”Jag har en fråga som gäller en bok jag har just har läst, nämligen Gunnar Berglings bok ”Ledarskapet, förkunnelsen och kvinnorna”. Stämmer den undervisning som den här boken för fram med Bibeln? Mycket av det han säger låter väldigt bra, men det finns ju många gudsmän som jag har verklig respekt för, som har en helt annan syn på det här med kvinnligt ledarskap i församlingen, än vad som sägs i den här boken. Är det meningen att kvinnor ska göra precis vad som helst i Guds församling, eller är det inte meningen?”
Jag har nu ögnat genom boken, och ska försöka både svara på din fråga och samtidigt ge en bedömning av boken. Jag får väl säga direkt att jag inte kan påstå att jag är imponerad.
Författaren tycks ha bestämt sig på förhand vad det är han vill bevisa, sen har han handplockat såna bibeltexter, som stöder det han vill ha sagt, andra texter har han vänt uppochner på, och påstår att de betyder raka motsatsen till det, som egentligen står i dem, och såna texter, som inte alls går att passa in i hans koncept, utelämnar han helt.
Den ordning av auktoritet och underordnande, som hela Guds Rike bygger på, den hittar jag inte ett spår av i den här boken, och utan att ha den ordningen i botten av resonemanget, blir det omöjligt att få de övriga bitarna på plats!
Den ordningen ser för övrigt ut så här, om jag har fattat saken rätt, när jag har studerat Guds Ord:
- Fadern är den yttersta auktoriteten, han är inte underordnad någon.
- Sonen underordnar sig Fadern, frivilligt och i kärlek, och kan därigenom ta emot all Faderns makt och kärlek. Han fick det namn som är över alla namn genom ett totalt underordnande under Faderns vilja! Men han hade sitt fria val. Han hade kunnat kalla på tolv legioner änglar istället för att gå till korset. Fadern tvingar honom inte!
- Den helige Ande underordnar sig Sonen, också här sker underordnandet frivilligt och i kärlek. Han kommer ju inte med något eget, lika litet som Jesus gör det, han tar det, som kommer till honom från Jesus, och ger det vidare till församlingen.
- Alltsammans kommer alltså ytterst från Fadern. Han är all godhets och sannings källa.
Så långt fungerar allt perfekt. Sen kommer vi ner på jorden, ner bland människorna, och vi är ju experter på att göra krokar på Guds raka vägar, så det är sällan vi ser den här ordningen fungera här nere!
- Församlingsledarna, alltså de tjänstegåvor som beskrivs i Ef 4, är tänkta att leva i frivillig lydnad för Gud, och underordna sig den helige Andes röst och förmaning. Gör de det, då är de också i stånd att ta emot vishet, kraft och kärlek för sitt arbete från Anden. Gör de inte det, då kan de inte ta emot liv och frid från Gud, vilket naturligtvis begränsar deras möjligheter att ha något att ge till dem de är satta att betjäna!
- I värsta fall tappar de helt bort att andligt ledarskap alltid handlar om herdeskap, och börjar utöva makt i stället. Från en maktposition kan man inte vare sig ta emot eller ge kärlek, så när det går på det sättet, då går hela systemet i baklås.
- Församlingarna är tänkta att i sin tur frivilligt underordna sig sina ledare, och gör de det, då kan de också ta emot det goda, som dessa har att ge från Herren. En församling i uppror kan inte ta emot något alls från sin herde, även om herden kanske i och för sig står i ett rätt förhållande till Herren.
- Folket i Jesu hemstad kunde inte ta emot något från Herren själv, just på grund av sin felaktiga attityd till honom. De ställde krav, och den som ställer krav försöker utöva makt, och den som utövar makt har brutit sig ur Guds ordning!
Tar man ner det hela på familje- och individnivå framträder ett mönster där de gifta männen underordnar sig det andliga ledarskap som finns i hans andliga hem, alltså församlingsgemenskapen, vad nu de personer som utövar ett herdeskap i hans liv sedan kallas, och därigenom kan de ta emot kärlek och stöd i form av uppmuntran, tröst och förmaning från de herdar, som Gud har gett dem. Då har de också kärlek och omsorg att ge sin familj – och kan bli förmanade om de inte gör det.
Hustrurna är i Guds Rikes ordning tänkta att i sin tur underordna sig sina män, vilka ju som redan sades är kallade av Gud att älska sina hustrur och ge sina liv för dem. Om man och hustru lever i ett sådant förhållande, kan den nåd och kärlek som går ut från Guds tron nå ända fram till barnen, vilka slutligen är tänkta att underordna sig sina föräldrar, vilket är förutsättningen för att de ska kunna lära sig att ta emot kärlek, leva i kärlek, och ge kärlek vidare på ett sunt sätt.
Det här är en ordning där var och en får sin plats i Kristi kropp bestämd av två saker:
att veta vem man ska tjäna och ge sitt liv för (sin församling, människor man fått ett andligt föräldraansvar för, sin hustru, sina barn) och av att veta vem man ska underordna sig (Herren, sina andliga ledare, sin make, sina föräldrar).
Om den ordningen upprätthålls, då hålls också kanalerna för Guds kärlek öppna!
Den här beskrivningen är förstås väldigt förenklad och schematisk, men den ger ändå en idé om hur Guds tanke ser ut.
Det gäller dock att minnas, att i detta finns inget utrymme för överordnande, ingen plats för maktutövning och förtryck av andra!
All makt är utesluten. I Guds församling får ingen får ta makt över en annan eller tvinga någon till underkastelse!
Vi ska av fri vilja underordna oss sådana människor, som i lydnad för Gud ger av sitt liv, sin tid, sina krafter och sin kärlek för att vara oss till välsignelse, och just genom att underordna oss blir vi i stånd att ta emot den kärlek de förmedlar!
Man kan nämligen inte ta emot kärlek från någon, som man befinner sig i uppror emot, vare sig det är Gud eller människor. Även om Gud själv älskar oss med evig kärlek, kan vi inte ta emot något av den kärleken förrän vi underordnar oss Honom!
Vi ska däremot inte underkasta oss sådana, som vill skaffa sig härskarmakt i våra liv!
De har ingen kärlek, inget liv att förmedla.
Skriften säger att vi ska följa goda föredömen, inte onda!
Den oordning , som Berglings bok förespråkar, alltså att vi ska underordna oss varandra kors och tvärs och hur som helst, skulle jag nästan vilja kalla uppvigling till uppror. Där detta praktiseras kommer livsflödet i Kristi kropp att hindras och försvagas på alla nivåer från Anden neråt!
Det blir bara kaos och upproriskhet till slut av alltsammans.
Författaren har rätt i att en kvinna, som fått kallelse och gåva från Gud, kan ha vilken tjänst som helst i församlingen, men han har fel, när han säger att hon också kan stiga in i vilken ledarskapsfunktion som helst!
Överhuvudtaget gör den här boken såvitt jag kan se ingen distinktion mellan tjänst och auktoritet, och det är den sammanblandningen som leder vidare till den övriga förvirringen!
Medan det finns gott om exempel i NT på kvinnor som fungerar i olika gåvor och tjänster i församlingen, finns det inga exempel på att en kvinna skulle ha det yttersta ledaransvaret för en lokalförsamling.
Den bördan har Herren lagt på männen, och vi ska nogsamt lägga märke till att det är fråga om en börda, ingen eftersträvansvärd förmån!
Det är bara den, som ser det andliga ledarskapet som en härskarposition eller en vinning, som kan tro att detta är någon slags förmån. Att tjäna och ge sitt liv för en församling är rätt och slätt att ständigt bära bördan av den församlingen med allt vad det innebär, och det kan lyckas bara med den kraft Gud ger!
När Mose talar ut om sin upplevelse av vad det är att vara en andlig herde, då säger han att han skulle föredra att Herren tog hem honom på direkten, hellre än att fortsätta i detta elände!
En kvinna kan undervisa, be, profetera, vittna, evangelisera, döpa, dela ut nattvard, leda grupper och allt sådant. Det är helt ok och bibliskt, så länge hon ställer sig under en rätt auktoritet. Men stiger hon in i förstepastors- eller kyrkoherdetjänst, då har hon tagit ett steg för långt. Då bryts Guds ordning av auktoritet och underordnande!
Hon hamnar inte i helvetet för det, inte heller tror jag att hennes egentliga kallelse eller hennes gåvor tas ifrån henne, men hon försöker fungera i en auktoritet som går utöver den Gud har gett, och både hon och den församling hon leder kommer därför att gå miste om något väsentligt i fråga om andlig auktoritet och livsflöde från Gud.
En hustru kan stå sin man bi med kloka råd, varningar och mycket annat gott, och det är så sant som det en gång sades, ”Den kung som inte lyssnar på sina rådgivare, han är en idiot!”.
Men om mannen vältrar över ansvaret för sin familj, ansvaret för att fatta beslut, ansvaret för att vara en herde för sin familj, rätt och slätt, på sin hustru, då har han dragit sig undan från sin uppgift att ”älska henne som Kristus älskar församlingen”! Den uppgiften innebär nämligen att ta ett herdeansvar! Den man som inte vill ta det ansvaret kommer inte att kunna vara till den välsignelse för sin familj, som Gud ville att han skulle få vara.
Och om en hustru går in i en maktkamp med sin man om vem som ska vara den som bestämmer i huset, då har hon små möjligheter att ta emot det Gud ville ge henne genom hennes man. Man kan som sagt inte ta emot kärlek från någon, som man befinner sig i uppror mot!
Hela gudsrikesordningen är till för att Faderns kärlek ska kunna flöda genom hela Guds Rike ända från Honom, som sitter på tronen, och ner till de små barnen här på jorden!
Överallt där den bryts genom underlåtenhet att ge sitt liv för dem man är satt att betjäna, eller genom vägran att underordna sig de medsyskon som Gud har satt att betjäna en själv, där kan ondskans andemakter bryta sig in för att slakta och stjäla och förstöra. De står utnför Guds Rike, och kan bara bryta sig in när medborgarna i det riket väljer att göra uppror mot Rikets ordning.
Det är därför den syn som den här boken för fram kan ställa till så mycket elände!
Det här synsättet är det förhärskande i dagens samhälle, och har också tagit sig in överallt i Guds församling. Detta därför att vi har blivit lärda att tänka att vårt värde är beroende av vad vi presterar. Då blir det naturligtvis så, att om där finns något, som vi uppfattar som en identitetsskapande prestation, då kommer vi också att reagera surt om någon säger att deet där hör inte till det som du är kallad att göra eller vara!
I Guds Rike får vi inte vårt värde av det vi gör eller inte gör, inte av om vi är män eller kvinnor, barn elelr vuxna, svarta eller vita.
Där är vi alla ett i Herren, så som vi alla är lemmar i samma kropp.
Men vad skulle det bli till, om alla lemmar i kroppen skulle börja kräva som sin rätt att få göra precis allt, som alla andra lemmar gör? Just det. Uppror, som leder till kaos opch dysfuntion. Och någon brist på dysfunktionella församlingar har vi inte….
Några exempel konkret på vad som utelämnas och förvrängs i boken:
Författaren väljer att inte alls kommentera det faktum att Jesus valde tolv män när han valde sina apostlar.
Jesus gav kvinnor fullt värde, ja, amen, det är sant.
Jesus valde kvinnor att vittna om uppståndelsen, ja, amen, det är sant.
Men när det var fråga om vilka, som skulle bära den fulla bördan av att vara ytterst ansvariga för den kommande kristna församlingen, då valde han tolv män!
När Skriften talar om församlingsföreståndare i 1 Tim 3:1-7 förutsätts självklart att denne är en man. Detta omtalas inte alls i boken.
Likaså utelämnas texten från 1 Petr. 3:1-7, som talar väldigt tydligt om underordnande.
På första pingstdagen blev alla de hundratjugo som fanns i övre salen andedöpta, både män och kvinnor, och alla gav sig ut på gatan och vittnade om Jesus, men när det var fråga om att stiga fram som de ledare, som den nyfödda församlingen skulle bäras av, då var det ”Petrus och de elva” som hade den kallelsen. Apg 2:14
Detta nämns inte heller i boken.
När texten i 1 Kor 14:34 kommenteras i boken, har författaren mage att tolka den versen, som om aposteln skulle hänvisa till talandet, när han säger att detta står ju också i lagen! Sen påstår han att Paulus inte alls hänvisar till Guds lag, utan bara till Talmud. Detta är ju rent snömos, Paulus hänvisar naturligtvis till underordnandet, som nämns i Toran redan i samband med syndafallet, inte till talandet! Dessutom ska vi väl påpeka att Talmud kom till efter apostlarnas tid….
Det tycks mig för övrigt som om denne Bergling inte skulle anse att det som står i apostelns brev är Guds Ord, ingivet av Anden, utan se det mer ett uttryck för Pauli eget tyckande. Vilket väl kan förklara hans något lättvindiga sätt att handskas med bibeltexterna.
Sen har vi då den märkliga utläggningen av 1 Kor 11:3-10 som finns i kapitlet om slöjan och täckelsen. Framför allt v 10 misshandlas så till den grad att man blir illamående.
Den här bibeltexten understryker att kvinnan i offentlig tjänst i församlingen bör vara mån om att stå under en rätt auktoritet, detta för att inte ge andemakterna någon onödig möjlighet att bryta sig in och förstöra. Det är det ”makt på sitt huvud för änglarnas skull” handlar om.
Bergling vänder nu detta till att kvinnan ska se till att själv ha makten över sig!?
Tala om att förvandla svart till vitt!
Detta är en ren uppmaning till uppror mot vad Gud har förordnat.
Det var nu några av de mer iögonenfallande exemplen.
Det är gott att vi här i Finland har tillgång till sådana föredömen som t ex Ulla-Christina Sjöman, en kvinna som stått i en väldig tjänst och kallelse i Guds Rike, men hela tiden behållit sin position av underordnande under det manliga ledarskap Gud gett. Det ger oss litet synlig motvikt till läror av den här sorten!
Som sammanfattning skulle jag säga att Bergling gör rätt i att tala för att kvinnorna bör få utrymme i församlingen, så att de kan tjäna med sina gåvor och i sin kallelse.
Där finns 90% sanning.
Men när han väljer att inte sätta in frågan han behandlar i det större perspektivet, alltså Guds Rike, och istället suddar ut gränsen mellan man och kvinna och deras inbördes ställning i skapelseordningen, då lurar han kvinnorna att ta sin kallelse och gåva med in i en auktoritetsställning, där de får svårt att ta emot kärlek och liv genom Kristi kropp, och där de hamnar att bära en börda av ledarskap, som Gud inte hade tilltänkt dem.
Där kommer 10% lögn.
Det beprövat bästa sättet att få folk att tro på en lögn, det är som bekant att blanda upp den med 90% sanning! Så är det också i de ständigt brännande frågorna kring mannen, kvinnan och deras inbördes ställning.
Det finns en beställning i vår tid på undervisning av den här sorten, som den här boken för fram.
Den kliar många i öronen, för vår tid är en tid av allmän upproriskhet på alla områden, en tid när han, som kommer för att ”avskaffa heliga tider och lagar”, jobbar övertid.
Den upprorsanden vill förstås också skaffa sig fotfäste i den kristna församlingen.
Men den är inte av Gud, och därför ska vi inte lyssna på den!
……………………..
Och om någon undrar, så har jag också skickat den här artikeln direkt åt Gunnar Bergling för typ tolv år år sedan. Tänkte att han ju måste få en chans att svara på min kritik om han så vill. Jag har till dags dato inte fått något svar…