Allt är inte vad det ser ut att vara, och det är lätt hänt att man blir lurad av en fin fasad!
Vi människor ser det vi har för ögonen, och hör det vi hör med öronen, och sen vet vi inget utöver det vi har sett och hört om de människor vi kommer i kontakt med, om vi låter det stanna vid det.
Man får komma ihåg att skenet kan bedra, och att stjärnsken bedrar kanske värst av allt!
När Jesus varnar för vargar i fårskinnspäls, då är det just det här fenomenet det handlar om – alltså stjärnljus.
Herren varnar för falska andliga ledare. Sådana är inte i första hand inställda på att ge andra mat, de är inställda på att själva få äta – alltså att på olika sätt dra nytta av de människor de skulle betjäna.
”Profeter”, som låter Guds folk bekosta en orimligt hög levnadsstandard åt sig själva, de är mer släkt med vargen än med fåren, eller vi kan också ta motsatsparet vargen och herden, som de karaktärerna beskrivs i Joh 10. Med ”orimlig” menar jag då en levnadsstandard som ligger betydligt över genomsnittet i det land där de bor och verkar.
Jesus uppmanar oss att akta oss för sådana, och ska man akta sig för dem, då ska man inte vare sig ställa sig under deras inflytande, eller understöda deras verksamhet!
Stora frågetecken har jag också för den sortens internationella talare som kräver fina hyrbilar med tillhörande chaufför, fina hotell, och första klass på allt när de kommer på besök, i värsta fall i sina privata jetplan. Den sortens stjärnor hittar vi inte någon annanstans än på fel sida, när vi läser Nya Testamentet!
”Vill ni se en stjärna, se på mig”; sjöng Zarah Leander för många år sedan.
Texten fortsatte: ”Ni får mycket gärna se på mig!”
Det har gått inflation i spotlightmåltavlor sedan hennes tid. Halveringstiden på denna världens stjärnor blir allt kortare vad det verkar, det som var inne för ett halvår sen kan vara helt ute idag.
Trenderna i den kristna världen tenderar också att avlösa varandra allt snabbare, och det är oroväckande, inte för att olika sidor av det kristna budskapet kommer fram, utan för att vi har tagit in en bit av världens väsende i Guds församling. Vi har skaffat oss stjärnor!
Därmed har vi också ställt dörren på vid gavel för de vargar Jesus varnar för.
I en av sina böcker berättar Juan Carlos Ortiz om ett kristet stormöte han en gång besökte, där mötesledaren med stolt röst presenterade ”Herrens store tjänare”, som skulle tala. Ortiz berättar hur han satt och tänkte: ”Om han är stor, då är är han ingen tjänare, och om han är en tjänare, då är han inte stor!”
När vi ger människor stjärnstatus är det ofta nog på basis just av vad vi ser och hör.
En intelligent, kunnig, snabbtänkt och vältalig person, som dessutom har de rätta kanalerna att ta sig fram genom till synlig position – se där materialet till en stjärna på samfundshimlen!
Sedan stjärnan väl har tänts, kommer den att fungera som jämförelsematerial och föredöme för många andra, som tror att så här är det en kristen ska vara. Resultatet blir, naturligtvis, att problemet mångfaldigas.
För många år sedan fastnade mina ögon på en mötesannons. En helt vanlig sådan. ”Tal, sång och vittnesbörd”, stod det.
Plötsligt slog mig den tanken (AJ!) att just på det här sättet läggs grunden till det religiösa stjärntänkandet!
Alltför ofta är det ungefär den här bilden som förmedlas till de nutida lärjungarna: ”De som kan tala, sjunga och vittna, dem är det något bevänt med, det här är vad kristendomen går ut på, att kunna verbalisera sin tro på ett tilltalande sätt. Övriga må bänka sig runt teleskopet, och beundra stjärnorna!”
Varför går då människor in i stjärnrollen? Jag tror att det handlar om de för oss kristna så besvärliga ambitionerna.
Framför allt då ambitionen vi alla har ett frö till, alltså att vara någon i andras ögon, att betyda något, vara en som andra ser upp till – ambitionen att vara en stjärna, rätt och slätt!
Den får oss att prioritera utsidan framom insidan, får oss att vilja se ut att vara något annat och bättre än det vi är, för när den styr oss, då blir vår egen framgång alltför viktig för oss!
Mycket lätt går det så att vi blir som de ”stjärnor” som beskrivs i Hes 34!
”Ni har sörjt för er själva, men inte för hjorden! Var det inte för hjorden som herdarna skulle sörja? Istället har ni ätit upp det feta, ni har klätt er med ullen, ni har slaktat det gödda, men ni har inte vårdat er om hjorden. De svaga styrkte ni inte, de sjuka helade ni inte, de sårade förband ni inte, de fördrivna förde ni inte tillbaka, de förlorade sökte ni inte, utan med förtryck och hårdhet for ni fram mot dem.”
Det är alltså ingen idé att försöka värma sig i stjärnljus. Man fryser ihjäl mitt i glansen av polcirkelns stjärnhimmel!
Och Gud tar avstånd från dessa stjärnor. De får avsked på grått papper, hela bunten, i tionde versen i Hes 34!
Är det då fel att ha en offentlig tjänst, att vara uppskattad och anlitad? Sådana frågor har vi lätt att ta till. Vi skulle så gärna vilja ha en lag att följa, typ: det här är alltid rätt, det här är alltid fel! Men den felaktiga inriktningen sitter på insidan, inte på utsidan.
Texten i Hesekiel ger rätt riktning. Där får vi en aning om vad det är Gud söker efter i de människor som har en synlig uppgift i Hans församling, och på samma gång också vad det är för människor som duger som föredömen för sina medkristna!
Nyckelordet är delaktighet. Den som är delaktig med andra är med i deras glädje, sorg, svaghet, lidanden, framgång, motgång, inte som åskådare eller domare, utan just som delaktig.
Så länge en människa har det hjärtelaget får hon vara världskändis om så vore, och det är bara bra! En sådan människa är, som Treklangen sjöng på sjuttitalet, en stjärna som lyser andra människor fram till Gud.
Närvaron av sådana människor är också gemenskapsbefrämjande!
Det har talats mycket om smågrupper, och hur viktig cellstrukturen är för församlingen, och det ligger i och för sig en hel del i detta!
Den urkristna modellen med att samlas både i mindre grupper i hemmen, och till större gemensamma möten är fortfarande den bästa.
Detta betyder dock inte att allt automatiskt blir bra, bara vi får cellgrupper, bönegrupper, bibelgrupper, osv.!
Vad det ska bli av en liten grupp bestäms nämligen till tämligen stor del av om medlemmarna vet att ta sig till vara för vargarna i fårskinnspäls eller inte!
Det räcker med en gruppmedlem, som siktar på stjärnorna, för att gemenskapen ska förhindras!
Det räcker med en som tar utrymme av de andra, som är angelägen om att framhäva sig själv och sin egen andlighet, det räcker med en, som paketerar in varje böneämne i två kvadratmeter välformulerad bön, och till slut knyter om med en liten predikan, maskerad som bön, riktad till de andra i gruppen.
Det räcker med att där finns en, som är mer intresserad av sin egen framgång, än av den delaktighet, som gör de andra lika värdefulla och viktiga som man själv. Finns där en sådan med, och de andra låter honom/henne hållas, då är den gruppen förstörd.
Man kan annars göra en liten ordlek av ”Stjärna” och ”tjäna”!
Om man tar bort s och r ur ”stjärna” har man ”tjäna” kvar. S och R står för Stora Rollen. Är man beredd att avstå den och vara trogen i sånt som ser smått ut med denna världens måttstock, då har man goda utsikter att undgå att själv bli en varg i fårpäls!
”En utjämning ska ske”, säger aposteln. I det här sammanhanget torde det innebära att både den som har en ledaruppgift, och också alla gemensamt, går in för att se till att ingen blir bortglömd, att de som är för bra på att ta för sig dämpas ned, och att de som har anlag för självutplåning hjälps fram.
Den som vill bli en stjärna ser inte de andra, han/hon ser istället sig själv som den självklart mest lämpade för ledarpositionen!
Om de andra inte är med på noterna, då kan han bli arg, och ha svårt att begripa varför de andra inte ödmjukt underkastar sig ens ledarskap och undervisning. En sådan människa kan visserligen ha både kallelse och gåva, men karaktären är ännu inte sådan att man är beredd att tjäna.
Låter man då en sådan person ta sig en position som inte har getts, då blir det problem. Om t ex någon säger: ”Nu har Herren talat till mig att jag ska ha den och den uppgiften här” – underförstått: ”den som sätter sig mot det, står emot den helige Ande” – då är det säkert fel någonstans!
Om däremot gemenskapen säger till en av sina medlemmar: ”Vi har lagt märke till att Herren har lagt ner det och det i ditt liv, och vi ser det som en gåva till oss andra och tackar Gud för det”, då är det rätt. Då har gåvans bärare använt sin gåva i tysthet, och utan at eftersträva någon stjärnstatus, och församlingen har sett och erkänt Andens verk i honom. Då är det sanningen, inte skenet, som styr!
Sen har vi vårt sätt att använda dem som syns och hörs som föredömen. Det är bra att ha ett föredöme. Förutsatt att föredömet är OK, då alltså! Tredje Johannesbrevet beskriver en människa som försöker vara Den Stora Stjärnan i en gemenskap, och vilka metoder en sådan kan förfalla till för att behålla och bevaka sin position. Sedan konstateras: ”Följ inte onda föredömen, utan goda!”
Stjärnorna vill ofta härska. De söker makt. Många gånger, när det blir problem och stridigheter i en kristen gemenskap, och man ska börja söka efter orsaken, räcker det med att ställa en enda fråga: Vem, eller vilka, är det som vill ha makt?
(Ibland kan det t o m hända att den ena ”stjärnan” pekar ut den andra som källan till problemen, utan att märka hur det står till med en själv. Om jag är arg på den andres bestämmande av den orsaken att jag själv ville vara den som bestämde, då är vi lika goda kålsupare båda två. Det är lätt hänt att man blir bedragen av sitt eget sken…)
Det här är inget litet eller isolerat problem i de kristna församlingarna. Det har tyvärr visat sig att de kristna är ett lätt byte för maktsjuka personer! Det slätas över och tyds till det bästa i det längsta – och det är alldeles för länge!
Edin Lövås har skrivit en enastående bra bok om det här, ”Maktmänniskan i församlingen”. Den analys som han gör, och de råd han ger i den boken är värda att ta till sig för var och en som råkat in i någon ”stjärnas” maktsfär – eller för att återknyta till Jesu ord, som har råkat i gapet på någon förklädd varg, och de är nyttiga också för alla som på något sätt har ett herdeansvar för andra i den kristna gemenskapen!
I Guds Rike är det så, att vägen upp går ned.
Den som vill vara stor anvisas tjänarplatsen.
Den som är delaktig med andra blir en tjänare.
Den som älskar är delaktig.
Gud är kärlek.
Var så till sinnes som Kristus Jesus var…