För rätt många år sen satt jag en gång och mediterade över Jesu ord om att vi inte ska sätta vårt ljus under skäppan – eller sädesmåttet, som det heter nu för tiden.
Jag undrade över hur det egentligen går till när ljuset hamnar i skuggan, göms bort?
Som svar fick jag två bilder, eller filmsnuttar, snarare. Själv vill jag ju tro att de kom från Herren, men den saken överlämnar jag åt läsarens bedömning!
Den första bilden visade en samling människor, som tillsammans med glädje tjänade Herren på olika sätt, höll samman, stöttade varandra, och var fullt synliga för omgivningen.
Den andra bilden visade hur en kyrkbyggnad placerades över dem.
Sen var de där, inne i huset, fortsatte att vara kristna, att ta hand om varandra, att prisa Gud, och så vidare. Men på utsidan syntes bara byggnaden.
Ljuset hade snyggt och prydligt hamnat under skäppan.
Det här fenomenet har jag känt av i mitt eget skinn och mitt eget hjärta, smärtsamt och tydligt, sen jag blev heltidspredikant för tjugofyra år sedan. Före det hade jag nämligen ett vanligt jobb, jag arbetade som svetsare och grovplåtslagare, montör och prototypbyggare i sjutton år. Mycket få av mina arbetskamrater var troende, så jag umgicks med ickekristna människor fem dar i veckan! Där hade jag otaliga samtal, diskussioner, ibland nästan rena dispyter om tro och kristendom med dessa härliga, raka, redbara jobbarkompisar. Tonen var vad man brukar kalla rå, men hjärtlig, och jag trivdes mycket bra i gänget!
Sen fick jag, efter att under några år ha predikat lite grann då och då på fritiden, erbjudande om att börja resa och predika på heltid. Jag var som åsnan mellan två hötappar. Jag gillade ju mitt arbete och mina arbetskamrater, men å andra sidan insåg jag ju, att om en sån som jag får en sån här chans, då måste det ju nästan vara Gud, som ligger bakom! Så jag sadlade om mitt i livet och blev predikant.
Tyvärr är det svårt att gå in i något utan att samtidigt gå ut från något annat, och när jag gick ut från fabriken sista gången, då visste jag nog inte riktigt hur stor förändringen skulle bli.
Där i verkstan, där fanns det liksom ingen skäppa att sätta ljuset under – annat än om man hade försökt låtsas om ingenting, och hålla sin tro på Jesus hemlig, förstås. Jag fanns där, utan kyrkväggar att gömma mig bakom, fullt synlig och hörbar i allt jag sade och gjorde. Och det fanns inga väggar från andra hållet heller, jag levde i ständig kontakt med en massa människor, som i princip var att betrakta som ett missionsfält, alltså just sådana som Jesus sade att vi skulle låta vårt ljus lysa inför.
När jag blev ”professionell religionsutövare”, då hamnade jag in, innanför väggarna. Och jag tappade det mesta av kontakten till världen utanför på kuppen. Förberedelserna, studierna, skrivandet, resandet, predikandet och undervisandet, själavården och omsorgen om de redan frälsta visade sig vara något som krävde sin man så totalt, att inga resurser blev kvar för något annat. När jag var ledig ville jag bara gå och gömma mig, utom synhåll för allt och alla, så att jag skulle få en chans att ladda om batterierna innan det var dags att dyka in under skäppan igen.
Missförstå mig inte. Jag är tacksam att jag fick chansen att jobba som förkunnare, Jag känner mig aldrig så levande, som när jag får predika och undervisa. Men just den här biten av att ha mycket tid tillsammans med icketroende, vara ute i det vanliga arbetslivet, den saknar jag, ibland så mycket att jag har varit frestad att ta timeout från predikandet och ha ett vanligt jobb igen ett tag.
Nu börjar den tiden vara förbi för mig, jag är helt enkelt för gammal vid det här laget för att ha nån chans på arbetsmarknaden, men så har det känts.
Det är inte kyrkorna och bönhusen jag är ute efter med det här skriveriet. Guds folk behöver samlas, för att prisa Gud, få undervisning, fira nattvard, och så vidare.
Jag gick ju på gudstjänster och möten då, när jag jobbade i industrin, och det var inget problem, inget som på något sätt tvingade mig in i skuggan!
Det är när kristendomen blir något vi utövar i kyrkan, men inte desto mer någon annanstans, när de troende delas upp i producenter och konsumenter av religiös verksamhet, och både producerandet och konsumerandet försiggår under kyrkoskäppan, osynligt för alla utom de som är på plats där, det är då ljuset blir bortgömt.
Och det som är bortgömt, det löper också stor risk att bli bortglömt!
Nu har jag i alla fall rätt många dagar ledigt från offentligt predikande, nästa möte jag ska medverka i inträffar först på måndag, och sen har jag flera dagar tomma i almanackan igen, så nu har jag chans att krypa fram under skäppan ett tag!:)