt klagar över att ”prästen gav mig så liten sup” – samtidigt som denna samma människa betraktar sig som lika god kristen som någon annan!

(Något jag själv bevittnat i samband med en sådan där släktbegivenhet, där kyrkobesök och nattvard var en del av den sociala ritualen)

Vore det då inte bättre, också ur missionssynpunkt, att låta hedningarna få ha en sund medvetenhet om att de är just hedningar, i stället för att trampa till marken i deras hjärtan med att tilldela dem en kyrkotillhörighet, som inget betyder, när de ändå inte blir frälsta och saliga av den, men som vilseleder dem att tro att allt står väl till, fast det inte gör det?