Serietecknaren föreföll ha sin egen teori om till vilka jaktmarker vargarna kunde tänkas ha flyttat, nämligen de sälla…

När man är ute i skogen om vintrarna, är det dock inte vargarna,  som är det mest frekvent förekommande irritationsmomentet, snön, som rasar ner i nacken från trädgrenarna, är betydligt värre, för den finns ju där mest hela tiden!

Samma gäller sommartid, inte är det varg och björn, som då  irriterar mig i skogen i varje fall, det är myggorna!

De surrar ju omkring en precis hela tiden, och går in för landning på varje kvadratcentimeter bar hud, och sticks och har sig!

De små irritationsmomenten är värre än de stora på så sätt, att de dyker upp så väldigt ofta!

Så är det ju med alla slags både smärre och större irritationsmoment i livet.

De stora katastroferna kommer (förhoppningsvis) inte så tätt, medan mindre irritationsmoment surrar kring huvudet daglig dags.

Hur väl eller hur dåligt vi förmår handskas med dem, det är långt beroende av vår egen attityd!

Det kom jag att tänka på nu senast idag, när en mindre, men ständigt återkommande irriterande sak fick mig att se fullständigt rött och nästan, bara nästan, men i alla fall, börja vidta mindre väl överlagda åtgärder.

Nu, när jag har hunnit räkna till tio, lugna ner mig, och sätta in denna i och för sig tämligen obetydliga sak i ett större perspektiv, får jag ju dra på mun åt mig själv. Hur kunde jag gå i taket så totalt för en sak, som inte kostar mig något, inte inverkar på min hälsa, inte har någon betydelse för varken människors frälsning eller Finlands framtid, och inte ens gör varken till eller från på den globala uppvärmningen?

Svaret på den frågan är väl kort och gott, att här handlar det om utnötningseffekten.

Vem skulle bli irriterad över en enda mygga på hela sommaren? Eller en enda snöflinga i nacken på hela vintern?

Det är mängden, den här ständigt återkommande, ständigt närvarande lilla irritationen, som nöter ner ens tålamod, om man tillåter detta att ske!

Irritationen kan smyga sig på genom att grannens hund skäller natt och dag, att han, som bor ovanför dig, sjunger högt och falskt i duschen klockan sex varje morgon, eller så det kan vara våningshusets ungar, som lämnar sina cyklar liggandes precis mitt på gångbanan vareviga dag, eller att något skramlar under instrumentbrädan på din bil, och du bara kan inte hitta orsaken, som får adrenalinet att rinna till på daglig basis.

Eller så har du har råkat bli begåvad med en, som du tycker, alldeles ovanligt obegåvad chef – eller så har din make, eller maka,  eller barn, eller föräldrar något irriterande sätt att bete sig eller uttala sig, som kommer igen och igen… irriterande personer, som du måste tillbringa tid med, om du vill det eller inte.

Den gemensamma nämnaren är i varje fall ett ständigt närvarande moment av något, som kan användas till att framkalla irritation hos dig.

Och det är det, som du och jag som Kristi lärjungar får vara medvetna om:  det finns någon, som mer än gärna hjälper oss att lägga märke till de små irritationsmomenten, som förstorar dem, blåser upp dem bortom alla rimliga proportioner, och riktigt pekar ut för oss hur retfullt detta är, och hur vår omgivning antagligen på pin kiv, och bara för att reta oss, bär sig åt på det här sättet!

Den individen är det, som vanligt, bäst att inte lyssna på!

Då fick jag nämligen i en publicerad intervju med en kyrklig företrädare ta del av följande åsikt:  ”Kyrkans teologi och dogmatik håller definitivt, även om vi roar oss med att leka teologi och svänga trosuppfattningar i olika perspektiv”.

Nå, det här var i och för sig ett tänkesätt jag anat mig till redan tidigare, men så här rakt på sak hade jag inte hört det sägas förr.

Så, vad ska man tro om det här resonemanget?  Själv är jag övertygad om att det här inte är fullt så enkelt, som ovan citerade skribent och hans meningsfränder vill få oss att tro.

Det som talar för deras uppfattning är att lutherska kyrkan ju inte har ändrat sin officiella bekännelse, även om man låter trosuppfattningarna utföra diverse akrobatik.

Det som talar mot den är det faktum, att klyftan mellan teori och praktik blir allt bredare!

Vi, som är litet äldre, minns hur prästen Kylliäinen ”lekte teologi” i Helsingfors för ett antal år sedan.

Han upplyste då bland annat finska folket om att vi kunde glömma den dubbla utgångens teologi, för alla kommer till himlen till slut, oavsett vad de tror och hur de lever.

Ingen på auktoritativt kyrkligt håll verkade anse att den leken gick för långt, prästmannen ifråga fick fortsätta att vilseleda folk av hjärtans lust!

Herrarna Häkkinen och Riekkinen tog sig några år senare för att ”leka teologi” av alla krafter i Kuopio stift, och eftersom de satt på framträdande poster i den kyrkliga förvaltningen, fick deras åsikter genomslag.

Deras ”lek med teologin” har jag kommenterat här på sidan i ett inlägg med rubriken ”Antikrists profeter”.

Övriga biskopar hade inte några invändningar mot de riekkinenska teologilekarna, även om de innebar ett förnekande av varje rad i trosbekännelsen, möjligen med undantag för  ”korsfästes, dog och begravdes”. Tydligen vägde lojaliteten mot en biskopskollega tyngre än lojaliteten mot den Herre, som de nominellt tjänar.

För ett några år sedan kom det ut en bok med titeln ”Ateistit altarilla”, och när jag läste den, fick jag klart för mig, att det finns förfärande många präster, som ”leker teologi” här i Finland!

Det här är en lek, som har blivit allvar, det är det som är det värsta.

Det som börjar som en tankelek vid någons skrivbord, det påverkar efter ett tag förkunnelsen, opinionen, själavården, och det påverkar också attityderna till dem, som ännu vill hålla fast vid den teologi och dogmatik, som lekledarna vill inbilla sig och andra att ”nog håller”.

Det som i praktiken görs, det avlägsnar sig allt mer från det man i teorin bekänner sig tro på, och det är till allra största delen den teologiska lekstugans fel!

Man borde faktiskt på ansvarigt kyrkligt håll begripa, att teologin inte är någon leksak!
När vi vinklar till den så, att den ska överensstämma bättre med majoritetens önskemål, då tappar vi bort det, som teologin i bästa fall kan hjälpa oss att uppfatta, nämligen att höra Guds röst!

Nu är jag ingen anhängare av tanken, att den teologi , som ett visst samfund omfattar vid en viss tidpunkt, ska vara normerande för all framtid.

En utveckling i den meningen, att Herren ger oss en djupare förståelse av sitt Ord, och vi reviderar våra läror i enlighet med den förståelsen, är både naturlig och nödvändig.

Det är när vi börjar ”leka teologi” på ett sådant sätt, att vi inte längre har ”icke utöver vad skrivet är” som gräns för lekområdet, som det blir fara på färde!

Det lär inte hjälpa stort, fast kyrkan har en i de flesta avseenden hyfsat god teologi instängd innanför pärmarna på bekännelseskrifterna, om det ändå när det kommer till kritan är den ”teologiska leken”, som drar alla med i sin långdans!

När man ser den gamla frågan ”skulle då Gud ha sagt” kastas fram, då ska man vara medveten om att man ser en frestelse!

I den nutida teologiska leken har den frågan alltid en mycket central plats.

Frestelser ska man inte leka med, lika litet som med teologi.

Dem ska man säga nej till, oberoende av i vilken dräkt de uppträder!

Vi människor ser det vi har för ögonen, och hör det vi hör med öronen, och sen vet vi inget utöver det vi har sett och hört om de människor vi kommer i kontakt med, om vi låter det stanna vid det.

Man får komma ihåg att skenet kan bedra, och att stjärnsken bedrar kanske värst av allt!

När Jesus varnar för vargar i fårskinnspäls, då är det just det här fenomenet det handlar om – alltså stjärnljus.

Herren varnar för falska andliga ledare.  Sådana är inte i första hand inställda på att ge andra mat, de är inställda på att själva få äta – alltså att på olika sätt dra nytta av de människor de skulle betjäna.

”Profeter”, som låter Guds folk bekosta en orimligt hög levnadsstandard åt sig själva, de är mer släkt med vargen än med fåren, eller vi kan också ta motsatsparet vargen och herden, som de karaktärerna beskrivs i Joh 10. Med ”orimlig” menar jag då en levnadsstandard som ligger betydligt över genomsnittet i det land där de bor och verkar.

Jesus uppmanar oss att akta oss för sådana, och ska man akta sig för dem, då ska man inte vare sig ställa sig under deras inflytande, eller understöda deras verksamhet!

Stora frågetecken har jag också för den sortens internationella talare som kräver fina hyrbilar med tillhörande chaufför, fina hotell, och första klass på allt när de kommer på besök, i värsta fall i sina privata jetplan. Den sortens stjärnor hittar vi inte någon annanstans än på fel sida, när vi läser Nya Testamentet!

”Vill ni se en stjärna, se på mig”; sjöng Zarah Leander för många år sedan.

Texten fortsatte: ”Ni får mycket gärna se på mig!”

Det har gått inflation i spotlightmåltavlor sedan hennes tid. Halveringstiden på denna världens stjärnor blir allt kortare vad det verkar, det som var inne för ett halvår sen kan vara helt ute idag.

Trenderna i den kristna världen tenderar också att avlösa varandra allt snabbare, och det är oroväckande, inte för att olika sidor av det kristna budskapet kommer fram, utan för att vi har tagit in en bit av världens väsende i Guds församling. Vi har skaffat oss stjärnor!

Därmed har vi också ställt dörren på vid gavel för de vargar Jesus varnar för.

I en av sina böcker berättar Juan Carlos Ortiz om ett kristet stormöte han en gång besökte, där mötesledaren med stolt röst presenterade ”Herrens store tjänare”, som skulle tala. Ortiz berättar hur han satt och tänkte: ”Om han är stor, då är är han ingen tjänare, och om han är en tjänare, då är han inte stor!”

När vi ger människor stjärnstatus är det ofta nog på basis just av vad vi ser och hör.

En intelligent, kunnig, snabbtänkt och vältalig person, som dessutom har de rätta kanalerna att ta sig fram genom till synlig position – se där materialet till en stjärna på samfundshimlen!

Sedan stjärnan väl har tänts, kommer den att fungera som jämförelsematerial och föredöme för många andra, som tror att så här är det en kristen ska vara. Resultatet blir, naturligtvis, att problemet mångfaldigas.

För många år sedan fastnade mina ögon på en mötesannons. En helt vanlig sådan. ”Tal, sång och vittnesbörd”, stod det.

Plötsligt slog mig den tanken (AJ!) att just på det här sättet läggs grunden till det religiösa stjärntänkandet!

Alltför ofta är det ungefär den här bilden som förmedlas till de nutida lärjungarna: ”De som kan tala, sjunga och vittna, dem är det något bevänt med, det här är vad kristendomen går ut på, att kunna verbalisera sin tro på ett tilltalande sätt. Övriga må bänka sig runt teleskopet, och beundra stjärnorna!”

Varför går då människor in i stjärnrollen?  Jag tror att det handlar om de för oss kristna så besvärliga ambitionerna.

Framför allt då ambitionen vi alla har ett frö till, alltså att vara någon i andras ögon, att betyda något, vara en som andra ser upp till – ambitionen att vara en stjärna, rätt och slätt!

Den får oss att prioritera utsidan framom insidan, får oss att vilja se ut att vara något annat och bättre än det vi är, för när den styr oss, då blir vår egen framgång alltför viktig för oss!

Mycket lätt går det så att vi blir som de ”stjärnor” som beskrivs i Hes 34!

”Ni har sörjt för er själva, men inte för hjorden! Var det inte för hjorden som herdarna skulle sörja? Istället har ni ätit upp det feta, ni har klätt er med ullen, ni har slaktat det gödda, men ni har inte vårdat er om hjorden. De svaga styrkte ni inte, de sjuka helade ni inte, de sårade förband ni inte, de fördrivna förde ni inte tillbaka, de förlorade sökte ni inte, utan med förtryck och hårdhet for ni fram mot dem.”

Det är alltså ingen idé att försöka värma sig i stjärnljus. Man fryser ihjäl mitt i glansen av polcirkelns stjärnhimmel!

Och Gud tar avstånd från dessa stjärnor. De får avsked på grått papper, hela bunten, i tionde versen i Hes 34!

Är det då fel att ha en offentlig tjänst, att vara uppskattad och anlitad? Sådana frågor har vi lätt att ta till. Vi skulle så gärna vilja ha en lag att följa, typ: det här är alltid rätt, det här är alltid fel! Men den felaktiga inriktningen sitter på insidan, inte på utsidan.

Texten i Hesekiel ger rätt riktning. Där får vi en aning om vad det är Gud söker efter i de människor som har en synlig uppgift i Hans församling, och på samma gång också vad det är för människor som duger som föredömen för sina medkristna!

Nyckelordet är delaktighet. Den som är delaktig med andra är med i deras glädje, sorg, svaghet, lidanden, framgång, motgång, inte som åskådare eller domare, utan just som delaktig.

Så länge en människa har det hjärtelaget får hon vara världskändis om så vore, och det är bara bra! En sådan människa är, som Treklangen sjöng på sjuttitalet, en stjärna som lyser andra människor fram till Gud.

Närvaron av sådana människor är också gemenskapsbefrämjande!

Det har talats mycket om smågrupper, och hur viktig cellstrukturen är för församlingen, och det ligger i och för sig en hel del i detta!

Den urkristna modellen med att samlas både i mindre grupper i hemmen, och till större gemensamma möten är fortfarande den bästa.

Detta betyder dock inte att allt automatiskt blir bra, bara vi får cellgrupper, bönegrupper, bibelgrupper, osv.!

Vad det ska bli av en liten grupp bestäms nämligen till tämligen stor del av om medlemmarna vet att ta sig till vara för vargarna i fårskinnspäls eller inte!

Det räcker med en gruppmedlem, som siktar på stjärnorna, för att gemenskapen ska förhindras!

Det räcker med en som tar utrymme av de andra, som är angelägen om att framhäva sig själv och sin egen andlighet, det räcker med en, som paketerar in varje böneämne i två kvadratmeter välformulerad bön, och till slut knyter om med en liten predikan, maskerad som bön, riktad till de andra i gruppen.

Det räcker med att där finns en, som är mer intresserad av sin egen framgång, än av den delaktighet, som gör de andra lika värdefulla och viktiga som man själv. Finns där en sådan med, och de andra låter honom/henne hållas, då är den gruppen förstörd.

Man kan annars göra en liten ordlek av ”Stjärna” och ”tjäna”!

Om man tar bort s och r ur ”stjärna” har man ”tjäna” kvar. S och R står för Stora Rollen. Är man beredd att avstå den och vara trogen i sånt som ser smått ut med denna världens måttstock, då har man goda utsikter att undgå att själv bli en varg i fårpäls!

”En utjämning ska ske”, säger aposteln. I det här sammanhanget torde det innebära att både den som har en ledaruppgift, och också alla gemensamt, går in för att se till att ingen blir bortglömd, att de som är för bra på att ta för sig dämpas ned, och att de som har anlag för självutplåning hjälps fram.

Den som vill bli en stjärna ser inte de andra, han/hon ser istället sig själv som den självklart mest lämpade för ledarpositionen!

Om de andra inte är med på noterna, då kan han bli arg, och ha svårt att begripa varför de andra inte ödmjukt underkastar sig ens ledarskap och undervisning. En sådan människa kan visserligen ha både kallelse och gåva, men karaktären är ännu inte sådan att man är beredd att tjäna.

Låter man då en sådan person ta sig en position som inte har getts, då blir det problem. Om t ex någon säger: ”Nu har Herren talat till mig att jag ska ha den och den uppgiften här” – underförstått: ”den som sätter sig mot det, står emot den helige Ande” – då är det säkert fel någonstans!

Om däremot gemenskapen säger till en av sina medlemmar: ”Vi har lagt märke till att Herren har lagt ner det och det i ditt liv, och vi ser det som en gåva till oss andra och tackar Gud för det”, då är det rätt. Då har gåvans bärare använt sin gåva i tysthet, och utan at eftersträva någon stjärnstatus, och församlingen har sett och erkänt Andens verk i honom. Då är det sanningen, inte skenet, som styr!

Sen har vi vårt sätt att använda dem som syns och hörs som föredömen. Det är bra att ha ett föredöme. Förutsatt att föredömet är OK, då alltså! Tredje Johannesbrevet beskriver en människa som försöker vara Den Stora Stjärnan i en gemenskap, och vilka metoder en sådan kan förfalla till för att behålla och bevaka sin position. Sedan konstateras: ”Följ inte onda föredömen, utan goda!”

Stjärnorna vill ofta härska. De söker makt. Många gånger, när det blir problem och stridigheter i en kristen gemenskap, och man ska börja söka efter orsaken, räcker det med att ställa en enda fråga: Vem, eller vilka, är det som vill ha makt?

(Ibland kan det t o m hända att den ena ”stjärnan” pekar ut den andra som källan till problemen, utan att märka hur det står till med en själv. Om jag är arg på den andres bestämmande av den orsaken att jag själv ville vara den som bestämde, då är vi lika goda kålsupare båda två. Det är lätt hänt att man blir bedragen av sitt eget sken…)

Det här är inget litet eller isolerat problem i de kristna församlingarna. Det har tyvärr visat sig att de kristna är ett lätt byte för maktsjuka personer! Det slätas över och tyds till det bästa i det längsta – och det är alldeles för länge!

Edin Lövås har skrivit en enastående bra bok om det här, ”Maktmänniskan i församlingen”. Den analys som han gör, och de råd han ger i den boken är värda att ta till sig för var och en som råkat in i någon ”stjärnas” maktsfär – eller för att återknyta till Jesu ord, som har råkat i gapet på någon förklädd varg, och de är nyttiga också för alla som på något sätt har ett herdeansvar för andra i den kristna gemenskapen!

I Guds Rike är det så, att vägen upp går ned.

Den som vill vara stor anvisas tjänarplatsen.

Den som är delaktig med andra blir en tjänare.

Den som älskar är delaktig.

Gud är kärlek.

Var så till sinnes som Kristus Jesus var…

En situation, när jag är riktigt led vid mig själv, är när jag kommer på mig med att ha sagt något om en annan människa, utan att med säkerhet veta att det jag säger är sant.

Jag försöker undvika att falla i den fällan efter bästa förmåga, och med en bön om att Gud ska sätta en vakt för mina läppars dörr, för jag vet hur destruktivt det kan vara, när sånt här händer, men det slinter nån gång i alla fall.

Arg blir jag också, när jag märker, att andra sysslar med det här.

Jag fick t ex för ett tag sedan höra följande uttalande om en medbroder i Herren: ”Den där typen är en total katastrof!”

Jag frågade då den, som sade detta, vad han grundade sig på, vad den person, som  han ondgjorde sig över, egentligen hade gjort eller sagt för att förtjäna sådana epitet? Men si,  det kunde han inte ge något närmare besked om.

”Jag har hört det av sådana, som har haft att göra med honom!”.

”Men”, sade jag, ”den här andre, som du hörde det av, vad angav han för orsak till att han sablade ner en medmänniska på det här sättet?”

Nej, inte hade han heller haft något konkret att berätta,  han hade bara i sin tur hört av någon bekant, att det här var en alldeles omöjlig människa….

En grundläggande princip i vårt rättsväsende är, att var och en ska betraktas som oskyldig, tills man överbevisats om motsatsen.

Tyvärr tycks man inte ta någon större hänsyn till den principen utanför domstolarna. I samhället i stort, i det dagliga livet, tycks det alltför ofta vara så, att den som ryktesvägen – eller annars – blir anklagad för något, också därmed är dömd av ”folkets domstol”, utan att någon har frågat efter några bevis, och ofta utan att ens ha fått en chans att försvara sig!

Det här ju ett av de stora problemen med ryktesspridning,  att den, som det skvallras om, så sällan får en chans att gå i svaromål, att ge sin version av det inträffade – om nu något ens har inträffat! Det här med skvaller och rykten är i princip att betrakta som andlig miljöförstöring, en stinkande svavelrök som lägger sig över bekantskapskretsar, arbetsplatser, och inte minst församlingsgeografi, och får alla, som deltar, att gå den ondes ärenden.

När jag skriver det här, kommer jag ihåg en händelse för typ tjugo år sedan. Jag undervisade då på en bibelhelg, där deltagarna med förenade krafter skötte om det praktiska med matlagning och disk. En kväll lade jag märke till att det var väldigt få som skrivit på listan för förmiddagsturen i köket nästa dag, och just den förmiddagen var det en annan som undervisade, så jag gick till köket och satte mig att skala potatis.

Den andra kökshjälpen, en medelålders dam, såg minst sagt häpen ut, när jag kom och greppade skalaren. Efter en stund sade hon försiktigt, att hon inte hade väntat sig att få se mig ta del i något praktiskt arbete, för hon hade hört att ”den där Ingmar Rönn är så överandlig”.

”Jaha”, sade jag, ”på vad sätt sade de att jag hade visat mig överandlig, då?”

Men se, det visste hon inte, det hade ingen sagt något om. Ändå hade det sagda fastnat i hennes minne, ogrundat och löst utkastat som det var.

Såna här uttalanden är nämligen som kardborrar! De fastnar! Därför ska man vara så försiktig med dem!

Sen kan det också vara en god idé att då och då inventera sina åsikter om sina medmänniskor. Vad har jag hört om den här personen, som sedan dyker upp i mina tankar när jag ser honom eller henne? Finns det någon substans i det jag hörde, vet jag om det stämmer, eller var det bara något, som någon någon gång kastade ur sig?

När man får höra något av någon, som har hört det av någon, som har hört det av någon, då är det kanske bäst att sluta lyssna!

I denna aftonstund undrar jag naturligtvis också osökt hur många, som vid något tillfälle fått höra också om undertecknad, att jag är en olycka som väntar på att hända? Att jag är en alldeles omöjlig människa, som bara ställer till med oreda vart jag än kommer? I så fall är ni välkomna att ta kontakt, så får vi reda ut sanningshalt och verklighetsbakgrund i det ni har hört!

I den teologiska djungeln hittar man konservativa och liberaler, framgångsteologer och bakgångsteologer, för att nu inte tala om tomgångsteologerna! Där finns också befrielseteologi och feministteologi, ortodox lära och katolsk, och dussintals till mer eller mindre kända.

Sen har vi också några mindre omtalade varianter – inte mindre kända på det sättet att de inte skulle vara allmänt förekommande, men mindre kända på det sättet, att vi inte alltid ger dem namn och definierar dem!

En sort har jag t ex bara hört nämnas vid ett enda tillfälle, det var när jag gick i bibelskola, och Sven Reichmann kom att nämna den. Det var i samband med att han lade ut texten om försagdhetens andes härjningar i de kristna församlingarna.

Den här speciella teologin kallade han ”Det var då, det-teologin”.

För cirka 1985 år sedan lät Fadern den uppståndne Kristus ge den helige Ande till alla som tror på Honom, och den kristna församlingen föddes i en explosion av kraft och glädje och frihet. Sedan gick de ut och predikade evangelium för allt skapat, och tecken och under följde dem, för Andens gåvor var givna och blev använda!

Jag har hört människor säga något i stil med ”Tänk om man fått leva på Jesu tid, tänk om man fått leva i den första kristna församlingen! Där hörs ett tydligt ”Det var då, det” mellan raderna.

Hela tankegången är fel! Det låter ju som man trodde. att Jesus är kvar i graven! Jesus har uppstått, Jesus lever, alltså lever vi på Jesu tid här och nu!!

(Annars så reagerar jag litet grann mot det här uttrycket ”den första kristna församlingen”. Finns det en andra någonstans? Har Jesus mer än en församling? Redan det här uttrycket i sig förvisar ju de första hundra årens expansionskraft till historien!)

Sen finns det en annan variant på i grunden samma teologi.

Den kan vi kalla ”Det är där, det-teologin”.

Den kommer ibland  fram när finländska kristna får höra om hur väckelsen går fram i tredje världen, hur döda uppväcks i Kina och Afrika, hur onda andar drivs ut och sjuka blir helade i Sydamerika och Fjärran Östern.

”Det är ju där, det, men här händer inget sådant.”

Varifrån kommer sådana tankar? Man behöver inte lyssna särskilt noga för att höra efter vems diktamen det här protokollet är skrivet!

Det här är exakt vad  försagdhetens ande, fruktans ande, slaveriets ande vill att de kristna ska tänka. ”Det var då, det!” ”Det är där, det”.

När jag växte upp lärde min pappa mig något, som  jag har haft stor nytta av att komma ihåg, nämligen att om man säger på förhand att man inte kan, att man inte duger, att något inte kommer att gå, då går det inte heller, för då kommer man inte ens att försöka, inte helhjärtat, i alla fall!

Vem väntar sig sådant, som man inte överhuvudtaget tror sig ska kunna hända, vem ber om sånt man inte tror Gud ger, vem försöker göra det man tror inte är möjligt? Det här är en mycket skicklig strategi, det får man erkänna!

Dagen skriveri är för övrigt inspirerat av några verser i  Apg 19, där Paulus kommer till Efesus, och frågar lärjungarna där om de tog emot helig Ande, när de kom till tro?

De svarade, att de inte ens hade hört att någon sådan möjlighet fanns!

De var lärjungar till Johannes Döparen, och fick först nu veta, att Johannes hade sagt att det var på Jesus folk skulle tro, inte på honom.

Nå, när de nu fick de höra detta lät de omedelbart döpa sig i Jesu namn, och sedan, när aposteln lade händerna på dem, föll Anden.

Att vara född av Anden är inte detsamma som att ha blivit uppfylld av Ande, och därmed ha fått kraft att vara ett Kristi vittne i liv och ord! Ibland fastnar de troende halvvägs, i en situation där de visserligen är frälsta och födda av Anden, men ännu inte fått kraft att vara vittnen, som det står i Apostlagärningarnas första kapitel.

Detta kan t ex bero på att man bibringats den uppfattningen, att något andedop inte finns, att man automatiskt får Anden när man blir döpt i vatten, och sen är allt klart, något mer finns inte att få eller vänta.

Jag har till och med en gång mött frågan varför jag talar om att bli döpt i Anden, och varför jag ber för människor att de ska få Anden, ”när något dop i helig Ande inte alls omtalas i Bibeln, för det är bara ett frikyrkligt påhitt”.

När jag då gav frågeställaren en knippe bibelord där andedopet tydligt omtalas, börjandes från Döparens ord om att Messias ska döpa er i helig Ande och eld, och vidare via Jesu egna ord om att Johannes döpte i vatten, men Jesu lärjungar ska bli döpta i helig Ande, då bröt han kontakten med mig och har inte talat med mig sedan dess….

Här mötte jag då en kristen människa, som då, nådens år 2005, uppenbarligen levde i total okunnighet om att Jesus döper i helig Ande, att det finns övernaturlig kraft att få för Kristi lärjungar – och dessutom ville fortsätta med det!

Det var ett av de klaraste fall av inställningen ”Jag har min uppfattning klar, så kom inte och stör mig med fakta”, som jag nånsin stött på.

”Det var då det-teologin” och ”det är där det-teologin” får alltså tydligen kompletteras med något jag skulle vilja kalla ”caterpillar-teologin”.

Jag hörde nämligen en gång en berättelse från femtiotalet om en gammal man, som för första gången i sitt liv såg en caterpillarmaskin dundra fram på sina larvband, röja mark, och schakta undan stenblock och stubbar med dunder och brak.

Han tittade och tittade, gick efter maskinen och tittade.

Till slut gick han sin väg, muttrandes för sig själv: ”Såna där finns inte!”

”Det var då, det”- den otrosartikeln uttrycker en förnekelse av att Herren fortfarande är densamme och gör detsamma, som Han gjorde genom sitt folk i Apostlagärningarna.

”Det är där, det” – här har vi en förnekelse av att Herren skulle kunna eller vilja göra något övernaturligt här på platsen där du och jag bor och verkar.

Och ”sånt finns inte” – i grund och botten är detta en förnekelse av att Andens kraft och gåvor överhuvudtaget skulle finnas!

Slå ihop dom här tre otrosartiklarna, så har vi en stadig försagdhetens tankebyggnad med tre befästa torn, som reser sig upp mot kunskapen om Gud, och lämnar de kristna hänvisade till att med enbart mänskliga resurser försöka göra något som Jesus har sagt är omöjligt om vi inte har blivit utrustade med kraft från höjden! Resultatet lär bli därefter… tomgångsteologi…

Teologier av det här slaget är vi sannerligen inte betjänta av!

Den kristnes grundläggande bekännelse ifråga om vad vi kan vänta oss, att Gud ska göra ibland oss, den ska vara: Gud Är!

Gud är nu, Gud är här, och Anden med Hans kraft och gåvor är precis lika mycket givna åt Guds folk i Finland, som åt Guds folk i Kina eller Brasilien!

”Saarnaaja” är berättelsen om en man, som med ibland hårda grepp blev formad till ett Herrens redskap, och det är berättelsen om en man, som aldrig blev så självsäker, att han slutade pröva sig själv och sin tjänst.

Broder Niilo var inte rädd för att ställa sig frågan om han verkligen var på rätt väg i sin förkunnelse och sin verksamhet.

”Vems släde har jag låtit mig spännas för?” kunde han fråga sig själv och sin Gud. ”Har jag låtit mig luras på någon punkt, finns det något jag borde ändra, finns det något jag förstått fel, behöver jag vända om på någon punkt?”

Han formulerade sig aldrig exakt så, som jag själv någon gång har gjort, men andemeningen är densamma.

”Vem bereder jag väg för med det, som jag säger och gör?” Det har varit, och är, min egen fråga.

Jag är mycket medveten om hur lätt det är att bli lurad, hur lätt det är att lura sig själv, hur lätt det är att bli påverkad av allt man hör, ser och läser i detta det massiva informationsflödets samhälle – för att inte säga desinformationsflödet!

Johannes Döparen är dagens  huvudperson den tredje söndagen i advent, han och hans uppdrag att bereda vägen för Jesus.

Både Döparen och hans budskap ger ett enkelt, rakt och okomplicerat intryck – det är litet av bulldozer över honom, så visst ger han skäl för att kallas vägröjare!

Att människan har ett personligt ansvar för vad man har gjort eller lämnat ogjort, det  är något självklart för honom.

När han såg på människorna såg han både vad de gjorde, och hörde vad de sade, och sen gjorde han sin bedömning utifrån det han såg, inte vad han hörde. Inför honom räckte det inte långt att prata vackert, om inte ord och handling stämde överens!

Gjorde han den bedömningen, att det folk sysslade med inte höll måttet inför Gud, då var han inte blyg för att säga ifrån.

Frågade någon vad de skulle göra,  resulterade detta  i allmänhet i klara och handfasta uppmaningar.

Om folk, i sin önskan att få fortsätta som förr under en lämplig religiös täckmantel, inget ville fråga eller veta, fick de veta det i alla fall! ”Tro inte att ni kan gömma er bakom att ni är ättlingar till Abraham, såna kan Gud väcka upp av stenarna på marken, om han vill!”

Han gav besked om både vad människorna behövde omvända sig ifrån, och vad de skulle omvända sig till, alltså hur Gud förväntade sig att de skulle leva.

Kom någon och låtsades vara bättre än han var, då fick han besked om att det inför Gud inte räckte med skenhelighet, det som behövdes var en sådan frukt, sådan förändring av liv och gärningar, som tillhör en äkta omvändelse!

Hela tiden uttryckte han sin medvetenhet om att det inte var han, som var huvudpersonen!

Han var kristallklar över att han bara var portvakten, den som öppnade dörren för den som skulle komma, och han skämdes inte för att vara det! ”Jag döper er i vatten, så att ni ska göra bättring, men han som kommer efter mig, han kommer att döpa i helig Ande och eld, och då vill det till att ni är vända rätt, annars brinner ni upp!”

När Johannes varit verksam en tid, och Jesus kom, då var marken beredd, då var vägen öppen för evangeliet att förkunnas. Sanningen hade gjort sitt jobb, nu kunde nåden landa!

1800 år senare kom en annan slags vägröjare. Han hette Sigmund Freud.

Tillsammans med Charles Darwin är han den kanske främste vägröjaren för det antikristna, gudlösa samhället.

Hans inflytande över hur vi idag ser på oss själva och varandra kan knappast överskattas.

När man ser på honom är kontrasten mot Döparen slående!

På punkt efter punkt är de varandras motsatser.

 Ta t ex en sådan sak som moral.

Döparens moraluppfattning grundas självklart i Guds bud och vilja, i vad Herren har haft att säga om hur vi människor är tänkta att leva och fungera tillsammans.

Freud erkänner inte överhuvudtaget existensen av någon högre makt. Enligt honom är religionens moraluppfattningar att betrakta som en kollektiv neuros, och han förfäktar den åsikten, att moral ska härledas ur människans egna drifter – alltså det som kallas etisk naturalism.

Den som influeras av hans tänkande kommer ohjälpligen att i någon mån börja skämmas för evangeliet – man kan ju inte både hävda en absolut moral, och säga att det är vad vi människor för tillfället anser, som är rätt!

 Eller om vi tar frågan om skuld och ansvar.

Döparen är inte intresserad av att spekulera över vad som ska betraktas som förmildrande omständigheter, eller av att gräva i sina åhörares barndomsupplevelser.

Hans infallsvinkel är den, att har du gjort något fel, då är du skyldig, och då behöver du omvända dig och få förlåtelse!

Vill du inte omvända dig, vill du hellre skylla ifrån dig till höger och vänster, då blir du kvar i din skuld.

Freud och hans efterföljare går åt rakt motsatt håll. Psykologer och terapeuter tycks ofta se det som sin uppgift att, via diverse exkursioner bakåt i tiden och ner i det undermedvetna, förminska människors ansvar och neutralisera deras skuld!

Vad man då sysslar med kan beskrivas som manipulation av känslor, en manipulation som tar sikte på att få folk att känna sig som om allt stod väl till, fast det i verkligheten inte gör det!

Där Johannes ville låta sanningen göra människor fria försöker alltså Freud använda lögnen i samma syfte!

Den som går på Freuds linje kommer att lite grann börja skämmas för evangeliet!

Man kan ju inte både säga, att du är skyldig, du behöver nåd, och samtidigt vara värdeneutral och hjälpa folk att ursäkta sitt beteende inför sig själva och andra.

Eller vi kan fråga oss vad slags människor dessa båda män formar med sin respektive verksamhet.

Johannes uppmanar till ansvar för medmänniskan, ett ansvar som motiveras och krävs av Guds befallning att vi ska älska vår nästa som oss själva. ”Om du har och den andre är utan, då ska du dela med dig!”

Freudianismen har skapat den laglösa människan, en projektion av legendens Narcissus in i verklighetens värld, ni vet, han som var självupptagenheten personifierad, och slutligen svalt ihjäl, när han inte kunde slita sig från sin spegelbild.

Detta är nämligen vad en ”moral” som grundas på människans egna drifter leder fram till!

En människa, som är lekboll för sina drifter, är en människa utan själ, utan förmåga att gå så på djupet att hon klarar av att se och möta sig själv, en människa utan instrument att objektivt skilja på rätt och fel, gott och ont.

Och en sådan människa kommer naturligtvis att ge sin egen sjukdom vidare till andra – en sjukdom, som leder till andlig svältdöd!

Där den här rötan har gått in, där slinker skammen för evangeliet efter!

Bland de som kallas kristna tar sig den skammen uttryck i att  Guds nåd blir missbrukad till lösaktighet.

Det är den här sortens missledda människor som avses, när det står skrivet ”De har buken till sin gud, och de har sin ära i det som är deras skam”. Det blir så, när den egna naveln uppfattas som tillvarons centrum….

I denna situation måste vi som kristna människor och kristna församlingar på allvar ställa oss frågan var vi står?

Vem röjer vi väg för?

Är det Johannes sätt att se och tänka, eller Freuds, som influerar vårt tänkande, och är med och formar vårt sätt att arbeta, att se och möta vår medmänniska?

Är personligt ansvar, personlig skuld, personlig omvändelse, och eget personligt behov av förlåtelse längre centrala begrepp för oss?

Eller har vi lärt oss av köttet och världen att exportera allt till kollektivet, och skylla på allt och alla andra, när vi syndar, och lär vi dessutom andra att göra på samma sätt? ”Inte nog med att de sysslar med sådant själva, de ger också sitt bifall till andra, som gör likadant!” Så står det också skrivet.

Är det Guds bud eller mina egna drifter, önskningar och begär, som är normerande för mig?

Tror vi längre att det är sanningen som ska föra oss till Jesus och göra oss fria, eller har vi släppt in lögnen, och tror att den ska göra jobbet?

Vems väg röjer vi?

Så står det i sändebrevet till, Efesus i Uppenbarelsebokens andra kapitel.

Detta kan då tolkas på flera sätt. Ett är, att det har kommit en andra kärlek med in i bilden, något som har trängt undan den första. En annan möjlig tolkning är, att den kärlek, som tidigare hade första platsen, var den viktigaste  relationen, nu har fått utgå till förmån för kärleken till något annat – eller rentav så, att två kärlekar fått byta plats, så att det som förr hade andra platsen nu har stigit till första, och den kärlek som förr var först och störst, nu har blivit degraderad till andra plats.

Vi kan  få en ledtråd till vad som menas genom att se på det  dubbla kärleksbudet.

”Du ska älska Herren din Gud över allt, och din nästa som dig själv!”

Där är det klart utsagt vad som ska vara den första och största kärleken. Knappast finns det heller någon bekännande kristen, som så där i teorin har något att invända mot detta!

Sen är det ju en annan sak om teorin och praktiken stämmer överens.  Den saken kan man pröva genom att se på¨ några centrala indikationer på hur det egentligen  ligger till.

Den man älskar vill man ju i allmänhet gärna vara till lags åt!

Vi kan alltså börja med att fråga oss vem vi försöker vara till lags åt, eller, med andra ord: Vem söker jag godkännande ifrån? Från vem vill jag ha signalen att jag duger, jag får vara med?

Om jag älskar Gud över allt, då är det hans välbehag jag söker, och vad medmänniskorna säger blir en andrahandsfråga. Men om det är så, att jag i praktiken är ängsligt angelägen om att få omgivningens godkännande, då är det de, som är min första kärlek! Då blir det deras krav, önskemål, och förväntningar, som styr mig!

Sen kan man förstås också dra slutsatser angående orsakerna, när man tittar på verkan. Om verkan är, att det blir viktigare för oss att människorna får som de vill, än att Gud får som Han vill, vad är då orsaken? Varför går det så här?

Det finns en del rätt omskakande texter i GT vad det gäller det här.

Vikten av att  lyda Gud mer än människor, och av att ta avstånd från all upproriskhet mot Herren, är ett återkommande tema i den Lag, som Jesus ger fullt godkännande åt i Matt 5.

Ta t ex 5 Mos 13:1-4:

”Om en profet eller en som har drömsyner träder fram hos dig och han ger dig något tecken eller under, och sedan detta tecken eller under som han talat med dig om inträffar och han då säger: ”Låt oss följa andra gudar, gudar som du inte känner, och låt oss tjäna dem”, då skall du inte lyssna på den profetens ord eller på den som har drömsyner, ty HERREN, er Gud, prövar er för att finna om ni älskar HERREN, er Gud, av hela ert hjärta och hela er själ.

HERREN, er Gud, skall ni följa, honom skall ni frukta, hans bud skall ni hålla, hans röst skall ni lyssna till, honom skall ni tjäna och honom skall ni hålla er till. Men den profeten eller den som har drömsyner skall dödas. Ty han predikade avfall från HERREN, er Gud, som har fört er ut ur Egyptens land och friköpt dig ur träldomshuset, och han ville föra dig bort från den väg som HERREN, din Gud, har befallt dig att gå. Du skall skaffa bort det onda hos dig.”

Här sägs alltså klart ut, att tecknet på att man verkligen älskar Gud över allt är att man fruktar Honom, så att man håller Hans bud, lyssnar till Hans röst, tjänar Honom, och håller sig till Honom.

Att frukta Gud är att vörda och respektera Honom mer än något eller någon annan. Kärleken till Gud ska vara präglad av något jag vill kalla helig bävan.

Den praktiska konsekvensen av den sortens kärlek till Gud  är att göra som Han säger i sitt ord, enligt principen ”summan av ditt Ord är sanning”.

Enligt den principen ska vi i Nya Förbundets tid t ex inte längre döda falska profeter, men nog fortsättningsvis bestämt ta avstånd från dem!

I 1 Kor 5 citeras den gammaltestamentliga befallningen att vi ska skaffa bort det onda hos oss, men anvisningen för hur detta i praktiken ska gå till, den ser i Nya Testamentet ut så här:

I mitt brev till er skrev jag att ni inte skulle ha något att göra med otuktiga människor. Jag menade inte alla otuktiga här i världen, inte alla giriga och utsugare och avgudadyrkare. Då måste ni ju lämna världen. Jag skriver nu till er att ni inte skall umgås med någon som kallas broder, om han är otuktig, girig eller avgudadyrkare, förtalare, drinkare eller utsugare. Inte heller skall ni äta tillsammans med en sådan. Hur kan det vara min sak att döma dem som står utanför? Är det inte dem som står innanför ni skall döma? Dem som står utanför skall Gud döma. Driv ut ifrån er den som är ond!

Hur vi reagerar på det onda när det visar sig i församlingens mitt blir alltså en effektiv måttstock på hur det står till med kärleken till Gud. Om det blir så, att vi vill vara alla till lags, inte stöta oss med någon, inte riskera att nån blir arg eller ledsen, när det framhålls vad Gud har att säga om det ena eller det andra samtida fenomenet, om det blir så i den kristna församlingen att alla utom Gud ska få som de vill, då har vi övergett vår första kärlek.

På samma gång kommer vi också att börja förvanska budet om kärlek till medmänniskan, och handla på ett sätt som går stick i stäv med den gudomliga befallningen!

Det är nämligen inte kärlek till vår nästa, om vi av missriktad hänsyn underlåter att tala om vad Gud säger. Tvärtom, det är att bedra vår nästa och leda honom i fördärvet! Om inte saker blir nämnda vid sitt rätta namn, då kommer ju människan aldrig till insikt om hur det i verkligheten står till, och där ingen syndakännedom finns, där finns inte heller någon omvändelse, och där blir också Guds nåd ett meningslöst begrepp, för vet man inte att man har gjort fel, vad ska man då med förlåtelse till?

Vi kan alltså inte älska vår nästa som oss själva på det sätt som Gud har tänkt, om vi inte älskar Gud över allt!

Jag ska avsluta för idag med Jesu ord från Joh 14:

Den som har mina bud och håller fast vid dem, han är den som älskar mig. Den som älskar mig skall bli älskad av min Fader, och jag skall älska honom och uppenbara mig för honom.”
Judas – inte Judas Iskariot – frågade: ”Herre, hur kommer det sig att du vill uppenbara dig för oss och inte för världen?” Jesus svarade: ”Om någon älskar mig, håller han fast vid mitt ord, och min Fader skall älska honom, och vi skall komma till honom och ta vår boning hos honom. Den som inte älskar mig håller inte fast vid mina ord.”

”Hans bud skall ni hålla, hans röst skall ni lyssna till”, säger Mose. Det är det praktiska uttrycket för kärleken till Gud!

”Den som har mina bud och håller fast vid dem, han är den som älskar mig”, säger Jesus.

Här finns inget att ta miste på. Klarare besked får man leta efter.

Så, det kan vara nyttigt att ibland stanna upp och tänka efter. Vem är det viktigare för mig att vara till lags? Gud, eller medmänniskorna? Gör jag som Gud vill och säger, eller låter jag mig styras av vad omgivningen vill och säger?

”Allt vad ni vill att människorna ska göra er, det ska ni göra dem.”

Det är att älska sin nästa som sig själv.

Vill jag att min nästa ska varna mig, när jag är på väg ut på svag is och in i livsfara, då är detta också vad jag ska göra för min nästa. Kärlek utan sanning har inget med Guds kärlek att göra. Kärlek utan sanning räddar ingen. Kärlek utan sanning inspirerar de milda ord och det fagra tal, som enligt Rom 16 bedrar godtrogna människor och blir dem till fall!

Jag minns inte om det var Hasse eller Tage, som myntade den formuleringen, och det spelar väl inte så stor roll. Sann är den i vilket fall, åtminstone vad det gäller den sorts gudar vi själva skapar. Varje gång människan ska till att göra sig en gud, eller gudar, utgår hon från sig själv!

Detta innebär då i sin tur, att hon går bort från den Gud, som verkligen finns till!

Ett av de eländen, som följer i spåren på det myckna kristna bokskrivandet, är att de verkligt värdefulla alstren tenderar att drunkna i floden av trycksaker, och således glömmas bort alldeles för snabbt. En sådan är Francis Schaeffers ”The God who is there”, på svenska ”Den Gud, som finns till”.

Den kom ut redan 1968, men har inte förlorat ett uns av sin aktualitet, snarare tvärtom!

Den analys, som författaren gör av den situation, som den västerländska kristenheten befinner sig i, är rent briljant, och vad mer, den är också profetisk i sin skärpa. Om någon vill sätta sig in i vad det är för en sådd, som har gett den skörd vi ser idag, då är den här boken väl värd mödan att läsa!

I det här inlägget vill jag bara ta upp en enda sak av de många han nämner, nämligen det han kallar ”manipulerad semantisk mystik”.

Vad är då detta?

Jo, det är den metod, som används för att mata både samhället i stort, och i synnerhet oss aningslösa kristna, med ständigt nya varianter av godtyckliga normer, som dels motiveras med ett religiöst språkbruk, dels står helt i strid med de normer, som  Gud verkligen har gett oss människor!

Man kan motivera nästan vad som helst med användande av religiösa ord och symboler, bara man först ser till så att människor inte längre kopplar ihop dem med den Gud som finns till, och med det han har sagt, och sedan lägger in ett annat innehåll i dem, än de hade från början.

Det är alltså okunnighet som är den öppna dörren för den onde här. När de kristna inte längre har koll på sanningen, vare sig historiskt eller teologiskt, då är de kristna uttrycken och orden tömda på sitt ursprungliga innehåll, och färdiga att fyllas med vad som än för tillfället  är aktuellt och på modet i samhället!

Okunnighet är vad vi drabbas av, när informationen, undervisningen,  fragmentiseras, ”snuttifieras”, som det heter nuförtiden.

Det är desto lömskare, eftersom den, som har snappat upp några fragment, kan tro sig ha en insikt, som man i verkligheten saknar – det är först när man börjar se helheter, och orsak/verkan-sammanhang, som man har något verkligt försvar mot den religiösa språkmanipulationen.

Schaeffer skriver så här: ”Orden Jesus Kristus har blivit ett innehållslöst banér, som kan föras i vilken riktning som helst i sociologiska syften. Med andra ord: eftersom frasen ”Jesus Kristus” har skilts från sitt sanna historiska och bibliska innehåll, kan den nu användas till att sätta igång och legitimera religiöst motiverade sociala aktioner, som står i direkt motsats till Kristi undervisning. Detta märks redan i den så kallade ”nya moralen”, som idag förfäktas av en del inom Church of England.”

Märk väl, det här skrevs för nästan femtio år sedan! Vi har gått en lång väg i nedförsbacken sedan dess!

Det som då just hade börjat förfäktas av en del extrema liberalteologer i England, är idag mainstream inom kristenheten i Norden, och det är bara en ständigt krympande minoritet, som ännu bekänner sig till den Gud, som finns till – jag säger ”ännu bekänner”, för man kan nämligen inte skilja Gud från Hans Ord!

Och det är just vad den draksådd, som det orwellianskt inspirerade religiösa nyspråket utgör,  vill åstadkomma: få de kristna att skilja Gud från Ordet, och på den vägen göra just det Gud så kategoriskt har förbjudit, nämligen göra sig en egenhändigt tillyxad gud, och sätta upp den bilden istället för den Gud, som verkligen finns till!

När människan skapar sig en gud, som är vad hon vill ha, och som gör som människan vill, då har hon gjort sig en avgud. Det hjälper inte fast man fortfarande använder samma religiösa ord och uttryck som förr, för när innehållet i dem ändrar, då ändrar också betydelsen.

Dit ville ovännen med ogräsfröna ha oss, och han är bara alltför nära att lyckas.

Detta är förvisso ett hårt tal, men nu är det inte något läge för överslätningar!

Dags att vakna!

I morgon bitti ska jag predika i en julotta, och eftersom jag förmodar att mycket få människor kommer att läsa min hemsida idag, på julafton, förefaller det mig riskfritt att redan nu publicera det jag tänker säga i morgon bitti!

Först skapade Gud genom sitt Ord, och sedan kom Ordet in i skapelsen, och därför firar vi också nu jul än en gång.

Vi har både berättelserna Jesu födelse, vad den sedan ledde till, och ledtrådarna till vad det i framtiden kommer att leda till, i våra biblar, och hela skeendet pågår i dag som är. Hela frälsningshistorien är en enda lång kedja av orsak och verkan.

Ordet blev kött, och tog sin boning ibland oss.

Det första som hände var att ett ljus började lysa i mörkret. In i den här världen, som var full av ondska och djävulskap, kom En som var full av nåd och sanning. Så beskriver Johannes det.

Sedan säger han vidare,  att mörkret varken förstod ljuset eller kunde övervinna det.

Som resultat av att mörkret inte förstod ljuset, fanns det inte rum i det jordiska härbärget för Jesus – varken när han skulle födas eller senare. ”Hans egna tog inte emot honom”, konstaterar Johannes i sitt evangelium.

Men där fanns ändå några, som tog emot honom, några som hellre ville vandra i ljuset än gömma sig i mörkret.  De blev födda på nytt, födda in i en ny skapelse, de blev en ny skapelse!

Ordet hade kommit in i den gamla skapelsen för att skapa en gång till, för att skapa nytt!

När ljuset börjar lysa i mörkret börjar åtskiljandet mellan dem, som vill ha ljus, och dem, som vill ha mörker.

”Menar ni att jag har kommit med frid till jorden? Nej, säger jag er, inte frid utan splittring! Ty härefter kommer fem i en och samma familj att vara splittrade, tre mot två och två mot tre…”

Så säger Jesus i Luk 12:51-52.

Är det fridsfursten som talar??

Javisst är det han! Det är så här det blir, när fridsfursten kommer, och blir emottagen av somliga, men inte av andra.

Fridsfursten har nämligen kommit för att grunda sitt rike, fridsriket, och här fanns redan ett annat rike, mörkrets välde, när han kom. Under sådana omständigheter är inget annat att vänta än att det blir konflikt! Orsak och verkan….

Därför kan man också många gånger fortsättningsvis märka, hur mörkret sluter leden mot ljuset.

Ta nu bara en sån sak som socialismens välbekanta tes om att religionen är att betrakta som ett ”opium för folket.” Den tesen har vänsterfolk använt i hundra år för att avfärda och förlöjliga kristendomen – men man har nästan aldrig vänt den mot islam? Det är ju aningen märkligt! Är det bara kristendomen, som är ett ”opium för folket”, och inte andra religioner?

Är det möjligen så, att det är samma splittring, som Jesus talar om, som också här får dem, som är av samma sort, har samma andliga rot, hör till samma rike, att sluta sig samman?

Samma fenomen har man kunnat iaktta ifråga om den radikala feminismen. När det gäller att kritisera och fördöma Bibelns kvinnosyn (eller vad man tror vara Bibelns kvinnosyn) plockar man fram storsläggan direkt, men ifråga om kvinnornas ställning i de islamiska länderna har man oftast valt att uttala sig märkligt hovsamt och försiktigt! De, som är influerade av mörkret, tar inte till samma brösttoner mot andra versioner av mörkret,  som man gör, när man bekämpar ljuset!

Sen har vi då den ateistiska humanismens företrädare. De tycks ju mena sig vara de verkligt upplysta människorna, så de borde ju då inte ha några problem med att välja sida!

Nej, det tycks de verkligen inte ha, för de väljer tveklöst och omedelbart mörkret!

Vem är det som alltid är med och driver den så kallade rätten till fri abort?

Vem är det som finner det viktigare att dalta med skurkarna än att ta hand om deras offer?

Vem är det som inte tycker gammaldags kärnfamilj och kristna moralbegrepp är något att ha och bevara?

Jo, humanisterna, de går ofelbart i bräschen för allt som ifrågasätter och åsidosätter Guds Ord!

Åtskiljandet fungerar, det är verksamt, det driver kaka att söka maka… det ljus, det kallelseord som Jesus både är och sänder, det åstadkommer en uppdelning, ofrånkomligen är det så.

Det är de, som är i Kristus, som har del i den nya skapelsen. ‘Allt annat är kvar i det gamla mörkret.

Det kommande fridsriket är ett rike där inget uppror mot Skaparen, inget ont och ogudaktigt har någon plats.

Allt sådant, det hör till den gamla skapelsen, det andra riket, det som har spelat ut sin roll och snart ska göra sorti.

Även om mörkrets  rike har mycket på sitt program, som med mänskliga ögon sett ser bra ut, låter bra och tilltalande, som ställer krav på oss och vill dra oss med, så är det ändå bara i grund och botten den onde, som klär ut sig till en ljusets ängel. Man känner fortsättningsvis igen honom på att det alltid finns ett ”skulle då Gud ha sagt” i hans program.

Ordet blev kött, och tog sin boning ibland oss, och han var full av nåd och sanning.

Ibland vill människan ha det förra, men slippa det senare, för bara vi lyckas grabba åt oss litet nåd och slipper sanningen,  kan vi halta vidare med en fot på var sida om gränsen -  åtminstone inbillar vi oss det.

Men, har du sett någon film, där någon står med en fot på bryggan och andra i båten, medan gapet mellan båt och brygga bara växer?

Då vet du också hur det företaget brukar sluta.

”Åt dem som tog emot honom gav han rätt att vara Guds barn, och de har blivit födda av Gud”

De som är födda av Gud är skilda från den gamla skapelsen, och de är inte längre av denna världen. I den är de nog, tillsvidare, men inte av den!

Ibland kan man behöva tänka till och också be över detta, som Jesus har gjort med oss, hur radikalt det är, hur djupgående det är. Det har skett ett åtskiljande i mitt liv, jag är född på nytt, det gamla är förgånget, något nytt har kommit!

Detta nya liv kan inte hällas i den gamla skapelsens vinsäck, nu är det ljuset och sanningen som gäller – även om det ibland innebär konflikt med dem, som valt att stå kvar på andra sidan.

Nådens tid är åtskiljandets tid, så länge mörker finns kvar i världen kommer splittringen att fortgå.

Men, mörkret kommer inte att finnas kvar här för evigt. Splittringen, striden, kommer att få ett slut! Fridsriket kommer, då när Jesus kommer tillbaka och slutgiltigt sopar ut den onde och allt vad han har ställt till med.

Efter det finns det bara ett rike och en Konung, då ska ”herradömet bli stort och friden utan slut!”

Då är det gamla slutgiltigt förgånget, då finns bara den nya skapelse som började i Betlehem för drygt tvåtusen år sedan…

Så en dag upptäckte han en koloni av vattenväxter intill stranden, växter av en sort han aldrig sett förr i sin sjö.

Nästa dag var det nya beståndet dubbelt så stort som dan före, och tredje dagen hade det fördubblats igen!

Nu blev han litet fundersam, så han kallade på en bekant, som kände till det här med sånt som växer i vatten.

”Det här är illa”, sade hans vän. ”Du har råkat ut för ett verkligt vattenogräs här! När det en gång har kommit in i en sjö växer det så fruktansvärt att det fördubblas varje dag, och vad jag kan se här så har du bara tio dagar på dig innan det täcker hela sjön och kväver allt annat liv här! Det är bäst att du ser till att få bortröjt det här eländet direkt!”

Mannen tackade sin vän för det goda rådet, och tittade på den några kvadratmeter stora fläcken med växtlighet.

Sen tittade han ut över den stora, glittrande vattenytan som bredde  ut sig,  hundra meter var det till sjöns andra sida.

Fläcken med ogräs såg verkligen liten och obetydlig ut i jämförelse!

”Jag får ta itu med det här i morgon, än är det ju ingen fara”, tänkte han.

Men nästa dag hade han rätt bråttom, så han sköt upp saken igen.

Följande dag tyckte han att fläcken vuxit så mycket att han gav upp tanken på att rensa bort den själv.

”Men det är ju bara att ringa ett samtal och beställa hit nån som gör det”, tänkte han. ”Det får jag komma ihåg att göra någon dag snart!”

Men just då hade han högsäsong i sitt företag, och han hade så mycket annat att tänka på, att han inte gav sig tid att gå ner till sin sjö förrän nästa söndag – och när han då kom ner till stranden, då täckte det giftgröna, slemmiga otyget redan halva sjön! Och det var den nionde dagen…

På tal om kristenhetens liberalisering, den tilltagande laglösheten,  och all övrig inre sekularisering: Hur många dagar har vi kvar, om vi skjuter upp det här med ogräsrensande dag efter dag? Hur många dagar har vi kvar innan våra samfund, våra församlingar, våra olika grupper och föreningar kvävs? Och hur står det till med mitt och ditt eget andliga liv? Är det den nionde dagen?

Säkrast att kalla in ogräsbekämparen, innan allt kvävs i alger – eller törnen och tistlar, om den bibliska varianten föredras! Jesu blod renar från all synd, och det finns inget annat som har den förmågan!

Det här inlägget är alltså en fortsättning på det jag skrev för en vecka sedan, Riskerna med ”manana” och är inspirerat av Jesu varning för den lilla surdegen, som kommer att syra hela degen om den får finnas kvar.