Hans resonemang var följande:  eftersom han och några till hade bett för mig i början av mötet, bett att den helige Ande skulle leda mig i det jag sade, så borde väl saken i och med det vara klar, och jag borde då ha haft så mycket tro på Gud och på Andens ledning, att jag inte frågade efter någon vidare prövning av predikan!

Jag svarade som det är, att fullt så enkelt är det nog inte.

Allt ska nämligen prövas, så befaller Guds ord, och där görs inga undantag för sådant som blir framfört efter att en bön om ledning har blivit bedd för predikanten! Och det är församlingen, som har ansvar för att utföra den prövningen, det ansvaret kan man inte frånsäga sig, även om man har bett för predikanten.

Om predikanten – eller profeten – tvingas fungera utan det skyddsnätet, då är han utlämnad till att försöka pröva sitt eget budskap, och det är som bekant inte så alldeles lätt att få syn på bjälken i det egna ögat! Självprövning är visserligen bra och nödvändig, och också den av Gud påbjuden, men det räcker inte med bara den.

Jag misstänker, kort sagt, att den köttsliga naturen, och den förmåga till självbedrägeri som den så gärna tillhandahåller, är något jag inte är kapabel att handskas med på egen hand, och jag är helt säker på, att Herren har menat att ordet om att allt ska prövas, alltså bedömas av dem som hör det som blir predikat, gäller i alla lägen, och för alla som uppträder som profeter och lärare i Guds församling!

Jag kommer ihåg ett tillfälle för många  år sedan, när jag var inbjuden att undervisa några dagar i Lukas församlings lärjungaskola i Helsingfors. När jag och eleverna hade hunnit bekanta oss med varandra, började jag en lektion med att litet tillspetsat säga: ”Ni är väl medvetna om att ni inte ska tro på ett enda ord jag säger?”

Deras miner var aningen mystifierade. Vad menar han?

”Alltså, ni ska inte tro blint på det jag säger, jag vill att ni ska tänka efter om det här stämmer med Bibeln, och att ni ska invända och ställa frågor, om ni inte får det att gå ihop!”

Jag anade, att det inte hade hört till vanligheterna i deras tidigare erfarenhet att få en sådan uppmaning, men i de tyckte i varje fall att det lät som en bra idé…

Vi har alltså som kristna ett ansvar för att pröva det vi får höra, vare sig det är fråga om vanlig predikan och undervisning, eller om det är fråga om budskap av profetisk karaktär!

Jag har tyvärr intrycket att detta är något som kanske inte bedrivs sådär alldeles ivrigt i församlingarna, varken i kyrka eller frikyrka, vilket åtminstone till en del beror på att församlingsfolket inte har blivit uppmuntrade och lärda att göra det, snarare då tvärtom.

Vi predikanter tycks ju kunna komma undan med både det ena och det andra utan att bli ställda mot väggen!

Blir vi ställda mot väggen någon gång, då kan det låta som en av mina bekanta en gång berättade – han hade påpekat för prästen att det som hade sagts i predikan gick stick i stäv med vad som står i Bibeln, varpå prästmannen hade blängt på honom, och undrat hur många år han hade läst teologi, då? Signalen var alltså ”Du vet ingenting och kan ingenting, så kom inte här och ifrågasätt vad JAG säger!”

Reagerar man som förkunnare på det sättet, när det man sagt blir prövat, då förkastar man skyddsnätet Gud ville ge.

Sen är vi ju så  snälla och hänsynsfulla också.

Jag läste en gång en bok, som innehöll ett brev som en liten flicka hade skrivit till sin far, som var vid fronten. (Tror författarinnan var Märta Tikkanen?) I det brevet skrev den lilla ”jag har varit snel”.

”Snel, snel, snel!” utropade författaren strax efter i uppgivenhet över den snällhetsmodell hon tvingats in i redan som liten…

Ibland tror jag att vi har missuppfattat den kända sången ”O sällhet stor som Herren ger…”

Vi har fått den till att handla om ”snällhet stor” istället.

Vi ska ju inte vara kritiska, vi ska inte angripa någon, vi ska låta hundra blommor blomma, eller så får vi inte klaga på det den allvetande Pastorn säger och gör, för då har vi en kritisk ande, eller så får vi inte ifrågasätta något som har förleden ”så säger Herren”, för det påstås då vara synd mot Anden…

Vi tror uppenbarligen alltför ofta att vi bara ska vara snälla och tysta, och gapa och svälja vad spiksoppa som än serveras! Men detta är inte vad apostlarnas undervisning säger, och vi ska ju hålla fast vid den, inte sant!

Ifråga om lärare och lära gäller fortfarande detsamma för nutidens kristna som gällde redan för Apollos och Paulus: ”Inte utöver vad skrivet är! ”

Låt mig understryka en gång till att  ingen står över prövning. Även fast du prövar en lärare i dag, och kan konstatera att han för tillfället är på rätt köl, så är detta ingen garanti för att han fortfarande är det nästa år! Det lär vi oss från Apg 20:28-30!

Konsekvensen av en försummad prövningsfunktion är att den onde, köttet och världen kan ösa in vad villoläror, otro och förnekelse som helst bland de kristna.

Givetvis i lämpliga doser, så att folket hinner vänja sig vartefter…

Sedan är det inte bara profetian, utan också profeten, inte bara läran, utan också läraren som ska prövas. ”Av deras frukt ska ni känna dem” säger Jesus i Matt 7. Inte av begåvningen, inte av talförheten, inte av kunskapen, inte av nådegåvorna, utan av frukten, av karaktären! (Jfr Gal 5:22 och 1 Kor 13)

Annars kommer fältet att vara fritt för maktmänniskor, och för den sortens herdar som skaffar sig egen vinning på fårens bekostnad.

Den yttersta konsekvensen av utebliven prövning är att vi förlorar evangeliet, och blir med Svarte Petter på hand i form av en ”kristendom light” som består av en del denna världens väsende – som vi ju inte skulle anpassa oss efter! – en del religiöst vitmålat stoff från Freud och Jung och Rogers, och en del lämpligt”snälla” bibeltexter, som kan användas för att ge den rätta touchen åt det hela.

Eller så tar svarte Petter gestalten av en maktutövande församlingspamp, eller i värsta fall en sektledare

När prövningen går förlorad, då går omvändelsen förlorad,  går helgelsen förlorad,  går efterföljelsen förlorad!

”Jag vill hellre vakta dörren i min Guds hus än bo i de ogudaktigas hyddor”

Så står det skrivet.

Man blir kanske inte så omtyckt i dörrvaktarfunktionen – det kan säkert alla ordningsmän och portierer intyga – men utan den blir det kaos och fördärv.

De församlingar, som har herdar som inte försummar sitt ansvar att pröva allt och skydda sin församling från direkt skadliga influenser, besparas mycket ont! De har ett skyddsnät.

De enskilda kristna, som med hjälp av t ex den enkla trosregel vi har i den apostoliska trosbekännelsen gör det till en vana att pröva det som erbjuds, kan slippa mycket smärtsam förvirring. De har ett skyddsnät.

Tro mig, jag vet. Jag har suttit i samtal med tillräckligt många lurade och förvirrade människor, som aningslöst har följt med det ena eller andra andliga vindkastet utan att pröva det som sägs, och sedan slagit sig illa, när skyddsnätet saknats.

”Släck inte Anden, förakta inte profetior, men pröva allt, behåll det goda, och håll er borta från allt slags ont!” 1 Tess 5:19-22

Jag har själv varit både en i filtret och en som blivit filtrerad, när jag i tiden medverkade i ett par OAS-möten i Piteå. Vi, som satt med i filtreringspanelen, hade nämligen ingen gräddfil till talarstolen heller…

Så jag har litet erfarenhet av hur det här går till i praktiken, nog.

Cessationism är alltså det synsätt, som förfäktar tanken att de andliga nådegåvorna upphörde, när de Jesu tolv apostlar hade lämnat detta jordeliv, och att allt, som i nutiden går under namn av andliga nådegåvor är antingen bara naturliga begåvningar, eller, i värsta fall, ett Djävulens övernaturliga bländverk.

Första gången jag stötte på den här tanken var någon gång i slutet på sjuttiotalet, och jag minns än hur förbluffad, för att inte säga rent upprörd jag blev. Hur kunde någon alls tänka på det sättet?

För mig hade tanken att Andens gåvor naturligtvis är lika närvarande i Kristi kropp som Anden själv varit något så självklart, att ett förkastande av dem var liktydigt med rent nådesförakt.

Nu är det ju dock alltid så, att en självklarhet, det är något som visserligen förefaller vara kristallklart för en själv, men det är inte alls så givet att den är lika entydig och klar för någon annan, som blivit lärd att se saken från en annan sida.

När jag grävde litet mera i saken, kom jag underfund med att de, som omfattade den här läran, var precis lika uppriktiga kristna som jag själv, och mina meningsfränder.

Jag kan väl också säga något om hur de två grupperingarna, alltså dels de, som menar att gåvorna har upphört, och dels de, som menar att de fortfarande är i funktion, fördelar sig i kristenheten.

I stora drag är det den grekisk-ortodoxa, den romersk-katolska, och de lutherska kyrkorna, samt metodisterna, och naturligtvis hela den brokiga skaran av karismatiska samfund med pingströrelsen i spetsen, som omfattar läran om att gåvorna fortfarande är verksamma, medan delar av de reformerta samfunden och presbyterianerna menar att de har upphört.

Naturligtvis finns det grupper inom alla samfund, som går mot strömmen i den egna kyrkan, i den här frågan som i alla andra…

Det är i varje fall så, att den stora majoriteten av de kristna är kontinuister, alltså menar att gåvorna fortfarande verkar i Kristi församling.

Detta bevisar naturligtvis ingenting.

Frågan är vad Guds ord har att säga om saken, inte vad majoriteten anser.

Varför skulle då någon vilja, att nådegåvorna vore borta ur församlingen?

Då för länge sedan, i min ungdom, förenklade jag hela frågeställningen till ett: ”Om Gud vill att vi ska ha gåvorna, då är det förstås världen, köttet och djävulen, som vill ha bort dem!”

Vi demoniserar ju gärna våra meningsmotståndare, då slipper vi ju både lyssna på dem och försöka förstå hur de tänker!

Saken är dock inte fullt så enkel. Vid närmare granskning visar det sig att det som drev dem, som först formulerade den cessationistiska teologin, var omsorg om Guds Ord, närmare bestämt om Sola Scriptura-principen, alltså tanken att Guds Ord, Bibeln, alltid har företräde framom alla andra läror och uppenbarelser.

Deras tanke var denna: Om vi nu fortfarande har profeter, och dessa ska anses tala ut Guds direkta tilltal till församlingen, kommer då inte detta att underminera Bibelns ställning?

Om vi ska tro att nutida profeter talar ut Guds Ord på samma sätt som profeterna i Bibeln, att vi har en fortsatt uppenbarelse på gång, hur gör vi då, när de nya uppenbarelserna går utöver vad skrivet är?

Kommer då inte både lära och liv så småningom att förändras och gå bort från apostlarnas och profeternas grund?

Och, skulle Gud verkligen låta nådegåvorna fortsätta efter att han en gång för alla meddelat trons grund till sitt folk?

Cessationismen som regelrätt teologi uppkom i efterdyningarna till reformationen.

Under denna tid hade man sett mer än nog av vad extatiska profetledda extremrörelser kunde ställa till med, så det är mer än naturligt att det blev en motreaktion.

Om nu de karismatiska gåvorna ställde till med oreda, var det då inte troligt, att de inte kom från Gud? Och om det fanns en sådan misstanke, var det då inte säkrast att stryka dem från programmet?

Det blev litet som när Muminpappan skulle reparera sin utombordare. Han slängde förgasaren i sjön med motiveringen att det ju ändå alltid är den, som krånglar….

Hade man då något bibliskt stöd för förkastandet av nådegåvor i nutid?

Man kan väl utan större överdrift säga, att den här läran står och faller med 1 Kor 13:8-12, där aposteln skriver att nådegåvorna kommer att försvinna, när det fullkomliga kommer.

Det här är nämligen den enda texten, som talar om att nådegåvorna ska försvinna!

Frågan är då vad aposteln avser, när han talar om det fullkomliga, som ska komma.

Cessationismen menar, att han avser den nytestamentliga kanon, som ju innehåller apostlarnas undervisning, och enligt Judas brev är något, som är en gång för alla är givet till församlingen.

Kontinuismen för sin del menar att han avser Kristi återkomst, de dödas uppståndelse, och inbrottet av den nya tidsåldern.

Eftersom vi inte ännu ser ”ansikte mot ansikte”, utan fortfarande lever kvar i en värld och ett existensstadium, där vi ser dunkelt, förefaller kontinuismens tolkning vara betydligt hållbarare.

Har vi då bibelord, som talar för att gåvorna ska finnas med i församlingen ända tills Jesus kommer tillbaka?

Här kan man lyfta fram det Jesus säger i Mark 16:17-18

De tecken, som han där säger ska följa dem, som tror på honom, sammanfaller rätt långt med beskrivningen av de andliga nådegåvorna i 1 Kor 12, och i det Herren säger finns ingen antydan om att gåvorna skulle vara begränsade till den första generationen kristna, tvärtom!

Följer man principen om att låta oklara ställen tolkas av klara, och låter Mark 16 tolka 1 Kor 13, då är diskussionen till den delen därmed avslutad.

Dessutom har vi ju 1 Kor 1:4-8 där det sägs att församlingen inte ska sakna någon nådegåva medan den väntar på Kristi återkomst,

Frågeställningen kring profetians gåva kontra Bibeln behöver dock också ha sitt svar.

Först av allt får man då fråga vad den profetiska gåvans uppgift egentligen är i efterapostolisk tid?

Eftersom apostlarnas och profeternas grund är lagd en gång för alla, kan den inte vara menad att vara lärogrundande, i alla fall.

Kan man då säga, att det finns olika grader av trovärdighet vad det gäller profetiskt tal?

Borde det inte vara så, att antingen är profetians gåva ofelbart Guds tilltal, eller så är den, som cessationisterna säger, oäkta?

Vi får gå till Skriften igen, nu till 1 Tess 5:19-22. Där uppmanas de kristna i otvetydiga ordalag, att inte vare sig godta all profetia eller förkasta allt profetiskt tal, utan istället pröva allt och behålla det goda!

Instrumentet för detta prövande anges i 1 Kor 4:6, ”inte utöver vad skrivet är”.

Alltså ska vi, enligt Skriften, inte förvänta oss att den nutida profetiska gåvan är perfekt och ofelbar, och allra minst ska vi inbilla oss att den kan ställas i jämbredd med Bibeln!

Vad är den då bra för?

Det får vi en god uppfattning om, när vi läser 1 Kor 14.

Den som profeterar talar till människor, till uppbyggelse, tröst, uppmuntran, och förmaning, sägs det, och han gör det med en personlig udd, som kommer av att han har en övernaturlig, gudagiven insikt i personen eller sammanhanget han talar till.

En annan vinkel kommer fram i Apg 11:28, där församlingen får en profetisk varning för en kommande hungersnöd, och i Apg 27:9-10, där fartygsbesättningen varnas för ett kommande skeppsbrott.

Där den profetiska gåvan används på detta sätt, innebär den inget hot mot Bibelns ställning.

Hittills har vi då bara behandlat den profetiska gåvan. Hur ställer sig cessationismen till de övriga nådegåvorna, som ju inte på samma sätt kan tänkas inkräkta på Skriftens auktoritet?

I konsekvensens namn kan man ju inte säga att en gåva har upphört, medan de andra finns kvar, så också de andra gåvornas kontinuitet förnekas.

Här tycks då ett huvudargument vara, att tecken och under primärt var till för att bekräfta evangeliets sanning, och efter att Nya Testamentets skrifter blev nedtecknade behövs inga under längre.

Personligen har jag svårt att förstå det resonemanget.

Varför skulle inte evangeliets predikan behöva bekräftas av Gud längre?

Och är nu helande och befrielse inte också ett Guds sätt att hjälpa lidande människor?

Det är som om Guds barmhärtighet glömdes bort i det myckna teologiska resonemanget här!

När Jesus läser Jes 61 i Nasarets synagoga lägger han ju inte fram tecken och under som bevis för evangeliet. Befrielsen, ljuset, upprättelsen ÄR evangeliet i hans framställning!

Det hör allt samman med frälsningen!

Konklusionen, min konklusion, blir alltså, attt även om cessationismen är ute i gott ärende, nämligen att skydda och bevara Skriftens enastående auktoritet, blir resultatet av denna lära ändå till slut detsamma, som resultatet blev av Jesu samtida skriftlärdas försök att skydda lagen från att brytas genom att införa alla sina stadgar: De gjorde Guds bud om intet för sina stadgars skull, även om de gjorde det med de bästa avsikter.

”Det har i flera olika sammanhang varit tal om detta med frälsningsvisshet.  En del undervisar på ett sätt om det, och andra säger något annat, och det är svårt att få en helt klar bild om detta. Jag tror ju att Jesus vill att vi skall ha frälsningsvisshet, men vad betyder det i praktiken ???

 En del talar om att det räcker om man bara har frid, andra säger att man bara ska tro på Guds Ord, andra igen säger att man måste ha någon konkret upplevelse, och så vidare.

Vad tycker du att Bibeln säger om detta ???

Sen blev det för ett tag sedan  diskussion om Matt 7:21-23.

Vi hade många frågor och få svar.

Det verkar ju som om de, som där säger ”Herre, Herre”, själva skulle tro att de är kristna?

Och de har ju tydligen verkat i andliga nådegåvor också. Hur skall en kristen då kunna veta om han är en rätt kristen eller inte?

Och när det blir fråga om förkunnare som kommer utifrån, hur ska man – om man nu  inte har gåvan att skilja mellan andar, då, förstås –  kunna veta vem som är i ”rätt ande” eller inte?

Och hur är det med de underverk, som sådana här människor förmedlar?

Är det skadligt att ta emot dem, bli hjälpt genom dem?

Var ska man dra gränsen för vem man ska ta emot och samarbeta med? Ingen av oss har ju 100% rätt i allt – så när ska man ta  emot någon, och när bör man sätta stopp och inte ta emot?”

Det här med frälsningsvisshet är ibland en snårig sak för oss troende, ja.

Jag minns en man, som hade haft en trygg förvissning om att Jesus hade tagit hand om honom och hans liv,

Sen läste han en bok om hur man får frälsningsvisshet, och kom i ett väldigt tvivel.

Vi är i allmänhet rätt bra på att krångla till enkla saker, vi människor, både för oss själva och för varandra.

”Tro på Herren Jesus, så blir du frälst!”

Så står det ju i Bibeln,

”Var och en, som åkallar Herrens namn, ska bli frälst!”

Så står det också.

”Den som tror i sitt hjärta att Gud har uppväckt Jesus från de döda, och bekänner med sin mun att Jesus är Herre, den människan blir frälst!”

Var sak ska avgöras efter två eller tre vittnens utsago, och här är nu tre vittnen från Guds Ord.

Det Gud har gjort är grunden för vår frälsning,

Att vi tror på den som Gud har sänt, det är vårt mottagande av frälsningen.Punkt.

Sen kan vi med full frimodighet vara vissa om vår frälsning, så länge vi förblir i den tron!

Det blir sämre, inte bättre, om vi  försöker ytterligare lägga något till det, som Herren redan har gjort färdigt!

Börjar man krångla till det med att det måste kännas på något speciellt sätt, eller att man ska ha några speciella upplevelser innan det riktigt duger, då går man utanför det som är skrivet.

Då börjar människor tro sig vara frälsta, när de mår bra och allt går som på Strömsö, men kommer i tvivel och själanöd, när de är nere eller deprimerade, eller annars har något som lägger sordin på känslolivet.

De, som gör teologi av sina andliga erfarenheter, och sedan kräver att alla andra ska uppleva samma sak, innan de riktigt får tro att de är frälsta, de ser alltså i praktiken till att andra människor tappar sin frälsningsvisshet just när de skulle behöva den som bäst!

Sen har vi då texten från Matt 7:21-23

De här människorna har uppfattat sig själva som kristna, vad det verkar, det stämmer.

Herren har inte sett dem som sina lärjungar, det är också uppenbart.

Uppenbarligen har de haft munnens bekännelse, de har sagt ”Herre, Herre” till Jesus, och tydligen också frikostigt använt sig av hans namn i sin verksamhet.

Då får man fråga sig hur det har stått till med hjärtats tro?

Det är nämligen där, som skillnaden uppstår mellan dem, som säger Herre, Herre, men samtidigt lever ett liv i laglöshet, och dem, som ställer Guds vilja och Ord över det de själva vill och säger.

”Gå bort från mig, ni laglösa!” säger Jesus som slutkläm.

I grekiskan står det ordagrant ”Gå bort från mig, ni som gör lagöverträdelsen!”

Verbformen som används här anger något  pågående, det är inte den som anger isolerad handling.

Vi har alltså här att göra med människor, som dels till det yttre framställer sig som Herrens tjänare, dels i det fördolda lever i synd, synd som de framhärdar i, och har vägrat att bekänna som synd och omvända sig ifrån.

När människor faller i synd, men är villiga att ge Gud rätt, och bekänna sin synd som synd, då används i Skriften i allmänhet verbformen aorist, som anger just isolerad handling.

Hjärtats tro tar sig i praktiken uttryck i att man vill ha det öppet mellan sig och Herren, och att  man, när man syndar, vandrar i ljuset och säger som det är, så att Jesu blod får fortsätta att rena en från synd och orättfärdighet.

Dom här gubbarna i Matt 7 har tydligen inte bekymrat sig om såna petitesser!

”Huvudsaken att det händer nåt i mötena, så att man får feta arvoden, och människor ser upp till en!”

Sen kommer vi då till frågan hur man ska känna igen såna här. så att man inte släpper in dem och understöder dem, och det är inte alltid så lätt.

Jesus ger dock en ledtråd, när han säger att det är av frukten, ( inte av gåvorna) vi ska känna dem.

Pengar är en sak man ska se på.

Arbetaren är värd sin lön, visst, men den förkunnare eller evangelist, som kräver fina hotellrum, hyrda limousiner, och VIP-bemötande i största allmänhet, som ser det som självklart att han ska leva på en högre standard än andra kristna, och äras och upphöjas mer än andra, en sån typ skulle jag inte vilja ha något samarbete med. Han har dålig frukt i sitt liv.

Makt är en annan, De som samlar sitt eget lilla hov av medlöpare och jasägare omkring sig, som ser andra Herrens tjänare som konkurrenter, som på olika sätt försöker manipulera sin omgivning, med skrämsel, med smicker, med hot om utfrysning, om man inte gör som de vill och stämmer in i hyllningskören, osv, de är enligt 2 Kor 11 falska Herrens tjänare, och mer i den ondes tjänst än Guds. Dålig frukt.

Sen spelar det ingen roll vilka gåvor och krafter de har.

Jag skulle inte vilja se en sån typ  vanhedra talarstolen i den församling jag tillhör, inte fast han så skulle kunna uppväcka döda.

Sex är en tredje sak. Det är inte så lätt att få reda på om folk lever i sexuell synd i det fördolda, men man ska i varje fall inte hjälpa dem att dölja det, med hänvisning till att de ju är såna ”smorda Herrens tjänare”! Då gör man sig medskyldig till deras ondska.

Sen lönar det sig att lyssna på vad de säger – och inte säger. Oftast kommer de. som lever i laglöshet, att ha svårt att hålla en Kristuscentrerad förkunnelse. En del tycks klara det, men de är i liten minoritet.

I stället kommer självförhärligandet. Mycket beskrivningar av hur stora ting Herren har gjort genom en, hur många som blev frälsta här, och helade där. Ofta visar det sig, om man gör sig besvär att kolla upp det de berättar, att det har vuxit rätt avsevärt på vägen, och den, som sysslar med att ljuga systematiskt för Guds folk, bär verkligen dålig frukt!

Nästa fråga: Bryr den här människan sig om sina medmänniskor? Har han tid för enskilda? Har han ett herdehjärta? Gör han skillnad på människor, så att han har favoriter? Allt detta är viktigt, när man ska bedöma frukten i någons liv.

Förkunnare av Matt 7:22- typen kommer också gärna med nya, tämligen exotiska läror och bibeltolkningar, vilka är ägnade att få dem att framstå som innehavare av speciell uppenbarelse, som inte är alla given. Att bara predika evangelium rätt upp och ner ur Bibeln duger inte, det gör ju andra också…

”Många andra ber ju också för sjuka, men om jag sparkar dem i huvudet med bikerboots, när jag gör det,  då skiljer jag mig ur mängden”!

Det är ett av de nyare, mer drastiska exemplen.

Vad det gäller deras under, och om man kan ta emot t ex helande genom dem, så har vi en kvistig fråga där.

Om det rör sig om en människa, som från början varit rätt, och glidit bort litet vartefter, då har nådegåvan varit äkta från början, och Gud drar ju inte bort gåvan omedelbart när nån börjar gå fel! Så där tror jag att man rätt långt kan ta emot det som gåvan förmedlar, bara man inte ställer sig under människan, som bär gåvan.

Om det rör sig om en, som aldrig varit på rätt väg, då är jag mer restriktiv. Då finns risken att gåvan kommer från fel håll, och då kan det vara direkt skadligt att ta emot något från en sån människa.

Ja, var man ska dra gränsen för vem som är lämplig att bjuda in till församlingen?

Andebedömningens gåva vore ju väldigt välkommen i såna här fall, men om den inte finns, då får man nog bara pröva i bön och utgående från vad man känner till från fall till fall.

Där är det viktigaste vilket kriterium man använder.

Alltför ofta är det gåvorna och talförheten, som avgör, när det istället borde vara frukten, karaktären!

Jag är av den meningen, att allt andligt ledarskap i grund och botten handlar om herdeskap, så det är väl nog herdehjärtat, som ligger högt på listan här.

Vad gör man med en förkunnare eller undergörare, som inte har herdehjärta?

Som inte ser och bryr sig, när människor är illa medfarna och uppgivna?

Som smiter sin väg från fåren, när han ser ”vargen komma”, som inte vill ge något av sitt liv?

Som tycker det är viktigare att själv få stå i rampljuset än att ställa fram Överherden Jesus, och följa honom?

Ingen har ännu lyckats värma sig i stjärnljus….

Det här är nu vad jag sådär spontant kommer att tänka på, när jag funderar på de här frågorna – för vem vet hur mångte gången. Nyttigt är det också att pröva sig själv inför de kriterier jag ställer upp för andra, och nyttigt är det att fundera på hur de, som känner mig, månntro ser på mig och det jag håller på med, när de jämför med det som jag här har skrivit.

Meddela gärna, om ni ser att jag är på väg av spåret!

Profeten har nämligen den otacksamma uppgiften att  hålla Guds folk vaket – och att väcka oss, när vi har somnat andligen.

Det gör han genom att komma med  personligt riktade, inträngande budskap, genom att nämna allt vid dess rätta namn, och genom att utmana till omvändelse.

Jag hade en gång en arbetskamrat, som hade otroligt svårt för att vakna på morgnarna och komma sig till jobbet.

Han brukade köpa billiga kinesiska väckarklockor – det här var alltså för typ fyrtio år sedan – för att kunna unna sig nöjet att slänga dem i väggen på måndagsmorgonen, när de ringde!

Ungefär så upplevs ofta också profeten, hans budskap känns för åhörarna som när väckarklockan ringer på morgonen, och man bara vill fortsätta att sova.

I värsta fall kan det gå så, att den församling, som en profet har blivit satt att hålla vaken, blir så trött på hans ”ringande” att de ”slänger honom i väggen”, tar avstånd från honom, fryser ut honom, och falskförklarar hans budskap, inte för att det är något fel på det, utan för att det upplevs jobbigt!

Profeten blir alltså ofta en ganska ensam figur, för om man ser något, som ingen annan ser, och ingen riktigt förstår vad man talar om, hur ensam blir man inte då? Det mönstret ser vi t ex i Jeremias liv, han, som profeterade mot avfall och avgudar mitt under kung Josias reformation, när allt såg ut att gå åt rätt håll.

Men Jeremia var den ende, som såg det avfall som fanns i folkets hjärtan, den ondska som tillfälligt tvingats gå i ide, medan den gudfruktige kungen rev avgudatemplen, och nu bara väntade på att få blomma ut igen, när han var borta.

I profetgåvan ingår något av att kunna se det osynliga, att kunna tyda tecknen, medan de ännu är så pass svagt antydda, att andra ännu kan tro att allt står tämligen väl till, det draget märks tydligt hos både Jeremia och andra profeter.

När man ser på bibelns profeter, märker man att de var lika mycket förebedjare som förkunnare, Det de såg, förvandlade de till bön, de gick i bräschen för sin sovande omgivning. Profeten är alltså spjutspetsen i den andliga krigföringen, den som ber de träffsäkra bönerna. Samtidigt står han inför Gud till försvar för folket, så att de inte ska dra Guds vrede över sig genom avfall och den otrohet vi kallar avgudadyrkan.

Han är också på ett speciellt sätt ”brudgummens vän”, en som har sin glädje i att se omvändelse och förnyelse!

Det draget ser vi tydligt i både Elia och Johannes Döparen. Båda förde folket tillbaka till Gud,  och båda var villiga att ta vilka risker som helst för att detta skulle ske!

En nytestamentlig profet är en, som ständigt arbetar för en djupare omvändelse och ett innerligare förhållande mellan Jesus och hans församling. Han sörjer över ljumhet och förvärldsligande, längtar efter att se en upprättad församling, känner vrede över förförelse och falskhet, och han gör det för att han älskar både Herren Jesus och hans folk.

Och vi behöver profeterna, för hur ska vi kunna känna igen och fröjda oss över Guds närvaro utan den vakenhet, som får oss att sörja över hans frånvaro? Hur ska vi kunna prisa oss saliga över frälsning och barnaskap, om vi inte är vakna över vårt behov av ständigt mer av Guds frälsningsverk i våra liv?

Hur skulle någon kunna vara ett Kristusbrev, som ger Guds kärlek vidare till sårade människobarn, utan att ha väckts ur sin dvala till att igen tro på, ta emot, och leva i Guds kärlek?

Hur skulle vi kunna med glatt och villigt hjärta engagera oss i Guds verk, utan att ha fått hjälp med att hitta rätt i våra prioriteringar? Alltför ofta tror vi att livets mening är att vara så lycklig som möjligt, lycklig efter denna världs definitioner, men för att kunna vara lycklig på det sättet måste man sova andligen!

Profeten sticker hål på den bubblan, och hjälper oss att se sanningen, och börja sträva efter att vara heliga – avskilda för Jesus – i stället.  Då faller mycket på rätt plats!

Om människan får som hon vill i olika saker, då blir hon lycklig, det inbillar  hon sig, åtminstone, men för att hon ska bli helig måste Gud få som Han vill i hennes liv! Det är in i det tänkesättet, det sättet att leva, som Herren genom sina profeter vill leda oss, för det är först då det är någon mening med att tala om Jesus som Herre. Visst unnar Gud oss stunder av lycka, men det är inte det primära. Sök först Guds Rike och Hans rättfärdighet, så kommer det andra som bonus, säger Jesus!

Profeten tvingar oss andra att stanna upp och rannsaka oss.  Vad har min tro för innehåll? Rör det mig i ryggen överhuvudtaget att det ser ut som det gör i världen, och i församlingen?  Är Jesus mitt livs mening, mål och innehåll?

Den andliga nådegåva profeten behöver är naturligtvis framför allt profetians gåva, men profeten har också vanligen något av gåvan att skilja mellan andar.

Profeten har också ofta en särskild auktoritet som gör det möjligt att konfrontera ondskans andemakter, en auktoritet som står i proportion till den lydnad som finns i hans eget liv. I detta är han en som står till försvar för folket mot ondskans vargmakter.

Begränsad är han i sin tjänst, han likaväl som de andra ledartjänsterna. Med sin klarsyn och sin stridbarhet blir han ofta något av en grovhuggare, som kanske inte är alldeles lämpad som ömsint omhändertagare…. se bara på orsaken till schismen mellan Paulus och Barnabas i Apg 15:36-41!

Den frestelse, som drabbar människor med profetkallelse, är att man blir så arg på allt man ser, som går fel, att man tappar bort Guds kärlek och nåd mot just syndare. Att uppmana folk att vandra i ljuset är rätt, att kräva att de ska vara perfekta innan de duger är fel!

Att säga att Gud inte vill ha sitt folk ljummet är rätt, men att bara läsa lagen för dem, utan att alltid först av allt visa på Jesus, leda dem inåt, till centrum, leder bara till lagiskhet, med dess två oundvikliga följder: uppror eller underkastelse…

Motgiftet är att leva i kontakt med sig själv, så att man aldrig glömmer att detta, att man har en profetisk gåva, inte säger ett endaste dugg om ens egen andlighet eller mognad. En gåva säger ju ingenting om mottagaren, den säger bara att Givaren är god och generös!

En annan frestelse, som lurar på profeten, är att helt enkelt ge upp, att börja tänka att ingen lyssnar ju ändå, varför ska jag då fortsätta att reta folk till ingen nytta? Här är motgiftet att minnas, att trohet är det viktiga, trohet mot Honom, som ger kallelsen och uppgiften. ”Predika mitt ord för dem, oavsett om de hör på eller inte”, fick Hesekiel höra från sin himmelske uppdragsgivare.

Sen finns ju också problemet med falska profeter. Vi får alltid ställa frågan från 2 Kor 11:1-4: vem vill den här personen egentligen ”trolova” oss med? Sig själv? Någon egen, obiblisk, ande eller herre? Har han evangeliet med i det han säger?

Pröva allt, behåll det goda, det gäller också här.

Här har jag försökt sammanställa några punkter, som kan tänkas vara användbara – och avslöjande.

Jag har utgått från vad Skriften säger är en äkta apostels kännetecken, eftersom det är just vad det gäller apostelns tjänst, som de mest överdrivna anspråken kommer, men eftersom allt andligt ledarskap i grunden handlar om herdeskap, är en hel del av det här materialet också användbart när man prövar andra ledartjänster!

 1. Tecken och under

2 Kor 12:12 talar klart och tydligt om, att en apostels kännetecken bl a är att kraftgärningar, tecken och under sker regelbundet genom hans tjänst, ”med all uthållighet”.

Finns inte detta med, då är det ingen apostlatjänst, då är det fråga om någon annan tjänstegåva – eller om en ”väldig apostel”, alltså en bluffmakare av den sort som Paulus ironiserar över i föregående vers.

Vi måste också observera att enbart tecken och under inte automatiskt innebär att det är fråga om en apostel!

Mirakler hör också ihop med profetens och evangelistens tjänst!

Dessutom sägs det i Skriften att vi kan vänta oss falska profeter som uppträder med tecken och under, så enbart detta, att det sker under, bevisar egentligen ingenting.

Uteblivna under bevisar däremot klart att det inte är fråga om en apostel!

 2. ”Föd mina får”

En apostels uppgift innehåller mycket av att utöva herdeskap av den sort som beskrivs t ex i Hes 34, alltså att uppsöka de förlorade, föra tillbaka de fördrivna, förbinda de sårade och styrka de svaga. Detsamma gäller allt andligt ledarskap.

När Petrus får sina förhållningsorder i Joh 21, tillsammans med den upprepade frågan ”Älskar du mig mer än dessa?” handlar det, som Jesus säger till honom, helt och hållet om herdeskap och omvårdnad.

Aposteln är alltså herde, inte bara för en lokalförsamling, utan för många församlingar!

Han har ”omsorg om alla församlingarna” som det står i 2 Kor 11:28-29

Apostelns tjänst riktar sig ofta till det lokala ledarskapet på olika platser, som vi ser t ex i Apg 20, där aposteln kallar till sig de äldste.

Här skiljer sig apostelns herdetjänst från lokalförsamlingens herdetjänst.

Man är inte en apostel därför att man är en bra herde i en församling!

En ”apostel” som inte har personliga, vägledande och vårdande relationer till ett antal kristna ledare, spridda över ett större geografiskt område, är således ingen apostel enligt nytestamentligt snitt.

Den gamla sanningen att om man vill veta hurudan herde en ledare är, då ska man titta på hur hans får mår, den gäller allt andligt ledarskap!

 3. Förmedlare av helig Ande

I Apostlagärningarna framgår klart att apostlarna hade gåvan att förmedla helig Ande till dem de lade händerna på. I Samaria erbjöd Simon trollkarlen pengar åt Petrus för den gåvan!

Det här är inte ett exklusivt kännetecken på en apostels tjänst, men det ska finnas med om man ska kunna tala om en äkta apostel!

Och det ska inte bara ske någon enstaka gång, utan det ska finnas med som en regelbunden del av hans arbete.

Man får också komma ihåg, att ingen människa, varken apostlar eller andra, döper någon i helig Ande.

Det är alltid Jesus, som gör det!

Han låter det bara vara en del av apostelns arbete att vara förmedlare av Andens gåva.

Här är det skäl att vara litet försiktig.

Den ande som förmedlas ska förhärliga Jesus, och ge upphov till glädje över frälsning och barnaskap, och till lovprisning till Gud!

Den helige Ande faller på blodets grund, han trivs där korset predikas.

Läs gärna hur det gick till i Kornelius hus, Apg 10:34-48

Om kristna människor får en ande, som inte följs åt med predikan om korset, varken före andedopet eller efter, då är det skäl att fråga sig vad det riktigt är för en ande som förmedlas. Många andar har gått ut i världen, och somliga änglar har svarta vingar under fårskinnspälsen.

Den sorten slår gärna följe med både falska apostlar och andra villoandar!

I sammanhang där en främmande ande förmedlas kan det ibland bli en väldig upprymdhet och berusning i mötena, men frukten på längre sikt är inte god.

Det ska också påpekas, att det inte är enbart via apostlars handpåläggning, som Anden förmedlas.

Detta kan ske var och när som helst, och med eller utan mänsklig medverkan.

Men detta ska finnas med i en äkta apostels arbete!

 4. Är denna person en som ger, eller en som ska ha?

I 2 Kor 11:20 har finska bibelöversättningen (1938) ett målande uttryck. ”Tehän suvaitsette että joku syö teidät puhtaaksi”.

”Ni finner er i att man äter er rena!” utbrister Paulus.

Man får bilden av rengnagda benknotor…

Här talar då alltså aposteln om de falska apostlarna.

Sådana är inte i första hand inställda på att mata andra, de är inställda på att äta själva – alltså att på olika sätt dra nytta av de människor de skulle betjäna.

Sådana ”apostlar” som låter Guds folk bekosta en orimligt hög levnadsstandard åt sig själva, de är mer släkt med vargen än med herden, som de karaktärerna beskrivs i Joh 10.

Med ”orimlig” menar jag då en levnadsstandard, som ligger betydligt över genomsnittet i det land där de är verksamma.

Inte heller inger det något större förtroende, om ”aposteln” – eller evangelisten, eller vad han nu kallas, kommer resande, och kräver inkvartering på de finaste hotellen, mat på de bästa restaurangerna, och transport i de dyraste limousinerna.

I Didache, en kristen undervisningsskrift från 100-talet efter Kristus, konstateras frankt att sådana profeter, som kommer och begär pengar, är att betrakta som falska profeter! Talarlistorna till stora konferenser skulle eventuellt börja se en aning annorlunda ut, om det undervisningen skulle tillämpas idag!

Varför inte ta och läsa Guds dom över den här sortens ledare i Hes 34!

Det är ord och inga visor!

Avsked på grått papper får de, hela bunten!

 5. Är han ödmjuk nog att tjäna?

Berättelsen i början av Apg 13 gör klart, att innan någon kan bli apostel, bör han först ha tjänat troget i någon av de andra ledartjänsterna. Den som varit trogen i det lilla, ska bli satt över vad mer är, säger Jesus. Här finns inga genvägar!

En äkta apostel är villig att fortsätta att ibland tjäna i små sammanhang också som apostel.

I Apg 20 ser vi hur Paulus har betjänat de kristna i Efesus enskilt, varenda en av dem, dag och natt! Så angelägen har han varit om att budskapet ska nå in och bli till befrielse, att han till och med har gråtit medan han undervisat och förmanat!

Sånt brukar falska apostlar och förkunnare inte vara så värst intresserade av.

De har en alldeles för stor och viktig uppgift för att slösa tid på såna petitesser.

Stora konferenser ska det vara, mycket folk, många watt i högtalarna och feta arvoden, tack!

Om jag har fattat Guds syn på saken rätt, låter den ungefär så här:

”Den som är för stor för att ge tid åt enskilda människor är för liten för att predika för många”

Och han är definitivt för liten för att ta på sig apostlamanteln!

 6. Är han en andlig far?

1 Kor 4:15 ger en aspekt till på apostelns tjänst.

Han är en som föder människor till liv genom evangelium!

Han är inte enbart en uppfostrare, som ofta t ex herden och läraren och profeten är, han är också en far av den sorten som får barn!

Det bor alltid en evangelist i en gudasänd apostel.

Den falske aposteln hemfaller ofta till stöld, han ”fiskar i andras båtar”, och lockar till sig redan omvända människor, för att sedan med deras hjälp bygga upp sitt eget lilla rike.

En riktig apostel bygger inte på andras grund! Han lägger grund, för människor till tro, och startar nya församlingar! 1 Kor 3

7. Ingen ordkrigare

I 1 Kor 4:15 talar aposteln om vad han tänker göra när han möter sina motståndare öga mot öga. Han tänker inte nöja sig med att pröva deras ord. Han tänker pröva deras kraft!

”Vad har ni för fullmakt från Gud?”

”Händer det som Jes 61 och Luk 4 talar om i ert arbete?”

”Var är den profetiska insikten, var är bekräftelsen från Gud, hur är det med kärleken och ödmjukheten, var är tecknen och undren?”

”Det är lätt att prata, men nu vill jag se vad ni har att komma med i verkligheten!”

”I min egen tjänst, och i mitt eget liv, där finns en apostels kännetecken, hur är det med er?”

Så kan en äkta apostel göra, när han ska pröva de falska.

Bland annat därför skulle vi så desperat behöva de äkta apostlarna: för att komma till rätta med problemet med falska.

Annars blir det bara mer av de ändlösa ordkrig och teologiska armbrytningar, som vi har sett så mycket av, där var och en tolkar Skriften till egen fördel och ingen anser sig behöva lyssna på den andre.

 8. Klarspråk om synden

En apostel står i sanningen och för sanningen. Han sopar inte synden under mattan, utan nämner allt vid rätt namn. 2 Kor 13:2

I detta är han en profet, en som kallar till omvändelse, och inte tyst kan se på när Guds folks lojalitet delas. 2 Kor 11:1-4

De falska apostlarna marknadsanpassar sitt budskap, och ofta blir det här med synd, syndens lön, omvändelse bort från synden och till att leva för Kristus, samt korset och kallelsen att ta sitt kors och följa Herren, betänkligt mycket på undantag i deras budskap.

De falska ledarna satsar ofta på att predika sådant, som kan tänkas ”klia åhörarna i öronen”, alltså vad folket vill höra och applåderar.

Visst kan de tala väldigt strängt mot synd ibland, men det tenderar att bli ganska selektivt.

I stället för att stöta sig med åhörarna kan man ju välja att predika mot någon synd som inte finns i någon större utsträckning i publiken, och därigenom framstå som radikal, utan riskera att stöta sig med dem som ska ge i kollekten!

Här har t ex homosexualiteten visat sig vara mycket användbar.

Det finns också sanna profeter, som har ett mycket klart och utmanande budskap till Guds folk ifråga om det som gått fel. Ibland kan vi då frestas att utnämna profeten till apostel, därför att vi har sett att det ska finnas ett profetiskt drag i apostlatjänsten, men det räcker inte med enbart det!

En apostel ska ha inte bara ett av kännetecknen, han ska ha alla apostelns kännetecken!

Alla fem tjänstegåvorna har några av dessa kännetecken! Aposteln, den äkta aposteln, har alla.

Det som är gemensamt för alla fem ledartjänster är herdeskapet, herdehjärtat, omsorgen om de människor man är satt att betjäna, om det sedan är få eller många.

 9. Kraft som fullkomnas i svaghet

Det finns en alldeles speciell fälla som karismatiska kristna brukar gå i, ledare såväl som andra. Vi luras att bli upptagna med kraften, Guds kraft!

Då tappar vi bort korset, och allt går småningom snett.

Jesus säger att de som vill följa honom ska ta sitt kors på sig. Mark 8:34

Kraften fullkomnas i svaghet! 2 Kor 12:9

Om Guds kraft kommer genom korset och fullkomnas i vår svaghet, vilket är då viktigare för oss – att koncentrera oss på kraften, som ju är Guds bidrag till helheten, eller att söka klarhet över hur månne den svaghet ser ut, som kraften kan fullkomnas i?

Svaret är väl ganska självklart? Det är ju svagheten, som vi ska bidra med!

Jesus talar om svaghet vi frivilligt väljer – eller kan låta bli att välja.

Som exempel kan vi ta den svaghet vi väljer genom att avstå från att bli sedda av andra med det vi gör för Herren. Givande av gåvor, bön, och fasta säger Jesus vara saker, som man inte ska glänsa inför andra med, om man vill ha någon himmelsk lön. Matt 6

Att avstå från att skaffa sig gott anseende inför människor är att avstå från en slags styrka, gör man det får man kraft av ett annat slag!

Att ta emot ära av andra människor är något, som Herren säger är ett troshinder, och det som hindrar tron och blockerar kärleksflödet blockerar naturligtvis också kraften. Joh 5:41-44

I Bergspredikan nämner han också en annan väg in i kraftförlösande svaghet, nämligen att avstå från hämnd genom att förlåta sin motpart. Matt 6:1-18

Den tanken vidareutvecklas sedan i slutet av Rom 12

Vi frestas att uppleva oss som starka när Andens gåvor flödar, men gåvorna säger ingenting om mottagaren – oss.

De säger bara att Gud är stor och stark och nådig och generös!

Den tvättäkta – eller ska vi säga pälsäkta? – aposteln vet detta, och han lever i det.

Han har gått genom den omvändelsens och förkrosselsens dödsprocess, som fört honom fram till den punkt där Kristus är hans liv, det centrum han rör sig runt.

Den frivilligt valda svagheten är däremot inte särskilt intressant för de i fårskinnspäls utstyrda vargarna. De satsar på kraften och talar om kraften, framställer sig själva som starka ledargestalter, och spelar på den längtan efter just erkännande, styrka och oberoende, som är så djupt rotad i den fallna människan.

Är man inte stark själv, kan man ju alltid få smaka litet på kakan genom att liera sig med någon som är det!

Ibland frestas vi att börja upphöja människor som vi anser vara alldeles speciellt smorda av Herren. Tjänstegåvorna har ju med sig fungerande nådegåvor!

Den tendensen får vi se upp med!

Vill du förstöra någons tjänst, börja då prisa och ära honom, och tala vitt och brett om hur otroligt bra han är. Då inleder du honom i frestelsen att börja slicka i sig av Guds ära!

Vi ska älska och uppmuntra våra medkristna för det de är, Guds barn och våra syskon, inte för det de gör! Det de får vara med och göra i Herrens tjänst, det ska vi ge Gud äran för!

10. Korsfäst med Kristus

Under den här rubriken vill jag bara skriva ner några bibelcitat.

De får tala för sig själv, när de speglar en apostels inre liv, gudsförhållande, och hängivenhet för Jesus.

 ”Men allt det som var en vinst för mig räknar jag nu som förlust för Kristi skull. Ja, jag räknar allt som förlust, därför att jag funnit det som är långt mer värt: Kunskapen om Kristus Jesus, min Herre. För Hans skull har jag förlorat allt, och räknar det som avskräde för att jag ska vinna Kristus.”

”Ty för mig är livet Kristus, och döden en vinst”

 ”Jag är korsfäst med Kristus, och nu lever inte längre jag, utan Kristus lever i mig. Det liv jag lever i min kropp, det lever jag i tron på Guds Son, som har älskat mig och utgivit sig för mig”

 ”Ty Kristi kärlek driver oss, eftersom vi är övertygade om att en har dött i allas ställe, och därför har alla dött. Och han dog för alla, för att de som lever inte längre ska leva för sig själva, utan för honom som har dött och uppstått för dem”

 ”För min del vill jag aldrig berömma mig av något annat än vår Herre Jesu Kristi kors, genom vilket världen är korsfäst för mig och jag för världen.”

 Präglas apostlakandidatens liv av den här inställningen? Om inte är det skäl att se upp!

Likaså är det något som inte stämmer, och på längre sikt kan föra väldigt fel, om detta inte finns med åtminstone i någon grad också i andra ledartjänster!

 11. Brudgummens vän

En apostel är alltid brudgummens vän. Han försöker inte bygga åt sig själv, han vill inte ha församlingarnas beundran och tillbedjan.

Som 2 Kor 11:1-3 säger, vill han trolova människor med Jesus, så att de är Hans egna, och älskar och följer Honom! Själv är han helt nöjda med att stå på sidan och vara glad när brud och brudgum möts.

Aposteln vill, med Johannes Döparens ord, att han själva ska förminskas och Jesus växa till för de människor och församlingar han har hand om.

Om apostlarna, eller vilka ledare som helst, är så stora, att man nätt och jämt kan se en liten Jesus, som tittar fram bakom dem, där de står i rampljuset, då är det fel någonstans!

Aposteln är driven av kärlek, men inte vilken kärlek som helst.

”Kristi kärlek tvingar mig”, säger Paulus.

Vi kommer återigen tillbaka till Jesu fråga till Petrus: ”Älskar du mig mer än dessa?”

Det här är en dubbel fråga. Dels behöver Petrus som apostel ha en djupare relation till Jesus, och en djupare kärlek till Honom än de, som han ska vara herde för, ännu har mognat till. Dels behöver han älska Jesus mer än han älskar dem, som han ska leda!

Är man driven av kärlek till dem, som man ska betjäna, mer än man är driven av kärlek till Herren själv, då är risken stor att man småningom börjar ge kärleken till sanningen allt mindre rum! Människor tenderar ju att bli lessna och arga och sårade och upprivna av sanningen, och det vill man ju inte att den man älskar ska behöva bli.

Då är det lätt hänt att man glider in i en falsk tolerans i stället för att ge människor den sanning som leder till omvändelse, förlåtelse och verklig befrielse.

Är man driven av kärlek till sig själv mest av allt, då kanske man är mer intresserad av att binda människor till sig själv, än av att trolova dem med Kristus.

En människa med narcissistiska drag som blir satt – eller sätter sig själv –  i andlig ledarställning är att betrakta som en katastrof på väg att inträffa.

Som vi ser är apostlar inte precis någon dussinvara!

Den förkrosselse där man inte har något annat kvar än att leva av nåd och i nåd är grunden för allt herdeskap.

Jag har mött många benådade Herrens tjänare, som stått i någon av de andra ledartjänsterna, och fått vara till stor välsignelse, men de som tar steget därifrån och in i en äkta apostlatjänst, auktoriserad, bekräftad och erkänd av Gud, de är få.

Låt oss be att Gud för fler av sina tjänare till det djup av omvändelse, som behövs för att de ska kunna ta det steget!

Vägen upp går ner…

Det är sällan Herren talar så att man hör det med sina fysiska öron!

Människor menar i allmänhet att de har fått en tydlig tanke, en aha-upplevelse, sett någon form av mental bild, blivit påminda om något bibelord, eller något sådant, när de säger att ”Gud har sagt” si eller så.

Det är en bra sak, en fantastisk sak, att himmelens Gud vill tala till oss, ge oss personlig vägledning och undervisning!

Och i väldigt mycket av det jag räknade upp här ovan finns kanaler, som Han använder för att komma till tals med oss.

Det gäller dock att komma ihåg att detsamma gäller för den här sortens uppenbarelser som för all annan utombiblisk uppenbarelse, som vi tror är från Gud: allt ska prövas! Guds Ande är ju inte den ende ande som vi har att göra med! Det finns många andra, som gärna vill smuggla in sina tankar och tilltal i våra arma huvuden!

Jag har vid några tillfällen varit med om att klara bibelord har mötts av ett  ”men så där kan det inte vara, för Gud har sagt si och så åt mig!”

Försöker man då förklara, att Gud aldrig talar i strid med sitt eget Ord, då kan folk bli alldeles ifrån sig!

De kan liksom bara inte acceptera tanken att de har hört fel, eller lyssnat till fel källa.

De har byggt upp så mycket av sin tro och sitt tänkande på sin privatuppenbarelse, att de till och med är beredda att ifrågasätta Bibeln för att kunna behålla den!

Det är väl antagligen på det sättet villfarelser får sin början…

De tilltal från Gud, som man tror sig få, de ska alltså alltid prövas mot Guds Ord.

De uppenbarelser, som andra människor berättar om och försöker ge vidare, de ska alltid prövas innan man accepterar det som sägs.

Skulle vi göra på det sättet kunde vi undvika mycket elände, både för egen del och för andras!

Så här skriver den gamle trosmannen Fredrik Wislöff om saken:

”Det är på den här punkten vi kan komma in i svärmeri.

Enskilda människor låter sig i det här fallet kritiklöst ledas av de tillsägelser och röster som i tid och otid kommer fram i deras inre. Allt tar man som Guds röst.

Om det de gör eller säger är aldrig så dumt och har än så olyckliga följder, frånsäger de sig dock allt ansvar.

De har ju bara ”handlat i lydnad mot Guds röst”.

Otroligt många dumheter har blivit gjorda på detta sätt. Varje människa får ständigt ett otal impulser, infall och idéer. Det bottnar i bristande självkännedom och i ett visst andligt högmod att påstå att allt detta är från Gud!”

Så, vad är det här för något, var finns det i Bibeln, och är detta något vi ska syssla med?

En profetisk handling är något man skulle kunna kalla en dramatiserad profetia.

Någon har av Herren fått  i uppdrag att göra något, därför att Gud inte vill bara säga det med ord, utan också visa det på ett åskådligt sätt.

Och sådant finns nog i Bibeln!

Israels folk smetade blod från lamm på sina dörrposter i Egypten, en profetisk bild av vad Jesus skulle komma att göra. 2 Mos 12:7

Jesaja går naken och barfota i Jerusalem för att åskådliggöra vad som kommer att hända med folket, om de inte gör bättring. Jes 20:2-4

Jeremia går med ett ok på nacken för att visa vilket slaveri folket kommer att hamna i. Jer 27 och Jer 28

Samme Jeremia färdas femhundra kilometer för att gräva ner ett par kalsonger.  Jer 13:1-11

Han slår också sönder en lerkruka för att visa hur totalt förstört landet ska bli. Jer 19

Agabus binder Pauli händer för att visa vad som kommer att hända honom i Jerusalem. Apg 21:10-11

Alla dessa handlingar baserade sig på ett direkt Guds tilltal där och då: ”Gå och gör det här!”

De hade också med sig en förklaring om varför det skulle göras, vilket budskapet var.

Men sedan finns det också sådant, som nuförtiden kallas profetiska handlingar, men som i själva verket påminner mer om magi än om kristendom.

I det fallet utför människor olika handlingar, inte för att Gud har sagt att de ska göra det de gör för att därigenom förmedla ett Guds tilltal till någon, utan för att försöka behärska och kontrollera ett andligt skeende.

Ofta börjar det med att Herren i något sammanhang har lett människor att utföra en profetisk handling.

Sedan tar den mänskliga kopieringsglädjen över, och andra börjar utföra samma handling på andra ställen, i hopp om att genom att återskapa den yttre handlingen också kunna återskapa det andliga innehållet.

Detta är då inte längre en profetisk handling.

Det har övergått till att i bästa fall vara en symbolisk handling, i värsta fall en magisk rit – eller så kan där finnas inslag av bådadera.

Det är alltså inte handlingen som sådan, om den verkar vettig eller ej, som avgör om en handling är profetisk!

Mycket av det GT:s profeter gjorde verkar allt annat än vettigt när man läser om det. Men Gud hade gett befallning om det, alltså var det profetiskt. Och det är det som är det avgörande: Har Herren gett befallning om att detta ska göras här och nu? Eller försöker man bara kopiera något man hört berättas har blivit gjort på andra ställen?

Mycket av det jag har hört talas om i den här branschen har tyvärr rört sig om rent kopierande.

Ibland har jag haft allvarliga tvivel på att ens originalet har varit någon äkta profetisk handling.

När människor börjar utföra olika ritualer för att bedriva så kallad andlig krigföring, när man försöker behärska, styra eller avvisa andemakter på det viset, då tror jag att man rör sig på farlig mark.  Då är det inte längre fråga om att förmedla ett Guds tilltal, och det är vad profetia går ut på, att förmedla ett ord från Gud!

Bibeln anvisar bön, fasta, liv i syndernas förlåtelse, och frimodigt vittnesbörd om Herren Jesus som vapen i den andliga striden.

Börjar vi praktisera  sådant som varken Jesus eller hans apostlar nånsin gjorde eller lärde, då osar det bränt!

”Icke utöver vad skrivet är!”

Jag är alltså av den meningen att det finns profetiska handlingar, både i Skriften och i nutid, och vi ska utföra dem, om vi får Andens ledning att göra det. Jag är också av den meningen att det finns gott om ogräs i den här åkern, så det gäller att pröva allt och behålla det goda också i fråga om detta!

Jag kom nyligen att minnas ett sådant budskap, ett som drabbade mig själv med en sådan tyngd, att jag skrev upp det ordagrant direkt, medan jag hade det i färskt minne!

Herren, vår Gud är ingen anhängare av s k fri uppfostran!

Han ”tuktar med riset var son Han har kär…”

Det är bra länge sedan det här hände nu. Vi började närma oss slutet på kvällsmötet, ett hundratal deltagare hade tagit del av god undervisning (det var inte jag, som predikade) bett tillsammans, och prisat Gud i den vackra sommarkvällen. Då började jag känna att något började växa inom mig, något som ville komma ut och kläs i ord. Så när det blev tyst en stund steg jag upp och talade i tungor en stund – bönespråk med uttydning är ett av de sätt som Bibeln talar om, vad det  gäller profetiska tilltal från Herren, och då och då har jag fått vara med om det. När så uttydningen började komma stod jag bara och talade ut den vartefter orden kom för mig:

 ”Var stilla, och besinna att jag är Gud!

Ni sjunger era sånger, och proklamerar att jag har all makt, men ni ger er inte tid att besinna detta!

Var stilla och besinna att jag är Gud, att det är jag, som för stjärnorna fram i ordnade hopar, att Jag är den som gör jordens stormän till idel tomhet!

Jag är Gud, den allsmäktige! var stilla och besinna att  jag är Gud!

Ni sjunger om hur alla hinder ska vika för min Andes kraft, och på samma gång gör ni så många saker i er egen kraft. Sedan förundrar ni er över att hindren inte viker!

Ni har inte förstått vad mitt Ord säger: att allt som inte sker av tro är synd!

Ni har inte besinnat detta.

Också ni, mina tjänare, som jag har kallat till lärare och herdar i min församling, också ni gör ännu många ting i er egen kraft, efter egna tankar och era egna hjärtans ingivelser!

Också du, som nu tjänar mig som mun, också du gör ännu alltför många saker i din egen kraft!

Var stilla och besinna att jag är Gud!

Jag är vinträdet, ni är grenarna.

Ni beror av mig för varje andetag, varje hjärtslag!

Skilda från mig kan ni ingenting göra!

I Mig är det som ni lever er, rör er, och är till!

Var alltså stilla, och besinna att jag är Gud!”

 Fram till dess jag hörde mig själv säga ”Också du, du som nu tjänar mig som mun…” kände jag bara glädjen och den lätta berusningen i att få vara fylld av Guds Ande. Men då kom förkrosselsen.

Jag minns än i dag hur det kändes.  Och hur nyttigt det var – och är – att få vara föremål för den uppfostran som ges av Honom, som tuktar oss för vårt eviga väl…